Vad tänkte Karin Savalo, när ett helt sällskap kom till Tuorpons sameby sommaren 1868? Främlingarna packade upp en stor kamera ur näverkontarna. En kvinna frågade om hon fick fotografera. Karin och hennes dotter Inga tog plats framför kameran. Varför var det så viktigt att hon och flickan efter att ha fotograferats rakt framifrån vred sig i profil? Det visste inte Karin Savalo.

Den kvinnliga fotografen var Lotten von Düben. Hon skulle själv knappast ha låtit sig fotograferas på samma sätt. I hennes kretsar porträtterades kvinnorna i helfigur, klädda i vackra klänningar och korten var smickrande. Man ville ha bilder av sig själv hemma och andra skänkte man till vänner och bekanta.3526396 2048 1151

Bilden av Karin Savalo och hennes dotter Inga ingår i den samling av fotografier och föremål som finns på Nordiska museet i Stockholm. Besöket i Tuorpons sameby gjordes då Lotten deltog i maken Gustaf von Dübens forskningsexpedition, som studerade fjällsamer i Lule Lappmark 1868. Sommaren 1871 gjorde de ännu en resa. Denna gång till skogs- och nybyggarsamer i Sorsele, Lule och Pite lappmarker.

Fotografin hade redan på 1860-talet fått ett starkt fotfäste i Sverige. Daguerrotypin hade ersatts av glasnegativet som Carl Gustaf Carleman hade introducerat i Sverige 1853. Denna glasskiva överdragen med kollodium, den så kallade våtplåten, innebar en revolution inom fotografin. Nu kunde man framställa ett obegränsat antal kopior från varje negativ.

Visitkortet var en följd av glasnegativets introduktion liksom framställningen av positiv på papper. Från början var det tänkt att med ett fotografi på en person klädd för visit ersätta namnet på visitkortet. På en person tog fotografen sex, åtta eller tolv tagningar. Dessa kontaktkopierades i storlek 6 x 9 cm och monterades på kartong. Inom framför allt borgarklassen blev det mycket populärt att byta visitkort med varandra. På salongsborden låg det speciella visitkortsalbum med bilder på släktingar och vänner.

Fotograferna använde sig också av visitkortsformatet för att sälja stadsvyer. 1865-70 innebar en formlig explosion av visitkort i Sverige och antalet yrkesfotografer ökade snabbt. I motsats till andra hantverksyrken var fotografyrket inte spärrat för kvinnor. På 1860-talet fanns redan femton kvinnor med bland Stockholms hundra registrerade fotografer. Berta Valerius, Rosalie Sjöman och Carolina von Knorring tillhörde dessutom eliten i kåren.

Stereofotografierna var också mycket populära. Detta slags "dubbelbilder" var tagna med en ögonbredds avstånd från varandra med speciella stereokameror. Betraktade i stereoskop gav de den hisnande upplevelsen av en tredimensionell bild. Stereobilder av exotiska platser och spektakulära händelser som jordbävningar, krig och kungliga begravningar var populära.

Vem var då Lotten von Düben eller Carolina Charlotta Mariana von Düben som hon egentligen hette? Hon är föga omskriven i den svenska fotohistorien.

Lotten var av adlig börd. Hon föddes år 1828, som det tredje barnet i en syskonskara av sex. Föräldrarna var majoren Robert von Bahr och friherrinnan Eva Carolina Åkerhiehn af Margretelund. Lotten växte upp på familjens egendomar, först Söderby och sedan Margretelund i Uppland. När hon var tjugosju år gammal bosatte familjen sig på vinterhalvåret i en våning i Stockholm, belägen vid dåvarande Klara Strandgata (nuvarande Vasagatan).

1857, tjugonio år gammal, gifte hon sig med friherren Gustaf von Düben. Han var medicine doktor och professor i patologisk anatomi vid Karolinska institutet. Paret bosatte sig i en våning vid Nya Kungsholmsbrogatan 7 (nuvarande Jakobsgatan). De fick hyresfritt disponera denna då Gustaf von Düben var sekreterare i Svenska Läkaresällskapet som ägde fastigheten. I familjen ingick då också Gustaf von Dübens mor, en huspiga och en kokerska.

1860 blev Gustaf von Düben professor i medicin (anatomi och fysiologi) vid Karolinska institutet samt inspektor där. Han efterträdde Anders Retzius, den fysiska antropologins förnyare i Sverige. Retzius hade infört begreppet skallindex, med vars hjälp människor kunde indelas i brachykefaler (kortskallar) och doliokokefaler (långskallar). Han hade också skapat Karolinska institutets stolthet — dess anatomiska museum. Här förvarades en stor samling, främst lapska, kranier. Kraniologin hade vid denna tid en viktig vetenskaplig position som idag kan vara svår att förstå. I den förenades de tre vetenskaperna anatomi, historia och arkeologi. Kraniologin antogs kunna besvara viktiga frågor om folkens gemensamma historia och utbredning.

Med tjänsten som inspektor vid Karolinska institutet följde en tjänstevåning på sju rum och kök på Hantverkargatan 3. I huset bodde också andra som arbetade eller studerade vid Karolinska institutet. Den senare så kände Carl Curman var en av dem. Under andra hälften av 1800-talet skulle han bli en av våra främsta amatörfotografer. Då Karolinska institutet 1861 behövde en ateljé för medicinsk fotografering ställde Carl Curman i ordning några av kandidatrummen två trappor upp i huset. Här lärde han sig arbeta med de då gängse våtkollodiumnegativen. Det är troligt att det var här som Lotten von Dübens intresse för fotografin väcktes. Hon ska också ha lärt sig fotografera av en släkting med egen ateljé.

Gustaf Retzius, son till Anders Retzius, lärde upp sig hos Carl Curman. Han ville fortsätta faderns kraniologiska undersökningar. Förutom själva det fotografiska hantverket lärde han sig att fotografera människokranier i ateljén: "Särskildt lockande syntes mig studiet av det lappska folkets kranier, af hvilka min far i Karolinska institutets anatomiska museum lyckats sammanbringa en synnerligen vacker och representativ samling. Jag började äfven fotografera en del av dem i originalens halfva storlek samt underrättade von Düben härom. Men då kom han en tid därefter en vacker dag och sade till mig: 'Nu har jag beslutit arbeta med de lappska kranierna, så att det där skall inte du hålla på med.'" Gustaf von Düben tog alltså över studiet av de lapska kranierna. Kanske kunde forskningen anses tillhöra den tjänst han hade. Gustaf Retzius som blev en känd anatom och fick i stället ägna sig åt kraniologisk forskning i Finland. Han gav 1878 ut "Finska kranier".

Resorna till Lappland 1868 och 1871

Gustaf von Düben behövde 1868 samla material för att kunna bearbeta de kraniologiska samlingarna på Karolinska institutet. Han skulle göra en katalog över dem och skriva en kortfattad etnologisk beskrivning.

Den tredje juli 1868 avreste sällskapet från Stockholm med ångbåten Njord. I denna första moderna svenska lappmarksexpedition ingick Gustaf von Düben, Lotten von Düben som fotograf, assistenten G H Santesson och kokerskan Johanna Björklund. Pinchertiken Tova medföljde också.

Även om resans syfte främst var vetenskapligt följde man den gängse turistrutten. Kvikkjokk var huvudmålet och från Luleå färdades man längs Lule älv upp mot fjällen. Carl XV hade som kronprins färdats denna väg liksom den engelske officeren Alexander Hutchinson som skrev den kända "Try Lapland. A fresh field for summer tourists".

När von Dübens gjorde sin resa 1871 träffade de i Jokkmokk fyra turister, alla försedda med bössor och fiskeredskap. Ett sällskap hade också en bärbar dusch med sig. Alla hade med sig Hutchinsons bok.

Lotten von Düben var praktiskt resklädd i sin s k Bloomerdräkt, med ett för kvinnor revolutionerande sportplagg — knäbyxor. Hennes tunga fotografiska utrustning bars i näverkontar av samiska bärare. Hon hade tagit på sig en komplicerad uppgift som expeditionens fotograf. Omedelbart inför varje fotografering måste hon preparera negativen med joderat kollodium. Exponering och framkallning måste ske medan plåten fortfarande var våt. Våtkollodiumnegativen var bara ljuskänsliga så länge som emulsionen var fuktig. Minsta felgrepp förstörde allt. Framkallningen skedde i ett speciellt transportabelt mörkrumstält.

Lottens stereokamera kan t ex ha varit en P Meaghers Tourist Binocular-kamera. Denna hade endast en bälg, som avdelades av en inre mellanvägg. Väggen var konstruerad som en rullgardin och kunde tas bort om man ville utnyttja hela plåten i format 12,7 x 19,1 cm. I en del av P Meaghers stereokameror fanns också slutare. Med de långa exponeringstider som krävdes var annars det vanliga att fotografen exponerade plåten genom att ta bort objektivlocket. Efter lämpligt antal sekunder, eller minuter, sattes locket tillbaka. Innan de ljuskänsliga gelatintorrplåtarna började fabrikstillverkas 1871 och brett slog igenom på 1880-talet, var detta den gängse metoden att exponera en plåt. Först 1888 tog preussaren Ottomar Anschütz patent på en ridåslutare. Då kunde man komma ner till mycket korta exponeringstider — 1/1 000 sekund.

Lapplandsresan 1868 varade drygt två månader och först i början av september återkom man till Stockholm.

1871 gjorde Gustaf och Lotten von Düben ännu en resa till Lappland. Gustaf von Düben hade då bearbetat det material han samlat in om fjällsamerna 1868. Han behövde komplettera med material angående skogs- och nybyggarsamer, som var bosatta i området mellan Vindelälven och Lule älv i Sorsele, Pite och Lule lappmarker. Expeditionen bestod denna gång, förutom av paret von Düben, av Gustaf von Dübens unga släkting Carl Forsstrand och kokerskan Sophie. Tiken Tova medfördes också denna gång.

Resan inleddes den 14 juni 1871 och man reste med båt till Piteå. Det första målet var Arvidsjaur där många samer samlades under midsommarhelgen. Sedan fortsatte man till Sorsele. Över Storavan färdades man med roddbåt och sällskapet fotvandrade sedan över stora skogs- och myrmarker. I tre veckor stannade man i Sorsele hos samen och prästen Anders Fjellner som var en stor kännare av samerna och deras liv.

Sällskapet besökte också Ammarnäs, där fjällsamer och nybyggare samlats till bröllop, dop och nattvardsgång. Gustaf von Düben skrev i sin reseberättelse: "...utbyte skedde af ostar, klädespersedlar, träarbeten etc, mot silke, glasperlor, 'blankor' etc." Men samerna var misstänksamma mot fotograferingen.

"Oaktadt ett par dagars umgänge med Lapparne och den förtrolighet, den öppenhet hvarmed de yttrade sig om sin ställning, kunde de likväl icke fullt förlita sig på ärligheten i vårt uppträdande. Redan strax de kommo hade vi talat vid dem om fotografiering, hvilken sak de kände el. lärde känna. Men under ett par dagar var det omöjligt att få dem att sitta, oaktadt en tid utsattes och bud skickades. Vi härledde detta från Lapparnes vanliga söl och obeslutsamhet, men fingo sedan en annan förklaring. Vid vår tillsägelse att de borde vara i högtidskläder och att gummorna borde hafva på sig sina silfverprydnader, framför allt arfprinsessan Maria Jonsd. Grahn, började de att draga öronen åt sig och öfverlägga. De kommo dervid öfver ens, att sedan de väl voro fotografierade i sina dyrbarheter, skulle jag visa dem för 'höga öfverheten', som skulle inse el af. granlåten förmoda att de voro rikare än de gåfvo sig ut, hvarpå en förhöjd beskattning heraf skulle blifva en följd; det vore derföre nödigt att undvika fotografieringen aldeles. Detta omtalades lyckligtvis för Pastor M., som fick tillfälle att lugna dem, och sedan blefvo de ganska villiga."

Efter Ammarnäs reste man till Arjeplog, Arvidsjaur och Jokkmokk och sedan över Luleå till Stockholm. Den tjugosjätte augusti återkom sällskapet till Stockholm. Man hade då färdats över trehundra mil.

På denna andra resa hade Lotten två kameror med sig. Stereokameran och en kamera med våtplåtar i format 20 x 13,5 cm.

Utrustningen vägde åtskilligt och antalet bärare uppgick ibland till tio-tolv stycken.

Efter dessa resor hade Gustaf von Düben samlat så mycket material att han ansåg sig åstadkommit "en någorlunda fullständig skildring av folket". Han beslöt då att ge ut den omfattande "Om Lappland och Lapparne, företrädesvis de svenske. Ethnografiska studier" (1873). Denna blev en klassiker inom sameforskningen.

Lottens fotografier från de båda resorna tjänade som förlagor till de träsnitt som illustrerade boken. Det var vid denna tid inte möjligt att återge fotografier i tryck. Hon hade då också fotograferat en mängd samiska föremål som också avbildades.

Expeditioner och exponering av det exotiska

Att Gustaf och Lotten von Düben gjorde denna lappmarksexpedition kan tyckas märkligt. Men detta var de stora expeditionernas tid. I USA fanns fotografer med på expeditioner som undersökte mineraltillgångar och indianer. I Afrika hade Stanley med sig kamera på sina expeditioner. De allra flesta som använde den fotografiska tekniken kom från samhällets övre skikt. Deras bilder på "infödingar" visades sedan upp i salongerna i London, Paris och Berlin.

Vetenskapsmannen Adolf Erik Nordenskiöld förde med sig Louis Palander som navigatör och fotograf till Spetsbergen 1872-73. Palander som sedan ledde Vegaexpeditionen fotograferade då också de mongoliska kusttjuktjer som kom till den infrusna båten. Bilderna är fina karaktärsporträtt med stark utstrålning.

Men hur kom det sig att så många, såväl utländska som nordiska vetenskapsmän riktade blickarna mot samerna och Lappland på 1870-talet. Runt om i Europa turnerade "lappkaravaner" — grupper av samer som visades upp för publik. På Hagenbecks zoologiska trädgård i Hamburg visades t ex en samefamilj med renar 1874 och fyra år senare en samegrupp från Kautokeino på tio personer. Samerna var oerhört populära med sina märkliga renar men även indianer, eskimåer, singaleser och kalmucker visades upp på motsvarande sätt.

Folktyputställningarna och uppvisningarna var idealiska för de antropologer som själva inte ville göra långa resor. De flockades med sina kameror och mätredskap. Vetenskapsmän skrev "äkthetsintyg" åt trupperna som turnerade och fick sitt undersökningsmaterial direkt serverat. Allra "lyckligast" var det när händelser som fallet med indianhövdingen "Vita räven" inträffade. Han avled i TBC i Göteborg 1875, varefter hans kropp transporterades till Karolinska institutet i Stockholm, där Gustaf von Düben inbjöd till visning på bårhuset! Händelsen berättar något om dåtidens syn på minoriteter.

Flertalet etnografiska museer grundades också vid denna tid som komplement till museerna, som visade den inhemska kulturen. Hagenbeck skänkte de etnografiska föremålen från den första lappturnén till det etnografiska museet i Leipzig. Gustaf von Düben skänkte eller sålde det mesta av sin stora samling av lapska föremål till Artur Hazelius Skandinaviska-etnografiska samling. (Detta namn ändrades 1880 till Nordiska museet).

Men fler och fler vetenskapsmän ville själva besöka de områden där samerna levde. En strid ström av forskningsresande från hela Europa började resa norrut. Skandinaverna följde efter. Norrmännen J.A Friis och Ludwig Daa uppsökte den ryska lappmarken 1867. Gustaf och Lotten von Düben reste i Lappland 1868 och 1871. En stor finsk expediton gick vid mitten av 1880-talet till Kolahalvön.

De flesta av dessa resenärer gjorde antropologiska undersökningar av samerna. De mätte, gjorde avgjutningar, samlade kranier och tog s k "folktypsstudier", stereotypa enface och profilbilder. Samerna sågs som ett led i den biologiska utvecklingen. En kvarleva från en förgången tid som man trodde skulle ge svar på viktiga frågor.

Samebilder och andra jämförbara fotografier

Lotten von Dübens fotografier av samer ingår i den tidens tradition att skildra det "exotiska". Det är antropologiska bilder där hon på samma glasplåt fotograferat en person rakt framifrån och från sidan. Stereobilden där Karin Savalo och dottern Inga först porträtterades rakt framifrån och sedan från sidan togs för att hjälpa Gustaf von Düben med hans mätningar av skallar. Dessa bilder kan jämföras med de som fotografen Ellen Wahlström tog på anhållna i Särna på 1920-talet. Hon berättar i boken "Ljusets hemligheter" av Clas Thor hur hon retuscherade porträtt och hur kunderna ibland ändå inte var nöjda med sitt utseende. Annat var det när uppdraget kom från polisen. "Med hjälp av retuscheringspenna hade jag försökt att få deras hy så slät som en persika. Ändå dög det inte. Men det fanns några undantag: - Det var när fjärsman kom med anhållna. Då skulle det vara porträtt framifrån och i profil. Och absolut ingen retuschering. — Varenda liten fräken skulle synas!"

Redan på 1860-talet lade polisen i större städer upp fotografiska signalement i speciella förbrytararkiv. En bok finns bevarad från länscellfängelset i Malmö, där det äldsta fotografiet är taget 1859. Det är nakna, oretuscherade identifieringsbilder av fångar. Vid bilderna finns noggranna anteckningar om födelseår och brottets art. Till Lotten von Dübens fotografier finns motsvarande uppgifter.

Först på 1880-talet inleddes bruket att fotografera fångar rakt framifrån och från sidan. (Något som fortfarande görs.)

Synen på samerna och sättet att fotografera dem har också paralleller med synen på indianerna. Den etnologiska byrån i Washington DC bedrev en omfattande fotografering av indianer. 1888 fotograferades t ex en betydelsefull delegation brulésiouxer. Fotografen placerade indianerna mot kulisser eller tillsammans med föremål för att få fram noggranna mått. För att kunna mäta olika vinklar av ansiktet ansågs det särskilt viktigt med fotografering både i profil och framifrån. Porträtt av indianer erbjöds till försäljning av den amerikanske fotografen James E. Mc Clees på 1850-talet med motiveringen att de hade ett historiskt intresse, "som minne av en ras som nu snabbt minskar i antal". Liksom samerna i Ammarnäs ombads ta på sig sitt silver inför fotograferingen kunde indianer kläs upp i lånade dräkter. John Wesley Powell, som ledde en av de stora expeditionerna genom den amerikanska världen, samlade 1868 ihop kläder från uteindianer, och skickade dem till ett museum. Fem år senare återvände han med de från museet utlånade dräkterna. Indianerna kläddes upp i dräkterna och fotograferades sedan av expeditionens fotograf. Det var en speciell "bild" man ville ha i detta fall. En bild av en förgången livsstil — inte indianernas verkliga liv i reservaten.

Kontrasten mot de då så populära visitkorten är enorm. På visitkorten avporträtterades i Sverige främst personer ur den nyrika borgerligheten i idealiserande porträtt. Porträttmåleriets standardpose, ärvd via daguerrotypiporträttet, levde kvar i visitkortet. Personens sociala ställning framhävdes av en självsäker hållning. I porträttateljén underströks detta genom inramningen av ett draperi, en pelare eller en vacker stol. Kunden måste ju bli nöjd med porträttet.

Visitkorten på 1860-talet visade nästan genomgående personer i helfigur. Ansiktet upptar en mycket liten del. Mot slutet börjar bröstbilden komma. Den dominerar sedan på 1870-talet.

Redan i slutet av 1860-talet hade priset för att låta sig fotograferas sjunkit drastiskt. Men bruket att låta ta sitt porträtt var mycket en social fråga. Hos bönder och småfolk fanns inte samma behov att föreviga sig på bilder vilka man bytte med släkt och vänner. Främst var detta populärt inom borgarklassen.

Men just genom att Lotten von Düben inte idealiserade samerna i sina bilder får de också en annan dimension. Många av hennes bilder är närbilder, där ansiktet dominerar. De får oss att fundera över dessa människors liv. Män och kvinnor märkta av ett hårt liv, åldrade i förtid. En del av bilderna är gruppbilder och visar samer i den miljö de levde. En miljö som idag i mycket har förändrats.

Gustaf von Dübens tankar kring att fotografera samer vet vi en del om. Han hade redan 1847, endast åtta år efter att daguerrotypin offentliggjorts i Paris från en resa till England, Godahoppsudden, Indien och Kina, skrivit apropå bushmän och hottentotter och denna typ av fotografi: "Människan utmärker sig äfven inom skarpt markerade racer, genom benägenhet för oändlig variation. Vid gruppers uppställande kan man derför icke hålla sig till någon enda eller några få karaktärer, utan man måste taga alla i betraktande." Men, fortsätter han: "skillnader måste finnas, och huru obestämt och ovetenskapligt de än må synas, måste detta allmänna intryck bestämma omdömet, emedan vi ännu sakna förmåga att beskrifva skillnaderna, att uttrycka dem i ord. Bilden är då vida bättre."

Han skriver också i reseberättelsen: "...medförde vi äfven en apparat för fotografi, hvilken i hög grad tyngde ock ökade massan av vårt bagage, om den ock i många fall gjorde det möjligt, att försäkra oss om varaktigare minnen af sedda ställen och personer än hvad som ligger i sjelfva seendet, en gång i förbi farten."

Karin Savalos tankar kring fotograferingen vet vi inget om. Om Lotten von Dübens tankar kan vi egentligen också bara spekulera.

Hemma var det en mängd lappska föremål som Gustaf von Düben ville ha fotograferade. Även de skulle användas som förlagor till illustrationer i hans bok. Hon tog också några bilder på släktingar till Gustaf. De kläddes ut i lapska dräkter och ombads inta olika poser, som att stå på skidor eller sitta i en ackja. Dessa bilder tog Lotten i en ateljé, vilken vet vi inte. Artur Hazelius använde dessa bilder när han på Skandinavisk-etnografiska samlingen 1874 arrangerade panoramat "Höstflyttning i Lule lappmark". Lottens fotografier från resorna användes också då C. A. Söderman modellerade ansiktena på de dockor som ingick i arrangemanget. Scenen väckte stor uppmärksamhet och visades även senare vid världsutställningarna i Paris 1878 och Chicago 1893.

Säkert gladdes Lotten också när Paul Belloni Du Chaillu ville använda hennes fotografier från resorna som förlagor till illustrationerna i sin bok "The Land of the Midnight Sun" som kom ut 1881 och i svensk översättning 1899.

Naturbilder

Lotten von Düben tog också många naturbilder på de två resorna. Hon var en av de första som fotograferade de svenska fjällen och vattenfall som Harsprånget och Stora Sjöfallet. Bilderna av dessa vattenfall togs ungefär fyrtio år innan utbyggnaden av vattenkraften i Jokkmokks socken påbörjades. På 1860-talet tog svenska fotografer en mängd topografiska bilder, men det var vyer från städerna. Redan i början av decenniet fanns de flesta svenska städer på visitkort. I slutet fanns i stort sett alla städer representerade. En fotograf som Alexander Gylfe tog vackra landskapsbilder längs nedre Norrlandskusten kring 1870.

Men ingen svensk yrkesfotograf hade rest till Lappland. I Norge fanns det däremot fotografer som börjat ta landskapsbilder. Marcus Selmer och Knud Knudsen var de första. Dessa fotografer tog bilder som var kommersiellt lönsamma. De bilder som turisterna ville köpa. Även om dessa bilder är storslagna och vackra kan de inte frigöras från denna aspekt. Fotograferna skapade i hög grad bilden av Norge, liksom senare av Sverige.

Men Lotten von Düben var amatörfotograf och behövde inte tänka på att sälja sina bilder. En del av dem skulle användas som förlagor till illustrationer i Gustafs bok. Men hon tog säkert en hel del för att hon tyckte om att fotografera och för att ha som minnen från resan. När de kom hem lät hon tillverka små "böcker" eller album där hon lät gravera in "Lapplandsminnen 1868" i guld. I dessa lade hon stereobilder med naturmotiv och någon enstaka bild av samer och själva expeditionen. Dessa skänkte hon sedan till bekanta som kunde betrakta bilderna i sina stereoskop. Flera sådana album finns bevarade på Nordiska museet.

Men hon och Gustaf sökte också upp storslagna motiv som fanns med i rese- och turistbeskrivningar. När de besöker Stora Sjöfallet hänvisar Gustaf von Düben direkt till Carl Anton Petterssons stora välkända planschverk "Lappland, dess natur och folk efter fyra somrars vandring i bilder och text skildrade", som gavs ut 1866. Gustaf skriver: "På några nakna klippor vid stranden af bassinen praktiserade vi oss ut för att se och fotografiera. Det hela måtte vid rik vattentillgång vara storartadt, om det icke på något vis motsvarar bilden i det s.k. Petterssons Lappland."

Han rekommenderar sedan själv i "Om Lappland och lapparne" hur man bäst skall se fallen i Porjus: "Mellersta fallet i Stora Lule elf nära Porjus nybygge, Napar kalladt: Detta fall, jemte de ofvan och nedan detsamma liggande i Porjusfallen, bör ses från elfvens södra strand, dit man begifver sig i båt från Porjus nybygge: Niommelsaska bör ses från norra stranden."

I fjällvärlden sökte man också den själsliga och fysiska hälsa som inte fanns i staden. Gustaf von Düben var ju läkare. Stockholm var vid denna tid en stad med höga dödlighetssiffror och ända in på 1860-talet var antalet döda större än antalet födda. TBC var en vanlig sjukdom, och så sent som 1853 hade också koleran skördat drygt 2 800 liv i Stockholm. Naturen sågs som en kurator och vattnet som hälsobringande. Det ansågs viktigt att bada i havet och att dricka vatten. Gustaf von Düben var några somrar på 1860-talet också intendent vid Medevi brunn, Sveriges äldsta hälsobrunn. Den tidigare omnämnde Carl Curman var balneolog, dvs inriktad på läran om olika slags bad och om deras medicinska betydelse. Curman utvecklade bl a havsbadanstalten i Lysekil till att bli den förnämsta av Bohusläns kurorter. Han grundade också flera badhus i Stockholm. Som en mycket skicklig amatörfotograf fotograferade han bl a naturen, havet och klipporna i Bohuslän.

Förutom att vatten i form av vattenfall och sjöar var ett tacksamt motiv spelade säkert synen på det hälsobringande vattnet in när Lotten tog sina bilder. Inspirationen började också komma från målarna i Düsseldorfskolan. När Gustaf von Düben beskriver besöket och fotograferingen av Harsprånget hänvisar han direkt till Marcus Larssons måleri.

Först på 1880-tal vaknade det stora intresset för natur- och landskapsfotografi i Sverige och flera fotografer började livnära sig på att sälja bilder till turister.

Amatörfotograferna, som ökade stort i antal på 1880- och 90-talen tog också många naturbilder. Svenska Turistföreningen som grundades 1885 började under parollen Känn ditt land "upptäcka" Sverige åt såväl svenska som utländska turister. Turistföreningen initierade också en rad fotografiska pristävlingar med början 1893. Man efterlyste bilder från såväl de olika landskapen i Sverige som "folktypsbilder". Lotten von Düben skickade in en del av sina samebilder till Svenska Turistföreningen.

När Gustaf von Düben pensionerats 1887 flyttade han och Lotten till sin egendom Nysund i Södermanland. Fyra år senare förstördes kraniesamlingen på Karolinska institutet i en brand. Gustaf von Düben avled 1892. Hans stora antropologiska arbete om de lapska kranierna, som var den ursprungliga orsaken till Lapplandsresorna, hade inte hunnit komma ut under hans livstid. Först 1910 gavs "Crania lapponica" ut med ett förord av Gustaf Retzius. Lotten von Düben levde kvar på Nysund där hon dog 1915, åttiosju år gammal. Då paret inte hade några barn gick en släkting till Gustaf von Düben igenom hemmet efter Lottens död. Fotografierna överlämnades 1939 till Nordiska museet. Där förvaras de tillsammans med de fotografier Lotten själv skänkt med början 1874. Gåvan innehöll också sju negativ. Femtionio av de negativ som bevarats, finns på Uppsala universitetsbibliotek dit de överförts från den Naturgeografiska institutionen.

Vad som hänt med Lotten von Dübens kameror vet man inte. Efter hemkomsten från Lappland 1871 tog hon endast "beställningsbilder"av en rad samiska föremål för boken. Hon fotograferade också som tidigare nämnts för Artur Hazelius räkning några av Gustaf von Dübens släktingar, uppklädda i samiska dräkter. Några andra motivval är inte kända. Fotografin tycks för Lotten ha varit kopplad till "uppdraget" som fotograf åt maken. Hon tycks inte själv ha drivits av en lust att berätta med sina bilder.

Genom sitt motivval, samerna och samernas värld, är fotografierna i ett svenskt perspektiv högst unika. Internationellt ingår de i upptäcktsresornas genre och den tidiga fotografi av främmande kulturer, som finns i antropologiska samlingar. Lotten von Düben tog dessa bilder under en tid när fotografi i regel var liktydig med porträttfotografi i ateljé och vackra vyer av städer. Hennes bilder har samtidigt något av reportage- och dokumentärfotografi över sig. Inom den genren hör hon därför till pionjärerna.

 

Litteratur:
Broberg, Gunnar: Lappkaravaner på villovägar. Antropologi och synen på samerna fram till sekelskiftet 1900. I: Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1981-1982 (1982) s 27-68.

Düben, Gustaf von: I Lappland 1868 och 1871. Reseberättelse av Gustaf von Düben bearbetad och kommenterad av Gunnar Broberg, Leif Lindin och Ingvar Svanberg. Umeå 1989. Acta Bothniensia occidentialis, 10.

Düben, Gustaf von: Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske. Ethnografiska studier. Nyutgåva 1977 med förord och efterord av Jan Garnert.

Fleming, Paula: Indianer på glasplåt — traditionen att fotografera indianer. I: Jacobson, Claes-Håkan: Rosebud Sioux. Ett folkslag i förvandling. Stockholm (1989, s 61-82.

Hansson, Heidi och Lundström, Jan-Erik (red.) (2008). Looking North: Representations of Sámi in Visual Arts and Literature. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar nr 63. Umeå: Bildmuseet, Umeå universitet.

Hellsten, Per: Lotten von Düben — fotografier i Lappland. I: Se dig om i glädje. Sex fotografer — sex temperament. Utställningskatalog från Fotografiska museet (1981) s 27-32.

Hellsten, Per: Våra första samefotografier. I: Från Bygd och vildmark. Luleå stifts årsbok (1973) s 5-16.

Rittsel, Pär & Söderberg, Rolf: Den svenska fotografins historia. Stockholm 1983.

© Eva Dahlman, 1991, 2021

Idag hade termen "same" använts i stället för "lapp" och man skulle ha kallat boken I Sápmi.

In Lapland (Lotten von Düben)
Translated by Stephen Croall
 

What thoughts occurred to Karin Savalo when a company of travellers appeared at the Lapp (Sami) settlement of Tuorpon in the summer of 1868? The strangers unpacked a large camera from birch-bark hampers carried by bearers. A woman asked if she could take some photographs. Karin and her daughter Inga stationed themselves in front of the camera. Why was it so important that she and the girl, after being photographed from the front, should turn sideways? Karin Savalo did not know.

The woman photographer was Lotten von Düben. It is hard to imagine her allowing herself to be photographed in the same way. In her own social circle it was customary for women to be portrayed in full figure, dressed in beautiful gowns. Such photos tended to be flattering as one wanted pictures of oneself to keep at home and to send to friends and acquaintances. 3526396 2048 1151

The portrait of Karin Savalo and her daughter Inga is part of a collection of photographs and artefacts to be found at the Nordic Museum in Stockholm. The visit to Tuorpon village took place when Lotten was on an expedition led by her husband, Gustaf von Düben, to study the mountain Lapps in their Lule territories in 1868. The couple undertook a new journey in the summer of 1871, this time to the Lapp territories at Sorsele, Lule and Pite.

By the 1860s, photography had already gained a firm foothold in Sweden. Daguerreotype had already been replaced by the glass negative. This sheet of glass coated with collodion, introduced in Sweden in 1853 by Carl Gustaf Carleman, had revolutionized photography. It was now possible to make an unlimited number of copies from a negative.

Among other things the glass negative along with the technique of producing positive images on paper resulted in an exclusive type of visiting-card. The photographer took six, eight or twelve pictures of his subject. These were developed into contact prints sized 6 x 9 cm and mounted on cardboard. Exchanging such visiting-cards was very much in fashion, especially amongst the bourgeoisie. Special visiting-card albums lay on drawing-room tables with photos of friends and relations.

Photographers also used such visiting-cards to sell views of the city. From 1865 to 1870 there was a positive explosion of visiting-cards in Sweden, and the number of professional photographers increased rapidly. Unlike other crafts, photography was not barred to women. In the 1860s there were already fifteen women photographers registered in Stockholm. And Berta Valerius, Rosalie Sjöman and Carolina von Knorring were among the leading names in their field.

Stereophotos were also very popular. They consist of two linked photographs of the same subject but with a slight shift in perspective. Exotic places and spectacular events such as earthquakes, war scenes and royal funerals were studied through stereoscopes. They gave the giddy impression of a three-dimensional picture.

Who was Lotten von Düben or, to be more correct, Carolina Charlotta Mariana von Düben? Little has been written about her in Sweden's history of photography.

Lotten was of noble birth. She was born in 1828, the third child in a family of six. Her parents were Major Robert yon Bahr and Lady Eva Carolina Åkerhielm av Margretelund. Lotten grew up on the family estate, first at Söderby and later at Margretelund in the province of Uppland. When she was 27 the family began to spend the winters at an apartment in central Stockholm on what is now Vasagatan.

In 1857, she married Baron Gustaf von Düben. He was Doctor of Medicine and Professor of Pathological Anatomy at the Caroline Institute in Stockholm. The couple settled into an apartment on what is now Jakobsgatan. It was rent-free as Gustaf von Düben was secretary of the Swedish Medical Society who owned the building. At that time the family included Gustaf von Düben's mother, a maid and a cook.

In 1860 Gustaf von Düben became Professor of Medicine (anatomy and physiology) at the Caroline Institute and was also appointed superintendent there. He succeeded Anders Retzius, the country's chief innovator in the field of physical anthropology. Retzius had introduced the concept of skull indexing, by which people could be classified as brachycephales (round-heads) and dolichocephales (long-heads). He had also created an anatomical museum that was the pride of the institute. The large collection there consisted principally of Lapp crania. Around this period, craniology had an important place in scientific thinking, something that we find rather difficult to understand today. It brought together the three sciences of anatomy, history and archaeology, and was thought to contain the key to important questions about the common history and geographical distribution of different peoples.

The post of superintendent at the Caroline Institute carried with it free accommodation at a seven-room apartment on Hantverkargatan. The building also housed others who worked or studied at the institute, among them Carl Curman. In the 1880s he was to become one of Sweden's foremost amateur photographers. In 1861 the Caroline Institute needed a studio for medical photography. Carl Curman established one in some of the intern rooms two flights up. Here he taught himself how to work with the wet collodion negatives then available. It was probably here, too, that Lotten von Düben's interest in photography was first aroused. She is said to have learned the art of photography from a relative with a studio.

Gustaf Retzius, the son of Anders Retzius, became apprenticed to Carl Curman. His ambition was to continue his father's craniological studies. He learnt not only the basic techniques of photography but also how to take studio pictures of human skulls: "I was especially interested in the study of Lapp crania, of which my father has managed to assemble a particularly beautiful and representative collection at the anatomical museum in the Caroline Institute. I began photographing some of them in half their original size and informed von Düben about this. One fine day shortly thereafter he approached me and said: 'I have decided to work on the Lapp crania, so you needn't bother.'" Thus Gustaf von Düben "took over" the study of Lapp skulls. Possibly this line of research belonged to the post he held. Gustaf Retzius, who became a well-known anatomist, was obliged to concentrate instead on craniological research in Finland. In 1878 he published "Finnish Crania".

The Lapland journeys of 1868 and 1871

In 1868 Gustaf von Düben required new material in order to work on the craniological collections at the Caroline Institute. He planned to catalogue them and supply a brief ethnological description.

On 3 July 1868 the party left Stockholm on the steamboat Njord on the first Swedish expedition to Lapp territory in modern times. It comprised Gustaf von Düben, Lotten von Düben as photographer, an assistant named G H Santesson and a cook, Johanna Björklund. They took with them a Pincher bitch, Tova.

Even if the primary purpose of the trip was scientific, the expedition took the usual tourist route. The chief destination was Kvikkjokk and from Luleå the party travelled up the river Lule towards the mountains. As crown prince, Carl XV had followed this route, as had the English officer Alexander Hutchinson, author of the widely-read "Try Lapland. A fresh field for summer tourists".

On their 1871 expedition the von Dübens met four tourists in Jokkmokk, each equipped with rifle and fishing rods, and one of them with a shower unit. All were carrying Hutchinson's book.

Lotten von Düben was sensibly dressed for the long journey in what was called bloomers. By the standards of the day, this was a revolutionary sporting outfit for women, with knee-length trousers. Her heavy photographic equipment was carried in birch-bark hampers by Lapp bearers. As the expedition's photographer she had a complicated task to perform. Just before each take she had to prepare the negative with iodized collodion. The exposure and developing had to be done while the plate was wet. Wet collodion negatives were sensitive to light only as long as the emulsion was moist. The least error and everything was ruined. This procedure took place in a special portable darkroom tent.

Lotten's camera may have been of a type such as P Meagher's Tourist Binocular Camera. Such cameras had only one bellow with an inner dividing wall. This wall was constructed like a window-blind and could be detached if Lotten wished to use the whole plate for photos sized 12.7 x 19.1 cm. Some of P Meagher's stereocameras also had shutters. Otherwise, due to the long exposure times required, photographers took pictures by removing the lens lid and then replacing it after the appropriate number of seconds or minutes. This was the technique commonly used for plate exposures until the light-sensitive gelatine dry plates first manufactured in 1871 became widespread in the 1880s. It was not until 1888 that the Prussian Ottomar Anschütz took out a patent on a curtain shutter. This shortened exposure times dramatically, down to 1/1000 of a second.

The Lapland Journey of 1868 lasted two months and the travellers did not return to Stockholm until the beginning of September.

In 1871 Gustaf and Lotten von Düben made a further trip to Lapland. By that time Gustaf had worked his way through the material on the mountain Lapps he had gathered in 1868. He needed to supplement it with material on the Lapps living in the forests and settlements between the rivers Vindelälven and Lule in the Sorsele, Pite and Lule territories. This time the expedition consisted of the von Dübens, Gustaf's young relative Carl Forsstrand and the cook Sophie. Tova the dog went along once again.

The journey began on 14 June 1871 with a sea voyage to Piteå. The first objective was Arvidsjaur, where many Lapps gathered during the midsummer holiday. Then the party went on to Sorsele, crossing lake Storavan in a rowboat. The next stage was a hike across wide tracts of forest and marsh. The travellers stayed for three weeks at the home of a Lapp clergyman in Sorsele, Anders Fjellner, who was an authority on the Lapps and their way of life.

The party also visited Ammarnäs, where mountain Lapps and settlers gathered for weddings, christenings and communion. Gustaf von Düben wrote in his travel journal: "… there was an exchange of cheeses, articles of clothing, wood carvings and the like for silk, glass beads, coinage, etc." But the Lapps were not happy about being photographed.

"Although we had spent a couple of days mixing with the Lapps and they had been most open and forthcoming about the conditions they lived under, they were never totally convinced that we were honest in our purpose. Immediately on our arrival we had spoken to them about the photography, something they already knew about or quickly came to understand. Yet for a couple of days it was impossible to get them to sit for us, even though we made appointments and sent messengers to fetch them. We put this down to the customary tardiness and indecision of the Lapps, but later heard a different explanation. When we told them we wanted them to wear their festive attire, and that the old women should have their silver ornaments on, especially the hereditary princess Maria Jonsd. Grahn, they grew wary and withdrew to discuss the matter. They were afraid that if they allowed themselves to be photographed in their costly apparel I would show the prints to the 'big chief' who would then realize, or deduce by their fine clothing, that they were richer than they claimed to be, whereupon he would increase their taxes; therefore they thought it best to avoid being photographed altogether. Fortunately this was all explained to Pastor M. who was able to put their minds at rest, after which they proved quite willing to cooperate."

From Ammarnäs the party travelled to Arjeplog, Arvidsjaur and Jokkmokk, then via Luleå to Stockholm. They arrived back in the capital on 26 August, having covered more than 3,000 km.

On this second expedition Lotten took two cameras with her, the stereocamera and one with wetplates sized 20 x 13.5 cm. The equipment was extremely heavy and sometimes ten or twelve bearers had to be used.

After these trips Gustaf von Düben had so much material that he felt he had assembled "a reasonably complete picture of the people". In 1873 he published the voluminous "About Lapland and the Lapps, primarily the Swedish community. Ethnographic studies." It became a classic in the field of Lapp research.

Lotten's photos from the two journeys served as models for the woodcuts that illustrated the books. At that time it was not possible to reproduce photographs in print. She had also taken pictures of a wide range of Lapp artefacts and these, too, appeared in the book.

Expeditions and the exposure of the exotic

It may seem strange that Gustaf and Lotten von Düben made these expeditions to the Lapp territories. But this was the age of the explorer. In the United States, photographers accompanied the expeditions sent to investigate mineral deposits and Indians. In Africa, Stanley took his camera along on his expeditions. Most of those who practised the art of photography came from the upper strata of society. Their pictures of "the natives" were then exhibited in the drawing-rooms of London, Paris and Berlin.

The Swedish scientist Adolf Erik Nordenskiöld took along Louis Palander as navigator and photographer on the expedition to Spitzbergen in 1872—73. Palander, who later led the Vega expedition, also took pictures of the local chukchi who approached the icebound boat. The photos are fine, eloquent character studies.

But why did so many scientists, both from the Nordic area and abroad, direct their gaze towards the Lapps and Lapland in the 1870s? Groups of Lapps travelled round Europe in caravans, exhibiting themselves to the public. At the Hagenbeck Zoo in Hamburg, for example, a Lapp family with reindeer were displayed in 1874 and were followed four years later by a group of ten Lapps from Kautokeino. The Lapps and their remarkable reindeer were tremendously popular but American Indians, Eskimoes, Senegalese and Kalmucks were also put on display.

Exhibitions and shows involving "fringe" peoples were ideal stamping-grounds for anthropologists not wishing to undertake long journeys of their own. They flocked to such events with cameras and measuring instruments. Scientists wrote out "certificates of authenticity" for the touring troupers and in return had their study material delivered on a plate. The most "fortunate" case of all was that of the Indian chief White Fox. He died of tuberculosis in Gothenburg in 1875. His body was transported to the Caroline Institute in Stockholm, where Gustaf von Düben issued invitations for a showing at the morgue! The incident gives some idea of the way minorities were regarded in those days.

It was at this time, too, that most of today's ethnographic museums were founded, as a result of colonialism and to supplement the existing museums that focused on indigenous culture. Hagenbeck gave the ethnographic samples left over from the first Lapp tour to the ethnographic museum in Leipzig. Gustaf von Düben gave or sold most of his extensive Lapp material to Arthur Hazelius's Scandinavian Ethnographic Exhibition (renamed the Nordic Museum in 1880).

However, more and more scientists wanted to visit the areas inhabited by the Lapps. A steady stream of explorers from the whole of Europe flowed northwards. Scandinavians followed in their footsteps. Norwegians J A Friis and Ludwig Daa visited the Russian Lapp territories in 1867. Gustaf von Düben travelled around Lapland in 1868 and 1871. A large Finnish expedition went to the Kola Peninsula in the mid-l880s.

Most of these travellers measured the Lapps for anthropological purposes. They took measurements and casts, collected skulls and carried out "type studies": stereotype photographs en face and in profile. The Lapps were regarded as a link in the biological chain, a left-over from a bygone age, and it was hoped they would provide the answers to important questions.

Lapp pictures and other comparable photographs

Lotten von Düben's photographs of Lapps reflect that period's preoccupation with "the exotic". The stereophoto of Karin Savalo and her daughter portrayed head-on and then from the side were taken to help Gustaf von Düben with his skull measurements. The pictures can be compared with the ones photographer Ellen Wahlström took of detainees at Särna in the 1920s. In the book "Ljusets hemligheter (The Secrets of Light)" by Clas Thor she tells how she touched up personal portraits but still found that some customers were dissatisfied with their appearance... "With my retouching pen I had sought to make their skin as smooth as peach. But that still wouldn't do. There were, however, exceptions — when the constable brought in the detainees. Then it was simply a case of full-face, side shot and no retouching. Every freckle was to remain visible!"

As early as the 1860s police in the metropolises were storing photographic files in special criminal archives. One of these has been preserved, from the county gaol in Malmö. The oldest photograph in it is from 1859. The pictures are naked, unretouched "mug-shots" of prisoners. Alongside them are captions carefully noting dates of birth and the nature of each crime. Similar data accompanies Lotten von Düben's photographs. In the 1880s it was common to photograph prisoner enface and in profile (something that is still done).

The way Lapps were viewed, and photographed, has parallels with the attitude taken towards the American Indians. The Ethnological Bureau in Washington DC conducted extensive photographic documentation of Indians. In 1888, for example, an important delegation of Rosebud Sioux Indians was exposed to the camera. The photographer placed them against backdrops or objects that would ensure precise measurement. In order to record different facial angles it was considered especially important to take pictures both from the front and side. The American photographer James E. Mc Clees had offered in the 1850s to do portraits of Indians for historical reasons, "in memory of a race that is now rapidly dwindling in number". Just as the Lapps in Ammarnäs were dressed up in silver for the photographer, the American Indians were sometimes dressed up in borrowed costumes. John Wesley Powell, who led one of the big expeditions of the 1860s, collected clothes from the Ute Indians and sent them to a museum. Five years later he returned, having borrowed the clothes from the museum, dressed the Indians in them and had them photographed by the expedition's own photographer. He wanted a specific image — a picture of an ancient lifestyle, not of real Indian life on the reservation.

The contrast with the visiting-cards so popular at the time is enormous. These were mainly idealized portraits of the nouveaux riches. The standard pose for portrait painting, inherited from Daguerreotype pictures, lived on in such cards. Social status was brought out by the person's self-confident bearing. In the studio the impression was reinforced by the use of a curtain, a pillar or a handsome chair to frame the subject. Satisfying the customer was after all the whole point.

The visiting-cards of the 1860s almost always showed people full length. The face occupies only a very small space in the photo. Towards the end of the decade half-length pictures began to crop up and these dominated the 1870s.

By the end of the 1860s photo portraits had become much cheaper but having one's photograph taken was to a great extent a class matter. Peasantry and ordinary townsfolk were not as anxious as the bourgeoisie to reproduce themselves in pictures for distribution amongst friends and relatives.

Lotten von Düben's pictures of the Lapps, however, acquire another dimension precisely because they are not idealized portraits. Many of them are close-ups in which the face dominates. They invite you to ponder over these people's lives. Men and women whose tough existences have left their mark, ageing them prematurely. Some are group pictures showing the Lapps in their everyday surroundings — an environment that has since altered considerably.

We know something about how Gustaf von Düben felt on the subject of photographing Lapps. Back in 1847, after visiting England, the Cape of Good Hope, India and China he had written about this kind of photography in relation to bushmen and Hottentots, thus: "What distinguishes human beings, even those belonging to sharply defined races, is their tendency towards infinite variation. When classifying groups, therefore, one should not restrict oneself to just a few character types but should take them all into account." But, he goes on, "differences do exist, and however indeterminate and unscientific these may be, it is the overall impression of them that should rule our judgment as we still lack the ability to describe such differences, to express them in words. In this respect a picture is far superior."

Elsewhere in his travel journal von Düben writes: "...we also took with us photographic apparatus, which greatly increased the weight and bulk of our baggage, although it did enable us to secure more enduring memories of the events and people that passed review than could be furnished by our eyes alone."

What Karin Savalo thought about the photography sessions we will never know. And we can only speculate as to Lotten von Düben's thoughts on the subject.

At home there were a large number of Lapp artefacts that Gustaf von Düben wanted to have photographed. These pictures, too, were to be used as a basis for illustrations in his book. Lotten also took pictures of some of Gustaf's relatives. They were decked out in Lapp costumes and asked to adopt certain poses, standing on skis, sitting on Lapp sledges, etc. She did these shots in an unidentified studio. Arthur Hazelius used them in 1874 in a panorama scene entitled "Autumn departure in the Lule Lapp territory" as part of the Scandinavian Ethnographic Exhibition. C A Söderman used Lotten's pictures from the expeditions to model the faces of the puppets included in the scene. It attracted widespread admiration and was included in the World Exhibition in Paris in 1878 and Chicago 1893.

No doubt Lotten was further pleased when Paul Belloni Du Chaillu wanted to use the pictures as the basis for the illustrations in his book "The Land of the Midnight Sun", which came out in 1881 and in a Swedish translation in 1899.

Nature shots

Lotten von Düben also shot a lot of nature photos on the two journeys. She was one of the first to capture the Swedish mountains on film and waterfalls such as Harsprånget and Stora Sjöfallet. The pictures of the waterfalls were taken about 40 years before expansion work began on the hydroelectric plant at Jokkmokk. During the 1860s Swedish photographers produced a huge number of topographical pictures. But these were almost always city views. At the beginning of the decade most of Sweden's major towns and cities had already been recorded on visiting-cards. By the end of it virtually all of them had. One photographer, Alexander Gylfe, shot some exquisite landscape studies along the lower Norrland coast around 1870.

But no professional Swedish photographer had journeyed to Lapland. In Norway, however, some photographers had begun to shoot landscapes. Marcus Selmer and Knud Knudsen were the first. These photographers went out on assignments that were commercially lucrative — pictures that tourists would be willing to buy. Even if the photographs are majestic and beautiful they can not be liberated from this mercenary aspect. To a great degree, photographers created the popular image of Norway, and later Sweden.

But Lotten von Düben was an amateur photographer and did not have to worry about selling her pictures. Some of them were to be used as a basis for illustrations in Gustaf's book. But a lot of her pictures were doubtless taken because she enjoyed photography and wanted to keep a record of the journey. When she and her husband came home she had small "books" or albums made on which the title "Memories of Lapland 1868" was stamped in gold. She filled them with stereo-photos of nature scenes and one or two pictures of Lapps and the expedition itself. The albums were then given away to friends who could examine them through their stereoscopes. There are still a number of albums in the collections at The Nordic Museum.

But she and Gustaf also sought out the majestic places and sights recorded in travel and tourist literature. When visiting the great waterfall, Stora Sjöfallet, Gustaf von Düben refers directly to a major picture-book about Lapland by Carl Anton Pettersson published in 1866. "We worked our way out onto some bare rock along the shore of the basin" ... "The spectacle must be superb when the water is at full flow, even if it can by no means measure up to the picture in Pettersson's Lapland ."

Later, in "On Lapland and the Lapps" he himself describes how to get the best view of the falls at Porjus: "The middle falls ... should be seen from the southern shore of the river, whither one voyages by boat from the Porjus settlement. Niommelsaska should be seen from the northern shore."

In the mountain region they also sought the physical and spiritual well-being that was not be found in the city. Gustaf von Düben was of course a doctor. Stockholm at this time was a city with a high mortality rate. Tuberculosis was common. As late as 1853 cholera had claimed 2,800 victims in Stockholm. Nature was considered good for the soul and water health-bringing. One should bathe in the sea and drink water. For a few summers in the 1860s Gustaf von Düben also held the post of manager of Medevi brunn, Sweden's oldest spa. Carl Curman was a balneologist, in other words a specialist on different kinds of baths and their medical significance. Among other things he turned the salt baths at Lysekil into the foremost health resort in Bohuslän County. He also founded several indoor baths in Stockholm. Being a highly skilled amateur photographer, he took pictures of nature, the sea and the coastal rocks of Bohuslän.

Apart from the fact that water in the form of lakes and falls was rewarding stuff for a photographer, its alleged health-bringing qualities doubtless were a factor in Lotten's choice of subject. She was also beginning to draw inspiration from the painters of the Düsseldorf school. When Gustaf von Düben describes a visit to photograph the falls at Harsprånget he refers directly to the painting of Marcus Larsson.

Not until the 1880s was there any great interest in nature and landscape photography in Sweden. Then a number of photographers began to make a living from selling pictures to tourists. Amateur photographers, whose number increased markedly in the 1880s and 1890s, also took a lot of nature photos. The Swedish Tourist Association, founded in 1885, began to "discover" Sweden under the slogan "Know thy country", an ambitious campaign aimed at both indigenous and foreign tourists. The tourist authorities also initiated a series of photo competitions, starting in 1893. They were looking for pictures of different landscapes in Sweden and different "folk types". Lotten von Düben sent in some of her Lapp pictures.

When Gustaf von Düben retired in 1887 he and Lotten moved to their property at Nysund in Södermanland. Four years later fire destroyed the collection of skulls at the Caroline Institute. Gustaf von Düben died in 1892. His great anthropological work on Lapp crania, which was the original reason for the Lapland expeditions, was not published during his lifetime. Not until 1910 did "Crania lapponica" appear, with a foreword by Gustaf Retzius. Lotten von Düben lived on at Nysund until 1915, when she died at the age of 87. As the couple had no children a relative went through their estate after Lotten's death. The photographs were presented to the Nordic Museum in 1939. They are preserved there together with the pictures Lotten herself had given to the museum from 1874 onwards. The gift also included seven negatives. Fiftynine of the remaining negatives are kept at the Uppsala University Library, to which they were transferred from the Institute of Physical Geography.

We do not know what happened to Lotten von Düben's cameras. After her return from Lapland in 1871 she only took pictures of Lapp artefacts requested by her husband for his book. As described above, at the bidding of Arthur Hazelius she also did some studio shots of Gustaf von Düben's relatives dressed up in Lapp costume. That, as far as we know, was all. Lotten seems to have viewed photography solely as a way to help her husband in his work. There is nothing to suggest that she was motivated by a desire to say something through her pictures.

Because of her choice of subject, the Lapps and their world, her pictures were unique from a Swedish viewpoint. Internationally speaking, her work has its place in the journeys-of-exploration category and amongst the early photography of alien cultures to be found in anthropological collections. Lotten von Düben took these pictures at a time when photography largely meant studio portraits and beautiful city views. At the same time her pictures have something of a documentary, photo-reportage quality about them. In that genre, therefore, she may be numbered among the pioneers.

Literature:
Broberg, Gunnar: Lappkaravaner på villovägar. Antropologi och synen på samerna fram till sekelskiftet 1900. I: Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1981-1982 (1982) s 27-68.

Düben, Gustaf von: I Lappland 1868 och 1871. Reseberättelse av Gustaf von Düben bearbetad och kommenterad av Gunnar Broberg, Leif Lindin och Ingvar Svanberg. Umeå 1989. Acta Bothniensia occidentialis, 10.

Düben, Gustaf von: Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske. Ethnografiska studier. Nyutgåva 1977 med förord och efterord av Jan Garnert.

Fleming, Paula: Indianer på glasplåt — traditionen att fotografera indianer. I: Jacobson, Claes-Håkan: Rosebud Sioux. Ett folkslag i förvandling. Stockholm (1989, s 61-82.

Hellsten, Per: Lotten von Düben — fotografier i Lappland. I: Se dig om i glädje. Sex fotografer — sex temperament. Utställningskatalog från Fotografiska museet (1981) s 27-32.

Hellsten, Per: Våra första samefotografier. I: Från Bygd och vildmark. Luleå stifts årsbok (1973) s 5-16.

Rittsel, Pär & Söderberg, Rolf: Den svenska fotografins historia. Stockholm 1983.

© Eva Dahlman / Stephen Croall, 1991, 2021 

In Lappland (Lotten von Düben)
Translated by Maike Barth
 

Was mag sich Karin Savalo gedacht haben, als im Sommer 1868 eine ganze Reisegesellschaft in der Sámensiedlung Tuorpon eintraf? Die Fremden holten eine große Kamera aus ihren Ranzen aus Birkenrinde hervor und eine Frau erkundigte sich, ob sie Fotos machen dürfe. Karin und ihre Tochter Inga nahmen vor der Kamera Platz. Warum war es so wichtig, dass sie und ihre Tochter sich, nachdem sie von vorn fotografiert worden waren, ins Profil drehten? Karin Savalo wusste es nicht.

Die Fotografin hieß Lotten von Düben, und sie selbst hätte sich sicher nicht auf diese Weise fotografieren lassen. In ihren Kreisen wurden von Frauen meist Ganzkörperaufnahmen angefertigt, auf denen sie schöne Kleider trugen. Diese schmeichelhaften Bilder stellte oder hängte man in der eigenen Wohnung auf und verschenkte sie an Freunde und Bekannte.

3526396 2048 1151Die Aufnahme von Karin Savalo und ihrer Tochter Inga befindet sich heute in der Sammlung des Nordischen Museums in Stockholm. Lotten von Düben besuchte Tuorpon im Rahmen der Forschungsexpedition ihres Mannes Gustaf von Düben, der im Jahr 1868 Fjällsámen in ihrem Siedlungsgebiet am Fluss Lule älv, der Lule Lappmark, studierte. Im Sommer 1871 unternahm das Paar eine weitere Reise, dieses Mal zu den Waldsamen in der Sorsele Lappmark, der Lule Lappmark und der Pite Lappmark.

Das Medium der Fotografie hatte sich in Schweden bereits in den 1860er-Jahren durchgesetzt, nachdem die Daguerreotypie durch das 1853 von Carl Gustaf Carleman eingeführte Glasnegativ abgelöst worden war. Diese mit Kollodium überzogene Glasscheibe, die sogenannte Nassplatte, kam einer Revolution in der Fotografie gleich. Jetzt konnte man von jedem Negativ eine unbegrenzte Anzahl an Kopien herstellen.

Mit der Einführung des Glasnegativs und der Möglichkeit, Abzüge auf Papier herzustellen, kam auch die Visitenkarte auf. Ursprünglich beabsichtigte man, den Namen auf der Visitenkarte durch ein Foto zu ersetzen, auf dem die betreffende Person - für eine Visite entsprechend gekleidet - zu sehen sein sollte. Der Fotograf machte sechs, acht oder zwölf Aufnahmen und montierte Kontaktabzüge davon in den Maßen 6 x 9 cm auf Karton. Vor allem innerhalb des Bürgertums war der wechselseitige Austausch von Visitenkarten bald sehr beliebt. Auf den Tischen in den Salons lagen spezielle Visitenkartenalben mit Fotos von Verwandten und Freunden.

Die Fotografen verkauften darüber hinaus auch Stadtansichten im Visitenkartenformat. 1865-70 erlebte Schweden eine geradezu explosionsartige Verbreitung der Visitenkarten und auch die Anzahl der Berufsfotografen schnellte in die Höhe. Im Unterschied zu anderen Handwerksberufen war Frauen der Zugang zum Beruf des Fotografen nicht verwehrt. In den 1860er-Jahren befanden sich unter den einhundert in Stockholm registrierten Fotografen bereits fünfzehn Frauen. Berta Valerius, Rosalie Sjöman und Carolina von Knorring zählten gar zu den Besten ihrer Zunft.

Stereofotografien waren ebenfalls sehr populär. Diese „Doppelbilder“ wurden mit speziellen Stereokameras aufgenommen, deren zwei Objektive im Augenabstand voneinander angebracht waren. Durch das Stereoskop betrachtet entsteht dann der schwindelerregende Eindruck eines dreidimensionalen Bildes. Großer Beliebtheit erfreuten sich Stereobilder von exotischen Orten oder spektakulären Ereignissen wie Erdbeben, Kriegen und königlichen Begräbnissen.

Wer war nun aber Lotten von Düben oder Carolina Charlotta Mariana von Düben, wie sie mit vollständigem Namen hieß? In der Geschichtsschreibung der schwedischen Fotografie wird sie nur am Rande erwähnt.

Lotten war von adliger Herkunft. Sie wurde im Jahr 1828 als drittes von sechs Kindern geboren. Ihre Eltern waren der Major Robert von Bahr und Eva Carolina Freifrau Åkerhielm af Margretelund. Lotten wuchs auf den Gütern der Familie in Söderby und später in Margretelund in der Provinz Uppland auf. Seit sie siebenundzwanzig Jahre alt war, bewohnte die Familie im Winter eine Wohnung in Stockholm an der damaligen Klara Strandgata (heute Vasagatan).

1857, im Alter von neunundzwanzig Jahren, heiratete Lotten Gustaf Freiherr von Düben. Er war Doktor der Medizin und Professor für pathologische Anatomie am Karolinska-Institut. Die von Dübens bezogen eine Wohnung in der Nya Kungsholmsbrogatan 7 (heute Jakobsgatan), wo sie mietfrei wohnten, da Gustaf von Düben Sekretär der Schwedischen Medizinischen Gesellschaft (Svenska Läkaresällskapet) war, der das Haus gehörte. Zur Familie zählten außerdem Gustaf von Dübens Mutter, ein Dienstmädchen und eine Köchin.

1860 wurde Gustaf von Düben zum Professor der Medizin (für Anatomie und Physiologie) am Karolinska-Institut ernannt sowie zu dessen Präsident. Damit folgte er auf Anders Retzius, den Erneuerer der physischen Anthropologie in Schweden. Retzius hatte den Begriff „Schädelindex“ eingeführt, mit dem sich Menschen in die Typen Brachyzephalus (Kurzschädel) bzw. Dolichozephalus (Langschädel) einteilen ließen. Darüber hinaus hatte er das anatomische Museum aufgebaut, das der ganze Stolz des Instituts war. Dort lagerte eine umfangreiche Sammlung von - vorwiegend samischen - Schädeln. Die Kraniologie hatte in der damaligen Wissenschaft einen hohen Stellenwert, der heute nur schwer nachzuvollziehen ist. In ihr vereinten sich die drei Wissenschaftszweige Anatomie, Geschichte und Archäologie. Von der Kraniologie erhoffte man sich die Beantwortung grundlegender Fragen zur gemeinsamen Geschichte und Abstammung der Völker.

Als Präsident des Karolinska-Instituts verfügte von Düben über eine Dienstwohnung mit sieben Zimmern und Küche in der Hantverkargatan 3. Im selben Gebäude wohnten noch weitere Mitarbeiter und Studenten des Instituts, unter anderen der später sehr bekannte Carl Curman. Er sollte in der zweiten Hälfte des 19. Jahrhunderts einer der besten schwedischen Amateurfotografen werden. Als das Institut 1861 ein Atelier für medizinische Aufnahmen suchte, richtete Curman dafür einige der Studentenzimmer im zweiten Stockwerk des Hauses ein. Hier eignete er sich Kenntnisse in der Arbeit mit den damals üblichen Kollodium-Nassplatten an, und hier wurde wahrscheinlich auch Lotten von Dübens Interesse für die Fotografie geweckt. Das Fotografieren soll sie bei einem Familienmitglied mit eigenem Atelier erlernt haben.

Anders Retzius‘ Sohn Gustaf Retzius lernte bei Carl Curman. Er wollte die kraniologischen Untersuchungen seines Vaters fortführen. Neben dem eigentlichen fotografischen Handwerk lernte er auch, Atelieraufnahmen menschlicher Schädel anzufertigen. „Besonders verlockend erschien mir das Fotografieren der Schädel des lappischen Volkes, deren mein Vater im Karolinska-Institut eine besonders schöne und repräsentative Auswahl hatte versammeln können. Ich begann, einige davon in halber Originalgröße zu fotografieren, und setzte von Düben darüber in Kenntnis. Doch dann kam er eines schönen Tages zu mir und sagte zu mir: Ich habe beschlossen, selbst mit den lappischen Schädeln zu arbeiten. Damit brauchen Sie sich also nicht weiter zu beschäftigen.“ Gustaf von Düben übernahm also das Studium der sámischen Schädel, was unter Umständen als zu seinem Aufgabenbereich gehörig betrachtet werden konnte. Gustaf Retzius musste sich mit der kraniologischen Forschung in Finnland begnügen. Er machte sich einen Namen als Anatom und veröffentlichte 1878 das Werk „Finska kranier“ (Finnische Schädel).

Die Reisen nach Lappland in den Jahren 1868 und 1871

Für seine Arbeit mit den kraniologischen Sammlungen im Karolinska-Institut benötigte Gustaf von Düben 1868 weiteres Studienmaterial. Er beabsichtigte, sie in einem Katalog zu erfassen und mit einer kurzen ethnologischen Beschreibung zu versehen.

Am 3. Juli 1868 brach die Reisegruppe mit dem Dampfboot Njord von Stockholm auf. An dieser ersten schwedischen Lapplands-Expedition in moderner Zeit nahmen Gustaf von Düben, Lotten von Düben als Fotografin, der Assistent G. H. Santesson sowie die Köchin Johanna Björklund teil. Auch die Pinscherdame Tova war mit von der Partie.

Obwohl die Reise in erster Linie wissenschaftlichen Zwecken diente, orientierte man sich an der üblichen Touristenroute. Von Luleå aus folgte man dem Lule älv in das Fjäll hinauf nach Kvikkjokk, dem eigentlichen Ziel der Reise. Schon Carl XV. hatte als Kronprinz diese Route genommen, ebenso wie der englische Offizier Alexander Hutchinson, der das bekannte Werk „Try Lapland. A fresh field for summer tourists“ geschrieben hatte.

Auf ihrer Reise 1871 begegneten die von Dübens in Jokkmokk vier Touristen, die jeweils mit Gewehren und Angelausrüstung ausgestattet waren. Eine Reisegesellschaft führte sogar eine tragbare Dusche mit. Alle hatten Hutchinsons Buch im Gepäck.

Lotten von Düben trug mit ihrem sogenannten Bloomer-Kostüm praktische Reisekleidung und ein für Damen revolutionäres Kleidungsstück – Kniebundhosen. Ihre schwere fotografische Ausrüstung wurde von samischen Trägern in Ranzen aus Birkenrinde transportiert. Als Fotografin der Expedition hatte sie eine anspruchsvolle Aufgabe übernommen. Unmittelbar vor jeder Aufnahme musste sie die Negative mit jodiertem Kollodium präparieren. Belichtung und Entwicklung mussten stattfinden, solange die Platte noch nass war, denn die Nasskollodiumnegative waren nur lichtempfindlich, solange die Emulsion noch nicht getrocknet war. Der kleinste Fehler konnte alles zunichte machen. Um die Platten entwickeln zu können, führte man ein spezielles transportables Dunkelkammerzelt mit.

Bei Lottens Stereokamera könnte es sich möglicherweise um eine P. Meaghers Tourist Binocular-Kamera gehandelt haben, die ein Balgengehäuse besaß, das durch eine Zwischenwand unterteilt wurde. Diese Trennwand war wie ein Rollo konstruiert und konnte herausgenommen werden, wenn man die ganze Platte im Format 12,7 x 19,1 cm nutzen wollte. Einige von P. Meaghers Stereokameras besaßen außerdem Verschlüsse. Wegen der langen Belichtungszeiten, die nötig waren, war es sonst üblich, dass der Fotograf die Platte belichtete, indem er den Objektivdeckel entfernte. Nach der entsprechenden Anzahl Sekunden – oder Minuten –wurde der Deckel wieder aufgesetzt. Bevor 1871 die lichtempfindlichen Gelatine-Trockenplatten industriell hergestellt wurden und in den 1880er-Jahren ihren Siegeszug antraten, war dies die gängige Methode, eine Platte zu belichten. Erst im Jahr 1888 erwarb der Preuße Ottomar Anschütz das Patent auf einen Jalousieverschluss. Damit ließen sich die Belichtungszeiten drastisch bis auf 1/1000 Sekunde verkürzen.

Die Lapplandsreise 1868 dauerte gut zwei Monate und man kehrte erst Anfang September nach Stockholm zurück.

1871 unternahmen Gustaf und Lotten von Düben eine weitere Reise nach Lappland. Zu diesem Zeitpunkt hatte Gustaf von Düben das 1868 gesammelte Material über die Fjällsámen ausgewertet. Jetzt benötigte er ergänzendes Material von den Wald- und Neusiedlersámen, die in dem Gebiet zwischen den Flüssen Vindelälven und Lule älv lebten. An dieser Expedition nahmen außer dem Ehepaar von Düben noch Gustaf von Dübens jüngerer Verwandter Carl Forsstrand sowie die Köchin Sophie teil. Auch auf diese Reise nahm man die Hündin Tova mit.

Am 14. Juni 1871 brach man mit dem Schiff nach Piteå auf. Das erste Ziel war Arvidsjaur, wo sich zu Mittsommer viele Sámen versammelten. Danach ging es weiter nach Sorsele, wozu man den See Storavan im Ruderboot überquerte und danach zu Fuß durch ausgedehnte Wald- und Moorgebiete wanderte. In Sorsele hielt man sich drei Wochen lang bei dem samischen Pastor Anders Fjellner auf, einem hervorragenden Kenner der Sámen und ihrer Lebensweise.

Die Reisegruppe besuchte auch Ammarnäs, wo sich Fjällsámen und Neusiedler zu einer Hochzeit mit Taufe und Abendmahl versammelt hatten. In seinem Reisebericht schrieb Gustaf von Düben darüber: „… man tauschte Käse, Kleidungsstücke, Holzarbeiten etc. gegen Seide, Glasperlen, Silbermünzen etc.“ Den Fotoaufnahmen standen die Sámen allerdings misstrauisch gegenüber.

„Obwohl wir mehrere Tage mit den Lappen verbracht und sie uns offen und vertrauensvoll von ihren Lebensbedingungen erzählt hatten, waren sie dennoch nicht gänzlich von der Ehrlichkeit unserer Absichten überzeugt. Gleich bei der ersten Begegnung hatten wir das Fotografieren angesprochen, was sie bereits kannten oder kennenlernten. Doch es erwies sich über mehrere Tage hinweg als unmöglich, sie dazu zu bringen, Modell zu sitzen, obwohl eine Zeit vereinbart und eine Nachricht geschickt worden war. Wir führten dies auf die übliche Saumseligkeit und mangelnde Entschlusskraft der Lappen zurück, erhielten dann jedoch eine andere Erklärung. Als wir ihnen mitteilten, dass sie ihre Festtagstracht anziehen und die älteren Frauen ihren Silberschmuck anlegen sollten, vor allem die Erbprinzessin Maria Jonsd. Grahn, wurden sie argwöhnisch und beratschlagten miteinander. Dabei kamen sie zu dem Schluss, dass ich, nachdem wir sie erst einmal mit ihrem Geschmeide fotografiert hatten, die Bilder der 'hohen Obrigkeit' zeigen könnte, die erkennen oder aufgrund des Putzes vermuten würde, dass sie reicher waren, als sie vorgegeben hatten, was eine Steuererhöhung zur Folge haben würde. Es sei daher geboten, das Fotografieren gänzlich zu vermeiden. Davon berichtete man glücklicherweise dem Pastor M., der sie beruhigen konnte, woraufhin sie sich sehr willig zeigten.“

Von Ammarnäs reiste man weiter nach Arjeplog, Arvidsjaur und Jokkmokk und dann über Luleå zurück nach Stockholm, wo man am sechsundzwanzigsten August eintraf. Man hatte mehr als dreitausend Kilometer zurückgelegt.

Auf dieser zweiten Reise führte Lotten zwei Kameras mit, die Stereokamera sowie eine Kamera mit Nassplatten im Format 20 x 13,5 cm.

Die Fotoausrüstung war so schwer, dass zeitweise zehn bis zwölf Träger benötigt wurden.

Nach Abschluss dieser Reisen war Gustaf von Dübens Materialsammlung so umfangreich, dass er überzeugt war, zu „einer weitgehend vollständigen Darstellung des Volkes“ gekommen zu sein. Er beschloss daraufhin, das umfassende Werk „Om Lappland och Lapparne, företrädesvis de svenske. Ethnografiska studier“ (Über Lappland und die Lappen, vorzugsweise die schwedischen. Ethnografische Studien) (1873) zu veröffentlichen, das zu einem Klassiker der Sámenforschung wurde.

Lottens Fotografien von diesen beiden Reisen dienten als Vorlagen für die Holzschnitte, die das Buch illustrierten, denn zu jener Zeit war es noch nicht möglich, Fotografien im Druck wiederzugeben. Sie hatte auch eine Reihe Fotos von sámischen Gegenständen gemacht, die ebenfalls in dem Buch abgebildet wurden.

Expeditionen und Präsentation des Exotischen

Dass Gustaf und Lotten von Düben diese Lapplandsexpedition unternahmen, mag bemerkenswert erscheinen. Doch dies war die Ära der großen Forschungsreisen. In den USA nahmen Fotografen an Expeditionen teil, die Mineralvorkommen und indigene Bevölkerungsgruppen erforschten, und auch Stanley führte auf seinen Afrika-Expeditionen eine Kamera mit. Die Mehrzahl derjenigen, die die fotografische Technik nutzten, gehörte der oberen Gesellschaftsschicht an. Ihre Bilder von „Eingeborenen“ wurden später in den Salons von London, Paris und Berlin gezeigt.

Der Wissenschaftler Adolf Erik Nordenskiöld wurde bei seiner Spitzbergenexpedition 1872-73 von Louis Palander als Navigator und Fotograf begleitet. Palander, der später die Vegaexpedition leiten sollte, machte auch Fotos von den mongolischen Küstentschuktschen, die das im Eis eingeschlossene Schiff besuchten. Seine Aufnahmen sind vorzügliche, ausdrucksstarke Charakterstudien.

Was war aber der Grund dafür, dass derartig viele sowohl ausländische als auch skandinavische Wissenschaftler in den 1870er-Jahren ihren Blick auf die Sámen und gen Lappland richteten? Damals tourten sogenannte „Lappenkarawanen“ – also Sámen, die einem Publikum vorgeführt wurden – durch ganz Europa. Hagenbecks Tierpark in Hamburg zeigte z. B. 1874 eine sámische Familie mit Rentieren und vier Jahre später eine zehnköpfige Sámengruppe aus Kautokeino. Die Sámen mit ihren eigentümlichen Rentieren waren ausgesprochen populär, aber auch Indianer, Eskimos, Singhalesen und Kalmücken wurden in ähnlicher Weise zur Schau gestellt.

Solche Völkerschauen und Vorführungen stellten ideale Studienobjekte für jene Anthropologen dar, die selbst keine langen Reisen unternehmen wollten und darum in Scharen mit ihren Kameras und Messgeräten herbeiströmten. Wissenschaftler stellten den umherziehenden Truppen „Echtheitszertifikate“ aus und bekamen ihr Untersuchungsmaterial auf dem Silbertablett serviert. Als ganz besonders „erfreulich“ galten Fälle wie der des Indianerhäuptlings „Weißer Fuchs“. Er starb 1875 in Göteborg an TBC, worauf man seine Leiche in das Karolinska-Institut in Stockholm überführte, wo Gustaf von Düben zur Besichtigung in das Leichenschauhaus einlud! Dieses Ereignis sagt einiges über die damalige Einstellung gegenüber Minoritäten aus.

Zu jener Zeit entstanden auch die meisten ethnografischen Museen, als Ergänzung zu den Sammlungen, die sich mit der einheimischen Kultur beschäftigten. Hagenbeck schenkte die ethnografischen Exponate der ersten Lappen-Völkerschau dem ethnografischen Museum in Leipzig. Gustaf von Düben schenkte oder verkaufte den größten Teil seiner umfangreichen Sammlung an sámischen Gegenständen an Artur Hazelius’ Skandinavisch-ethnografische Sammlung. (Die 1880 in Nordisches Museum umbenannt wurde.)

Immer mehr Wissenschaftler wollten nun selbst die Regionen besuchen, in denen die Sámen lebten, und Forschungsreisende aus ganz Europa brachen in großer Zahl gen Norden auf. Die Skandinavier folgten ihnen. Die Norweger J. A. Friis und Ludwig Daa bereisten 1867 die russischen Siedlungsgebiete der Sámen. Gustaf und Lotten von Düben bereisten Lappland in den Jahren 1868 und 1871, und eine große finnische Expedition führte Mitte der 1880er-Jahre auf die Halbinsel Kola.

Die meisten dieser Forschungsreisenden betrieben anthropologische Studien an den Sámen. Sie führten Messungen durch, fertigten Abgüsse an, sammelten Schädel und fotografierten sogenannte „Volkstypsstudien“, stereotype Aufnahmen in Frontalansicht und im Profil. Man sah die Sámen als ein Glied in der Evolution, als ein Relikt aus einer vergangenen Zeit, von dem man sich Antworten auf wichtige Fragen erhoffte.

Aufnahmen von Sámen und vergleichbare Fotografien

Lotten von Dübens Fotografien von Sámen entsprechen der Vorliebe jener Zeit, das „Exotische“ zu zeigen. Es handelt sich hierbei um anthropologische Aufnahmen von Personen, die auf ein und derselben Platte direkt von vorn und von der Seite festgehalten sind. Die Stereoaufnahme, auf der Karin Savalo und ihre Tochter Inga zunächst in Frontalansicht und dann im Profil zu sehen sind, war dazu gedacht, Gustaf von Düben bei der Vermessung von Schädeln zu helfen. Diese Bilder sind jenen vergleichbar, die die Fotografin Ellen Wahlström in den 1920er-Jahren von Inhaftierten in Särna machte. In Clas Thors Buch „Ljusets hemligheter“ (Die Geheimnisse des Lichts) beschreibt sie, wie sie Porträtaufnahmen retuschierte und dass die Kunden manchmal trotzdem nicht mit ihrem Aussehen zufrieden waren. Ganz anders gestaltete sich jedoch ihre Arbeit, wenn die Polizei der Auftraggeber war. „Mithilfe des Retuschestiftes hatte ich versucht, ihre Haut so glatt zu bekommen wie die eines Pfirsichs. Trotzdem war es nicht gut genug. Es gab aber auch Ausnahmen: - Wenn der Landjäger mit Verhafteten kam. Dann waren Porträts von vorn und im Profil gefragt. Und absolut keine Retusche. – Auch noch die kleinste Sommersprosse sollte zu erkennen sein!“

Bereits in den 1860er-Jahren archivierte die Polizei größerer Städte erkennungsdienstliche Fotos in speziellen Verbrecherkarteien. Aus dem Bezirksgefängnis in Malmö ist ein Buch erhalten, in dem die älteste Fotografie aus dem Jahr 1859 stammt. Das Buch zeigt nüchterne, unretuschierte erkennungsdienstliche Aufnahmen von Gefangenen, die mit akribischen Angaben zum Geburtsjahr und der Art des Verbrechens versehen sind. Entsprechende Informationen finden sich auch zu Lotten von Dübens Fotografien.

Erst in den 1880er-Jahren wurde es üblich, Gefangene direkt von vorn und von der Seite zu fotografieren. (Das wird bis heute so gemacht.)

Die Einstellung gegenüber den Sámen und die Art, wie man sie fotografierte, weist Parallelen zu der Einstellung gegenüber den Indianern auf. Das Bureau of Ethnology in Washington DC fotografierte Indianer in großem Stil. So machte man 1888 zum Beispiel Aufnahmen einer bedeutenden Delegation von Angehörigen des Stammes der Brulé. Der Fotograf ließ sie sich vor Kulissen oder neben bestimmten Gegenständen aufstellen, um genaue Größenvergleiche zu erhalten. Besonderen Wert legte man darauf, die Aufnahmen sowohl im Profil als auch von vorn zu machen, um die Gesichter aus unterschiedlichen Winkeln vermessen zu können. Der amerikanische Fotograf James E. Mc Clees bot in den 1850er-Jahren Porträts von Indianern mit der Begründung zum Kauf an, sie seien von historischem Interesse, „als Erinnerung an eine Rasse, deren Anzahl gerade stark zurückgeht“. Ähnlich wie man die Sámen in Ammarnäs bat, für die Aufnahmen ihren Silberschmuck anzulegen, kleidete man die Indianer in geliehene Trachten. John Wesley Powell, der eine der großen Expeditionen durch den amerikanischen Kontinent leitete, sammelte 1868 Kleidungsstücke von Angehörigen des Ute-Stammes ein und schickte sie an ein Museum. Fünf Jahre später kehrte er mit den von dort wieder ausgeliehenen Trachten zurück. Die Indianer wurden damit ausstaffiert und dann vom Fotografen der Expedition fotografiert. Damit wollte man ein ganz bestimmtes Bild erzeugen: Das Bild von einer verschwundenen Lebensweise – nicht das vom echten Leben dieser Menschen im Reservat.

Diese Aufnahmen stehen in einem starken Kontrast zu den damals populären Visitenkarten. Darauf ließen sich in Schweden überwiegend Personen aus dem neureichen Bürgertum in idealisierten Bildern porträtieren. Auf diesen Visitenkarten lebte die Standardpose der Porträtmalerei weiter, die über die Daguerreotypie überliefert worden war. Die soziale Stellung der abgebildeten Personen wurde durch ihre selbstsichere Haltung betont und vom Fotoatelier durch eine Einrahmung mittels Vorhang, durch eine Säule oder einen hübschen Stuhl noch unterstrichen. Der Kunde sollte schließlich mit seinem Porträt zufrieden sein.

Die Visitenkarten der 1860er-Jahre zeigen fast ausschließlich Ganzkörperaufnahmen, auf denen das Gesicht nur wenig Raum einnimmt. Gegen Ende dieser Periode kommt das Brustbild auf, das sich dann in den 1870er-Jahren zur dominierenden Porträttechnik entwickelt.

Schon gegen Ende der 1860er-Jahre war der Preis für eine Porträtfotografie drastisch gesunken, allerdings war es vor allem eine Frage der gesellschaftlichen Stellung, ob sich jemand porträtieren ließ. Bauern und einfache Leute hatten kaum Interesse daran, sich auf Bildern zu verewigen, um sie dann mit Verwandten und Freunden zu tauschen. So etwas war vor allem in bürgerlichen Kreisen populär.

Doch gerade die Tatsache, dass Lotten von Düben die Sámen in ihren Aufnahmen nicht idealisiert, verleiht diesen Bildern eine neue Dimension. Viele ihrer Fotografien sind Nahaufnahmen, auf denen das Gesicht dominiert. Sie laden dazu ein, über das Leben dieser Menschen nachzudenken - Männer und Frauen, die von harten Lebensumständen gezeichnet und vorzeitig gealtert sind. Andere Bilder wiederum sind Gruppenfotos, die die Sámen in ihrem angestammten Umfeld zeigen. Einem Umfeld, das sich seither in vielerlei Hinsicht verändert hat.

Gustaf von Dübens Gedanken die fotografischen Aufnahmen von Sámen betreffend sind uns zum Teil überliefert. Er hatte bereits 1847 - lediglich acht Jahre, nachdem in Paris das Verfahren der Daguerreotypie vorgestellt worden war - von einer Reise nach England, dem Kap der guten Hoffnung, nach Indien und China über Hottentotten und Buschmänner und diese Art der Fotografie geschrieben: „Der Mensch zeichnet sich durch eine Neigung zu unendlicher Variation aus, selbst innerhalb klar voneinander abgegrenzter Rassen. Will man die Menschen in Gruppen einteilen, kann man sich darum nicht an nur einem oder einigen wenigen Merkmalen orientieren, sondern muss sie alle berücksichtigen.“ Doch fährt er fort: „Dass Unterschiede bestehen, ist nicht zu leugnen, und so unbestimmt und unwissenschaftlich sie uns auch erscheinen mögen, müssen wir unser Urteil auf diesen allgemeinen Eindruck gründen, da wir noch nicht in der Lage sind, die Unterschiede zu beschreiben und in Worten auszudrücken. In dieser Hinsicht ist das Bild weit überlegen.“

In demselben Reisebericht heißt es: „… führten wir auch einen fotografischen Apparat mit, der in hohem Grade unser Gepäck und dessen Gewicht vermehrte, auch wenn er es uns in vielen Fällen ermöglichte, uns bleibenderer Erinnerungen von Orten und Personen zu versichern, als es uns das flüchtige Sehen allein erlaubt hätte.“

Was Karin Savalo von den Fotoaufnahmen hielt, wissen wir nicht, und auch über Lotten von Dübens Gedanken können wir eigentlich nur spekulieren.

Zurück in Stockholm wollte Gustaf von Düben Fotografien von zahlreichen sámischen Gegenständen haben, die ebenfalls als Vorlagen für die Illustrationen in seinem Buch dienen sollten. Lotten machte darüber hinaus auch einige Aufnahmen von Verwandten ihres Mannes. Sie wurden in sámische Trachten gekleidet und gebeten, bestimmte Posen einzunehmen, als stünden sie beispielsweise auf Skiern oder säßen in einer Ackja. Diese Bilder fertigte Lotten in einem Atelier an, allerdings ist nicht bekannt, in welchem. Als Artur Hazelius 1874 für seine Skandinavisch-ethnografische Sammlung das Diorama „Herbstwanderung in der Lule Lappmark“ gestaltete, verwendete er dafür diese Bilder. Auch die Gesichter der hierfür gefertigten Puppen wurden von C. A. Söderman nach Lottens Fotografien von ihren Reisen modelliert. Das Diorama weckte großes Aufsehen und wurde später sogar auf den Weltausstellungen in Paris 1878 und Chicago 1893 gezeigt.
Sicher freute sich Lotten auch darüber, dass Paul Belloni Du Chaillu ihre Fotografien als Vorlagen für die Illustrationen in seinem Buch „The Land of the Midnight Sun“ verwenden wollte, das 1881 erschien und 1899 in schwedischer Übersetzung auf den Markt kam.

Naturaufnahmen

Lotten von Düben machte auf ihren beiden Reisen auch zahlreiche Aufnahmen der Landschaft. Sie gehörte zu den Ersten, die das schwedische Fjäll und Wasserfälle wie Harsprånget und Stora Sjöfallet fotografierten. Die Aufnahmen der Wasserfälle entstanden circa vierzig Jahre vor Beginn des Ausbaus der Wasserkraft im Kirchspiel Jokkmokk. In den 1860er-Jahren machten schwedische Fotografen zwar eine große Anzahl topografischer Aufnahmen, allerdings handelte es sich dabei um Stadtansichten. Bereits zu Anfang des Jahrzehnts waren die meisten schwedischen Städte auf Visitenkarten abgebildet, am Ende das Jahrzehnts waren es praktisch alle. Der Fotograf Alexander Gylfe machte um 1870 eindrucksvolle Landschaftsaufnahmen von der Küste des südlichen Norrlands.

Doch noch war kein einziger professioneller schwedischer Fotograf in Lappland gewesen. Allerdings hatten norwegische Fotografen damit begonnen, Landschaftsaufnahmen zu machen. Die ersten waren Marcus Selmer und Knud Knudsen, die kommerzielle Bilder machten, wie sie von Touristen verlangt wurden. Es handelt sich hier um großartige und beeindruckende Naturfotografien, die wir jedoch nicht losgelöst von dem Kontext ihrer Entstehung betrachten können. So schufen vor allem die Fotografen das überkommene Bild von Norwegen - und später auch das von Schweden.

Lotten von Düben war jedoch Amateurin und brauchte sich über den Verkauf ihrer Fotos keine Gedanken zu machen. Einige ihrer Aufnahmen sollten als Vorlagen für Illustrationen im Buch ihres Mannes dienen, aber sie machte mit Sicherheit zahlreiche Bilder auch nur als Reiseerinnerungen oder allein deshalb, weil sie gern fotografierte. Nach ihrer Rückkehr ließ sie kleine „Bücher“ bzw. Alben mit Stereoaufnahmen von Naturmotiven sowie dem einen oder anderen Foto von Sámen und den Teilnehmern der Expedition binden, in die sie in Goldschrift „Erinnerungen an Lappland 1868“ eingravieren ließ. Diese Alben schenkte sie Bekannten, die die Fotografien darin durch ihre Stereoskope betrachten konnten. Mehrere der Alben befinden sich heute im Nordischen Museum.

Lotten und ihr Mann suchten jedoch auch gezielt eindrucksvolle Motive auf, die in Reisebeschreibungen und Reiseführern erwähnt wurden. Im Zusammenhang mit ihrem Besuch von Stora Sjöfallet erwähnt Gustaf von Düben explizit Carl Anton Petterssons großes Bildtafelwerk „Lappland, dess natur och folk efter fyra somrars vandring i bilder och text skildrade“ (Lappland, seine Natur und Menschen, in Text und Bild dargestellt nach einer Wanderung über vier Sommer), das 1866 erschienen war. Gustaf von Düben schreibt: „Wir suchten ein paar nackte Felsen neben dem Becken auf, um zu schauen und zu fotografieren. Führt der Fluss viel Wasser, ist der Eindruck sicher überwältigend, auch wenn er in keiner Weise der Darstellung in Petterssons Lappland entspricht.“

Er selbst spricht in „Om Lappland och lapparne“ (Von Lappland und den Lappen) Empfehlungen aus, von wo aus man sich die Fälle von Porjus am besten anschauen sollte: „Der mittlere Fall im Store Lule älv unweit der Siedlung Porjus, Napar genannt: Diesen Fall sollte man sich ebenso wie die darüber und darunter befindlichen vom südlichen Flussufer aus ansehen, wohin man sich von Projus aus mit dem Boot begibt. Niommelsaska sollte man vom nördlichen Flussufer aus betrachten.“

Man suchte im Fjäll unter anderem auch nach jener seelischen und körperlichen Gesundheit, die die Stadt nicht bieten konnte. Gustaf von Düben war schließlich Arzt. Stockholm war zu jener Zeit eine Stadt mit einer hohen Sterblichkeit und bis in die 1860er-Jahre hinein war die Sterberate höher als die Geburtenrate. TBC war weit verbreitet, und noch 1853 hatte die Cholera mehr als 2800 Todesopfer gefordert. Die Natur galt als heilkräftig und Wasser als gesundheitsfördernd. Es wurde empfohlen, im Meer zu baden und Wasser zu trinken. Gustaf von Düben stand während einiger Sommer in den 1860er-Jahren auch Medevi brunn, Schwedens erster Heilquelle, vor. Der oben erwähnte Carl Curman war Balneologe, also spezialisiert auf verschiedene Bäder und ihre medizinische Anwendung. Er baute u. a. die Meerbadeanstalt von Lysekil aus und machte es zu dem führenden Kurort in der Provinz Bohuslän. Daneben begründete er mehrere Badeanstalten in Stockholm. Als ausgezeichneter Amateurfotograf fotografierte er unter anderem die Landschaft, das Meer und die Klippen in Bohuslän.

Wasser war jedoch nicht nur als Wasserfall oder See ein dankbares Motiv. Bei Lottens Motivwahl spielte darüber hinaus sicher auch seine mutmaßlich gesundheitsfördernde Wirkung eine Rolle. Inspiration steuerten auch die Künstler der Düsseldorfer Malerschule bei. So bezieht sich Gustaf von Düben in seiner Beschreibung des Besuchs und der Fotoaufnahmen von Harsprånget explizit auf die Werke von Marcus Larsson.

In Schweden erwachte erst in den 1880er-Jahren ein großes Interesse für Natur- und Landschaftsfotografie, und eine wachsende Anzahl an Fotografen verdiente ihren Lebensunterhalt damit, Bilder an Touristen zu verkaufen. Auch die Amateurfotografen, deren Zahl in den 1880er- und 1890er-Jahren stark anstieg, machten viele Landschaftsaufnahmen. Der Schwedische Tourismusverband STF, der 1885 gegründet worden war, begann Schweden unter dem Motto „Kenne dein Land“ für einheimische wie auch ausländische Touristen zu „entdecken“. Der STF veranstaltete ab 1893 außerdem mehrere Fotowettbewerbe, für die Aufnahmen der unterschiedlichen schwedischen Landschaften ebenso gesucht wurden wie Bilder von „Volkstypen“. Lotten von Düben schickte mehrere ihrer Fotos von Samen ein.

Nachdem Gustaf von Düben 1887 in den Ruhestand getreten war, übersiedelten Lotten und er auf ihren Besitz Nysund in Södermanland. Vier Jahre danach fiel die Schädelsammlung im Karolinska-Institut einem Brand zum Opfer. Gustaf von Düben verstarb 1892. Das Erscheinen seines großen anthropologischen Werks über die sámischen Schädel, das der Grund für seine Reisen nach Lappland gewesen war, erlebte er nicht mehr. Erst 1910 erschien „Crania lapponica“ mit einem Vorwort von Gustaf Retzius. Lotten von Düben lebte bis zu ihrem Tod 1915, im Alter von siebenundachtzig Jahren, auf Nysund. Da das Paar kinderlos geblieben war, löste ein Angehöriger von Gustaf von Düben nach Lottens Tod den Haushalt auf. Die Fotografien gingen 1939 an das Nordische Museum. Dort lagern sie heute zusammen mit den Aufnahmen aus den Schenkungen, die Lotten dem Museum seit 1874 hatte zukommen lassen und unter denen auch sieben Negative waren. Neunundfünfzig der erhaltenen Negative befinden sich heute in der Universitätsbibliothek Uppsala, die sie wiederum vom Naturgeografischen Institut übernommen hat.

Der Verbleib Lotten von Dübens Kameras ist nicht bekannt. Nach ihrer Rückkehr aus Lappland 1871 machte sie nur noch „Auftragsbilder“ von einigen sámischen Gegenständen für das Buch. Wie bereits oben erwähnt, fotografierte sie darüber hinaus für Artur Hazelius einige der Verwandten ihres Mannes in sámischer Tracht. Andere Motive sind nicht erhalten. Das Fotografieren war für Lotten offenbar an die Aufgabe gekoppelt, Aufnahmen für ihren Mann zu machen. Sie scheint hingegen nicht den Wunsch verspürt zu haben, mit ihren Bildern zu erzählen.

Aufgrund von Lotten von Dübens Motivwahl - Sámen und ihre Lebenswelt – sind ihre Fotografien in Schweden einzigartig. Im internationalen Vergleich gehören ihre Bilder zum Themenbereich Entdeckungsreisen und frühe Fotografien fremder Kulturen, wie man sie heute in anthropologischen Sammlungen findet. Lotten von Düben machte diese Aufnahmen zu einer Zeit, in der Fotografie in der Regel gleichbedeutend war mit Porträtaufnahmen in Ateliers und mit gefälligen Stadtansichten. Ihre Bilder weisen jedoch gleichzeitig Merkmale der Reportage- und Dokumentarfotografie auf. Das macht Lotten von Düben zu einer der Pionierinnen dieses Genres.

 

Literatur
Broberg, Gunnar: Lappkaravaner på villovägar. Antropologi och synen på samerna fram till sekelskiftet 1900. In: Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1981-1982 (1982), S. 27-68.

Düben, Gustaf von: I Lappland 1868 och 1871. Reseberättelse av Gustaf von Düben bearbetad och kommenterad av Gunnar Broberg, Leif Lindin och Ingvar Svanberg. Umeå 1989. Acta Bothniensia occidentialis, 10.

Düben, Gustaf von: Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske. Ethnografiska studier. Neuauflage 1977 mit einem Vor- und Nachwort von Jan Garnert.

Fleming, Paula: Indianer på glasplåt — traditionen att fotografera indianer. In: Jacobson, Claes-Håkan: Rosebud Sioux. Ett folkslag i förvandling. Stockholm (1989, S. 61-82).

Hansson, Heidi och Lundström, Jan-Erik (red.) (2008). Looking North: Representations of Sámi in Visual Arts and Literature. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar nr 63. Umeå: Bildmuseet, Umeå universitet.

Hellsten, Per: Lotten von Düben — fotografier i Lappland. In: Se dig om i glädje. Sex fotografer — sex temperament. Ausstellungskatalog Fotografiska museet (1981), S. 27-32.

Hellsten, Per: Våra första samefotografier. In: Från Bygd och vildmark. Luleå stifts årsbok (1973), S. 5-16.

Rittsel, Pär & Söderberg, Rolf: Den svenska fotografins historia. Stockholm 1983.

© Eva Dahlman, 1991, 2021

  • Bibliographic information

    Originally published as "Introduction" to: Lotten von Düben. I Lappland / In Lapland. Stockholm: Alfabeta 1991

  • Year of first publication
    1991
  • Place of first publication
    Stockholm