Hjälplösa men närvarande i nyhetsregnet, i de lägre registren ett igenkännande, ett återkallande liksom känslan av något övergående. Det fanns en tid när vargar var lika vanliga som människor i TV och som lika gåtfullt drog sig tillbaka in i mörkret, in bland skuggorna. Solen som en apelsin, långt före eddadiktningen, världen förnyas i evighet, så mycket öppenhet, så mycket mörker, så många skogar, så många gläntor att uppsöka av egen fri vilja, idegranarna, hjälplösa men närvarande i nyhetsregnet.

+

En väntan som föryngrar, sannerligen, ett rinnande vatten som föryngrar, något grönt inom mig, något vedartat och en aning svartnat, något buret långt ifrån och nu här, begravda genus, ett
ensamt träd i Uppsala i tusen år, ett ensamt träd i Ramsviks Katteklova i hundra år, tvåbyggare, han- och honträd, dag, natt, ett genus-paradis, ett anti-Getsemane, outsägligt, en gyllene doft av pollen, röda bär med dödliga kärnor, jag är mig inte längre lik som i en schlager, t.ex. ”Ramona”, ”Rio Nights”, ett hav och en flicka med röda paljetter och jag ensam här i hundra eller i tusen år och allt är så vackert, men försvinner hela tiden, stigande, sjunkande, långsamt som minnen.

+

(Valbodalen, 25 okt.)

Bara någon meter från mig
och där beståndet var som tätast,
en koltrast, den kom från ingenstans,
jag märkte inget förrän den var där
och hoppade med korta vingslag
från gren till gren,
nära, väldig i sin värld;
den svarta fjäderdräkten,
vingarna som glänste,
den gula, smala näbben,
det blanka ögats skarpa ring;
det gick en stund,
den hann väl äta sju till åtta
röda bär från honträdet
som växte tätt invid den gamla
nästan döda stammen,
och mellan denna stam
och båtupplaget: offerkällan,
och mellan offerkällan
och den gamla stammen:
sju, åtta silvergröna hanträd
med korta barr och bruna toppar,
vinterbåtar och ett trådstängsel
mellan offerkällan
och den blåa fjorden
(ganska nära detta stängsel,
vinterbåtarna,
ganska nära källan, träden:
”Tricata”, ”Super Duck”,
”Irene” och ”Sunrise”);
plötsligt var den borta
med sitt hesa tjack-tjack,
flög sin väg (in mot staden)
lika oförutsägbart och oväntat
som den kommit dit,
som jag kommit dit.

+

(tre)

”I torfven här finnas än idag hundratals grenar och andra kvarlefvor af ek, al, björk samt en mängd frön af andra växter, bland hvilka vi endast skola nämna enen, hallonet och idegranen (Taxus baccata). I synnerhet af den senare äro lämningarne - såväl frön som grenar och barr — så ytterst vanliga, att i hvarje spadtag finnas hundratals. Detta sammanställdt med att enstaka individer af de nämnda växterna ännu finnas strödda på skyddade ställen, lämnar det otvetydiga beviset för, att de senare blott äro de sista resterna af en imponerande vegetation, efter hvilken vi ännu finna rikligt med lämningar såväl på öarna t.ex.Tjörn som på fastlandets lägre delar genom hela provinsen.”
Prof. G. Andersson, Den bohuslänska vegetationen förr och nu (GHT 21 aug. 1893)

”...nehmen [die Eiben] immerhin als Relichten deutscher Urwälder ein hervorragendes Interesse fär sich in Anspruch.”
Prof. H.W. Conwentz, Die Eibe in Westpreussen (1892)

+

1
Intrycket av sorgsenhet, trastarnas favorit, levande ruiner. Kyrkogårdarna, skriver Giraldus Cambrensis efter ett besök på Irland år 1184, är omgärdade av redan gamla idegranar. En dyster pågående succé — eller med skalden Wordsworths uppskattande ord: ”produced too slowly ever to decay”.

2
Taxus media är en urban amerikansk idegranshybrid från tidigt 1900-tal, en korsning mellan den ornamentalt medgörliga europeiska idegranen, Taxus baccata, och den köldtåliga och vedhårda japanska idegranen, Taxus cuspidata (Japan's greatest gift to the gardens of the colder parts of North America), som kännetecknas av ett vacker pyramidformat växtsätt, av olivfärgade grenar och av att den gröna färgens intensitet minskar med närheten till marken.

3
Den polska pessimismen beträffande överlevnaden av det egna landets vildväxande idegranar (främst i Wierzchlas) hör nära samman med den polska efterkrigsfilosofin och filmen (Kieslowski). ”Det är ställt utom allt tvivel att det är en försvinnande art, dvs. en art med ett minskande naturligt utbredningsområde, inte bara i Polen och Centraleuropa, utan också i sina mer perifera utbredningsområden.” (Cis Polpolity, red. Stefan Bialobok, 1975, s. 75) Den polska idegranspessimismen är nära förbunden med komplicerade gränsfrågor och fredsslut och tycks bortse från det allmänt accepterade förhållandet att idegranens förhållandevis stabila globala förekomst geografiskt sammanfaller med de för tillfället mest teknologiskt avancerade och högproduktiva områdena i världen: Japan, Korea, Kina, Förenta Staternas västkust och östkust (med en specifik förekomst i Mexiko, Taxus globosa, ”Mexican Yew”) samt delar av Kanada och Europa.

+

Naturskydd

”Om någon naturskyddsrörelse i modern mening kan det emellertid lika litet i Danmark och Norge som hos oss bli tal förrän efter professor CONWENTZ uppträdande här i Norden.” (Sveriges Natur. Svenska Naturskyddsföreningens Årsskrift 1911, 2. årg.)

Professor Conwentz rörde sinnena, hetsade vetenskapen, uppeggade makten. Idegranen var den hotade naturen, var döden, var livet före penningen, före Hjalmar Branting. Det gällde idegranar, livet, döden, en överensstämmelse, det var den sista striden utanför gjutjärnsräckena, oro, land och vatten, äveni stiltjen vindpinade, i solnedgångsstormen vindlöst förtätade. Den preussiske idegransexperten Hugo Wilhelm Conwentz var den svenska naturskyddsrörelsens August Palm (eller Karl Marx), hans motsvarighet till Folkviljan (eller Das Kapital) var Die Eibe in Westpreussen (1892). Hans förnämsta svenskspråkiga pamflett har den något omständliga titeln Om skydd åt det naturliga landskapet, jämte dess växt- och djurvärld, särskildt i Sverige (1904) ur vilken följande är hämtat:

”Liksom hela växtsamhällen hotas genom jordens alltför intensiva tillgodogörande, så hotas äfven vissa intressanta arter inom vegetationen. Idgranen, Taxus baccata, tillhör de träd, som öfverallt äro stadda i aftagande, och ehuru många faktorer bidraga därtill, så utgör dock den praktiska användningen en af hufvudorsakerna. En af författaren utförd undersökning inom Sveriges, Norges och Danmarks förhistoriska samlingar har gifvit vid handen, att mera än 120 fornföremål enligt mikroskopisk undersökning tillverkats af idgransträ. Äfven i våra dagar drifves en icke obetydlig handel med grenar och ved af Taxus. Då författaren hösten 1897 vistades två månader i Stockholm för studieändamål, besökte han Hötorget för att iakttaga, hvilka vilda växter, som utbjödos till salu. Och härvid fann han, att hvarje hvardag torgfördes större eller mindre partier af idgranskvistar, hvilka icke hämtats från stadens närmaste omgifning utan förts dit från de yttre skären. Under en i midten af oktober tillsammans med d:r Hesselman företagen exkursion påträffades vid Gräddö en båt, som var lastad med stora säckar fulla af idgranskvistar, hvilka sedan skulle per ångbåt föras till Stockholm. Då författaren nu efter sex års förlopp ånyo besökte Hötorget, observerade han, att torggummorna fortfarande handlade med idgranskvistar. Visserligen växer Taxus ännu vild på många ställen i Sverige och Norge (i Danmark numera blott på ett enda), men det skulle icke vara ur vägen, om man redan nu företoge åtgärder för att skydda detta intressanta trädslag, såsom redan skett t.ex. i Tyskland.”

a) Snabba regnskurar i sol. En sista sommarorm ringlar över vägen, hem till det stora flyttblocket. Jag räknar dagarna och försöker förstå. Ännu blommar det i markerna, kärlek faller mot marken, maskstunget faller först — ljuset, ljuset, ljuset, mörkret, mörkret, mörkret — pollen, galla. Händerna är svarta av hundraårigt sot, kopieringspulver. Ännu en bödelsmånad i det idegransrika Mostar. En saga i helvetet. De oskyldiga har blivit skyldiga, någon har täppt till utgångarna.

b) I Svenska Naturskyddsföreningens medlemsskrift Sveriges Natur kunde man efter professor Conwentz höga föredöme i dess första årgångar läsa om idegranarnas belägenhet, om vindpinade, höga, låga idegranar — aldrig förr och aldrig senare, där och i andra medlemsskrifter, skrevs det mer om svenska idegranar. (”Vid smedjans anläggning hade man säkerligen ingen tanke på att idegransbeståndet kunde vara af värde, icke heller kännedom att det skulle skadas af ett sådant grannskap.”)

c) ”Ur dagens stungna hjärta droppar bloden,/ hans bleka mun är ännu varm av sånger./ Kom låt oss följa alla skumma drömmar/ som gå med månskensögon under träden, ty livets andedräkt, den ljumma, strömmar/ jämväl ur nattens skygga sorgekväden.”

d) Den skånske reformisten Nils Holgersson flög för tidigt över landet för att Akka skulle kunna visa honom Ölands idegranar, skulle låta honom övernatta i Kallgateburg, i Särö Västerskog, flög för tidigt över Skånes bokskogar, flög för tidigt över Smålands ljung och enar, över Vätterns vass och över risig väglös Kolmårdsskog, över Domsjös tallar, över Lapplands videsnår och dvärgbjörk. Mårten Gåskarl kände inte idegranens folkhemstankar, kapitalkoncentrationen, fackföreningsrörelsen, idegranen kom för sent till folkskollärarmötet, kom för sent till första festen, kom för sent till Bonniers.

e) Einar Lönnberg, naturskyddsmannen, lunnefågelsprosans mästare, angrep alltför liberala gäss i läsebokens första del, de pratade för mycket, hade gula ögon, hade fel på fötterna, han angrep vårbrunst när det skulle vara höstbrunst (hjortarna på Kullaberg), angrep glupska fågelsugna sälar, angrep alltför prydligt byggda bon av Tåkerns beckasiner, godtycket med smålommen. Selma Lagerlöf, ”Guds goda huvud”, fann sig ödmjukt, rättade sin skapelse och i andra delen uppförde sig djur och växter som i böcker utan fel.

+

(fyra)
Och så driver man ett allt större bestånd av idegranar framför sig. Om det nämligen inte går tvärtom: om inte den sammandrivna mängden av idegranar sänker sina pilbågsarmar ner mot en och driver varje uns av mödosamt hopsamlad identitet så långt in mot centrum eller så långt ut mot periferierna att man förlorar all kunskap och all inbillad eller sann insikt, ja, den långsamt växande självklara riktningen upp mot ljuset. Eller så kan man hoppas på att växa i långsammare ringar, vilket normalt tar hundratalet år. Och då inte alls förvånas om det under tiden dyker upp nya förädlade plantor: Taxus sommergold (med sina betydligt ljusare barr, föregripande torka, dubbel bosättning), Taxus media hicksii, Taxus cuspidata densiformis, Taxus baccata repandens o..a. Och att de också ibland förgrenar sig ytterligare i Taxus god, Taxus lycka, Taxus äga, Taxus objektiv, och förvirrar, splittrar det som nyss var ”ett” och ”en”, mellan ”sig” och ”jag”. Jag kan nästan inte uttala ordet utan att känna någon liten tvekan. Det var en jämvikt jag ville pröva, som i en lekpark, på en gungbräda med en fot på varje sida om brytpunkten, väga fram och tillbaka en stund, för att upprätta ett ögonblick av samtidighet, över lekparkssanden, över seklerna, och då inte behöva något vidare beskydd, och inte stå paralyserad av att undergångens bilder och skapelsens tycks så lika, reducerade och avskalade allt språk. Ömma hud, uppslitna bark, okända ålder, räknande av ringar, vägande, balanserande mitt i tomrummet mellan två eller flera världar.

+

Då katten plötsligt sprang sin väg, tänkte ingen just på ”tecknad film”. Och i en annan mer avlägsen tid skulle det inte ha stått någon livsmedelshall här. En ljuvhet i detta att ingenting stämmer: Vem är du? Något, någon, men inte detta. (I tvättkällaren i förra veckan — en dröm mitt på ljusa dagen i en neonbelyst underjord mellan två tankspridda viljor i en och samma kropp.) Alltså: utanför livsmedelshallen satt en katt i den barkblandade torvmullen mellan två idegranar, just idegranar, därför att de klarade klimatet och nedskräpningen lika bra och om inte bättre än den om senhöstarna bladfällande berberisen, vintergles i sin skugga och utan den lugnande oföränderligheten hos idegranarna. Årtal spelar ingen roll: bara en obetydlig förändring i namngivandet. Yew, yr, taxus, tiszafa, Eibe. Ingen sammansvärjning, men en fortsatt dyster frid. Hur använda denna kunskap? Att i ohelig upphöjdhet invänta dess röda bär, de svällande små röda blöta bären och som koltrastarna nogsamt göra sig av med de dödliga kärnorna. De mänskliga himlarna lider på ett helt annat sätt. Dödsbär, aska, avgrunder, sällan varningstexter i första person. På en av buskarna satt ännu
handelsträdgårdens namnförsedda plastremsa kvar. Alltså: idag nära ett lokalt centrum, nära en perifer livsmedelshall med två idegranar och en svartvit katt som först satt helt lugnt och
betraktade de in- och utpasserande kunderna, och som sedan sprang sin väg.

+

Det finns otaliga växtplatser, otaliga varianter, otaliga grader av täthet mellan de enskilda blygsamma förekomsterna och de väldigare exemplaren (särskilt på de klimatologiskt mer gynnade
och kalkrika brittiska öarna), men alla äger sin plats och sitt berättigande, det finns plats för alla inom beskrivningssystemet och alla har något gemensamt: det handlar om ett ständigt grönskande, en gemensam praktisk giftighet, en relativ frihet att finna giltiga lösningar på platsen för den del av växandet som inte är obönhörligt betingat av biologiska eller andra lika starka lagar. Det specifika är inte exklusivt, utan en följd av den osammanhängade verklighet som bestämmer villkoren för såväl odling som vildväxande. Morgondagen vilar också i dess innersta årsringar, dold som en gåta, hemlig som ungdomen.

+

— Säg emot! Gå inte!

Nedåt bär stigen av dödliga träd beskuggad, nedåt mot intets land, nedåt mot stumhet och tystnad, dimmorna stiger ur glömskefloden, kvävande dunster möter de nyligen jordades själar, de tunna drivande skuggorna letar en viloplats, känner ej ännu flodens lopp, vet ej var nattens borg är belägen, far dock ej vilse, ty tusen stigar leder mot den vita stygiska staden, som alltid står öppen, för alla finns rum, som blåa flammor av brinnande is, blodlösa, köttlösa, benlösa, bleka vandrar de flockvis, frysande, utan att märka att trängseln är stor, utan att veta att sångerna tystnat fyller de gator och torg, de samlas till slut vid tyrannens palats, ingen röjer att livet har flytt, ingen röjer avskedens plåga, men allt är förvandlat, nedåt bär stigen av dödliga idegranar beskuggad, nedåt mot intets land, nedåt mot stumhet och tystnad —

+

(fem)
Bågämnen (i buntar om 10 rader)

Under 1990-talet steg världsmarknadspriset på idegran snabbt beroende på läkemedelsindustrins intresse för bl.a. baccatin, en av de fyrtio celltillväxthämmande taxoler som idegranen innehåller. Wall Street Journal, 9 april 1991: ”But taxolis so tightly rationed that 50 of 65 proposed studies are on hold. Federal scientists say they need 10 times their current supply for so called ”compassionate-use” treatment, and to complete research necessary for approval.”

Den tidiga kapitalismens
monopolförordningar
kom under 1500-talet
att förändra handeln med idegran.
På grund av de närnbergska
företagens dominans,
främst via handelshusen
Christoph Färer och Leonhard Stockhamer,
minskade den hanseatiska
idegranshandeln i betydelse.

De stränga monopolförordningar
som bestämde avverkningkvantiteter,
utförselväger och förpackningsteknik
kom också att reglera och delvis inskränka
idegransexporten till de osmanska
trosfienderna i sydöstra Europa.
Privilegiebrev för idegranshandel
utfärdades genom kungliga eller kejserliga
förordningar för perioder om sex år
avseende de närnbergska handelshusens verksamhet.

Den 10 februari 1521
utfärdades i Worms
kejsar Karl V:s sexåriga
privilegiebrev för Tyrolen,
den 22 januari 1532
överlät kejsar Ferdinand I
likaledes under sex år
avverknings- och exporträttigheterna
för idegran i de österrikiska arvländerna
till handelshusen Fäörer & Stockhamer.

I båda fallen inskrevs
förbudsklausuler om utförsel
till det expanderande osmanska imperiet
som led kronisk brist på bågämnen.
Den alltför hårda avverkningen
av idegransbestånden
på de brittiska öarna
hade under samma tid
lett till att man där sökte nya vägar
för att tillgodose den inhemska

bågtillverkningens behov,
bl. a. genom införsel från Pyrenéerna,
Vitryssland och Baltikum,
i de senare fallen via Danzig.
I en tysk arkivstudie, ”Die Eibenholzmonopole
des 16. Jahrhunderts”, publicerad i
Vierteljahrschrift fär Sozial- und
Wirtschaftsgeschichte år 1925,
beräknar författaren, Richard Hilf,
den närnbergska idegransexporten

mellan 1531 och 1590 till ungefär
500.000 — 600.000 bågämnen
(förpackade i buntar — Bündel, Bund, Büschel —
om 20 stavar i varje).
De centraleuropeiska bestånden
av vildväxande Taxus baccata
kom genom 1500-talets omfattande
bågämneshandel till stor del att utrotas
och kom aldrig senare att återhämta sig
(bara enstaka svårtillgängliga områden

förblev orörda, t.ex. i Västpreussen
— Wygoda, Lubianen, Konitz, Ibenwerder —
Thäringen eller Bayern, ”Eibeninseln”).
Strax efter år 1600 upphörde
Europas vapentillverkare att intressera sig
för pilbågsämnen av idegran:
”Allgemeinere Beachtung erlangte
der Eibenbaum (Taxus)
erst wieder in der Gartenarchitektur
vornehmlich des Barock und Rokoko.”

+

Den 17 april år 1770 föddes i Göteborgs Domkyrkoförsamling den blivande författaren Per Adolf Granberg med bara en hand. Möjligen skulle Per Adolf Granbergs kroppsliga handikapp inte ha blivit särskilt uppmärksammat av eftervärlden om det inte varit för en kort elak recension av Martina von Schwerin (Tegnérs vittraste älskarinna — ”en mera spirituell brevväxling mellan man och kvinna än deras har vår litteratur icke att uppvisa”). En gång, då hon ännu hette Martina Törngren, hade hon undervisats i franska av Granberg och hon mindes ”med obehag hans trähand”. När hon långt senare — år 1823 som friherrinna och långt borta från Göteborg — läste Granbergs treaktstragedi Karl Knutssons död, påpekade hon hjärtlöst att den ”säkerligen var skriven med trähanden”. Det hartsfria och hårda idegransvirket lämpar sig väl för proteser, och åtskilligt talar för att Granbergs trähand just var gjord av idegran (ett träslag som inte var särdeles svårt att införskaffa i Göteborgstrakten — t.ex. från Phil. Otterdahl på Särö eller från öarna i stadens omedelbara närhet, t.ex. Fotö och Öckerö).

Att vara enarmad författare behöver inte vara något handikapp (jfr Götz von Berlichingen som skrev sin självbiografi med en järnhand). Och Martina von Schwerins kommentar säger föga om Granbergs begåvning (dock kan man knappast räkna honom till den obskyra kategorin av ”underskattade göteborgsförfattare” — själv instämde han i vännen Arvid David Hummels ord om att staden ”saknade parnass”). Granbergs bredd är unik i svensk litteratur — och han var ”stridbar till gränsen för ren stridslystnad” på ett sätt som påminner om Thomas Thorild. Hursombhelst är det alldeles unikt i vår (Sveriges) litteratur att någon med en vanlig hand och en idegranshand gjort så många bortglömt betydande genreinbrytningar som han.

Tillsammans med de mindre betydande generationskamraterna Karl Bleckert Lybecker och Karl Gustaf af Bjerkén införde Per Adolf Granberg en ny exklusiv litteraturart i svensk litteratur: den sentimentala och bekännande prosabetraktelsen. Granbergs Den känslofulla Wandringen utkom år 1798, följd av Enslighetsälskaren 1800 och den komiskt-satiriska Lustresan år 1807. Flera (omdömesgilla) litteraturhistoriker har hävdat att Granberg med sin insats som ”en hjärtats reporter” beredde väg för den realistiska romanens genombrott i Sverige. Per Adolf Granberg som Johannes Döparen i Göteborgsöknen: ”Granberg var blott en ropandes röst, men han färdades med Cederborghs förebud.” (Nils Sylwan, Svensk realistisk roman 1795-1815)

Att Granberg var påverkad av Tristram Shandys författare behöver inte betvivlas, eftersom han i sin hemstad år 1802 utgav en lyhörd men fingerad Sterne-översättning: Betracktelser öfver åtskilliga nyttiga och viktiga ämnen. Af L Sterne. (Att Sterne smittar är ett välkänt faktum, kanske var det därför han redan tidigt fick epitetet ”The Inimitable”. Granberg kan någon gång tävla med Sterne i psykologisk skarpsyn beträffande ”små själsliga ängsligheter” — som i den korta Om medlidande från 1798 eller i porträtten av fröken Hönsenflygt och poeten Känslén i Lustresan: ”Jag erkänner med Sterne, att om ödet dömde mig att att vistas i en ödemark, skulle jag äfven där finna något ämne som rörde mig;” [Enslighetsälskaren, s. 121. Men den göteborgske sentimentalistens benägenhet för ”naturmålning”, något som föregångaren Sterne alldeles saknade, upplöser alltsomoftast den psykologiska ansatsen.)

Granbergs verklighetssinne tog överhanden i och med att han lämnade Göteborg. Han blev i Stockholm utgivare av historiska källskrifter och skrev på uppdrag en bok om 1809 års revolution, en bok om Kalmarunionen och åtskilliga lärda verk därtill. Den göteborgske enslighetsälskaren och Hamlet-översättaren Granbergs förnämsta nationella insats under stockholmsåren var dock pionjärarbetet Utkast till en Svensk Statistik — en föregångare till den senare genredominanten Svensk Statistisk Årsbok. Han blev en viktig rådgivare inom det svenska förvaltningsväsendet, dock inte utan att ständigt hävda sin egen mening, som till exempel i en uppslitande strid om en vedbods placering i den känsliga miljön vid Nya Elementarskolan.

Åren 1828-1834 var P.A. Granberg utgivare av tidskrifterna Arkif för hushållningen och näringarne och Arkif för landtmän och trädgårdsodlare. I dessa båda tidskrifter, som representerade en praktisk moderniseringssträvan på jord- och skogsbrukets områden, nämns aldrig idegranen — vare sig vid uppräkningar eller i separata artiklar. Men där finns åtskilligt om tuja-buskar, om lärkträd, om rönn, om alm, om klippande av häckar, om träds ålder — men idegranen nämns aldrig. Var det en förträngning från den enarmades sida, kan man fråga sig. Möjligen. Mer sannolikt är dock att idegranen inte ansågs särskilt ”nyttig” och att den vid denna tid var lika sparsamt förekommande som älgen och rådjuret, samtliga hårt åtgångna av människan och nära försvinnandets gräns. Frågan lär aldrig kunna besvaras.

Också för en nutida läsare erbjuder P.A. Granbergs tidskrifter en god och tankeväckande läsning, och detta gäller inte bara artiklarna om träds nytta och praktiska skönhet utan också andra mästerligt olyriska prosabetraktelser som t.ex. ”Att länge förvara kålhufvuden friska”, ”Om Ång-vagnar”, ”Om fördelen af svärtade murar bakom Espaljéer”, ”Frusna potäters begagnande”, ”Oförbränneliga kläder att nyttja vid Eldsläckning”, ”Champanj af Björklake”, ”Att rena luften i stängda Rum”, ”Om Hästars oroliga förhållande nattetid, eller hvad man kallar Maran”, ”Törnrosornas hushålls-nytta”, ”Att föröda Mullvadar”, ”Att borttaga feta fläckar i böcker”, ”Brinnande berg i England” - eller följande prosabetraktelse (Stephen King) från nr 26, 1830 av Arkif för hushållningen och näringarne — om ”Rått-vargen”:

”Bland medel att utrota råttor, torde användandet af en så kallad Rått-varg icke vara det sämsta, ehuru det torde vara föga bekant och ännu mindre användt. Förhållandet härmed är följande: Om man har tillfälle att fånga ett dussin råttor lefvande (är antalet större är det så mycket bättre), och inspärra dessa på ett säkert ställe så att de icke kunna undkomma, och der de lämnas utan all föda, så uppföder man inom kort tid en Rått-varg. Den svagaste råttan utmattas snart af hunger och törst, och äfven innan hon dör blir hon af de andra råttorna anfallen och uppäten. På detta sätt anfallas och mördas de svagaste för att tjäna de starkare till föda, tills icke mer än en råtta blir öfrig, hvilken man då släpper ut. Denna råtta har emellertid fått en sådan vana att spisa sina likar, att hon icke tycker om annan föda, hon anfaller derföre med ursinne de andra råttorna och föröder eller drifver dem alla ur huset. Deraf kommer benämningen Rått-varg.”

+

(sju)

(ifa þing)

Inför slaget vid Stiklastad sommaren år 1030 samlade Olaf Haraldsson, sedermera känd som Olaf den Helige, tre av sina skalder, Tormod Kolbrunarskald, Gizurr Gullbrå och Torfinn Munnen, till en författarträff. Den fjärde av dem, Sighvat Tordarsson, var inte där, ännu inte hemkommen från sin pilgrimsresa till Rom och för detta fick han gliringar av sina kolleger. Gizurr Gullbrå kvad vid det tillfället en dikt: ”Aldrig skall bondens dotter få höra/ att jag var oglad på idegranens ting;/ om mig har sagts/ att jag trivs i trängsel;/ kloka stridsmän säger/ att en trädstorm kommeryi det östliga ovädret/ skall vi hjälpa den ädle härvältaren.” Kungen, härvältaren — som skulle dö i slaget — visade för sina skalder hur de skulle ta plats innanför sköldborgen. ”Här skall ni stå”, sade Olaf, ”så att ni själva kan se allt som händer. Då behöver ni inte höra andras redogörelser utan kan själva både berätta om det och sedan dikta om det.” Men Sighvat Tordarsson hann aldrig fram till Stiklastad, till idegranens ting. På hemväg från Rom, hunnen Alperna, plågades han av oro och samvetsnöd: ”Jag stod en morgon på Mont Jovis/ nära borgen och begrundade/ hur sköldar och brynjor sönderbrytas,/ och jag mindes hur väl kungen styrde landet;/ Tord, min far, levde också där den gången.” Och väl hemkommen till Norge, beskylld för feghet, trots att han rest söderut på kungens uppmaning: ett plötsligt och oväntat skred i Sighvats dikt och i nordisk lyrik, naturen och landskapet delar för första gången en människas vånda och sorg: ”De norska branterna/ tycktes mig le/ då jag for på skeppen/ och kungen levde;/ mindre ljusa är nu landets lider,/ min sorg är sådan, i hans gunst/ levde jag mitt liv./.../ TI heta elden, Vite-Krist,/ låt mig få straffas/ om jag velat/ undslippa Olaf;/ i detta är jag ren;/ jag drog till Rom/ i stor fara;/ därom kan många vittna;/ inget behöver jag dölja.” Diktkonsten ofrivilligt förnyad av en som inte hann fram itid -

+

Idegranars tålighet mot phytotoxiska gaser framhålls av den sovjetiske botanikern G.M. Ilkun i studien ”Gazoustojtjivost rastenij” (Kiev 1971). Ilkun rekommenderade i sin skrift en kraftigt ökad satsning på idegransplantering i de mest utsatta föroreningsområdena i Sovjetunionen. En liknande uppfattning om idegranens tålighet mot industriella föroreningar framfördes under det oroliga året 1968 av den turkiske idegransforskaren A. Acatay vid Istanbuls universitet i skriften ”Smoke Damage from the Copper-Smelting Works in Murgul”. Samma år — och under Ceausescus mest triumfatoriska månader — publicerade den rumänske dendrologen L. Atanasiu en andra del av sina banbrytande studier över förhållandet mellan idegranens skuggfördragande förmåga och idegransbarrens höga klorofyllhalt. Resultaten av Atanasius studier (utifrån växtmaterial hämtat från Bukarests Botaniska Trädgård — ”Quantity Variation of Chlorophyll in some Leaves during the Winter”) kom under de följande åren att bekräftas i den rumänska poesin, t.ex. i Ana Blandianas diktning utgående från förhållandena i Timisoara: ”Det var så länge sedan de mina slocknade/ på denna plats att trädgården blivit upplyst./.../ Mina förfäder har så länge varit träd/ att jag är släkt med landets alla frukter. /.../ Jag sitter i kyrkbänken stel/ livrädd för att deras flykt skall vidröra mig/ och jag förstår varför jag vet allting.”

+

(nio)
Naturfilm

Det giftiga fröet kan döda vem som helst.
Det kommer i det ensamma djurets liv en dag,

det kommer en råtta på vägen, flera,
det finns inget levande centrum.

Vem tvättar väl vattnet här en andra gång?
Underliga frukter. Ord men inget språk.

Det kommer i de ensammas liv en dag,
just den fågel de väntat på,

just en mening hos träden
(inte just träden men därifrån).

Kroppar och rötter grävdes upp,
de jordiga bländades av solen,
galgarna vände andra kinden till.

+

I

Att som fågel, att som fisk,
som ljud, som rörelse,
som språk, att som b, d, g
ha varit p, t, k,
att som grönt på himlar,
som grått på bergväggar,
som vattenytan,
brun som bark,
oåterkalleligt,
och frågor rinner
liksom svar:
dina ögon är trötta nu, adjunkt,
dina ögon är trötta nu, bygdeskald,
men hur gör vi nu, adjunkt,
hur gör vi, bygdeskald,
det finns inga terminer,
ingen bygd,
bara land och vatten,
bara du och jag och barn,
bara plundringståg,
bara berusning,
bara alltings nordgräns,
något har dränkts i dig, adjunkt,
något har dränkt dig, bygdeskald,
något du inte förstår,
ett döende men växande,
ett växande men döende, ”
mer av lust,
mer av ögon,
mer av allt —

/.../

© Gunnar D Hansson 1994