Historia de gentibus septentrionalibus

De glacialibus hospitiis itinerantium
Liber I - Cap. XXVI
 

historia_01_26Usus enim habet, ut publice vie tempestatibus lignorum, sylvarumque casu obstructe, communi sumptu et labore, dolabris as securibus reficiantur: densitate vero nivium occluse, iumentorum, vehiculorumque nivalium transitu viritim aperiantur, vel penes littora marina, aut super ipsum mare congelatum signis in glacie constitutis vie generales deducantur, e quibus ad humanas habitationes pateat apertum iter.

Ne autem simili ratione inferiores Germani Vandalicas urbes, ac regiones inhabitantes, magnitudine nivium sylvestres, seu campestres vias replentium, in maximis commerciis negotiatorum impediantur, hospitia super littus maris, et planis scopulis, vel ipsa aperta glacie mira quadam industria collocant. Trabes enim oblongas duorum, vel trium pedum super glaciem elevatas ad fundamentorum et edium distinctionem ordinant, ac desuper domos necessarias, hasque tabulatas lateraliter imponunt, foco carbonario in estuariis abundanter (quemadmodum omnibus aliis ad leta convivia requisitis) utentes, nulliusque exploratoris, aut latronis, insidiatorisque versutias formidantes, quoniam plus securitatis in glacie, quam palatio gaudent se adeptos: eoque securiores, alacrioresque permanent, quo frigora surrexerint acriroa et venti fortiores: qui fundamenta hospitiorum subtus perflantes, firmiora efficiunt, atque solidant, et conservant, donec calidis Austri spiraculis tota haec domorum machina circa vernale equinoctium dissoluta, in continentem terram, nulla pensione localis hospitii persoluta, deportetur.

De frigoribus autem illius Germanici, seu Gothici maris, plura meminit Albertus Crantzius diligentissimus omnium regionum scriptor. Ait enim: Anno Domini M.CCC.XXIII gelidissimo frigore constringebatur mare, ut pedestri itinere per glacie de littore Lubicensi in Daniam et in Prussiam mare transiretur, dispositis per loca opportuna in glacie hospitiis. Anno M.CCC.XCIX per brumam gelu terras ac maria constrinxit, ut sicco vestigio e Lubeca per mare in urbem Sundensem et inde in Daniam perveniretur. Anno M.CD.XXIII gelu fuit per brumam incomparabile et inauditum, quod equites e Gedano Prussiae in Lubecam per viam navigantium transirent incolumes et deinde a Magnopoli per mare in Dania, hospitia habentes in glacie. Anno M.CC.XCIIII congelatum est mare Cimbricum, ut a Iuthia in Aslogiam equitaretur. Praeterea etsi multis seculis postea secuta sunt asperrima frigora, et marinorum fluminum congelationes, tamen quia frequentius acciderant, vix annotata reperiuntur.

 

De pulchritudine et ubertate insulae Gothorum Elandiae

Liber secundus - Cap. XXIII

 

historia_02_23Elandia, sive Oelandia, una est ex insulis Gothici maris, brevissimo maris interiectu a Gothia Meridionali divisa, omnium insularum pulcherrima: multis enim bonis adeo referta est, quod spatii brevitatem (duorum diernum itinere absolvendam) soli fertilitas recompenset. Prata et campi odore herbifico, indicibili suavitate mirabundi. Ibi plurimi greges equorum parvorum, sed validissimorum, ut puta qui fortitudine et agilitate multis eximii corporis equis praevalent: quosque domestici et exotici negotiatores pro voluptate emunt, atque in terras remotas veluti naturae miracula venales exportant. Ingeniosissimi enim sunt, ut saltibus et choreis, buccinae vel tympani sono per eos adaptari possint, quorum exercitium est huiusmodi spectaculis acquirere quaestum. Insuper instruuntur, ut circulos ferreos, aut ligneos non admodum amplos more canum transiliant, saltuatimque vivacissima pernicitate sese gyrando revolvant. Proprio etiam nomine moniti magis, vel minus id faciunt, iuxta arbitrium imperantis. Pascuntur huiusmodi equi, ubi opus est, piscibus sole tostis et lignis abietinis: cervisiaque et vino usque ebrietatem potantur, prout in simili infra de alcibus ostendetur.

Haec igitur insula frugibus, pascuis, pecudibus, armentis et piscibus tantum abundat, ut propriis commoditatibus sufficiat et alienis: eamque gratiam et aestimationem boves et pecora, ac butyrum ultra mare exportata habent, quasi medicinalia forent.

Habuit olim haec insula arces plures, tam naturae, quam artis praesidio locis opportunissimis fabricatas et munitas: quarum aliquae in templa Christiani ritus commutate sunt, hodie non minus patriae defensioni, quam religioni deservientes: alique bellorum turbine penitus desolatae. Una tamen usque in praesentem aetatem omnium altior et fortior Borcholm dicta, permansit: cuius celsitudine Gothicum mare eminus navigantes, veluti specula pro ventorum, ac portuum directione adhuc utuntur, praesertim Angli, Scoti, Selandi, Hollandi, quibus admodum necessaria est illustrium locorum cognitio in eo mari.

Haec insula fere tota ambitur marmoreis saxis sursum, deorsumque penes littora XX vel XXX pedum altitudine, quasi artificum manu ex industria collocatis. Immo et in oris eius Orientalibus aperto mari obiectis, plures amoenissimi portus sunt: ad quos non minus curiositatis, quam necessitatis causa extranei navigantes, veluti naturae spectaculum visuri accedere solent.

In hac insula tempore pacis reges Gothorum et Sueonum, ob insignem eius amoenitatem et venandi exercitium, aestates transigere consueverunt. Etiam quia viciniori maris tractu ultramarini principes commodius cum eis in arduis causis expediendis ibidem congredi possunt.

Praeterea prope Aquilonare littus eius exurgit mons excelsus: quem nauticum vulgus vitandi infelicis ominis et marinae tempestatis gratia, Virginem vocat: atque in eius portu manentes certis munusculis puellis dari solitis, utpote chirothecis, fericeis zonis et similibus, eas tanquam amico munere placant. Nec ingratum montis numen sentire videntur, prout aliquando factum meminit antiquitas, voce lapsa iussum fuisse donantem mutare portum, ne periclitaretur: et ita faciendo salvus factus est, ubi alii sunt perclitati. In eo monte certis anni temporibus dicitur esse conventus Aquilonarium maleficarum, ut examinent praestigia sua. Tardius ministerio daemonum accedens, dira afficitur correptione. Sed haec opinioni, non assertioni cedant.

 

De famosissima insula Gothorum, Gothlandia dicta

Liber II - Cap. XXIV

 

Orientalis Gothiae pars est, sic dicta, quasi Gothorum terra vel bona patria. Goth quippe bonum, sive Deum lingua Gothica significat, et landia terram. Est enim multis rationibus bona: bonus in ea populus, boni et securi in circuitu eius portus, bonus et electus in ea ager, bona armentis, equis, bobus, piscatione, venatione, aquis, sylvis, pascuis, pulcherrimo marmore et omnibus rebus humano usui necessariis.

Est in eius boreali parte praeclarum oppidum Visby, in quo est arx munitissima. Fuit haex urbs quondam Gothorum et multarum regionum emporium, tantis opibus et negotiatorum mercimoniis frequens, ut vix illi par in Europa simile haberetur. Confluxere illuc Gothi, Suedi, Russi seu Rutheni, Dani, Prussi, Angli, Scoti, Flandri, Galli, Finni, Vandali, Saxones, Hispani, singulaeque gentes suos proprios vicos et plateas incolentes, nulli praeclusum municipium. Ingredientesque terra et mari omnia pacta invenerunt, donec discordia, quae omnium regnorum et hominum perniciosissima desolatrix est,subverteretur: sicuti infinitae aliae nationes, quae ab initio floruerunt. Extant hodie marmoreae ruinae, quae testantur veterem eius claritatem, amplitudinem et vetustatem. Sunt adhuc testudinatae domus, portae ferreae, cupreae aut aereae fenestrae, olim argentatae atque deauratae argumentum inaestimabilium divitiarum exhibentes. Unde postmodum ortis odiis et dolis, ex tumido earum rerum usu disgregati incolae abierunt in Vandalicas civitates: quae non parum ex opibus huiusmodi hospitum sunt ditate, uti olim Roma Carthagine desolata.

In hanc insulam prima Gothorum armata castra post exitum a sua terra, in Europa et Asia novas terras, ob importabilem gentis suae multitudinem, quaesitura descenderunt. Demum multis seculis evolutis, Longobardi ex Scandiana insula ob similem, vel graviorem causam exeuntes, per hanc insulam in Rugiam agmine vastissimo in exteras regiones abierunt: et tandem regno constituto in Italia sedes firmavere: quod et Paulus Diaconus eorum historicus lib. I attestatur. Praeterea Magnus Rex Suetiae anno Domini M.CC.LXXXVIII sedavit pericolosum bellum quod erat inter cives Visbycenses et plebem illius insulae: permisitque civibus instaurare collapsos muros civitatis, moenibusque et propugnaculis communire. Albertus Rex Suetiae rogatus a principibus inferoris Germaniae, ut a mari eorum ejiceret potentissimos piratas Vitalianos, impignoravit hanc insulam Gotlandiae Magistro Prussiae, pro viginti millibus duplonum, id est nobilionum, quorum summam Regina Margareta eidem succedens, ex Suetia collegit, atque eam insulam regni Suetiae iuribus et proprietatibus restituit, iure perpetuo possidendam. Hancque insulam Saxo Grammaticus, Danorum insignis historicus, in pluribus suis scriptis ad Suetiam sine quavis haesitatione spectare attestatur. Et hoc ex multis argumentis: quia eadem lingua, legibus, consuetudinibus et morum conformitate et vicinitate perpetuo utuntur: etiam quia Gothorum Episcopo Lincopensi, tamquam primo fidei plantatori, sunt subiecti, a quo et Episcopalia iura petunt et consequuntur.

Ab hac etiam insula in omni navigantium controversia, praesertim a consulatu Visbycensi, petitur et datur ius et sententia diffinitiva quid unicuique permittendum, vel auferendum erit. Certe ius hoc mercatorum ac nautarum valde prudenter digestum, citius lites adimit in fluidis aquis, quam aliorum decisio in terra firma.

 

De scopulis lapidosis et via stricta

Liber II - Cap. XXIX

 

Sunt insuper in littoribus Ostrogothorum et Sueonum ingentia saxa, partim apparentia, partimque latentia longissimo ordine, quasi scamna, arte vel industria collocata, vulgariter Idebenckia nominata, super quae infelicissimi naufragantes quandoque sedere solent, mihique, nisi Deus in gravi tempestate anno Domini M.D.XVII opem tulisset, parata fuerunt. Vehementia enim ventorum navis urgebatur in ea latentia saxa, quae velut declives muri oppidorum, vel castrorum longo tractu apparent. In quos lapides, qui negligentia vel inevitabili tempestate inciderint, maxime hostiles classes aviditatem praedae in littoralem populum (satis opulentum) meditantes, profecto omnium infelicissimi reputabuntur, dum terra, marique horribilius, quam in carcere circumdantur inimicis. Terra quidem (qui fugientibus incolis cum armentis, pecudibus, ac supellectili, ob subitum hostilem incursum) famae, quae omnibus hostilior est, et frigore, omni tormento graviore citisime consumentur. Mari etiam, quoniam eo in loco (ut dictum est) saevissima solet esse tempestas, a qua etiam, si arte et labore vellent evadere, naturae tamen severitate resistere non valebunt. Ubique enim praeter aeris impetum (ut dictum est) saxa, seu rupes, in acutum apicem instar turrium elevata, periculum administrant, quae arcuata flexilitate et circuitu, spuma prodente, sagaciter sunt circumeunda.

Solent in his locis stratagematibus utentes bellicae classis praefecti aliquot praeliares naves, vel simulatas, ex industria tempore hostili signis inimicorum ornatis statuere, ut classis hostilis, eisdem visis, securius in periculum ruat. De quibus, quando videlicet sic interceptae sint inimicae naves, patriae annales me tacente attestantur atque hostilia ossa in scopulos disiecta, diligentius quid cavendum sit, aperte demonstrant.

 

De magis et maleficis Finnorum

Liber III - Cap. XVI

 

Quae etiam vis sit magorum et maleficorum in cogendis elementis, tam sua quam aliena manu incantatis, ut mitius, vel rigidius naturalem ordinem temperent, figura superposita parumper ostendit. Hoc praemisso, quod haec extremi Aquilonis regio, Finlandia ac Lapponia, ita erat docta maleficiis olim in paganismo, ac si Zoroastrem Persam in hac damnata disciplina praeceptorem habuisset.

Solebant aliquando Finni inter ceteros gentilitatis errores, negotiatoribus in eorum littoribus contraria ventorum tempestate impeditis, ventum venalem exhibere, mercedeque oblata tres nodos magicos, non cassioticos loro constrictos, eisdem reddere, eo servato moderamine, ut ubi primum dissolverint, ventos haberent placidos: ubi alterum, vehementiores: at ubi tertium laxaverint, ita saevas tempestates se passuros, ut nec oculo extra proram in evitandis scopulis, nec pede in navi ad vel deprimenda, aut in puppi pro clavo dirigendo, integris viribus potirentur. Hique infelicius rem experti sunt, qui vim eiuscemodi nodis per contemptum inesse negarunt. Sed haec gens Aquilonariis arte hac post susceptum Christianismum legis coertione numquam in apero visa est uti.

Praetera Sivaldo Suetico, Haldani Regis aemulo, septem fuere filii tanto veneficiorum usu callentes, ut saepe subiti furoris viribus instincti, solerent ore toruo infremere, scuta morsibus attrectare, torridas fauce pruna absumere, extructa quaevis incendia penetrare, nec posset conceptus dementiae motus alio remedii genere, quam aut vinculorum iniuriis, aut humanae caedis piaculo temperari. [...]

 

Adhuc de sylvestrium hominum ferocitate

Liber IV - Cap. III

 

Versus lacum album extremi Septentrionis, ubi Regis et regni Suetiae dominium latissime extenditur, circumquaque ferocissime gentes habitant, aliis non utentes thoracibus, quam pellibus onagrinis vel alcinis. Similiter et arcubus, ac lanceis minutissimo conto antrorsum retrorsumque obfirmatis. Agilitate enim admiranda (uti superius lib. I de Scricfinnis dictum est) in omne latus se volventes, gyrantesque, quemcumque impetum fallere, vel avertere norunt: idque precipue super cacuminibus vallium perpetua densitate nivium ubique repletis. Fereque de eisdem gentibus expedit hic dicere, quod summus Scytharum philosophus Anacharsis de eorum moribus scripsit, id est, ut neque quispiam, qui ad eos se contulerit, aufugere queat, neque ipsi capi possint, aut ne inveniri quidem, si nolint, atque deprehendi. Siquidem nullae sunt eis urbes, nulla moenia extructa, domos secum ferunt singuli, pedestres sagitarii, nullo pana victitantes, sed ex piscibus et venatione ferarum, pro domibus plaustra habentes, ac tentoria, vel ex induratis animalium coriis, vel arborum codicibus cooperta. Hyeme tamen ad ripas aquarum et aestate inter frutices arborum et opaca loca variata statione quiescunt. Tegumenta capitum pro frequentiori usu habent exuvia anserum, seu anatum sylvestrium ac gallorum, qui, ut cetera volatilia, ibidem res periuntur innumerabili quantitate. Pelles illic pretiosae nimis multiplicatae, potius commutatione rerum, quam usu, numeroque nummorum reperiuntur.

 

De quintuplici lingua Septentrionalium regnorum

Liber IV - Cap. IV

 

Hac diversitate habituum et armorum, declaratur quanta sit differentia et distantia regionum, linguarum, aetatum et exercitiorum. Regiones itaque multae, magnae ac potentes sunt, ut Lapponum, Moscovitarum, Sueonum, Gothorum, Vermorum, Dalensium, Montanorum ac Norvegianorum, quarum amplitudo in longum latumque extensa maior est quam simul sumpta Italia, Hispania ac Gallia, ut Plinius frustra eas non vocaverit, ob incompertam magnitudinem, alterum orbem. Ideoque mirandum non est, quod in ea quintuplicis linguae usus reperiatur, Septentrionalium scilicet Lapponum seu Bothniensium, Moscovitarum, Ruthenorum, Finningorum, Sueonum ac Gothorum et Germanorum.

Aetas vero hominum ibidem in nationibus frigidis eo provenit, ut centum sexaginta et amplius annos vivant, etiam in Anglia et Scotia, ubi quidem venerandus Episcopus David vixit ultra CLXX annos. Exercitia etiam eorum (scilicet solitudines Aquilonis inhabitantium) sunt, ut venationibus et piscaturis intenti, Moscovitarum commutationibus vivant. Finni sive Finningi agriculturae, piscationi ac lignorum dolaturae: Gothi, Sueones, praedictis exercitiis etiam operam praestant: advenae Germani diversis rerum mercimoniis intenti, ex quaestu vivunt, leges terrigenarum acceptant: omniaque que ad mitioris vitae genus spectare videntur, ut pannos sericeos, aureas textutras et vina diversa important

Armorum generibus, quibus et qualibus utantur, partim hic, partim infra et fusius quidem, de campestribus proeliis ostendetur. Hic autem manifestum relinquitur, inter omnes Septentrionales populos in arte sagittatoria Gothos esse expertiores, ac agiliores in ballistis, ut Finni in arcubus comprobantur. Sueones securibus, ac bipennibus, ac hastis proeliari solent. Habitus more vetusto brevis solet esse ac strictus, praeter caligas, quae sunt laxiores. Sueones amplioribus, quasi Germanico ritu, utuntur vestimentis. Moscovitae longis more Graecorum, quorum omnium sunt valde boreales. Sylvestres vero Lappones variarum ferarum pretiosis pellibus, nulla ornatus, sed necessitatis causa, vestiuntur.

 

De commutationibus rerum et mercium sine nummis

Liber IV - Cap. V

 

Cum omnis fraus gravis et detestabilis in omni re pertractatione esse videatur, tamen eo iniquor et importabilior ac amerior est, quo inter simplices populos intentari probatur, maxime falsato vel adulterato numismate interveniente. Propterea gens haec Lapponum sive Bothniensium et sylvestrium loco uti quieta domi ita et reliquo orbi foris ignota censetur. Hoc discrimine falsitatis haud concutit, dum potius re, quam nummo computa respiciens, amoena tranquillitate quod optat acquirit. Et ita strepitum furoris nesciens, sine seditione vivit, sine invidia cohabitat et sine dolo omnia communicat, cui solo contentio est paupertatem fugere et divitias non amare. Nesciunt populi illi esse lucripetae, ne se aliqua negotiationis calliditate discrucient. Ideo sine tumultu viventes, sic fortunas mediocrium cupiunt, ut sana divitium conscientia non priventur. Quibus insigne piaculum est aliquid rapere, qui nesciunt aliena fraudare. At tamen cum non sint ex omni parte beati, quin alterutrius ope rebusque indigeant pro sua meliori commoditate, idcirco commercia rerum absque pecunia, bonae et fideli permutationi inhaerentes, mutuo consensu nullo communicato sermone, quia gens multiplex est, fideliter agunt: non propter ingenii inopiam et barbaros mores, sed quod linguam habeant peculiarem ceteris vicinis parumper ignotam. Loca quoque constituta vel in campestri planitiae, vel stagnata glacie, singulo anno ad haec peragenda negotia, quasi nundinalia retinent, ut universis exhibeant, quod privatis ingeniis domi, vel foris agnoverint se conquisiuisse. Nec interea ab similibus abstinent commerciis, dum offertur quod cupiunt a alienis. Praesides communi plebis consensus Berchara, id est viros montium appellatos, habent et venerantur, quibus etiam pelles pretiosas, pisciumque multa genera, tam vice tributorum Regi Suetiae pendenda, quam propria liberalitate donata pendunt. Et hi rubeo vestitu prae ceteris agnoscuntur induti. Regi etiam Norvegiae ac Principi Moscovitarum similia tributa pendunt et obtemperant. Bella nunquam, nisi gravi iniuria provocati, in proprios vicinos, vel longe distantes inferunt. Tunque nedum armis quae furor accomodat sed et diris incantationibus inimicos quasi impacabiles adoriuntur, membra hostium in stuporem vertendo, ut nec manum levare, nec ense ferire et vix effugere, eis sit concessum.

 

De conflictu glaciali

Liber XI - Cap. II

 

Neque minori bellandi impetu Sueci ac Gothis contra Moscovitas seu Ruthenos pacta constitute pacis ob ardorem rapinarum in sinibus Finnonici maris violantes, super aperta glacie quam in ipsa solidissima terra confligunt: immo, ut prius dictum est, ubi antea aestivo tempore acerrima commissa sunt bella navalia, eisdem in locis glacie concreta aciebus militari modo instructis, bombardisque ordinatis habentur horrendi conflictus. Adeo solida glacies est in equestribus ac pedestribus turmis sufferendis ampliter vel stricte collocatis. Neque mirum, aut incredibile cuipiam, Latiali praesertim homini videatur, quomodo equorum ungulae in lubrica glacie firmari poterunt, ut nedum impetuosissime cursitent, sed et in gyrum versi atque ad cursum agitati, armatum sustineant pugnatorem. Equi etenim adeo firmati sunt in pedibus adunco ferro et clavis acutis ut nusquam quantuncunque plana sit glaciens, sessori de lapsu sit formidandum: immo talibus equorum ferramentis glacialia frusta impetu fugientes excisa, in faciem immituntur insequentis, ut illico moribundus corruat, vel vulnus recipiat non facile curandum.

A Description of the Northern Peoples
Translated by Peter Fisher & Humphrey Higgins

 

Pohjoisten kansojen historia
Translated by Kai Linnilä et. al.
Beschreibung der Völker des Nordens
Translated by Israel Achatius

 

Von den Eißherbergen, die man zu Winterszeiten für die Wanderer auff dem Eiß auffschlägt.
Buch 1 - Kapitel 26

historia_01_26Es ist der Brauch in disem Land, daß man die gemeynen Landstrassen, wann sie mit Holtz durch grosse Ungewitter verfallen und verworffen [blockiert] sein, mit gemeynem Kosten und Arbeyt widerumb mit Aexen und Beieln raumet. So sie aber gar verwüstet mit Schnee und Holtz erfüllet seind, so führet man den Schnee durch eyn gemeyne Fron [in gemeinsamer Arbeit] fein auff Schlitten hinweg*, öffnet den Weg widerumb und macht entweder am Staden des Meers oder auff dem Meer selbs, wann es gefroren ist, eyn gemeyne Landstrassen, darauff man zun Leuthen kommen kan, und setzet Zeychen ins Eiß, daran man sehen kan, woh der Weg hingehe. Und damit nicht etwa die Liflender und Preussen, welche grosse Kauffmanschafft in disen Ländern treiben, durch die tieffen Schnee, damit alle Strassen auff dem Felde und in Wälden gefüllet, zu Winterszeiten an ihrer Kauffmanschafft verhindert werden, so richtet man entweder auff dem Staden oder auff den öbenen Felsen oder auch mitten auff dem Eiß Herbergen auff, auff solche Weiß: Lange Balcken setzen sie ins Eiß zum Fundament, die lassen sie oben zwen oder trei Schuch [Schuh] über das Eiß gehen. Auff dieselbige bauen sie nachgehns das überig Theil und schlahen es zun Seiten mit Thielen [Dielen] zu, machen eyn grossen Herd und richten alle Ding überflüssig [reichlich] zu, so zum Wolleben gehören und dienstlich seind. Und in solchen Herbergen sein sie also sicher, daß sie sich vor keynem Kundschaffter oder Mörder oder Rauber förchten, verhoffend, daß sie auff dem Eiß vil sicherer seiend denn daheym in ihren Heusern, und je kälter es wird und je stärcker der Wind wähet, je sicherer und frölicher sie sein. Dann wann der Wind starck gehet, so werden ihre Herbergen desto stärcker und vester, biß sich endlich der Wind legt und solche Herbergen umb den Mertzen hinauß gar abgebrochen und auffs Land getragen werden.

Welcher mehr von der Kälten desselbigen Meers lesen wil, der besehe Albertum Crantz, der alle Landschafften gantz fleissig beschriben hat, dann er sagt unter anderm also: Im Jar 1323 ward das Meer durch eyne grausame Kälte überfroren, daß man von Lübeck biß in Dänemarck und in Preussen zu Fuß über das Meer gereyset ist und zu gelegenen Orten Herbergen auff dem Meer hin und wider auffgeschlagen hat: Item Anno Domini 1399 ist im Winter das Meer und Erdreich durch die grosse Kälte überfroren, daß man von Lübeck druckens [trockenen] Fuß biß an die Statt Sunden [Stralsund] und von dannen in Dänemarck übers Meer gezogen ist. Anno Domini 1423 ist eyn unsägliche und unerhörte Kälte des Winters gewesen, daß man zu Roß von Dantzig, so in Preussen gelegen, gehn Lübeck und von dannen in Dänemarck übers Meer, ohnverletzet und sicher hat reysen können, da zuvor die Schiff anhin gefahren sein, und seind Herbergen auff dem Eiß auffgeschlagen gewesen. Anno Domini 1294 ist das dänemärckisch Meer überfroren, daß man von Juthen [Jütland] biß in Aßlo [Oslo] hat reitten können. Und obwol sonst zum offtermal gantz harte Kälte gewesen und das Meerwasser überfroren ist, jedoch dieweil es offt geschehen, hat man es nicht geachtet und auffgezeychnet.

 

* Die Übersetzung des Israel Achatius von 1567 ist hier ungenau: Anders als wenn umgestürzte Bäume den Weg blockieren, sollen bei Schneeverwehungen die einzelnen Fuhrleute, die mit Lasttieren oder Schlitten unterwegs sind, den Weg wieder öffnen.

 

Von Schöne und Fruchtbarkeyt der Insel Eland [Öland].

Buch 2 - Kapitel 23

 

historia_02_23Eland ist eyne auß den Inseln des gothischen Meers [Ostsee], die durch eynen kleynen Fluß des Meers von Gothen gegen Mittemtag abgesöndert ist, und ist unter allen Inseln die allerschönest, denn sie ist mit sovil Gütern und Reichthumm erfüllet, daß die Fruchtbarkeyt des Bodens die Enge des Lands genugsamlich erstattet [wettmacht], denn was sie zu kleyn ist, dessen ist sie nachgehns zu fruchtbar. Die Wisen und Felder seind so voller wolriechender Kreuter, daß es nicht außzusprechen ist. Man findet in dieser Insel vil grosser Hauffen kleyne Pferdlin, die doch nichtsdestoweniger in Stärcke, Kräfften und Behendigkeyt vilen anderen zimmlich grossen Pferden vorzuziehen sein. Dise pflegen die innländische und fremmde Kauffleuth zum Lust auffzukauffen und in fremmde, weit gelegene [ferne] Länder als eyn besonder Wunderwerck zu verkauffen. Sie seind gar fisierlich [so überaus klug], als daß sie die Himmelreicher [Gaukler, Schausteller] gewehnen können, daß sie nach eyner Pfeiffen oder Trommen tantzen. Deßgleichen kan man sie auch gewehnen, daß sie gleich wie die Hund durch enge eisene oder höltzene Reyff springen und sich im Sprung behend herumbwerffen. Wann man sie mit ihrem eygenen Nammen nennet, können sie bald mercken, ob sie mehr springen oder auffhören sollen, nach dem es der Himmelreicher haben wil. Dise Pferdlein speiset man, so es vonnöten thut, mit gedörrten Fischen und Tänneholtz. So seind sie an das Bier und den Wein gewehnet, also daß man sie voll damit machen kan.

Und ist sonst dise Insel so überflüssig an Frucht, Weyd, Vieh, Thieren und Fischen, daß sie ihren eygenen Einwohnern und andern Außländischen hiemit gnugsame Fürsehung thuen kan. Und haben die Ochsen und das ander Vieh in disem Land, deßgleichen der Butter solchen Werth und Ruff, wann man sie über Meer hingwegführet, als wann sie gesunder und heylsamer sein solten denn das ander, so auß andern Land kompt.

Es hat dise Insel vorzeiten vil Schlösser gehabt, die an solchen Orten gebauen gewesen, daß sie von Natur und Kunst sehr vest gewesen. Deren etliche seind zu Kirchen gemacht, etliche aber durch langwirige Kriege zerstöret und wüst geleget worden. Jedoch ist eyns bliben biß auff dise Zeit, welches das höhest und stärckest unter den andern gewesen, das heysst Borcholm [Borgholm]. Die Schiffleuth, wann sie auff dem Gothischen Meer fahren, bevorab die Engelländer, Schotten, Seelender [die Leute vom dänischen Seeland] und Holländer, gebrauchen sie sich der Höhe dises Schlosses für eyn Warth, darnach sie die gantze Schiffung und Anfahrt wissen zu richten, und ist ihnen auch hoch vonnöten, daß sie die fürnemste Örter im Meer wol bekannt haben. Fast geringsweiß umb die Insel hat es am Gestaden auff und ab marmelsteyne Seulen [gemeint: Kalksteinsäulen], die biß in die zwentzig oder treissig Schuch hoch sein, als wann man sie mit Fleiß dahingesetzet hette. So hat es auch gegen Auffgang der Sonnen [im Osten] am offenen Meer vil lüstiger Anfahrt, dahin die Leuth nit nur alleyn auß Noth, sonder auch um Belüstigung willen anfahren, damit sie solch Mirackel der Natur nur besehen. In diser Insel pflegen etwa die König in Gothen von wegen ihrer Schöne und umb Jagens willen gantze Sommer Hoff zu halten, und auch dieweil die benachtbarten Fürsten, die über Meer wohnen, desto füglicher, wann es die Noth erfordert, können zu ihnen beruffen werden.

Nicht weit von mitnächtigen Gestaden hat es eynen grossen Berg, den nennen die Schiffleuth die Jungfrau. Denn die, so an seiner Anfarth außsteigen, geben demselbigen Berg, als man sonst den Meydlin pflegt zu thuen, kleyne Geschencklin, als Händschuch, Seyden, Gürtel und deßgleichen. Und man hellt darfür, daß ihnen der Berg für solche Geschenck nicht undanckbar sei, wie man denn eyn alte Histori saget, daß auff eyn Zeit eyner, der etwas geschencket hatte, seie durch eyne Stimm, die oben herabgefallen, vermahnet worden, daß er von dannen weichen wölle, oder er werde sonst in Gefährligkeyt kommen, und als er solches gethon, ist er erhalten worden. Die andern aber seind in grosse Gefährligkeyt kommen.

Man saget, daß die Unholden und Hexin in mitnächtigen [mitternächtlichen, nordischen] Ländern alle Jar zu gewisser Zeit auff disem Berg zusammenkommen und von ihrer Kunst disputieren. Welche die letst unter ihnen kompt [jene, die zuletzt kommt], die straffet und plaget der Teuffel sehr übel. Jedoch weyß man nichts Gewisses hievon.

 

Von der weitberühmten Insel in Gothen, Gottland genennet.

Buch 2 - Kapitel 24

 

historia_02_24Das Theyl in Gothen, das sich gegen Auffgang der Sonnen erstrecket, ist Gottland genennet, das ist: der Gothen Land oder eyn Gutland, dann es ist umb viler Ursachen willen eyn gut Land. Es ist eyn gut Volck darinnen. Es seind gute und sichere Anfahrte des Meers darinnen. Es ist eyn gut fruchtbar Volck darinnen. Es ist gut Vieh, es sein gute Roß, gute Ochsen, gute Fisch, gute Jachten [Jagdreviere], gut Wasser, gute Wäld, gute Weyd darinnen, deßgleichen schöner Marmelsteyn [auch hier: Kalkstein] und alles, was zu menschlicher Notturfft dienstlich ist.

Gegen Mitnacht [im Norden] hat es eyn herrliche Statt, die heysst Vißby. Darinn ist sehr eyn vestes Schloß, und haben in diser Statt vorzeiten nicht alleyn die Gothen, sonder auch die umbligende Länder ihre Jarmärckt gehalten und grosse Kauffmannschafft [Handel] getriben, daher sie denn so reich worden, daß man deßgleichen kaum in gantz Europa funden hat. Es seind Kauffleuth auß Gothen, Schweden, Reussen, Dänemarck, Preussen, Engelland, Schotten, Flandern, Franckreich, Feinland, Burgund, Saxen und Hispanien dahin kommen. Und hat eyn jede Nation seine eygene Plätz und Gassen gehabt, darinn sie gewohnet hat. Sie haben eyn Zeitlang grossen Friden zu Land und zu Meer gehabt, biß sie endlich die leydige Uneynigkeyt, welche aller Königreich und Gesellschafft der Menschen eyn böse Zerstörerin ist, zertrennet hat, wie denn unzahlbarn andern Völckeren auch geschehen ist, die von Anfang der Welt her je gewesen sein. Man sihet noch heutiges Tags alte, verfallene, marmelsteyne Gebeu, die genugsam anzeygen, was es für eyn herrliche gewaltige und großmächtige Statt gewesen sei. Man findet auch noch etliche gewölbete Heuser, eisene Thüren, küpffere oder von anderm Metall gemachte Fensterläden, die vorzeiten übersilbert oder vergüldet gewesen sein, die eyn grausame Anzeygung sein der grossen, mächtigen Reichthumm, die etwa in diser Statt gewesen ist. Nachdem aber Neid, heymlicher Betrug und List unter ihnen entstanden, seind sie von dannen in der Vandaler Stätt [wörtlich: Städte der Wenden, gemeint sind die Hansstädte, Visby wurde 1450 aus der Hans ausgeschlossen] gezogen, die von ihrer Reichthumm nit eyn wenig gewachsen und zugenommen haben, wie vorzeiten die Statt Rom, als die Bürger von Carthago dahingezogen sein.

In dise Insel seind die Gothen zum allerersten mit gewehrter Hand kommen, als sie auß ihrem Land gezogen sein und neue Länder und Wohnung in Europa und Asia von wegen der grossen Menge ihres Volcks gesucht haben. Über lange Zeit aber hernach sein die Longobarden umb gleicher oder auch wol umb grösserer Ursachen willen auß der Insel Nordwegen durch ernannte Insel mit eynem grossen Hauffen in Pomern gezogen und haben sich endlich in Italien nidergelassen, wie Paulus Diaconus, ihr Historischreiber, von ihnen bezeugt und anzeyget. So hat auch ein König in Schweden, Magnus genannt, als man nach Christi Geburt gezählet hat 1288, eyn gefährlichen Krieg in disen Landen gestillet, welcher zwischen den Burgern zu Vißby und dem Landvolck derselbigen Insel entstanden ware. Und hat den Burgern zugelassen, daß sie die verfallene Mauren wider möchten ergäntzen und die Statt mit Zinnen und Bollwercken bevestigen. Deßgleichen als Albrecht, König in Schweden, von den Ständen im Niderland [von den norddeutschen Fürstentümern] gebetten worden, daß er die gewaltigen Meerräuber, welche Vitalianer [auch Viktualienbrüder] genennet, auß ihrem Meer vertreiben wölte, hat er dise Insel Gottland dem Hochmeyster auß Preussen umb 20000 Duplon versetzet, welche Summe die Königin Margretha, die König Albrecht im Königreich nachgevolget hat, auß Schweden wider hat auffgehaben und die Insel Gottland widerumm zum Königreich Schweden gebracht, mit allen ihren Zugehören und Gerechtigkeyten. Und bezeuget auch Saxo Grammaticus, eyn berühmter Historischreiber der dänemärckischen Geschichten, an vilen Orten, daß dise Insel ohn allen Außzug zu dem schwedischen Königreich gehöre, wie man denn solches auß vilen Dingen erweisen kan. Sie gebrauchen eynerley Sprach, eynerley Gesatz, Gebräuch und Sitten. So seind sie dem lincopensischen Bischoff [dem Bischof von Linköping] in Gothen als ihrem ersten Prediger des Glaubens underworffen, von dem sie denn alle bischöffliche Recht begeren und empfahen.

So helt man auch in diser Insel, fürnemlich bei dem Rath zu Vißby, in allen irrigen Händeln, so sich unter den Schiffleuthen zutragen, das Recht und Endurtheyl, was eynem jeden zu gestatten oder zu nemmen sei. Und ist solches Recht, das unter den Kauffleuthen und Schiffleuthen gehalten und gesprochen wird, sehr weißlich zusammengetragen, daß sie der Sach bald abhelffen und leichter über dem fliessenden Wasser, denn andere [über] dem steiffligenden Land das Urtheyl finden können.

 

Von grossen Felsen und Steynen und gefährlichem Weg des Meers, durch Idebenckia [Schären] zu fahren.

Buch 2 - Kapitel 29

 

historia_02_29Über solches seind auch grosse, mächtige Steyn und Felsen an der Ostrogothen und Schweden Gestaden, die man zum Theyl sihet, zum Theyl aber im Wasser verborgen seind und in eyner langen Ordnung als Bänck nacheynander daher stehen, als wann man sie mit Fleiß und Willen also gesetzet hett. Das gemeyn Volck nennet sie Idebenckia. Auff disen elenden Bencken müssen etwa die arbeytseligen [unglückseligen] Leuth sitzen, wann sie Schiffbrüch gelitten haben. Und woh nicht der allmächtige Gott mir selb durch sein Beistand Anno 1517 in eyner grossen Ungestümme geholffen hett, hett ich auff disen Bäncken eyn jämmerlichen Sitz thuen müssen, denn das Schiff ward schon durch den grossen, ungestümmen Wind auff die verborgene Steyn getriben, welche (als wann sie versunckene Stattmauren weren) lang nacheynander gesehen werden. Und so jemann entweder auß Fahrlässigkeyt oder durch unvermeidliches Ungewitter auff dise Steyn geräth, fürnemlich wann etwa die Feind, wann sie auß Begierde des Raubs auff das Landvolck, das sehr reich ist, eilen, so helff ihm Gott, denn da ist keyn Rettung mehr, denn da ist er zu Land und zu Wasser in grösserer Gefährligkeyt, denn so er in eyner Gefängniß lege. Kompt er zu Land, so muß er Hungers und Kälte halber sterben, denn da findt er nichts zu essen, dieweil die Einwohner, wann sie Schiff auff dem Meer vermercken, mit allem ihrem Vieh und was sie haben, weit hinwegfliehen. Bleibt er denn auff dem Meer, so ist eyn solches greuliches Wesen und Ungewitter, daß, ob man schon durch Kunst und Arbeyt entpfliehen wolte, jedoch man solches von wegen der Grösse des schröcklichen Wetters nicht vermag. Dann über die Ungestümme des Winds (als wir droben gesagt) [abgesehen von dem oben erwähnten heftigen Wind] sein allenthalben Steyn und Felsen, die spitzen sich über sich [nach oben] zu, gleich als eyn hoher Thurn [Turm], davor niemann kan fortkommen.

Es pflegen sich die öbersten Kriegsherrn, wann Krieg vorhanden ist, bißweilen diser Geschwindigkeyt [List] zu gebrauchen, daß sie mit den Streitschiffen die Feinde betriegen. Denn sie nemmen etwa eyns oder zwey, führens an dise Örter und machen der Feinde Wappen und Feldzeychen daran, damit [sie], wann sie es sehen, vermeynen, daß sie ihnen zugehörig seien, und ihnen zueilen, damit sie also desto eher in Gefährligkeyt kommen. Denn sobald sie in diese Kluppen kommen, können sie nit leichtlich widerumb darvonfahren. Wie denn solches die schwedischen Historien bezeugen, [daß es] zum offtermal geschehen, und die weissen Beyn der Feind, die noch heutigs Tags auff den Felsen zum Exempel ligen und eyn jeden warnen, daß er wol Achtung auff sich habe, genugsam anzeygen.

 

Von den Schwartzkünstlern und Zauberern in Finland.

Buch 3 - Kapitel 16

 

historia_03_16Wie erfahren auch die Schwartzkünstler und Zauberer gewesen sein, die Element [die Witterung] entweder durch sich selbs oder durch andere Leuth zu bezaubern, daß sie gelinder oder rauher und ungestümmer haben sein müssen, denn die natürliche Ordnung erfordert, wöllen wir auff das allerkürtzest anzeygen. Doch müssen wir zuvor vermelden, daß dise eusserste mitnächtige Länder, Finland und Lappenland, da sie noch im Heydenthumm gewesen, also in der Zauberei sein erfahren und geschickt gewesen, als wann sie den Zauberer Zoroasten auß Persia selber zu eynem Lehrmeyster in solcher Kunst gehabt hetten.

Die Finländer haben unter andern Irrthummen des Heydenthumms auch disen gehabt, daß sie den Kauffleuthen, wann sie durch böse, widerwärtige Wind am Gestaden verhindert worden, den Wind feylgebotten und umb Gelt verkaufft haben. Trei Knöpff [Knoten] haben sie ihnen geben, die haben sie durch Zauberei an eynen Riemen gemacht, doch mit disem Bescheyd: wann sie den ersten werden auffthuen, so werden sie guten, sänfften Wind haben; den andern, so werde der Wind etwas häfftiger sein; den dritten, so werden sie solch ungestümm Wetter haben, daß sie weder zum Schiff werden können hinaußsehen, damit sie nit an die Steyn fahren, noch im Schiff werden können gehen und die Segel zusammenheben, noch das Ruder werden können halten und meystern. Und haben diejehnige die Sach mit ihrem grossen Schaden erfahren, die durch Verachtung vermeynet, daß solche Knöpff keyne Krafft solten hinder sich haben. Jedoch nachdem diß Volck zum christlichen Glauben bekehret worden, hat man nie innen worden [hat man nie gehört], daß es sich solcher Zauberei solte weiters gebraucht haben.

Über daß so hat Silvald auß Schweden, der dem König Haldan nach dem Königreich gestanden, siben Söhne gehabt, die seind in der Zauberei so wol erfahren gewesen, daß sie offtermals urblötzlich seind worden, als wann sie unsinnig weren, greulich, mit gekrümmtem Maul geblärret, die Schild zerbissen, glüende Kolen verschlücket, durch das Feuer geloffen und nicht anderst denn mit gar harten Banden oder durch Menschenopffer haben können gestillet werden.

 

Noch mehr von der groben Art der wilden Leuth, so in der Wildniß wohnen.

Buch 4 - Kapitel 3

 

historia_04_03Gegen dem weissen See [wahrscheinlich gemeint: das Weiße Meer], zuhinderst gegen Mitternacht [Norden], da sich die Herrschafft des Königs und Königreichs zu Schweden sehr weit erstrecket, wohnen allenthalben freudige [kühne] und freche wilde Völcker, die gebrauchen sich keynes andern Harnisch denn der Fäll von wilden Eseln oder Alcen [Elche]. Sie haben Handbogen und Spieß, die zu beyden Seiten zugespitzet und scharff sein, zu eynem Wehr. Es ist aber sehr eyn behend Volck (als wir droben im ersten Buch von den Scricfiniern gesagt haben), das sich auff beyde Seiten kehren und wenden, die Pfeil außschlagen und schiessen kan, fürnemlich aber auff den Spitzen der hohen Berg, ob sie schon mit tieffem Schnee für und für beleget sein. Und man kan schier von disen Völckern dasjehnig sagen, welches der fürtrefflich Philosophus des Scythen Anacharsis [nach Herodot, Historien, Buch 4,46] von ihren Sitten beschriebn hat, da er spricht, daß niemann, der zu ihnen komme, ihnen wider empfliehen könne, daß man auch sie nit fahen oder finden oder greiffen könne, wann sies nicht gern [freiwillig] thuen. Sie haben keyne Stätt oder umbmauerte Flecken, sonder eyn jeder führet sein Hauß mit ihm, gehen zu Fuß und tragen Flitschbögen, essen keyn Brot, sonder geleben alleyn der Fisch und des Wilpräts [Wildbret]. Anstatt der Heuser haben sie Wägen und Zälten, die bedecken sie entweder mit dürren Heutten oder mit Rinnen [Rinden] von den Bäumen. Zu Winterszeiten haben sie ihre Wohnung an den Gestaden der Wasser, im Sommer aber verändern sies und begeben sich unter die dicken Näst der Bäum, damit sie Schatten haben. Ihre Hüt und Hauben, damit sie das Haupt bedecken, sein gemeynlich von wilden Gänsen- oder Enten- oder Auwerhanenheutten gemacht, die man denn (gleich wie auch andere Vögel) in grosser Anzahl bei ihnen findet. Man findet auch überauß sehr vil köstlicher Fäll bei ihnen, die sie lieber umb andere Wahr vertauschen, denn daß sies umb Gelt verkauffen solten.

 

Von fünfferley Sprachen der mitnächtigen Königreiche.

Buch 4 - Kapitel 4

 

historia_04_04Durch solche mancherley Kleyder, Wehr und Waaffen wird leichtlich der Unterscheyd und die Grösse der Länder, der Sprachen, des Alters, der Übung oder Arbeyt der mitnächtigen Völcker können ermessen werden, dann sie haben vil grosse und gewaltige Länder unter ihnen – das Lappenland, Moscoviterland, Schweden, Gothen, Vermerland, Dalcarten,1 Berckland und Nordwegen, welche Länder, so sie alle zusammengerechnet werden, sein sie vil grösser, dann wenn man gantz Italia, Hispania und Franckreich zueynandernemmen und zählen wolte, also daß sie Plinius nit vergebens von wegen ihrer unbekannten Grösse die ander Welt genennet hat.2 Ist derhalben keyn Wunder, ob man schon fünfferley Sprachen darinnen findet, nemlich der Lappen und der Bothniensehr - der Moscobiten, der Reussen - der Finländer - der Schweden und Gothen - und der Teutschen.

Die Leuth werden in disen kalten Ländern sehr alt, also daß sie biß auff die hundertundsechtzig oder auch mehr Jar kommen. Welches denn auch in Engelland und Schotten bißweilen geschicht, da eyn Bischoff, welcher David geheyssen hat, über die hundertundsibentzig Jar gelebet hat. Ihre Übung und Arbeyt ist, daß sie der Jacht und Fischereien obligen, mit welchem dise gemeynlich umbgehen, die in den Wüsten gegen Mitternacht wohnen, und daß sie mit den Moscoviten Handthierung treiben und tauschen. Die Finländer begeben sich auff den Ackerbau, das Fischen und Holtzhauen. Die Gothen und Schweden treiben eben dasselbig auch. Die fremmde Teutschen, die zu ihnen kommen, gehen mit allerhand Kauffmanschatz umb [treiben Handel], leben auß dem Gewinn, gebrauchen sich doch der Einwohner Gesatz und Recht und bringen allerley Wahr hinein, die zu eynem feinen, freundlichen Leben und Wandel dienstlich sein, als seiden Gewanth, güldene Stück [goldenes Tuch] und mancherley Wein.

Was sie für Wehr und Waaffen in Kriegen gebrauchen, ist zum Theyl hie angezeygt und soll drunden von den Feldschlachten noch weitläufftiger angezeygt werden. Jedoch ist männiglich bewusst [allgemein bekannt], daß die Gothen unter allen mitnächtigen Völckern die allerbesten Schützen seind und die geschicksten mit den Armbrusten, gleich wie die Finländer mit den Bogen. Die Schweden haben im Brauch, daß sie in den Schlachten Aext, Beiel, Hellenparthen und Spieß gebrauchen. Ihr Kleydung ist nach altem Brauch kurtz und eng, außgenommen die Hosen, die sein weit. Die Schweden gebrauchen sich weiter Kleyder, fasst auff die teutsche Manier, die Moscobiten langer Mäntel wie die Griechen. Die wilden Lappen aber, die kleyden sich mit vilerley köstlichen Fällen der wilden Thier, nicht zum Schein [nicht um zu prunken], sondern nach Notturfft.

 

Von Vertauschung der Kauffmanschafft [der Handelsgüter] ohn Gelt, wie man Wahr umb Wahr vertauscht.

Buch 4 - Kapitel 5

 

historia_04_05Wiewol aller Betrug, geb [egal] warinn und wamit er geschehe, unrecht und nicht zu billichen ist, jedoch ist es gar [ganz besonders] unbillich und heßlich, so man eynfältige und unverschalckte Leuth betreugt, bevor ab so es mit falscher Müntz geschicht. Derohalben so gehen die Lappen oder Bothnienser, die in der Wildniß wohnen und mit Ruhe zu Hauß bleiben und derohalben ander Leuthen in der Welt nicht vil bekannt sein, mit solcherley Betrug nit umb, sonder vertauschen ihre Ding, die sie zu Marckt bringen, nicht umb Gelt, sonder umb andere Wahr und Kauffmanschafft und bekommen hiemit in guter, lieblicher Ruhe, was sie nur wöllen, wissen nicht, was Gericht und Zanck ist, leben ohn Hader, ohn Neid, theylen eynander ohn Betrug alles mit, was man begeret, und streiten alleyn, indem daß sie sich der Armut wehren und die Reichthumm nit lieb haben. Sie stellen nicht nach grossem Gewinn, damit sie ihnen [sich] nit selbs Mühe, Sorg und Angst machen, leben derhalben ohn grosse Unruhe und stellen also nach zimmlicher Nahrung [nach mäßigem Wohlstand], daß sie dannocht des guten Gewissens (welches den Reichen manichmal begegnet) nicht beraubt werden. Ist eyn grosse Sünd bei ihnen, wann eyner stilet, daher sie denn auch nit wissen, was da sei Betriegen und Übervortheylen. Jedoch dieweil sie nit aller Ding so gar selig seind, daß sie nit auch fremmder Hülff und Güter zu ihrer Haußhaltung bedörfften, so treiben sie Kauffmannschafft, doch ohn Gelt, durch guten Trauen und aufrechtem Tausch, welcher mit beyder Theyl Bewilligung treulich zugehet ohn alle Wort. Und solches nit von wegen, daß ihnen an Geschickligkeyt mangeln solte oder daß sie so grobe Leuth weren, sonder dieweil sie eyn besonder Sprach haben, welche den Nachbauren nit wol bekannt ist. Sie haben auch besondere Orth, die zu solchem Tausch und Wechssel entweder auff dem öbenen Feld oder dem gefrornen Eiß verordnet sein. Die besuchen sie alle Jar als ihre Meß und Jarmärckt und handlen miteynander. Jedoch so warten sie nicht allweg biß auff die Jarmärckt, sonder so ihnen etwas darzwischen not ist oder fürstosset, lassen sie es auch nit dahinden. Sie haben auch besondere Leuth, die sie als Herrn und Vögt erkennen und verehren. Die nennen sie nach des gemeynen Manns Sprach Bergchara, das ist Bergherrn. Den geben sie vil köstlicher Fäll und mancherley Fisch, nicht alleyn, daß sies dem König auß Schweden zur Tribut für sie erlegen, sonder auch zu eyner Verehrung. Und solche Herrn kleyden sich in rote Kleyder, damit sie vor andern erkennet werden. Deßgleichen Tribut und Gehorsam erlegen und beweisen sie auch dem König auß Nordwegen und dem grossen Fürsten der Moscoviter. Sie führen nimmermehr keynen Krieg, es seie denn, daß ihnen groß Unrecht geschehe, es seien gleich ihre Nachbaurn oder weitgesessene Völcker, und alsdann gebrauchen sie sich nit der Kriegswaaffen, sonder alleyn greulicher Zauberei, verstellen ihren Feinden (als die nimmer zu versöhnen sein) ihre Glider, daß sie verstarren, daß sie nicht eyn Hand auffheben, nicht eyn Wehr außziehen und mit eynem Dägen hauen oder auch etwa kaum mit grosser Marter empfliehen können.

 

Von den Schlachten auff dem Eiß.

Buch 11 - Kapitel 2

 

historia_11_02Es pflegen aber die Schweden und Gothen eben mit dergleichen grossem Mut und Hertzen die Moscobiter oder Reussen, wann sie die Verträg und angestellten Friden nicht halten, sonder umb des Raubs willen an den Grentzen des Meers bei Finnonick [in sinibus Finnonici - am finnischen Meerbusen] zu Winterszeiten streyffen, auff dem öbenen Eiß anzugreiffen, als sies sonst zu Land angreiffen und schlagen. Dann es hat diß Land eyn solche Art, daß man zu Winterszeiten (wie zuvor angezeygt ist) an dem Ort, da man im Sommer zu Schiff gekrieget und eynander geschlagen hat, wann das Wasser gefreuert, zu Fuß Krieg führet, die Schlachtordnung auff das gefroren Eiß machet, die Büchsen richtet und erschröckliche Feldschlachten thut. So steiff und hart ist das Eiß im selbigen Land, daß es kräfftig genug ist, nicht alleyn die Fußknecht, sonder auch den Reysigenzeug [den Reiterzug] zu ertragen, es sei, daß [egal, ob] man sie gleich weit [auseinander] oder nahe zueynander stellet.

Und solle da niemann Wunder nemmen, wie doch die Pferd auff dem glatten Eiß stehen, wil geschweigen eynen vollen Lauff vollbringen oder sich wenden oder eynen Reuter auff sich ertragen können. Dann man schlecht [schlägt] ihnen so scharffe Huffeisen mit so spitzigen Stollen und Nägeln auff, daß sich keyner, geb [gleichgültig] wie schlüpfferig und glatt das Eiß seie, eyns Falls besorgen darff. Darzu, wann die Reuter mit solchen Pferden auff dem Eiß in Flucht kommen, reissen sie solche grosse Stücker des Eiß mit ihren spitzigen Eisen herauß und werffen sie so starck hinder sich, denen, die hernachfolgen, in das Angesicht, daß sies damit zu Tode werffen oder doch so hart verwunden, daß sie nit bald können geheylet werden.

Historia om de nordiska folken
Edited by John Granlund
 

 historia_01_26

I. 26
Om härbärgen på isen för resande
Visserligen har ofvanstående afbildning redan blifvit framställd i tryck på min Charta gothica (utgifven 1539 i Venedig i Patriarkatet), där den upptager en lång sträcka af hafvet utmed Östersjökusten, men då den där fått en något knapphändigare beskrifning än önskligt varit, har jag ansett det vara tillbörligt att något omständligare och med tydligare utläggningar förklara den, så mycket mer som det kan synas vara föga sannolikt (för att ej efter de dådlösas sed säga omöjligt), att man skulle kunna för längre tid hålla varma härbärgen på isen till skydd för människor och dragare. Därför skall jag här lämna en trogen framställning af nämnda inrättning, som införts af de gamla götarna och äfven vunnit utbredning till kringliggande lands kuster. Det är nämligen brukligt, att allmänna landsvägar, som genom stormväder belamrats med kullfallna stockar och träd, med allmän kostnad och arbetskraft uppröjas medelst hackor och yxor. Men när de blifvit tillstängda genom täta snömassor, göras de farbara af enskilda, som där färdas fram med hästar och slädar, eller ock framdragas allmänna vägar utmed hafsstränderna eller öfver det frusna hafvet och betecknas med märken nedsatta i isen, och på dessa kan man obehindradt färdas till mänskliga boningar. Och för att ej dylika olägenheter må hindra invånarna i de vandaliska städerna och landområdena i nedre Germanien i deras viktiga handelsfärder, när massor af snö fylla vägarna t i skogar och på fält, uppföras med stor ifver härbärgen vid stränder och på flata hällar eller t. o. m. på öppna isen. Man nedsätter nämligen i isen långa bjälkar till två eller tre fots höjd öfver dess yta för att tjäna såsom grundval och för att antyda byggnadens omfång och plan. Där ofvanpå uppföres det behöfliga huset, som brädbeslås på sidorna och frikostigt förses med kolugnar i rummen äfvensom med allt annat som erfordras för att gladt njuta af lifvets goda, utan att man behöfver frukta för öfverraskning af spejare, röfvare eller andra illasinnade människor, alldenstund man kan glädja sig åt större trygghet ute på isen än i något palats. Ju bistrare kölden är och ju starkare stormen, dess säkrare och bättre till mods känna sig husets invånare, och stormilarna, som fara fram genom underredet, kunna endast ytterligare stärka och bevara detsamma, till dess slutligen sunnanvindens varma fläktar vid vårdagjämningen upplösa hela denna konstrika byggnad, som drifves bort till fastlandet, efter att sålunda ha inbesparat anläggarna tomtören. Om kölden i detta Germanska eller Götiska haf [Östersjön] har Albertus Crantzius, den samvetsgranne geografen, åtskilligt att förmäla. Han berättar nämligen: År efter Kristi börd 1323 blef hafvet till följd af den våldsamma kölden belagdt med en så fast is, att man på denna kunde till fots tillryggalägga vägen från Lübeck till Danmark och Preussen, hvarvid härbärgen voro anordnade på lämpliga ställen på isen. År 1399 vid jultiden isbelade kölden länder och haf, så att man torrskodd kunde färdas öfver hafvet från Lübeck till Stralsund och därifrån till Danmark. År 1423 var kölden under midvintern så oerhörd, att ryttare oskadda färdades från Danzig i Preussen till Lübeck på en väg, som eljest endast var tillgänglig för fartyg, och därefter tillryggalade vägen mellan Mecklenburg och Danmark öfver hafvet, där de hade härbärgen på isen. År 1294 tillfrös Danska hafvet, så att man kunde rida mellan Jutland och Oslo [i Norge]. Ehuru äfven under många följande tidsskeden vintrar inträffat med den strängaste köld, så att hafsvikarna varit tillfrusna, finner man knappt några anteckningar därom, hvilket beror därpå att förhållandet ej var något ovanligt. Hvilken styrka kölden har i sitt eget hemland, därom kan man bilda sig ett begrepp redan af köldförhållandena i sydligare regioner, såsom vid Rhen, Donau och Po. Öfver den sistnämnda lät nämligen påfven Julius II, när han drog ut för att mot gallerna kämpa för kyrkans frihet (en händelse som ännu lefver i friskt minne), helt tryggt transportera tunga krigsmaskiner och fältstycken. Vincentius omtalar äfven (Spec. hist., bok xxv, kap. 87), hurusom i England omkr. år 1300 på den gudlöse konung Vilhelms tid, i hans sjätte regeringsår, en så väldig öfversvämning inträffade till följd af öfverflödande regn, att ingen i mannaminne upplefvat något dylikt. Då snart därefter vintern inträdde, tillfröso floderna, så att de kunde passeras af hästar, fyrspända åkdon och lastvagnar. När sedan kölden upphörde, förstördes broarna af den våldsamma isgången. På grund häraf, äfvensom till följd af de outhärdliga skatter som skulle erläggas till konungen, kom åkerbruket i lägervall, och när detta svek, inträdde hungersnöd, med hvars tilltagande en så stor dödlighet uppstod bland människorna, att de döende saknade omvårdnad och de döda blefvo obegrafna.

 

II. 23

Om ön Ölands, i Götaland, skönhet och fruktbarhet

Eland eller Öland kallas en af Götiska hafvets öar, som genom ett smalt sund skiljes från södra Götaland och är den skönaste af alla öar. Den är nämligen så rik på denna jordens goda, att dess inskränkta omfång (som man kan tillryggalägga på en två dagars resa) uppväges af markens fruktbarhet. Ängar och fält dofta af örter och väcka beundran genom sin obeskrifliga ljuflighet. Där finnas betydande hjordar af småväxta, men kraftiga hästar, hvilka i uthållighet och rörlighet taga priset framför många hästar af gröfre kroppsformer. De uppköpas af inhemska och främmande köpmän för nöjes skull och medföras till aflägsna orter för att afyttras såsom ett slags underdjur. Ty de äro särdeles kloka, så att de kunna inläras att hoppa och dansa vid ljudet af horn och trummor af personer som hafva till födkrok att gifva dylika förevisningar. Därjämte undervisas de i konsten att hoppa genom tämligen trånga järn- eller träband liksom hundar äfvensom att med utomordentlig vighet slå volter. De kallas vid namn och befallas så att göra mer eller mindre invecklade rörelser, allt efter sin herres i vilja. Detta slags hästar kunna, om så påfordras, lefva af soltorkad fisk och granträ. Öl och vin förtära de, tills de blifva berusade, alldeles som fallet är med älgar, såsom längre fram skall berättas. Ön har alltså ett sådant öfverflöd af säd, beten, småboskap, nötkreatur, hästar och fisk, att det förslår både för eget behof och andras, och de förråd af boskap . och smör som utskeppas till främmande land äro så omtyckta och uppskattade, som om de vore verkliga läkemedel. Här funnos i forna tider en mängd borgar, uppförda på de lämpligaste platser och befästa både med naturens och konstens alla hjälpmedel. Af dessa hafva somliga förvandlats till kristna tempel och utgöra i våra dagar försvarsorter ej mindre för fäderneslandet än för religionen; andra åter hafva fullständigt ödelagts under stormiga krigstider. Ett enda slott, ansenligare och starkare än alla andra, nämligen Borcholm [Borgholm], har bevarats ända till närvarande tid. Af dess höga belägenhet begagna sig alla som segla långt ute på det Götiska hafvet [Östersjön] liksom af en fyrbåk för att utröna vindriktningen och hamnarnas läge, i synnerhet engelsmän, skottar, själländare och holländare, för hvilka en noggrann kännedom om märkligare platser vid detta hafs kuster är särdeles nödvändig. Ön omges nästan helt och hållet af kalkstensklippor, både ofvan och nedan utmed kusten, till en höjd af 20 till 30 fot, hvilka te sig som om de där placerats af människohand.

På den östra kuststräckan mot öppna hafvet finnas flera de naturskönaste hamnar, i hvilka främmande seglare, ej mindre af nyfikenhet än af nödtvång, pläga löpa in, för att taga detta naturens skådespel i närmare ögnasikte. Här bruka Göta och Svea konungar under fredliga tider tillbringa sina somrar för ställets utmärkta skönhet och de goda tillfällena till jakt, och äfven emedan utländska furstar på grund af resans korthet lättare kunna infinna sig hos dem på denna ort för att afgöra svårlösta frågor. Vidare bör nämnas, att ej långt från öns norra strand höjer sig en väldig klippa, hvilken sjöfolket, för att undvika dåliga förebud och storm på hafvet, kallar Jungfrun, och de som uppehålla sig i hennes hamn pläga gifva ställets ungmor små skänker, vantar, sidenskärp o. dyl., såsom en slags vängåfva för att blidka dem. Det ser också ut som om de finge erfara, att ställets gudom ej vore otacksam därför, alldenstund det enligt en gammal sägen någon gång skall hafva händt, att en gifvare hört en röst, som befallt honom att lämna hamnen, därest han ej ville äfventyra sitt lif; och genom att lyda rådet har han undgått faran, medan de öfriga förgåtts. På detta berg lära vissa tider af året nordiska häxor hålla möten, för att pröfva sina trollkonster och signerier. Den som kommer för sent till denna djäfvulstjänst underkastas en förskräcklig näpst. Men i denna sak må hvar och en hellre följa sin egen tro än lita på andras uppgifter.

 

II. 24

Om den ryktbara götiska ön, som kallas Gotland

Österut ligger en del af Götaland, som kallas Gotland (Gothlandia), d. v. s. goternas land eller »godt land», ty på goternas språk betyder goth 'god' eller 'Gud' och landia 'land'. Det är också i många hänseenden ett godt land: godt är folket, goda och trygga äro dess hamnar rundt om kusterna, god och utsökt är åkerjorden, godt är där om hästar och nötkreatur, fiske, jakt, vatten, skogar, betesmarker, den härligaste kalksten och allt sådant som är nödvändigt för människans behof. I dess norra del ligger den berömda staden Visby, i hvilken finnes en väl befäst borg. Denna stad var fordom götarnas och många andra folks handelsplats, och den var så uppfylld med rikedomar och handelsvaror, att den näppeligen ansågs äga sin like i Europa. Dit sammanströmmade götar, svear, ryssar, danskar, preussare, engelsmän, skottar, flandrare, fransmän, finnar, vender, sachsare, spanjorer. De särskilda nationerna hade sina egna kvarter och gator i staden, som ej var stängd för någon, och när de anlände, funno de allt lugnt och tryggt till lands och sjöss. Men slutligen undergräfdes allt genom tvedräkt, som länder alla riken och människor till det mest olycksbringande fördärf; liksom fallet varit med oändligt många andra folk, de där från början varit stadda i blomstrande välmåga. Ännu i våra dagar finnas kvar ruiner af kalkstensbyggnader, hvilka vittna om stadens forna prakt och storlek samt dess höga ålder. Ännu ser man där murade hvalf, järnportar, fönsterinfattningar af koppar eller mässing, fordom försilfrade och förgyllda, allt bevis på tillvaron af ovärderliga rikedomar. I följd häraf och genom dessas missbruk uppstodo sedermera afundsjuka och intriger, invånarna söndrades från hvarandra och utvandrade till vendernas bygder, som vunno ej ringa förkofran genom slika gästers medförda rikedomar, liksom fordom Rom genom Kartagos ödeläggelse. På denna ö landstego först goternas väpnade skaror, efter det de dragit ut från sitt eget land för att i Europa och Asien söka nya hem, emedan bland deras stam en oerhörd folkökning ägt rum. Slutligen, flera århundraden senare, vandrade longobarderna ut från den skandiska ön på grund af samma eller ännu viktigare orsak och begåfvo sig i en väldig skara öfver Gotland till Rügen och därifrån till främmande trakter och fingo slutligen fast boplats i Italien, där de grundade ett rike, såsom äfven deras historieskrifvare Paulus Diaconus (bok i) betygar. Vidare är att förmäla, att Sveriges konung Magnus [Ladulås] år 1288 bilade ett hotande krig, som uppstått mellan Visby borgerskap och folket på ön, och han gaf borgarna tilllåtelse att återställa stadens förfallna murar och befästa den med vallar och skyddsvärn. Konung Albrekt i Sverige, hvilken af lågtyska furstar uppfordrats att från deras sjöområden utdrifva de öfvermäktiga sjöröfvare som kallades Vitalianer [fetaliebröder], satte ön Gotland i pant hos preussiske härmästaren för tjugu tusen dubloner, d. v. s. nobler, hvilken summa drottning Margareta, som efterträdde honom på Sveriges tron, insamlade i detta land, hvarigenom hon återvann ön under Sveriges krona med laglig äganderätt, för att evärdligen därunder förblifva. Äfven Saxo Grammaticus, den frejdade danske historieskrifvaren, betygar i flera sina skrifter utan någon tvekan, att denna ö tillhör Sverige. Och detta af många skäl: emedan på bägge hållen städse härskat samma språk, lagar, sedvänjor samt likhet och släktskap i folklynne. Vidare emedan dess invånare äro underdåniga biskopen i Linköping i Göta rike, såsom den där först planterat den kristna tron bland dem och af hvilken de begära och erhålla alla biskopliga förordningar. Äfvenledes begäras och utfärdas från denna ö, särskildt genom borgmästare och råd i Visby, i alla tvistigheter mellan sjöfarande laglig utredning och bindande utslag rörande hvad som i hvarje fall är tillåtet eller förbjudet. Förvisso är denna handels- och sjörätt, som är utarbetad med stor skarpsinnighet, i stånd att snabbare bilägga tvister på flytande vatten än andras domslut på fasta landet.

 

II. 29

Om steniga och trånga farleder

Vidare finner man i Östergötlands och Svealands skärgårdar väldiga klippor, somliga uppe i dagen, andra dolda under vattnet, placerade i en lång rad, liksom bänkar anordnade med konstfärdighet och afsikt samt af folket benämnda Idebänkar (Idebenckia), på hvilka olyckliga skeppsbrutna stundom pläga fastna, ett öde som äfven skulle blifvit mitt under en våldsam storm år 1517, därest ej Gud kommit mig till hjälp. Ty genom vindarnas häftighet vräktes fartyget mot dessa blindskär, hvilka likna sluttande stadsmurar eller fästningsvallar, som följa hvarandra i en lång sträcka. Och de som antingen af ovårdsamhet eller genom en oemotståndlig storm råka in bland dessa klippor, särskildt fientliga flottor, som i sin rofgirighet ha för afsikt att plundra kustbefolkningen (hvilken är tämligen välmående) — de äro i sanning att beklaga såsom olyckligast af alla, i ty att de så till lands som sjöss äro omgifna af argare fiender, än om de befunne sig inom ett fängelses murar. Till lands blifva de (då invånarna vid det plötsliga öfverfallet fly undan med sina boskapshjordar och husgeråd) snarligen förgjorda af hunger, som är en värre fiende än någon, och köld, en plåga grufligare än hvarje annan. Likaså till sjöss, emedan hemska stormar (såsom redan nämndt) pläga rasa i denna nejd, och skulle de än med skicklighet och ansträngning söka komma undan, skola de dock aldrig mäkta motstå naturens bisterhet. Ty utom stormens hot (såsom sagdt) lura faror öfverallt bland kobbar och klippor, som skjuta upp i skarpa spetsar liksom tornspiror, hvilka med omtanke måste kringgås i långa slag och loveringar, hvarvid bränningarna tjäna såsom varningstecken. På sådana ställen pläga flottans befälhafvare under ofredstider begagna sig af en krigslist, i det de utsända några örlogsfartyg eller fingerade sådana, å hvilka afsiktligt hissats fiendens fälttecken, för att denne, sedan han varseblifvit dem, mera bekymmerslöst må rusa i faran. Härom, d. v. s. om fall då fientliga skepp med list bragts i olycka, hafva, mitt vittnesbörd förutan, våra inhemska krönikor åtskilligt att förtälja, och fienders ben, kringspridda på klipporna, visa nogsamt, hvilka faror man här har att skydda sig för.

 

III.16

Om häxmästare och trollkarlar hos Finnarna

Vilken makt trollkarlar äro i besittning af vid betvingandet af elementerna genom besvärjelser, utförda af dem själfva eller andra, hvarvid de efter sina önskningar lämpa naturkrafterna, än mildare, än våldsammare, detta kan ofvanstående bild i någon mån belysa. Härvid bör särskildt anmärkas, att dessa den yttersta Nordens invånare, nämligen Finlands och Lapplands bebyggare, under hedendomens tid voro så bevandrade i trollkonster, som om de haft själfve den persiske Zoroaster till läromästare i denna fördömda lära, ehuruväl äfven andra folk vid oceanen, såsom t.ex. britannerna (enl. Plinius, bok xxx, kap. 1.), sades vara hemfallna åt detta vanvett. Ty så oemotståndligt bedåras hela världen, som kommer synnerligen väl öfverens i detta och liknande onda ting, af denna djäfvulska konst. Ej sällan plägade finnarna, bland andra hedniska förvillelser, hålla vind till salu åt köpmän, som af ogynnsamma vindförhållanden tvungos att uppehålla sig vid deras kuster, i det att de mot betalning gåfvo dem tre förhäxade knutar, slagna i rad på en rem, med därtill fogad underrättelse att, om de upplöste den första knuten, skulle de få milda vindar, om den andra, finge de häftigare, men om de löste den tredje knuten, skulle de få känna på så våldsamma stormbyar, att de hvarken skulle kunna speja från fören för att klara sig för skär, eller inombords hålla sig på benen för att bärga segel, eller råda öfver tillräcklig kraft för att sköta rodret i aktern. Och illa råkade de ut, som föraktfullt tviflade på att sådan kraft kunde finnas i knutarna. Och detta med rätta: ty de som rådfråga trollkarlar och anlita spådomar och orakel, så snart de ämna företaga något af vikt, äro alltid ängsliga och få ingen ro, sväfvande som de äro mellan fruktan och hopp i sin ifver att afslöja framtiden. Få de höra en gynnsam tydning, börja de genast att glädja sig i tomt och bedrägligt hopp; i motsatt fall åter försjunka de strax i modlöshet och dysterhet. O arma dödliga, hvilka enfald och dumhet rycka än hit, än dit och ständigt ängsla! Vanvettiga äro i sanning de påfund vi i vår lättrogenhet uttänkt, blott för att bli än värre plågade. Ack att människornas sinnen kunde frigöras från slika inbillningar, hvilkas falskhet och grundlöshet redan af våra förfäder uppvisats! Emellertid har detta nordiska folk efter kristendomens antagande aldrig beträdts med att öppet utöfva denna konst, tack vare lagens förbud. Ej heller har någon — hvilket också skulle varit förenadt med lifsfara — meddelat kunskap i denna lära, för så vidt den öfver hufvud kan meddelas på vetenskaplig och ej endast på inbillad grund, hvilket senare Plinius anser (bok xxx, kap. 2.), alldenstund all magisk kunskap är baserad på bedrägliga principer. Därför klandrar han också skarpt och på synnerligen djupsinniga grunder Nero, hvilken med sin lastbara karaktär af hela sin själ önskade att vinna insikt i denna konst, som han gynnade framför alla andra, för att därigenom kunna befalla öfver gudarna. Ehuru förevarande kapitel särskildt handlar om vindar och stormar, torde det dock vara lämpligt att nämna (såsom Plinius omtalar på det citerade stället), hurusom den kände häxmästaren Tiridates infann sig hos Nero och underrättade honom om den seger som vunnits öfver honom själf i Armenien, en färd som blef kännbar nog för de romerska provinserna. Denne man hade nämligen ej velat segla öfver hafvet, emedan han ansåg det orätt att spotta i detta eller genom andra mänskliga behofs tillfredsställande oskära dess renhet. Han hade fört med sig andra häxmästare och äfven invigt Nero i häxmåltider. Och ändå lyckades det ej för denne att förvärfva hans hemlighet, hade han än gifvit honom hans rike tillbaka. — Den svenske Sigvald, som var medtäflare till konung Halfdan, hade sju söner, hvilka alla voro så förfarna i trolldomskonst, att de ofta, gripna af plötsligt raseri, med bister uppsyn började ryta och bita i sina sköldar, slukade glödande kol och sprungo genom hvilka brinnande bål som helst, utan att deras iråkade vansinne kunde dämpas med något annat medel, än att de antingen slogos i fjättrar eller kommo i tillfälle att utgjuta människoblod. — Hvad för öfrigt beträffar den ofvan omtalade försäljningen af vindar, så berättar Herodotus (bok VII) om Xerxes härförare, att de under en tre dagars storm förlorade 400 fartyg, till dess på fjärde dagen några besvärjare genom att undersöka offerdjurens inälfvor och under trollsånger tillreda giftdrycker samt offra åt Thetis och Nereiderna för god vind lyckades få stormen att lägga sig; eller kanske också att den af annan orsak bedarrade.

 

IV. 3

Ytterligare om skogsmänniskornas vildhet

Uppemot en sjö, kallad Hvita sjön, belägen i yttersta norden, dit Sveriges konungarike sträcker sina yttersta gränser, hafva vilda folkstammar öfverallt sina boningsplatser. Dessa stammar använda ingen annan rustning än hudar af vildåsnor eller älgar och äro endast beväpnade med bågar och spjut, hvilka äro broddade med en hvass spets i hvardera änden. Ty med underbar rörlighet (såsom redan förut i 1. boken blifvit berättadt om skrickfinnarna) förstå de att genom evolutioner åt alla sidor och kringgående rörelser både gäcka fiendens anfall och afvända det, och detta är fallet i främsta rummet på de toppar som resa sig öfver dalsänkningarna och som, så långt blicken når, äro uppfyllda af evig snö, såsom här ofvan är visadt i flera kapitel af de närmast föregående tre böckerna. Om dessa människor kan med fog sägas ungefär detsamma som skyternas berömdaste vishetslärare Anacharsis skrifvit om dessas plägseder, nämligen att å ena sidan ingen som ställt sin färd till dem kan slippa undan igen, å andra sidan de själfva icke låta fånga sig eller ens upptäckas mot sin vilja. Detta beror därpå, att de ej äga några städer eller fästen: hvar och en för nämligen sitt hus med sig, alla kämpa till fots såsom bågskyttar, och de lefva ej af bröd, utan af fisk och villebråd. I stället för fasta bostäder hafva de vagnar och tält, hvilka antingen äro förfärdigade af garfvade djurhudar eller täckta med trädens bark. Vintertiden slå de sig ned vid flodstränderna, och om somrarna hålla de till bland lummiga träd och på skuggiga ställen, i det de tid efter annan byta om vistelseort. Till hufvudbetäckning använda de merendels fågelskinn, t. ex. af gäss eller vildänder och hönsfåglar, hvilka i likhet med andra fågelslag där förekomma i oräkneliga skaror. På dyrbara pälsverk finnes där riklig tillgång, men dessa erhållas lättare på varubytets väg än för penningar

 

IV. 4

Om de fem olika språken i de nordiska länderna

Genom den på ofvanstående afbildning synliga olikheten i klädedräkt och vapen kan man förstå, hvilken stor skillnad gör sig gällande emellan de särskilda landsdelarna, språken, åldrarna och människornas sysselsättningar. Där finnas sålunda många, vidsträckta och mäktiga landsändar, såsom de hvilka bebos af lappar, moskoviter, svear, götar, värmer, dalkarlar, bergslagsbor och norrmän, hvilka landsändars utsträckning i längd och bredd är större än hela Italien, Spanien och Gallien tillsammantagna, hvadan Plinius med hänsyn till deras okända omfång ej utan skäl kallat dem en andra värld. Därför bör man ej heller förvåna sig öfver, att man här finner fem olika språk i bruk, nämligen de nordliga lapparnas eller bottningarnas, moskoviternas (ryssarnas), finnarnas, svearnas och götarnas samt tyskarnas. Människornas lifslängd bland dessa i köld lefvande nationer sträcker sig ända därhän, att de lefva 160 år och därutöfver; detta är äfven förhållandet i England och Skottland, hvarest en gång den vördnadsvärde biskop David lefde öfver 170 år. Dessa människor, nämligen de som bebo de stora ödemarkerna i höga Norden, utöfva såsom näringsfång jakt och fiske och lefva i byteshandel med moskoviterna. Finnarna ägna sig åt åkerbruk, fiske och timmerhuggning. Götarna och svearna lägga sig äfven vinn om de nämnda näringarna. De tyska främlingarna åter syssla med olika slags krämarverksamhet och lefva af dess afkastning, de foga sig under landets lagar och införa allahanda föremål som synas erforderliga för ett förfinadt lefnadssätt, såsom sidentyger, gyllenduk och olika slags viner. Hurudana de olika slags vapen äro som de begagna skall skildras dels här, dels längre fram och då mera omständligt i sammanhang med drabbningar till lands. Här må det dock framhållas såsom en känd sak, att af alla de nordiska folken, såvidt det gäller skyttefärdighet, götarna äro de förfarnaste och flinkaste i handterandet af armborst, liksom finnarna äro berömda för sin skicklighet i bågskjutning, hvaremot svearna äro vana att kämpa med yxor, bilor och spjut. Kläderna pläga enligt gammalt bruk vara korta och åtsittande,

utom benkläderna, som äro vidare. Svearna begagna rymligare kläder, liksom bruket är i Tyskland.  Moskoviterna hafva enligt grekisk vana långa rockar; också är ju deras land beläget högt mot Norden. De i vildmarken lefvande lapparna åter kläda sig i dyrbara pälsverk af olika djurslag, och det ingalunda för att pryda sig, utan af nödtvång. Men att stor olikhet i språk är rådande mellan landsdelar af så betydlig utsträckning, kan ej väcka förvåning hos någon, då Strabo (i II. boken), om också blott såsom en förmodan, uppger att 70 eller väl snarare 300 folkstammar, som hafva sina boplatser rundtorn Kaspiska hafvet, vid sin inbördes samfärdsel använda lika många olika språk, en olikhet som förklaras däraf, att dessa orter äro oländiga och föga tillgängliga. De flesta af dessa tillhöra sarmaternas folkstam, men alla bebo de Kaukasien. Något längre fram påstår samme författare vidare, att albanernas folk fordom varit deladt i 26 stammar med skilda språk, af hvilka hvar och en hade sin egen konung att lyda; till äfventyrs hade ock hvarje särskild stam sitt

särskilda utseende, så att man lätteligen kunde urskilja denna märkliga olikhet mellan stammarna såväl som mellan deras språk och därigenom komma till en klar kännedom om skiftningarna i deras sånger och tonfall samt öfver hufvud uttrycken för deras själslif (genom hvilka ju människan skiljer sig från djuren). Men när någon äger talförmåga före den af naturen föreskrifna åldern (såsom Crœsi son, hvilken talade redan när han var sex månader gammal), så är detta ett ödesdigert förebud om undergång för hans släkt och fränder. Men det är mandomsyttringen som afgör, när man nått laga ålder; hvadan den som äger förmåga att nedslå sin fiende näppeligen synes vara i behof af förmyndare.

 

IV. 5

Om varuutbyte utan penningar

Om överhuvud allt svek måste anses brottsligt och fördömligt, hvarhelst det förekommer, så är det så mycket svårare, oförlåtligare och ohyggligare, när man finner det användas i umgänget med okonstlade naturfolk, särskildt när det framträder i form af förfalskadt eller efterapadt mynt, såsom längre fram skall visas i 6. boken, där det talas om myntets olika beskaffenhet. Nu gäller om detta folk af lappar, eller bottningar, och skogsbor, att de lefva i stillhet i sina bygder och kunna anses okända för den öfriga, aflägsnare världen. De oroas därför ej af nödvändigheten att se upp med denna falskhet, alldenstund de mera räkna med varor än med prägladt mynt och i allsköns lugn förskaffa sig hvad de önska. Och sålunda lefva de, utan att befatta sig med bullrande och häftiga uppträden, fjärran från all tvedräkt, sammanbo utan afund och dela allt med hvarandra utan svek, hysande en enda önskan: den att undfly armodet och ej sträfva efter rikedom. Dessa folk veta ej af vinningslystnad och vilja ej plåga sig med att uttänka några handelsknep. Så lefva de utan buller och bång och önska blott en någorlunda tryggad tillvaro samt behöfva därför ej, såsom mången rik, sakna ett godt samvete; för dem är allt slags rof en svår förbrytelse, och de kunna ej konsten att med svek frånhända någon hans tillhörigheter. Men som de själfva ej äro i besittning af all lifvets nödtorft, utan behöfva andras bistånd och materiella hjälpmedel för att vinna sin utkomst, så drifva de handel, dock utan penningar, endast med användande af ett godt och ärligt byte på grundvalen af ömsesidig öfverenskommelse, som kommer till stånd utan allt ordande, detta på grund däraf att folket är sammansatt af så många olika beståndsdelar (jämför föreg. kapitel), alltså ej på grund af brist på skarpsinne eller barbariska seder, utan helt enkelt därför att de hafva ett särskildt språk, föga kändt af öfriga grannfolk. De hafva äfven sina bestämda platser, antingen på jämna fält eller på frusna vatten, hvarest de hvarje år bedrifva dylika affärer och hålla ett slags marknader, där de utbjuda åt allmänheten varor, som hvar och en enskild antingen tillverkat hemma såsom alster af egen färdighet eller förvärfvat på annat håll. Och äfven mellan marknaderna inlåta de sig på dylika affärer, så ofta som främlingar komma till dem med sådant som de åstunda. Härmed öfverensstämmer förträffligt hvad Herodotus berättar i sin fjärde bok, då han talar om Herkules stoder, i hvilkas närhet bor ett folk, som har för vana att med rök och eld utforska varors värde och beskaffenhet. Men där kommer guldet till, hvilket är fullkomligt obekant för folken i högsta Norden, medan dyrbara pälsverk, ylle och linnekläder, salt, spannmål och fiskvaror — hvilka matas med rymdmått ungefär af en romersk kannas storlek, i stället för att uppvägas i skålpund — hos dem stå högt i pris. Till föreståndare hafva de vissa personer, som de gemensamt utvalt och lyda och som benämnas bergchara d. v. s. bergkarlar [birkarlar]. Till dessa erlägga de äfven kostbara pälsverk och fiskar af många slag, som de dels hafva att utgöra i skatt till konungen af Sverige, dels frivilligt öfverlämna såsom gåfva. Dessa män äro igenkännliga framför andra, i ty att de äro iförda en röd klädnad. Äfven till Norges konung och moskoviternas furste betalas liknande tributer, och dessa ägnas äfven skyldig underdånighet. Aldrig händer det, att dessa folk börja krig med sina grannar eller med fjärmare boende folk, såframt de ej drifvas därtill af grofva oförrätter. Men då strida de ej blott med sådana vapen som raseriet plägar anlita, utan angripa äfven i oförsonligt hat fienderna med fruktansvärda besvärjelser (såsom redan blifvit berättadt i den föregående boken och äfven i början af denna), hvarigenom de förlama dessas lemmar, så att de hvarken förmå att lyfta en hand eller drabba till med svärdet och endast med svårighet kunna fly undan. — Den som vill inhämta något om byteshandeln på ön Taprobana, må studera den saken hos Plinius (bok VI, kap. 22), hvarest många intressanta underrättelser stå att vinna.

 

XI. 2

Om sammandrabbningar på isen

Under de strider, som svear och götar hafva att bestå mot moskoviter eller ruthener, när dessa, upptända af roflystnad, bryta freden och företaga plundringståg i kusttrakterna vid Finska hafvet, sammandrabbar man med lika stor våldsamhet ute på isfälten som på fasta landet. Ja, såsom förut är nämndt, är det vanligt, att på samma ställe, där under sommaren heta sjöstrider ägt rum, vintertid förfärliga drabbningar utkämpas på isen med härar ordnade efter krigskonstens regler och vederbörligen försedda med bössor. Isen är nämligen så stark, att den bär hela skaror af rytteri och fotfolk, ehvad de äro uppställda i spridd ordning eller i slutna led. Man må icke — och detta gäller särskildt italienare — finna det underligt eller otroligt, att hästarnas hofvar kunna få fäste på den hala isen, så att de blifva i stånd icke allenast att i raskt traf ila framåt utan äfven att i fullt galopp löpa i rundel med en krigare i full rustning på sin rygg. Under hästarnas hofvar fästas nämligen ett slags krökta järn, försedda med hvassa spikar, hvilka förläna dem så säkert fotfäste, att ryttaren, huru glatt isen än må vara, aldrig behöfver frukta, att hans gångare skall snafva och falla. Stundom kan det ock inträffa, att när en ryttare flyr öfver isen, stora isbitar till följd af den våldsamma farten slitas upp af de hvassa hästskorna och slungas i ansiktet på förföljaren, så att han antingen på stället störtar död ned eller åtminstone blifver svårt sårad.

 


  • Country in which the text is set
    Sweden, the Baltic Sea, Lapland, northern Finland
  • Featured locations
    Öland, Gotland, Östergötlands Skärgård, Gulf of Bothnia
  • Impact
    When Olaus Magnus decided to devote his period of exile in Poland and later Italy to the production of a comprehensive description of the homeland he had lost, his aim was not merely a scholarly one. To be sure, at a time when the “discovery” of Africa and the Americas was in full swing, he wanted to spread and propagate knowledge of the northern regions of Europe. But in doing so he also wanted to draw the attention of the Catholic Church to northern Europe and encourage it to make every possible effort to regain the territories lost to Protestantism. His attempts to do so—particularly during the counter-reformatory Council of Trent, which began in 1545—met with little success at a time when Catholicism in many regions found itself under pressure from the increasingly successful Reformation movement.

    Despite the popularity it acquired among readers of Latin as a source of information about Europe’s northern regions, the book was only translated into Swedish, the language of Magnus’ homeland, in the first half of the 20th century. The main reason for this historic delay was its author’s unwavering adherence to his Catholic faith, which in Sweden made him a suspect figure for a long time. Nevertheless, a close reading of his work reveals that, in writing from the distant vantage point of the exile, he develops an attentive and thoughtful affection for his country and increasingly emerges as a patriot, one who, when describing the ships, weapons, resoluteness and strength of his Swedish compatriots, repeatedly emphasizes their invincibility, intelligence and vigilance when defending their coastline—for example, by using the skerries on Sweden’s eastern coast as a labyrinthine trap for their enemies (see the fourth passage in the selection made for the Baltic Sea Library).

    Olaus Magnus’ work instigated a growing interest among the learned and reading public of his time in the geographical and cultural aspects of Europe’s northern countries. Following its first publication in 1555, the Historia de Gentibus Septentrionalibus became something of a bestseller. It was widely translated into many European languages during the following decades and for almost two hundred years served as the main source of information about Europe’s northern regions.

  • Balticness
    Olaus Magnus’ “Description of the Northern Peoples” is a substantial and extremely significant work that describes the whole Baltic sphere in a degree of detail that was unprecedented at the time it was written.

    Reinhard Kaiser

  • Bibliographic information
    Olaus Magnus, Die Wunder des Nordens. Erschlossen von Elena Balzamo und Reinhard Kaiser. Mit 174 Abbildungen und einem Nachdruck der Carta marina von 1539 als Beigabe. Frankfurt am Main: Eichborn 2006. Die Andere Bibliothek, Bd. 261. The selection of 162 chapters from Olaus Magnus' Historia in this edition is based on the translation into German by Israel Achatius printed in 1567 in Strasbourg by Theodosius Rihel: Beschreibung allerley Gelegenheyte, Sitten, Gebräuchen und Gewohnheyten der mitnächtigen Völcker in Sueden, Ost- und Westgothen, Norwegen und andern gegen dem eussersten Meer daselbst hinein weiter gelegenen Landen. A complete reprint of the Latin edition originally published in Rome in 1555 as Historia de Gentibus Septentrionalibuswas published in 1972 by Rosenkilde and Bagger in Copenhagen and includes an introduction by John Granlund.

     

  • Translations
    Language Year Translator
    English 1658 ? (abr.)
    English 1996-98 Peter Fisher & Humphrey Higgins
    Finnish 1973 Kaarle Hirvonen
    Finnish 2002 Kai Linnilä et al.
    German 1567 Israel Achatius
    German 1567 Heinrich Petri
    Swedish 1909-25 (1951) John Granlund
  • Year of first publication
    1555
  • Place of first publication
    Rome
  • Link