Fågeljägarna. En diktsvit

Klar var dagen
fåglarna drog mot norr.
Vi var tre
vi gick över isen
sköt alfågel, ejder och knipa.

Svarttjärad var vår båt
vi förde den med oss ut
vi rodde mellan isens lysande slätter.
Morgonens vatten var sol
dagen var jaktens dag.

Fågeljägare var vi
tre var våra namn.

Då ägde vi namn.

 

När isarna brister om vårarna
och långa sprickor far genom dem
då sjunger de
– nej inte de, men sprickan sjunger
och tysta dagar över havet
hörs då som vingar.

Vingar syns inga
men vingar hörs

den stunden innan sprickan vidgas
och en grav blir synlig.

 

Plötsligt kom sprickan
vi såg den för sent
för sent såg vi vårt öde.

Den av oss som stod längst bort från båten:
För helvete, skrek han
det spricker, det spricker!
Båten – spring genast till båten!

Båten vi nyss hade lämnat
skild nu ifrån oss genom den vidgade sprickan.
Alltför länge hade vi dröjt
vända mot ejdersträcken
mot skotten och jaktens åtrå.

Flamgrönt var vattnet mot isens kant
svartnade hastigt mot djupet.

Den svarta tjärade båten, två åror
matsäck, stövlar och fåglar vi redan skjutit.
Båten – så lätt att dra över isen.

Hukade oss, skulle just till att ta språnget
över det hetsande svarta.
Hejdade oss, i språnget hejdade oss
trodde kanhända att längre bort
var sprickan till omfånget mindre
– syntes så, skyndade dit
men redan var bredden för stor.
Sprang vi, slog vi med armarna
ingen vågade språnget,
ingen vågade simma genom det isiga kalla.

För lång var vår tvekan
sprickan tvekade inte.

Lamslagna stod vi
fattade intet. Fattade, fattade ej
ännu var döden ej synlig
den dröjde än i sekunden.

Slag utav järn hörde vi inne i isen
och genom luften
det lät som hyvlar mot bräder
– förut hade vi trott det var isens sång.

Skräckens blommor slog ut
frossan tog oss, gråten var nära
kvällen var nära
snart vi skulle vänt hemåt.

Ingen såg oss, ingen hörde från stranden
de rop som ströks bort utav vinden.
Himlen såg oss men rörde sig inte
vi såg hur döden där skrev våra namn.
Isen såg oss
vattnet som väntade såg oss
fäste på våra händer de dömdas märke.

 

Örnar syntes tidigare den vintern
de satt långt ute på isen
de liknade avsatta furstar väntande sin egen död
de livnärde sig på hunger
de högg bitar av as ur isen
och krönte sig med den längsta natten.

 

Och våra ögon var glansiga av skräck
och våra tungor var stela som fiskens
och långt borta vilade havstruten
med ögon kallare än hökens
van att leva på fisk
och annat som i havet dött.

Det vilda språnget
det vilda hoppet
det vilda ropet bortom ropet.

Men ett hopp om räddning för oss
skulle endast utmana löjet
men något löje finns heller inte här.
Långt ute på havet finns aldrig något löje.
Och sedan var det mörkt
och sedan var det inget mera
och sedan var vattnet
och vattnet var det sista
och bortom vattnet var det inget mera.

 

Om de som sjunker
om de som bygger sig ett bo
mot bottnen
om det osannolika i bergsravinerna därnere
om resan dit

utan minne och före sin födelse
bygger de där sina nya båtar.

 

Fördes vi ned i den lägre solkretsen redan
djupt under isarnas tak
våra skrik spolades bort
i avlägsna ekon hördes de ännu
innan månens nytändning
och genomskinligare än maneternas kroppar
mottog vi ljudet från vattnets klockor.

Som när en nyfödd
lämnar sin hemvist och förs in i det synliga
där namnet ges och könet fastställs
fördes vi här mot det bortre
där inga namn och inget kön
och inga andra igenkänningstecken
längre gäller.

 

Sjönk så den första kvällen
kvällen när isen brast.
Grått var landet, husen var sänkta i grått
grått var blodet, grå var sorgen.

Spreds över isen i svarta lysande fjädrar
det frisläppta vattnet
is gnagde mot is, sörplandet hördes
när fälten av vitt spräcktes av vinden.

Sjönk så den natt där ingen glädje var möjlig
ljusen som lyste i fönstren
där sömnen ej heller var möjlig
strimmor av rött bredde sig ut över ögonens vita
timmarna blev till vålnaders kroppar
svepta i grått
i mörkret dränkta
ingen smakade brödet, ingen åt utav köttet.

Kappan av sorg breddes ut över natten
Satan, ropade någon i hat med händerna knutna
Gud, min Gud, var det någon som bad
kvidandet hördes ända mot gryningens timma.
Vinden svarade inte
isarna svarade inte.

Grått var blodet, grå var sorgen
gråa var dödens rosor.

Långt därute driver en båt utan manskap
isen äter den redan.

 

Fåglarnas sträckta halsar
de långa halsarna
de smala och de med grön sammet täckta.
Brandröd var morgonens sol
och isen brister.

Alfågelns spetsade vingar
brinner i solen
smattret, fjädrarnas duniga virvel
ännu ej nådda av hagel
smek dem med handen
dun emot fingertopparnas darrning
över den bristande isen.

Knipornas vaksamma ögon
mörka kristaller
speglas i vattnet – vattnet som speglas.

Virvlande kroppar, virvlande vindar
och när ett rop brister ut
is emot blod hettat av solen
hörs över vatten – hörs under vatten
spelar om kväll och om morgon.
Fåglarnas rop
fåglarnas spetsiga vingar.

 

Om det ändå varit morgon
och vår död blivit tecknad i solen
om vi ändå hört gårdshundar skälla
fast inga hundar finns härute.

Om marskråkor som vi är vana vid att höra
den här tiden hade kommit
inte som räddning men ändå som ett sällskap.

Om ett sent norrsken varit synligt.

 

Den natten var dyningarna
höga berg av en stor ondska
som går genom världen
de smärglade sig själva till tunga knivar
före järnets tid.

Men de drevs inte fram av ondska
de var före ondskans tid
det var bara vi som uppfattade dem så.
De var knivar ur den natt som allting äter
och skär sönder varje antydan
till mänskligt ansikte.

Stjärnorna vakade över dem
fiskarna lyssnade till dem djupt nere
stenarna hörde dem i sina gömslen
när de skar genom världen.

 

Att med vattnets bokstäver skriva
det alfabet som endast vattnet läser

att gå ner mot bottnen
och där skriva namnen på dem
som en gång ägde händers insida

och vattnet som skall strömma
innan något ens är färdigskrivet:
vattnet som ständigt plånar ut
vattnet som ständigt på nytt låter namnen
glimra i vågornas ögon.

På väggar av sorg
bygger vattnet sitt genomskinliga tak.

 

Vattnet som pratar i sömnen
följer de drunknades färd
pratar sig genom natt efter natt
gömmer det dagen kan finna:
spant, roder och åra.
Ålen simmar förbi men stannar ej upp på sin färd
torskens öga bevakar
allting är sugande munnar.

Vattnet döljer sitt öga
fyller sin mun med slam
stirrar som blint mot de sjunkandes väg.

Skulle i natt ett rop
åter höras i stormen
vore det vattnets munnar
vore det vattnets rop

vore det mardrömmens rop
vore det ropet från bristande fjädrar
sjunkna till sot i vattnet.

Vattnet som pratar i sömnen, skriver i bly
tröst som ingen kan tyda.

 

Och vi som talar här
vi talar inte med vår vanda tunga
och det är inte heller fiskens
– vattnet gav oss åt en annan röst.

Det mörknar runt oss
mer än mörkret låter ana.

Drogs vi allt djupare ned
allt tyngre vi fördes mot slutna rum
och en sömn som länge skulle vara.
Bäddar av en annan sort än dem vi förut sovit i
stod färdiga att ta emot oss
med en annan mjukhet i en annan sömn.

Och havskon råmar
hennes spenar räcker åt oss alla
och bikuporna på bottnen
står fulla av havsbinas honung
och fjärilarna låter fladdrande
de olika årstiderna byta färg
hängivna som de är mot både sommar och vinter.

Nog har vi rum att gå i
nog har vi nätter att sova genom
nog har vi sötma för vår tunga.
Bränner oss ändå minnet:
klar var dagen, fåglarna drog mot norr.

 

Och när vattnet
trängt genom våra munnar
och när vi öppnat oss
för havet
och havet var i oss.

När vi var fiskar lika
och så långt borta från fiskars skönhet
som tänkas kan.

Men skönhet räknas inte
under en sådan resa
– inte den skönheten
och tiden räknades inte
– inte den tiden.

 

Sjögräset
sjöhåret
sjöropens vatten

och kniporna som stiger upp från bottnen
med sina gröna tofsar.

 

Sedan vi tagit in vattnet
gled vi mot bottnen
viskade bottnen till oss.

Luften ville inte längre ge oss sitt liv
men vattnet mottog oss
drog oss
som nedåtgående rökslingor.

Med utspärrat hår sjönk vi
och med utsträckta armar.
Vår tyngd var en annan än ovan vattnet
vår tyngd blev vår lätthet
vi var bland de snett glidande
likt ägg
var vi sjunkande nedåt
mot ett rede.

Vi vände oss runt i vattnet
med våra ögonvitor mot ytan
varifrån sol kunnat komma
om inte kväll redan kommit
– dock skulle solen ej lockat oss mera.

 

Mindes vi potatisen i de öppnade fårorna
och de blå daggmaskarna som försvann
vi mindes måsarna över

gärdsmygen
och kumminen som repades

saltet på bordet mindes vi
de lätta björklöven som slog ut

drömmen om kvinnobröst, sommarens nätter
och hudens hetta mot lakanen.

 

Förvandlade till djur
till fiskdjur, till kodjur
betade vi av havets ängar
och fördes allt längre bort.

Förvandlade till kråkdjur
och till de örnar vi förut sett på isen,
förvandlade till de möss som knaprar
också under den nedersta bottnen
fördes vi allt längre in
mot ett stort
ett tungt hjärta.

Vi tyckte oss fria
vi var där vi inte var.
Vi var där.

Ropa efter ett nytt namn
ett namn som ingen känner
viskade vågorna till oss
de som gick högt över våra ansikten.
Och mareldar som slocknat under vintern
och väntade att tändas nästa höst
viskade också.

Vi ropade då och blev till det rop
som går genom vågornas ryggar
vinter som sommar.
Vi blev måsens vinge.

 

I cirklar fortsätter vi neråt
algerna som förr inte alls lyste
lyser nu som fosfor
i drömmarna som är före det sedda
och efter.

Den grönt skimriga fjädern som följer.

Sedan drack vi glömska
och vi gick till glömskans tröskel.

Vi lägger ut våra nät som vi gjorde förr
och det är glömskans nät.

Vi älskar som förr
och våra kvinnor är glömskans kvinnor

de ser på oss med blanka ögon
om av lust eller av tårar
och de säger:
ni är glömskans män.

 

På land ligger husen
som döda fåglar ruvar de döda ägg.

Hos dem som sjunkit är höga, gröna salar
vatten rörs mot vatten
bland fiskars munnar.

På land är sorgen, den virar runt sig
sin gråa sjal.

En föreställning är att de döda
diar de oföddas bröst.

 

Timmarna kom, dragna ur saltet
inte saltet från havet men sorgens salt
och brödet som gavs oss
förmådde vi inte äta.

Drömmarna kom om natten och förde oss nära
vansinnets land
och ännu mera som hån räcktes oss drömmar
om livet som varit.
Fläckar av kortvarig dvala
när inget vi mindes kom oss till dels.

Gick vi ut över åkern, vipan var kommen
åkern kände vi inte, vipan kände vi inte.

Bleka, hopkrympta fjädrar
gavs oss i sömnen och gavs oss i vakan
ryckta från fåglar där köttet redan var ätet
vågorna högg som tänder mot våra anklar.
Solen förbrände
dagen var helt utan skugga
regnet som kom
var vatten från drunknades hår.

 

Och svalorna som redan om hösten
sökte sig till vattnets botten
för att dricka vintern
slår upp sina ögon och möter oss.

De viskar:
i natt bröts isen upp
hörde ni den sjungande sprickan?
nu närmar sig redan sommarens värme
och vi flyger åter.

De rör sina vingar
och ler så som svalor ler.

Likt skepp driver vi över bottnen
fyllda av vatten
vi ser våra revben och hjärtat som slutat att slå
våra ögon ser vi som vinda glober
och fötterna som vi gått med
och händerna som vi gripit med
och munnarna som sugit lust och kärlek
de flyter undan från oss
vi ägde dem en stund

tids nog skall de lösas upp av vattnet
och de skall vara vattnet.

Vi blir till skepp
och svalorna ler i sin sömn.

 

När isen brast
brast våra somrars sista glädje
vi krymper
och förs halvt i sömn allt längre bort
från det vi trodde var vårt liv.

En mistlur hör vi genom dimman
men inga röster når oss som vi känner.

En hinna har växt fram
emellan oss och träden när de blommar
nu som förr
allt är som förr
och inget är som förr.

Vi plockar äpplena om hösten
vi samlar dem i korgar
men vet ej hur de smakar.
Vi minns som plåga sommarnattens ljus
och gökens rop om tröst
blir till ett rop om död.

Vi skriver namn
men papperet har vitnat.

 

Egentligen är det inte återkomsten
vi längre hoppas på
att ett av vatten utnött ansikte
som inte längre är en människas
skulle visa sig.

Vad är då vårt hopp?
det som är bortom hoppet och ändå väntan.

Vågorna talar om en vind från sydväst
då kommer sommaren
strandpiparen lägger sina ägg
och i bleken kan vi ibland se laxens
sneda käke.

Vi väntar ingen återkomst.
Sorgens rep har tänjt oss år efter år.
Skall de då aldrig brista?
Nej, de skall aldrig brista.

Nätens vimplar visar att vinden tilltar
och det vi väntar på
är bortom hopp och väntan.

 

Norrskenet vi ännu minns inom oss
från den vintern
nu är den nya vintern
och solnedgångarna som sprakar i kölden
lika vilda nu som då.

Fiskarna vi fångar och tar upp på land
från isens vakar
skrämmer oss
de tar bort orden då vi äter dem.

Vi äter ett annat bröd än den natten
vi äter ändå utav samma bröd
vi bakar det av döda dagar
det smakar oss inte.
Tigandet lärde vi oss redan efter första sommaren
men inte heller tystnaden mättar
till sist smakar inte ens tårar.

Vi ser sprickan när den öppnar sig.

I månader gick vi och sökte
men inget flöt iland:
ingen stövel, ingen åra, än mindre fann vi
en hand
ett hjärta
ett öga.

Hur skall vi höra den röst som vattnet svalde?

 

Vi som länge bott intill ett vatten
och som länge saknat de som sjunkit
vet att vattnet inte äger några sånger
utom vattnets egen klagan.

Vi som gråter
vi gråter så länge gråten finns
till sist gör också sömn och glömskans
droger sitt.

Sol som sjunker
bevara oss för milda händer
och tröst som ändå inget tröstar.

Glömskans fjäril sammetslen på vingen
men med en en giftig gadd inunder.
Ty vattnet äger inga sånger.

 

Sol kom – sol försvinn
frost kom – frost försvinn.

Sommar och vinter kommer ändå
till oss kommer de inte tillbaka.

Vatten kom – vatten vänd
vind kom – vind försvinn

till oss kommer de ändå inte tillbaka.

Knipor kom – knipor vänd
båt kom – båt försvinn.

Knipor och båtar kommer ändå
till oss kommer de inte tillbaka.

 

Långt efteråt var vattnet klarblått
med inslag av grönt

båtar styrde från land, båtar sökte land
fiskar tyngde näten.

 

Vi sjönk och med oss sjönk tiden
våra kroppar fylldes inte bara med vatten
glömskan gavs till vårt minne
och drog oss nedanför bottnen
en stund följde oss namnen
men när tiden vek, vek också de.

I multnandet där vi varit en gång förr
innan namn blivit givna –
och runt oss var fiskars munnar.

Men inget av det vi berättar
har vi någonsin berättat
vi är i dödens land
och vi har inget därifrån att berätta.

Orden läggs i våra munnnar
hur vi drogs allt djupare ned
och nådde Glömskans rike
där betade glömskans kor
och drack vi av glömskans mjölk.

Nådde vi sent på natten den kust som sjunger
snö föll
sången var glömskans sång
ljuv som honung mötte den våra läppar
så som när mannen sjunker i kvinnan
och kvinna i man.

Seglade vi vidare – och isarna brister
rodde vi vidare – såg vi alfågel, ejder och knipa
brast våra ögon, brast våra läppar
fördes vi vidare
algernas grönska blev våra segel.
Örnen gav oss sitt öga.

Det var färden ned till vår död
om den har det här berättats.
Om dödslandet och våra dagar där
har vi inget att berätta.

 

Fåglar som inte var fåglar
sökte sig in mot kusten
brösten var uppslitna av hagel
i deras ögon var också hål.

De flög mot fönstren
de ville in där människorna var.

 

Inte sjönk vi
så som våra döda sjunkit
i sorgens vatten hade vi länge
förts nedåt.

Ibland blev stranden oss en brygga
där väntade vi bortom väntan.

Ur vindarnas botten
som är än djupare än vattnets
hörde vi röster
– till oss viskade de.

 

Om det gått ett år eller många
– den våren kom en ärla.

Den satte sig på åkerkanten
vi såg den
den bar ingen hälsning från de döda
men den levde så som vi lever.

Den klara luften blev än klarare
vi såg vårt liv.
En bävan var det.

Sorgen sörjer i oss
– skall vi en gång se den
så som ärlan såg på oss?

 

Årans hemvist bortglömd
skulle den hittas vore dess trä så splittrat
att ingen kust där kunde spåras
ännu mindre ett namn.

Inga minnen av ejder och knipa.

Åran ägd av vattnet.
Åran ägd av Ingen.

The Bird-Hunters. A Poem Sequence
 

The day was clear
the birds were on their way north.
We were three
we walked on the ice
shot long-tails, eider and goldeneyes.

Black-tarred our boat
we took it with us
we rowed between the shining plains of ice.
The morning´s water was sun
the day was hunting-day.

Bird hunters we were
three were our names.

We had names then.

***

When the ice-fields break each spring
and long cracks run through them
they sing -

no not the ice, but the crack sings
and on silent days over the sea
there´s the sound of wings.

Wings none in sight
but wings heard

just before the crack widens
and a grave shows.

***

The crack was sudden
we were too slow in seeing it
too late we saw our lot.

The one of us furthest from the boat:
Bloody hell, he screamed,
It´s breaking, it´s breaking!
The boat - get to the boat!

The boat we had just left
slid away from us now in the widening crack.
We had lingered much too long
absorbed in eider flight
line of fire, lust of the hunt.

Flame-green the water at the ice-edge
blackening quickly into the deeps.

The black tarred boat, two oars
food bag, boots, and birds we´d already shot.
The boat - so light to drag over the ice.

We squatted, on the point of leaping
over the churning blackness.
We stopped, held back from the leap
thought that further away perhaps
the crack might be narrower

it seemed so, we scrambled there
but already it was too wide.
We ran, waved our arms
no-one dared to jump,
no-one dared to swim through the icy cold.

Our hesitation lasted too long
there was no hesitation in the crack.

Paralysed we stood there
grasped nothing. Grasped, didn´t grasp
death was not yet in sight
it was waiting a second more.

Iron blows we heard inside the ice
and through the air
sounding like joiners planing wood -
we had thought it was the ice singing.

Terror´s blossoms opened full
shivering hit us, weeping was close
the evening was close
soon we should have turned home.

No-one saw us, no-one heard us from the shore
the cries that were brushed away by the wind.
Heaven saw us but didn´t move
we saw how death wrote our names there.
The ice saw us
the waiting water saw us
set on our hands the mark of the doomed.

***

Eagles were seen earlier that winter
they sat far out on the ice
like deposed princes awaiting their own death
they fed on hunger
they hacked bits of carrion from the ice
and crowned themselves with the longest night.

***

And our eyes glistened with terror
and our tongues were stiff like fish-tongues
and far off rested the sea-gull
with eyes colder than a hawk´s
accustomed to living on fish
and other things that have died in the sea.

The wild leap
the wild hope
the wild cry beyond the cry.

But a hope of rescue for us
would raise only laughter
but there´s no laughter here either.
Far out at sea there´s never any laughter.

And then it was dark
and then there was nothing more
and then the water was
and the water was the last thing
and beyond the water there was nothing more.

***

Of those who sink
of those who build a living-place
on the bottom,
of the improbable in the ravines down there
of the journey there

without memory and before their birth
they build there their new boats.

***

We were carried down in the sun´s lower circles
already deep below the roof of ice
our screams washed away
in distant echoes still heard
before the new moon arrives
and more transparent than jelly-fish
we received the sound of the water´s bells.

As when someone new-born
leaves their home and is carried into the visible
where their name is given and their sex confirmed
we were carried here to the furthest away
where no names and no sex
and no other distinguishing features
count any longer.

***

And so the first evening fell
the evening when the ice broke.
Grey the landscape, the houses sunk in grey
grey the blood, grey the sorow.

Spread over the ice in black glistening fans
the released water,
ice gnawed at ice, gurgling could be heard
when white fields were cracked by the wind.

And so the night fell where no joy was possible
the lights gleaming in the windows
where no sleep was possible either
red lines branched across the whites of eyes
the hours became the bodies of wraiths
wrapped in grey
drenched in the dark
no-one tasted the bread, no-one ate of the meat.

The cape of sorrow was spread over the night
”Hell” someone called in hate with clenched hands.
”God, my God” someone prayed
the wailing persisted till dawn.
The wind gave no answer
the ice-floes gave no answer.
Grey the blood, grey the sorrow
grey the roses of death.

Far out a boat is drifting, no-one in it
the ice is eating at it already.

***

The outstretched necks of the birds
the long necks
the narrow and the green velvety ones.
Fiery red the morning sun
and the ice is breaking.

The painted wings of the long-tailed duck
burn in the sun
wing-beats, the spiralling of down
not yet caught up with by lead-shot
stroke them
fine down against the trembling finger-tips
above the breaking ice.

The watchful pupils of the goldeneyes
dark crystals
mirrored in the water - the water being mirrored.

Swirling bodies, swirling winds
and when a cry breaks out
ice against blood warmed by the sun
is heard over the water - is heard below the water
plays in the evenings and in the mornings.
Cries of the birds
sharp pointed wings of the birds.

***

If only it were morning
and our death marked by the sun
if only we heard farm-dogs barking
though there are no dogs out here.

If only the marsh crows we always hear
at this season had come
not to rescue us but just to keep us company.

If only a late aurora borealis could be seen.

***

That night the sea-swell
was high mountains of a great evil
pouring through the world
they sharpened themselves to heavy knives
before the age of iron.

But they were not driven by evil
they were before the age of evil
it was only us who thought them evil.
They were knives out of the all-devouring night
that slashed through any hint
of a human face.

The stars watched over them
the fish listened to them deep down
the stones heard them in their hiding-places
when they slashed through the world.

***

With the letters of the water writing
the alphabet which only the water reads

going down to the seabed
and writing there the names of those
who once owned the palms of hands

and the current that will flow
before anything is written out:
the water that perpetually wipes away
the water that perpetually lets the names
glimmer once more in the eyes of the waves.

On walls of sorrow
the water builds its transparent roof.

***

The water that talks in its sleep
follows the course of the drowned
talks through night after night
hides what the day can find:
rib, rudder and oar.
The eel swims past but doesn´t break its journey
the eye of the cod keeps watch
everything is sucking mouths.

The water hides its eye
fills its mouth with slime
stares as if blind at the path of those who sink.

If tonight a cry
should be heard again in the storm
it would be the mouths of the water
it would be the cry of the water

it would be the nightmare´s cry
it would be the cry of failing plumage
sunk and blighted in the water.

The water that talks in its sleep, writes in lead
consolation no-one can decipher.

***

And we who speak here
are speaking not with our accustomed tongue
nor with that of the fish -
the water gave us another voice.

It´s growing dark around us
more than the darkness would admit.

Drawn down we were deeper and deeper
heavier and heavier carried to closed rooms
and a sleep that would last and last.
Beds of another sort than those we´d slept in
stood ready to receive us
with another softness and another sleep.

And the sea-cow bellows
her milk is enough for us all
and the beehives on the seabed
are full of the ocean bees´ honey
and the butterflies flickering let
the different seasons exchange colours
entranced as they are by both summer and winter.

We have space enough to walk in
have nights enough to sleep through
we have sweetness enough for our tongue.
The memory is still burning:
the day clear, the birds on their way north.

***

And when the water
forced through our mouths
and when we opened ourselves
to the sea
and the sea was in us.

When we were like fish
and as far as could be imagined
from the beauty of fish.

But beauty doesn´t count
on such a journey
- not that beauty
and time doesn´t count
- not that time.

***

The sea-weed
the sea-hair
water of the sea-cries

and the goldeneyes rising from the seabed
with their green crests.

***

Having taken in water
we glided to the seabed
the seabed whispered to us.

The air would no longer give us its life
but the water received us
drew us
like downward spiralling coils of smoke.

With hair spread out we sank
and with arms stretched out.
Our weight was other than above water
our weight became our lightness
we were among the slanting gliding things
like eggs
we were sinking
towards a nest.

We turned in the water
with the whites of our eyes towards the surface
from where the sun would come
if evening had not already come -
though the sun would no longer allure us.

***

We remembered the potatoes in opened furows
and the blue vanishing earthworms
we remembered the gulls swirling over

the wren
and the gathered sprays of caraway

the salt on the table we remembered
the frail birch leaves opening

the dreaming of women´s breasts, summer nights
and the skin´s heat against the sheets.

***

Changed into animals
into fish-animals, into cow-anímals
we grazed the sea´s meadows
and were carried further and further away.

Changed into crow-animals
and into the eagles we used to see on the ice,
changed into nibbling rodents
and below the lowest seabed
we were carried further and further on
towards a huge
a heavy heart.

We thought we were free
we were there where we were not.
We were there.

Call for a new name
a name no-one knows
whispered the waves to us
those moving high above our faces.
And nightmares which were quenched in winter
and waited to be kindled next autumn
also whispered.

We called then and became the call
that runs through the backs of the waves
winter as well as summer.
We became the gull´s wings.

***

We continue circling downwards
the algae which never shone before
shines now like phosphorous
in the dreams which are before what is seen
and after.

The green shimmering feather that follows.

Then we drank oblivion
and approached oblivion´s threshold.

We spread our nets as before
and they are the nets of oblivion.

We love as before
and our women are the women of oblivion
they look at us with eyes moist
from lust or from tears
and they say:
you are the men of oblivion.

***

On land the houses lie
like dead birds they sit on the dead eggs.

Round those who sank are high green halls
water swirling against water
among the mouths of fish.

On land is sorrow, it wraps round itself
its grey shawl.

There´s a notion that the dead
suck the breasts of the unborn.

***

The hours came, drawn from the salt
not the salt from the sea but the salt of sorrow
and the bread given us
we couldn´t eat.

The dreams came by night and took us close
to the land of madness
and in more contempt we were given dreams
about the life that was.
Moments of brief drowsing
when nothing we remembered reached us whole.

If we walked on the fields the peewit had come
the fields, the peewit we didn´t know.

Pale shrivelled feathers
were given us in sleep and in waking
plucked from birds whose flesh was already eaten
the waves hacked like teeth at our ankles.
The sun scorched
the day was quite without shadow
the rain that came
was water from the hair of the drowned.

***

And the swallows which already in autumn
move to the seabed
to drink the winter
open their eyes and meet us.

They whisper:
last night the ice broke
did you hear the singing crack?
already now the warmth of summer is coming
and we shall fly back.

They move their wings
and smile as swallows do.

Like ships we drift over the seabed
filled wih water
we see our ribs and the heart that stopped
our eyes we see as warped globes
and the feet we walked with
and the hands we grasped with
and the mouths that sucked lust and love
they move away from us
we owned them for a while
in due time they´ll be dissolved by the water
and they shall be the water.

We turn into ships
and the swallows smile in their sleep.

***

When the ice broke
the last joy of our summers broke
we are shrinking
carried half in sleep ever further away
from what we thought was our life.

We hear a fog-horn through the mist
but no voices we know reach us.

A membrane has grown
between us and the trees when they blossom
now as before
everything is as before
and nothing is as before.

We pluck the apples in autumn
we gather them in baskets
but don´t know what they taste like.
We remember summer´s white nights as torment
and the cuckoo´s call of comfort
becomes a call of death.

We write names
but the paper has gone white.

***

It´s not really the return
we hope for any longer
that a face eroded by water
no longer a human´s
should show itself.

What then is our hope?
it is beyond hope yet still is waiting.

The waves speak of a wind from the south-west
then comes summer
the golden plover lays its eggs
and in calm weather we may catch a glimpse
of the salmon´s twisted jaw.

We expect no return.
Sorrow´s ropes have tethered us year after year.
Will they never snap?
No, they´ll never snap.

The net pennants show the wind slackening
and what we wait for
is beyond hope and beyond waiting.

***

We still hold memories of the aurora borealis
from that winter
and now the new winter
and the sunsets sparkling in the frost
as wild now as then.

The fish we catch and land
from the ice-holes
terrify us
they take away the words as we eat them.

We eat another bread than that night
we eat still of the same bread
we bake it of dead days
it has no taste.
We learned silence after just the first summer
but neither does silence satisfy
at last even tears have no taste.

We see the crack when it opens.

For months we walked in search
but nothing drifted ashore:
no boot, no oar, still less did we find
a hand
a heart
an eye.

How can we hear the voice the water swallowed?

***

We who lived for long by the water
who missed for long those who sank
know that the water has no songs
but the water´s own lament.

We who weep
we weep as long as there is weeping
at last the drugs of sleep and oblivion
do their work on us.

Setting sun
protect us from mild hands
and comfort that gives no comfort.

Oblivion´s butterfly velvet smooth on the wing
but with a poisonous sting beneath.
For the water owns no songs.

***

Sun come - sun go
frost come - frost go.

Summer and winter still come
to us they don´t come back.

Water come - water turn
wind come - wind go

to us they still don´t come back.

Goldeneyes come - goldeneyes turn
boat come - boat go.

Goldeneyes and boat come still
to us they don´t come back.

***

Long afterwards the water was clear blue
with shades of green

boats set out from land, sought back to land
fish weighed down the nets.

***

We sank and with us sank time
our bodies filled with not only water
oblivion was given to our memory
and drew us to the bottom
for a while our names followed us
but when time gave way, they too gave way.

In the mouldering where we were once
before names were given
and round us were the mouths of fish.

But nothing of what we tell
have we ever told
we are in death´s land
and we have nothing to tell from there.

The words are put in our mouths
how we were drawn deeper and deeper
and reached the kingdom of oblivion
where the cattle of oblivion grazed
and we drank the milk of oblivion.

Late at night we reached the coast that sings
snow was falling
the song was oblivion´s song
sweet as honey it met our lips
as when man sinks in woman
and woman in man.

Sailed on - and the ice breaks
rowed on - saw long-tails, eiders and goldeneyes,
our eyes burst, our lips burst
we were driven on and on
the greenery of algae became our sail.
The eagle gave us its eye.

It was the journey down to our death
that is what has been told here.
Of the land of death and our days there
we have nothing to tell.

***

Birds which were not birds
flocked in to the coast
their breasts were ripped by lead shot
in their eyes too there were holes.

They flew against the windows
they wanted in where the humans were.

***

We sank not
as our dead had sunk
in sorrow´s water we had for long
been swept downward.

At times the shore became a pier for us
where we waited beyond waiting.

From the bottom of the winds
which is even deeper than the water´s
we heard voices -
they were whispering to us.

***

Whether one year had passed or many -
that spring a wagtail arrived.

It alighted at the field´s edge
we saw it
it brought no greeting from the dead
but it was alive as we are alive.

The clear air turned even clearer
we saw our life.
A dread, it was.

Sorrow grieves in us -
will we some day see it
as the wagtail looked at us?

***

Where the oar belonged is forgotten
if it were found it would be so splintered
that no coast could be traced here
still less a name.

No memories of eider and goldeneye.

The oar belonging to the water.
The oar belonging to No-one.




  • Country in which the text is set
    Sweden
  • Featured locations
    Öland
  • Impact
    The sequence consists of thirty-four mostly short, unnumbered poems and is based on an incident the poet heard of as a child, about three hunters from the island of Öland in the Baltic who became separated from their boat as the ice they were on began to crack and open.

    Robin Fulton Macpherson

  • Bibliographic information
    Stockholm: Bonniers 1997
  • Year of first publication
    1997
  • Place of first publication
    Stockholm