En resa längs Nordens nationsgränser i tjugo punkter

"Det vi kallar marken vi står på" - En resa längs Nordens nationsgränser i tjugo punkter
 
Sommaren och hösten 2015 reste jag på Nordkalotten. Från Alta till Kautokeino och vidare till Karesuando. Därefter från Haparanda och Torneå till Pajala. Med mig bar jag frågan om vad det innebär och att leva intill en nationsgräns i Norden. I både Sápmi och Tornedalen skär nationalstaternas gränsdragningar rakt igenom liv, kulturer och språkområden, de har skiljt människor åt och begränsar ännu många livsutrymmen. Jag undrade vad gränstrakterna gör med den som skriver. Denna text är ett utdrag från en större undersökning av gränsernas våldsamma historia och dess konsekvenser, och utgörs av dikter, essäer och intervjuer.
Den som ser på gränserna från minoritetshåll, så som samernas och tornedalingarnas, ser också hur all vedertagen historieskrivning ändras då.
 

1.
BJÖRK: I thought I could organize freedom. How Scandinavian of me.

2.
RISTEN: Drømmer / dag og natt / uten grenser

3.
MALIN: Inför att vi skulle träffas första gången bad jag dig följa med till den faktiska gränsen mellan Sverige och Finland, men du ville inte det. Gränsen går inte där, sade du. Nu undrar jag, var går den då?
MIKAEL: Den gränsen är enbart politisk och nationell, en konstruktion utritad på kartan. En icke-plats. Det finns en skylt på bron som påverkar tullarna, jag får till exempel inte ta med min hund över till andra sidan eftersom han inte är rabiesvaccinerad. Jag tänker på det som en inre gräns snarare, som fungerar precis tvärtom. Alla mina kulturella identiteter finns i mig, i mitt fall den samiska, tornedalsfinska och svenska. Jag har lärt mig att hoppa mellan dem i olika sammanhang, men de har alltid förbindelser med varandra. Och faktiskt, om man tänker sig en bild där jag rent konkret står med ena benet i Finland och det andra i Sverige så är den bilden väldigt fin. Du ser en skarp politisk linje som klyver min kropp i två halvor, och samtidigt är jag samma kropp.

4.
MIKAEL: 1888 började kung Oscar II och militären att betrakta tornedalska finskspråkiga grupper som ett hot. Under de kommande
åren startades skolor med hjälp av statsbidrag i Tornedalen, med villkoret att de var svenskspråkiga. Det blev starten på försvenskningsprocessen. Det var då vårt trauma började som sedan fortsatte under 1890-talet och hela 1900-talet. Förföljelsen av tornedalskulturen. Kungen hittade naturligtvis stöd i den framväxande nationalismen, nationalstatens tankar om ett folk, ett språk, en kultur. Och så fanns det en viss rädsla. En mil från Pajala började Ryssland, som Finland tillhörde. Svenska staten var rädd att vi tornedalingar hellre skulle vilja tillhöra Finland. Innan fredsavtalet mellan Sverige och Ryssland 1809 var ju de finsktalande socknarna på båda sidor om älven ett och samma Tornedalen. Många i Sverige var också rädda att ryske tsaren skulle anfalla oss för att komma åt ishavshamnarna i Nordnorge, så det gällde att bygga höga barriärer mot Finland. Språkbarriären var en av dem, vilket fick konsekvenser som lever kvar i oss än idag.

5.
LARS: Symptomatiskt för de språkdarwinistiska strömningarna var att två av de fyra första statsskolorna placerades i byar på språkgränsen mellan finska och svenska. Man tänkte sig att de skulle vara ett slags bastioner för att hindra finskans framryckning. De två andra statsskolorna tillkom egentligen på initiativ av två sågverksägare som också delvis bekostade skolornas uppbyggnad och drift. Det var alltså inte bara staten som bidrog till försvenskningen av Tornedalen utan det gjorde också moderniseringen som sådan. Efter de fyra första statsskolorna byggdes en lång rad statsskolor i Tornedalen under 1890-talet och framgent.

6.
MIKAEL: Som barn fick min pappa, som så många andra i hans generation, veta att det inte var önskvärt att tala finska i skolan. Han talade aldrig meänkieli med mig. När jag var barn sade man att den som talade två språk var halvspråkig, och det var det fulaste man kunde vara. Hade du tornedalsfinska i dig var du handikappad, för evigt dömd till att aldrig kunna bli intellektuell. Men när pappa pratade i telefon eller med grannar använde han tornedalsfinskan, och då lyssnade jag. På slutet började jag smyga in finska ord när vi pratade. Jag minns ett tillfälle. Vi satt på älgpass. Jag ville se hur han skulle reagera. Jag ville säga, ungefär: »Nu ordnar det sig». Då rättade han mig. Han hörde att jag sade fel. J-ä-r-j-e-s-t-y skulle det vara. Han tog inte ens ett beslut att inte tala meänkieli, det var bara så det var. En hel generation kan tappa ett språk bara genom att låta det ske. Det har inte funnits en aktiv motståndshandling. Och samtidigt var min far stolt över sitt språk, det är märkligt.
MALIN: Du sade förut att du kände sorg över att inte kunna tala finska?
MIKAEL: Sade jag det? Då ändrar jag mig nu. Jag känner inte sorg, utan att det är synd, något jag beklagar.
MALIN: Vad är skillnaden?
MIKAEL: Finska språket hade kunnat vara ett arbetsredskap, och framför allt hade jag kunnat känna på finska. De språk du växer upp med blir dina känslospråk. Ungdomarna i Pajala i dag talar bara svenska. Ytterst få fattar vad du menar om du frågar när bussen till Gällivare går på finska. För en generation sedan hade alla förstått. De enda ungdomarna som kan finska i Pajala i dag är de som har föräldrar från Finland. Så visst är det en förlust. Men för att kunna djupintervjua en gammal människa måste du fortfarande göra det på finska. Och med allt detta sagt: Man får vara försiktig. Fascismen ligger nära minoritetstanken. Det ligger nära att se ner på andra och tro att man är bättre, att man har något som majoritetskulturen inte har. Några gubbar i Haparanda har ritat en tornedalsk flagga, jag är helt mot den rörelsen. När de började skulle man ansöka om ett tornedalskt pass, och för att få det måste man vara finskspråkkunnig och ha finsk släkt bakåt i tiden, där slår jag bakut. Varför skulle min fru inte vara tornedalsk som bott här i tjugo år? Man måste få definiera sig själv, det är det viktigaste. Vi tornedalingar definierade oss sent, Tornedalens riksförbund bildades först 1981, det är ett kollektivt medvetandegörande som fortfarande pågår här.

7.
MARJA: Kautokeinosamernas vinterland låg länge långt in i Finland. Men runt 1850, på den tiden när Finland tillhörde Ryssland, stängdes gränsen mellan Norge och Finland. För att kunna utnyttja vinterbetet folkbokförde sig många Kautokeinosamer i Karesuando i Sverige, eftersom ryska gränsen mot Sverige fortfarande var öppen. De blev då svenska samer som kunde använda samma vinterland som tidigare. En del samer har genom åren tvingats tillhöra tre olika nationer, och därmed betala skatt i tre länder, för markernas skull. Nationsgränserna har aldrig tagit hänsyn till dem. Men sedan stängde Ryssland gränsen mot Sverige också. Det var 1889. Då blev det trångt på de svenska markerna. En del familjer återvände till Kautokeino och Finnmark medan andra flyttade till Karesuando och Jukkasjärvi. På grund av detta så ökade antalet renar betänkligt i området helt enkelt. När även gränsen mellan Sverige och Norge stängdes för flytt till sommarlanden vid norska kusten så bestämde svenska staten att påbörja tvångsförflyttningar av samer, något som också drabbade min familj.

8.
MARJA: Farmor föddes 1894. Hon och farfar hade nio barn, varav ett var pappa som föddes 1918. Han var åtta år när de var tvungna
att flytta från Övre Soppero till Gällivare. Där stannade de i fem år. Sedan sa staten att de inte fick vara kvar där heller och tvångsförflyttade dem till Ammarnäs i Västerbotten, in i ett umesamiskt område. De var utfattiga när de kom ner. Renar vänder tillbaka dit där de är födda, så de hade nästan inga kvar när de kom fram till Ammarnäs eftersom de försvunnit längs vägen. Markerna var helt okända för renskötarna, det fanns förstås inga kartor eller GPS, det var omöjligt att leta reda på renarna igen. Pappa pratade samiska som barn, men under uppväxten på nomadskolan blev han illa behandlad för att han inte kunde riktig svenska, och därför ville han att hans barn skulle lära sig svenska ordentligt. Min pappa pratade samiska med sin mamma och sina syskon, så jag hörde språket när jag växte upp, men pappa pratade aldrig samiska med mig och min bror. Han blev sjuk tidigt, när jag var runt tolv år, fick Alzheimers och tappade svenskan helt, så vi kunde inte kommunicera med varandra de sista åren när han var på sjukhem. Vi förstod inte varandra alls, ingen personal kunde samiska, de enda som kunde språket var hans bror och syster när de kom och hälsade på. Han var instängd i en tyst bur de sista åren och dog när jag var 16. Jag har alltid velat ta tillbaka samiskan efter det, vilket jag också gjorde. Idag hade jag kunnat prata med honom. Jag har hittat en intervju på samiska med min farfar som gjordes 1952 där han berättade om tvångsförflyttningarna, vad som hände, tänk vad fantastiskt att jag nu förstår vad han säger. När språket förloras försvinner så mycket kunskap. Nu undervisar jag i samiska på Samisk Högskola i Kautokeino. Hälften av studenterna är icke-samer från hela världen som vill lära sig samiska, resten är sådana som jag, som förlorat språket och vill ta det tillbaka.
MALIN: Vad händer när samiska och icke-samiska studenter möts?
MARJA: De från Japan och USA börjar prata direkt, de saknar spärrar och är inte rädda för att uttala orden fel i klassrummet. Men de
samer som haft samiska som hemspråk från klass ett till gymnasiet, men ändå inte kan, bryter ihop. Jag är lika mycket psykolog som
språklärare ibland. De har så höga krav på sig själva att kunna prata flytande på en gång. Är man same så »borde» man kunna språket. Det är en sorg och frustration att bevittna.

9.
LARS: Jag insåg […] hur mycket 1809 faktiskt har betytt för mig och hur mycket jag har ställt in mitt livs kompass efter det årtalet. På ytan vet vi vad som hände. Det var det år då den ryska tsaren klöv Sverige i två delar längs efter Torne älv. Vad jag själv inte hade insett var att det var det år då min stora saknad föddes. Snittet längs den blödande svarta älven och oförmågan att ta sig över, den känslan har följt mig så länge jag minns. Det var det år då jag förlorade en merpart av min kultur och mitt språk som jag aldrig mer skulle komma att få åter i fullständigt skick.

10.
LARS: Jag var fyra år när vi på 1950-talet flyttade från finskspråkiga Vittangi, där jag är född, till Överkalix som är en svenskspråkig bygd nedanför språkgränsen. Min mamma var lärare med långa sommarlov, så under min uppväxt pendlade vi mellan en svenskspråkig och en finskspråkig plats. Mormor och morfar talade enbart meänkieli. För mig var det en tidsresa bakåt i tiden varje gång vi åkte till Lainio där de bodde. Jag klev ur bilen och in i en annan värld, det var en återförening med den nära släkten varje sommar. Lainio ligger avlägset, vägen som byggdes 1927 tar slut där, innan den fanns gick man på spångar över myren, tre mil till Vittangi som är närmaste by. Förutom språkskillnaden var också kulturen annorlunda, det var en ålderdomligare värld. Där fanns fortfarande småbruk, kor, alla jobbade som ett kollektiv, räfsade hö, vi barn hjälpte till, de vuxna stakade upp längs Lainioälven med forsbåtar för att slå hö som vi hängde på hässjor. Det är en kultur som var min men språkligt bara delvis min. Jag lärde mig prata finska på sommarloven. Mina föräldrar talade inte finska med mig, så jag hade inte språkkunskap för att tala nyanserat med mormor och morfar, det fanns en känslobindning mellan oss men inget gemensamt språk. Idag är det inte samma saknad i mig, många äldre släktingar är döda, nu handlar det mer om en sorg över glesbygdens död, den by som fanns när jag var barn är nu borta.

11.
ADAM: I dag slår historiens vingslag över Torneå. Nu är det oktober 2015. Innan Finland blev självständigt 1917, för mer än hundra år sedan, var det rysk närvaro i Torneå, och de hade sitt högkvarter i byggnaden som du ser där borta. Nu ligger det flyktingar där, på madrasser i skolsalarna. För några veckor sedan när strömmarna intensifierades blev vi tagna på sängen. I första hand är det irakier som kommer in i finska Torneå via svenska Haparanda med tåg, lokaltrafik och buss. Efter att det pågått ett par veckor, kom gränsbevakningen. Du kommer att se att på E4:an är det inte längre två filer in i Finland från Sverige. Finsk tull och gränspolis har stängt av en fil. De står där sedan några veckor tillbaka. De värnpliktiga har tagits hit för att sköta flyktingslussen där flyktingarna tillbringar ett dygn innan de registreras och slussas vidare till asylboenden. Det har uppstått en flask hals här eftersom det inte går att hitta boende till alla. Sedan Sverige och Finland gick med i EU har Torneå och Haparanda levt i gränslöshet, som en enda stor stad. De flesta av oss tycker att det inkräktar på vår integritet att plötsligt behöva tala med en tulltjänsteman och bli synad varje gång man vill över till andra sidan.
MALIN: Blir du stoppad varje gång?
ADAM: Inte längre. De gör någon slags utseendeprofilering i första hand.

12.
ADAM: Min amatörteatergrupp repeterar en pjäs nu, om hur det var när flyktingar kom hit under första världskriget. Den är skriven av Per Allan Olsson och heter En enkel över Haparanda. Eftersom Sverige varit neutrala under kriget fick de ta hand om transporter av krigsinvalider från bland annat Sibirien. De åkte tåg till Haparanda och därifrån vidare till sina länder. Alla passerade här, via det här nålsögat. En kompis till mig som är flykting från Afghanistan, Ahmad zia, spelar huvudrollen, den tyske soldaten Rainer som är en dramatisk summering av många öden på den tiden. Rainer föds på 1890-talet, i en tid då nationella strömningar växer i alla länder, och har Gud, kejsaren och fosterlandet som sina ideal. Men redan under sitt första slag blir han tillfångatagen och skadad. Rainer får hjälp av Sverige att ta sig hem via Torneå och Haparanda. Hans efternamn Schiel är hämtat från en person som verklighetens svenska röda kors-delegat Anna mötte i ett fångläger i Tjita, södra Sibirien.

13.
AHMAD ZIA: Det var krig och otrygghet i Afghanistan. Olika grupper av terrorister hotade oss oavbrutet och dödade människor. Sista tiden innan vi flydde var jättehemsk, vad heter det … motsats till bra? Dålig. Vi var rädda. Min pappa mördades. Det var krig i Ghazni, i min by. Det är lite svårt att förklara. Man måste vara i situationen för att förstå. Vi flydde när min pappa mördades. Jag, mamma och lillebror stannade i Iran medan min bror, som då var 14 år, flydde vidare mot Sverige. Han tog sig först till Pakistan och därifrån vidare till Turkiet, Grekland och Ungern. Jag vet inte exakt hur det gick till. Jag vill inte minnas de avskyvärda detaljerna … De där orden var faktiskt en replik ur pjäsen jag spelar. Det är Rainer som säger så. Min roll ligger nära mitt eget liv i verkligheten. Jag har haft stor nytta av att lära mig replikerna på svenska. Fyra år efter att min bror kom till Sverige fick vi komma hit med hjälp av anhörigvisum. Det var för snart ett år sedan, den 3 december 2014. Jag har tagit mig mellan Sverige och Finland som alla andra. Men sedan gränskontrollerna upprättats här måste jag visa pass och uppehållstillståndskort varje gång jag passerar. Poliserna stoppar inte alla utan vissa människor, svartskallar. Mig frågar de om papper, papper? Jag visar mitt svenska id-kort och visakort, men de accepterar inte dem, de vill bara se papper. Poliserna kan bara finska, knappt engelska eller svenska, det blir lätt missförstånd. När man står bredvid en polis ska man kunna känna sig trygg. Jag bor på svenska sidan och åker ofta över till Finland för att gå till shoppingcentret, jag har också kompisar där, vi spelar teater i Torneå, men ibland låter jag bli att åka eftersom det är lite krångligt och obehagligt.

14.
RISTEN: Fjellvåken / forteller / Jeg er / Den / som jeg / frykter / de fremmede

15.
ADAM: Det har varit en fascistdemonstration här i Torneå mot flyktingarna. Cirka 200 personer gick i demonstrationståget, de flesta var inte härifrån utan från resten av landet. Vi andra kunde inte låta det vara. Därför ville vi samla ihop till en motdemonstration, vilket vi gjorde. Efteråt såg vi i facebookgrupper att fascisterna skulle upprepa sin demonstration två veckor senare. Till det andra tillfället hade de skramlat ihop många, folk åkte från Tammerfors upp hit. Men det var också en större del som kom härifrån den andra gången. Vi stod med ryggen mot dem när de gick förbi, det lät som en hel hockeyarena när de skanderade »stäng gränserna!». Jag fick otäcka associationer, stöveltramp och fascism blev en tydlig bild när vi stod där. Jag såg en halvbekant, när han såg mig försökte han få med mig i tåget, jag svarade: »Jag känner inte dig längre». Sedan såg jag en vän på avstånd, då svor jag för mig själv: »Inte du också».

16.
MARJA: För några år sedan såg en av mina äldsta fastrar ett inslag om alla flyktingar som kommer till Sverige i dag, och då bara grinade hon. Hon mindes hur tufft det var att bli tvångsförflyttad och hamna på ett helt nytt ställe och inte vara välkommen. Att lämna allt, släkt och vänner, att inte kunna språket, känna tillhörighet. Varje år tog hennes föräldrar tåget upp till släkten i Soppero för ett kortare besök. Resten av året var de ledsna och längtade hem.

17.
RAWDNA CARITA: du fanger lyset / der du står / alene

18.
MALIN: Rawdna, när jag läser din novell Grense (publicerad i Gába (nr 1-2, 1998), är det omöjligt att inte tänka på de miljoner flyende barn och deras familjer som i detta nu ligger gömda i bussar och på tåg, och som vandrar till fots genom Europa, på flykt. Jag tänker på stycket där honan kommer först. Hon och hennes flock förkroppsligar kriget i min läsning. Den enorma gräshoppshonan med käftarna.
Hon med flinet. Bakom henne kommer de andra. De äter sig fram, bit efter bit. Enorma ohyggliga gröna svärmar som gnager sig fram
i riktning mot jaget och ödelägger landskapet. Hon, jaget, vet inte vad hon ska ta sig till. Och ungarna sover. Jag minns att jag stannade vid den korta meningen, och liksom häpnade, över ömheten, utsattheten, våldsamheten i de få orden: »Ungene sover».
RAWDNA: Det här är hennes hem. Varför kan de inte låta henne vara ifred? Det handlar om allt en mor gör för att ställa världen tillrätta, så att ungarna får vara trygga. Hon jagar bort dem som överträder deras gränser. De som försöker beröva människor på det som är deras. Till exempel deras hem. Måtte inte ungarna vakna! Måtte de få sova tills allt det här är över.
MALIN: Och efter kaoset, skälvandet, beslutet att inte ge upp utan fortsätta kämpa, avslutas novellen: »Mamma er hjemme.» Vad är det
för gränser du beskriver?
RAWDNA: Du är mamma till småbarn som ligger och sover helt oskyldigt, du har ansvar för deras framtid, och samtidigt är du med om något som nästan gör dig galen, något utanför din kontroll, ett tryck utifrån, från samhället, som du till slut bestämmer dig för att besegra. Hotet kommer bara, det finns inget skydd mot det. Men det som klingar i dig är: barnen sover. Du minns det. Kvinnan i novellen kastar sig ut från huset med geväret, men hittar till slut ett ställe i sig själv där hon kan säga: åt helvete med allt. Hon tar tillbaka sig själv för att kunna gå in igen till ungarna som sover, för det måste hon ju, gå tillbaka.

19.
MALIN: Hur skulle du beskriva nationsgränserna, här, i det här landskapet?
NIKO: De är en ödslig tullstation ute på tundran. Jag tänker aldrig på gränserna eftersom jag passerar dem hela tiden, till Enontekiö i Finland där jag växte upp, till Kautokeino där jag bodde i tjugo år innan jag träffade Ida och flyttade till Oslo. Det finns ett hus som en gång tillhörde min gudfar, poeten Nils Aslak Valkeapää. Det står i Lyngen som är ett område dit min familjs renar brukade vandra för sommarbete, men numera kommer familjen sällan dit eftersom gränsen mellan Norge och Finland är stängd för renars förflyttningar.
Och det var så märkligt det som hände, eller det jag kände, när jag kom dit första gången, jag var då vuxen. Kanske fungerar
människan som valarna, att kroppen reagerar på magnetiska fält i jordskorpan, att det är därför som man känner sig hemma på en
plats man aldrig varit på tidigare, man bara vet att det är ett hem, ett slags svar från kroppen till landskapet.

20.
MALIN: Fjällvråken. Vad betyder den dikten?
RISTEN: Samer har alltid varit tvungna att inrätta sig efter vad nationalstaterna bestämt. Områdena har blivit mindre, vi samer har
dragit oss så långt tillbaka norrut som vi har kunnat. Nu kommer vi inte längre, det är bara ishavet kvar. Samer har alltid tolkat naturen och använt den information som de får därifrån. Djuren varnar ofta om fara på olika sätt. Fjällvråken ger ljud ifrån sig. Historiskt har samerna alltid varit rädda för det främmande. Jag, liksom fjällvråken, fruktar det som kommer utifrån. Det som kommer utifrån har sällan fört med sig något som varit bra för oss samer. Där känner jag exempelvis gemenskap med det som historiskt har drabbat romfolket. Staten har alltid varit upptagen av att de som kommer hit ska lära sig det norska språket och kulturen, det gäller att förnorska fort, som om förnorskningspolitiken lever kvar. Man är väldigt rädd att de som invandrar ska behålla för mycket av sin kultur här. Där ser jag samband med det som historiskt hänt i Sápmi.

Röster
BJÖRK, musiker och skådespelare.
MIKAEL NIEMI, författare, verksam i Pajala, Sverige.
MARJA SKUM, språkforskare och renägare, verksam i Ammarnäs, Sverige och Kautokeino, Norge.
ADAM HUUVA, översättare och anställd på Tornedalens museum i Torneå, verksam i Torneå, Finland och Haparanda, Sverige.
AHMAD ZIA GUHARI, student, Haparanda, Sverige.
RISTEN SOKKI, poet och lärare, verksam i Kautokeino, Norge.
LARS ELENIUS, professor i historia, verksam i Luleå, Sverige.
RAWDNA CARITA EIRA, poet och dramatiker, verksam i Kautokeino, Norge.
NIKO VALKEAPÄÄ, musiker, verksam i Tromsö, Norge.
MALIN NORD, författare till denna text, verksam i Stockholm, Sverige.

Citat
1: Från låten Hunter, albumet Homogenic, 1997.
2, 14: Från diktsamlingen Bonán bonán soga suonaid / Jeg tvinner tvinner slektas sener, 1996.
5, 9: Från essän »Det förbjudna finska språket – språkpolitik och kulturell revitalisering i Tornedalen», publicerad i tidskriften Provins nr 4, 2002.
17: Från diktsamlingen ruohta muzetbeal lji ruohta / løp svartøre løp, 2011.
Fotnot
Punkt nr 18 är tidigare publicerad i tidskriften 10-tal, nr 21-22, 2015.

© Malin Nord / Ord&Bild, 2017