I Lappland (Lotten von Düben)

Vad tänkte Karin Savalo, när ett helt sällskap kom till Tuorpons sameby sommaren 1868? Främlingarna packade upp en stor kamera ur näverkontarna. En kvinna frågade om hon fick fotografera. Karin och hennes dotter Inga tog plats framför kameran. Varför var det så viktigt att hon och flickan efter att ha fotograferats rakt framifrån vred sig i profil? Det visste inte Karin Savalo.

Den kvinnliga fotografen var Lotten von Düben. Hon skulle själv knappast ha låtit sig fotograferas på samma sätt. I hennes kretsar porträtterades kvinnorna i helfigur, klädda i vackra klänningar och korten var smickrande. Man ville ha bilder av sig själv hemma och andra skänkte man till vänner och bekanta.3526396 2048 1151

Bilden av Karin Savalo och hennes dotter Inga ingår i den samling av fotografier och föremål som finns på Nordiska museet i Stockholm. Besöket i Tuorpons sameby gjordes då Lotten deltog i maken Gustaf von Dübens forskningsexpedition, som studerade fjällsamer i Lule Lappmark 1868. Sommaren 1871 gjorde de ännu en resa. Denna gång till skogs- och nybyggarsamer i Sorsele, Lule och Pite lappmarker.

Fotografin hade redan på 1860-talet fått ett starkt fotfäste i Sverige. Daguerrotypin hade ersatts av glasnegativet som Carl Gustaf Carleman hade introducerat i Sverige 1853. Denna glasskiva överdragen med kollodium, den så kallade våtplåten, innebar en revolution inom fotografin. Nu kunde man framställa ett obegränsat antal kopior från varje negativ.

Visitkortet var en följd av glasnegativets introduktion liksom framställningen av positiv på papper. Från början var det tänkt att med ett fotografi på en person klädd för visit ersätta namnet på visitkortet. På en person tog fotografen sex, åtta eller tolv tagningar. Dessa kontaktkopierades i storlek 6 x 9 cm och monterades på kartong. Inom framför allt borgarklassen blev det mycket populärt att byta visitkort med varandra. På salongsborden låg det speciella visitkortsalbum med bilder på släktingar och vänner.

Fotograferna använde sig också av visitkortsformatet för att sälja stadsvyer. 1865-70 innebar en formlig explosion av visitkort i Sverige och antalet yrkesfotografer ökade snabbt. I motsats till andra hantverksyrken var fotografyrket inte spärrat för kvinnor. På 1860-talet fanns redan femton kvinnor med bland Stockholms hundra registrerade fotografer. Berta Valerius, Rosalie Sjöman och Carolina von Knorring tillhörde dessutom eliten i kåren.

Stereofotografierna var också mycket populära. Detta slags "dubbelbilder" var tagna med en ögonbredds avstånd från varandra med speciella stereokameror. Betraktade i stereoskop gav de den hisnande upplevelsen av en tredimensionell bild. Stereobilder av exotiska platser och spektakulära händelser som jordbävningar, krig och kungliga begravningar var populära.

Vem var då Lotten von Düben eller Carolina Charlotta Mariana von Düben som hon egentligen hette? Hon är föga omskriven i den svenska fotohistorien.

Lotten var av adlig börd. Hon föddes år 1828, som det tredje barnet i en syskonskara av sex. Föräldrarna var majoren Robert von Bahr och friherrinnan Eva Carolina Åkerhiehn af Margretelund. Lotten växte upp på familjens egendomar, först Söderby och sedan Margretelund i Uppland. När hon var tjugosju år gammal bosatte familjen sig på vinterhalvåret i en våning i Stockholm, belägen vid dåvarande Klara Strandgata (nuvarande Vasagatan).

1857, tjugonio år gammal, gifte hon sig med friherren Gustaf von Düben. Han var medicine doktor och professor i patologisk anatomi vid Karolinska institutet. Paret bosatte sig i en våning vid Nya Kungsholmsbrogatan 7 (nuvarande Jakobsgatan). De fick hyresfritt disponera denna då Gustaf von Düben var sekreterare i Svenska Läkaresällskapet som ägde fastigheten. I familjen ingick då också Gustaf von Dübens mor, en huspiga och en kokerska.

1860 blev Gustaf von Düben professor i medicin (anatomi och fysiologi) vid Karolinska institutet samt inspektor där. Han efterträdde Anders Retzius, den fysiska antropologins förnyare i Sverige. Retzius hade infört begreppet skallindex, med vars hjälp människor kunde indelas i brachykefaler (kortskallar) och doliokokefaler (långskallar). Han hade också skapat Karolinska institutets stolthet — dess anatomiska museum. Här förvarades en stor samling, främst lapska, kranier. Kraniologin hade vid denna tid en viktig vetenskaplig position som idag kan vara svår att förstå. I den förenades de tre vetenskaperna anatomi, historia och arkeologi. Kraniologin antogs kunna besvara viktiga frågor om folkens gemensamma historia och utbredning.

Med tjänsten som inspektor vid Karolinska institutet följde en tjänstevåning på sju rum och kök på Hantverkargatan 3. I huset bodde också andra som arbetade eller studerade vid Karolinska institutet. Den senare så kände Carl Curman var en av dem. Under andra hälften av 1800-talet skulle han bli en av våra främsta amatörfotografer. Då Karolinska institutet 1861 behövde en ateljé för medicinsk fotografering ställde Carl Curman i ordning några av kandidatrummen två trappor upp i huset. Här lärde han sig arbeta med de då gängse våtkollodiumnegativen. Det är troligt att det var här som Lotten von Dübens intresse för fotografin väcktes. Hon ska också ha lärt sig fotografera av en släkting med egen ateljé.

Gustaf Retzius, son till Anders Retzius, lärde upp sig hos Carl Curman. Han ville fortsätta faderns kraniologiska undersökningar. Förutom själva det fotografiska hantverket lärde han sig att fotografera människokranier i ateljén: "Särskildt lockande syntes mig studiet av det lappska folkets kranier, af hvilka min far i Karolinska institutets anatomiska museum lyckats sammanbringa en synnerligen vacker och representativ samling. Jag började äfven fotografera en del av dem i originalens halfva storlek samt underrättade von Düben härom. Men då kom han en tid därefter en vacker dag och sade till mig: 'Nu har jag beslutit arbeta med de lappska kranierna, så att det där skall inte du hålla på med.'" Gustaf von Düben tog alltså över studiet av de lapska kranierna. Kanske kunde forskningen anses tillhöra den tjänst han hade. Gustaf Retzius som blev en känd anatom och fick i stället ägna sig åt kraniologisk forskning i Finland. Han gav 1878 ut "Finska kranier".

Resorna till Lappland 1868 och 1871

Gustaf von Düben behövde 1868 samla material för att kunna bearbeta de kraniologiska samlingarna på Karolinska institutet. Han skulle göra en katalog över dem och skriva en kortfattad etnologisk beskrivning.

Den tredje juli 1868 avreste sällskapet från Stockholm med ångbåten Njord. I denna första moderna svenska lappmarksexpedition ingick Gustaf von Düben, Lotten von Düben som fotograf, assistenten G H Santesson och kokerskan Johanna Björklund. Pinchertiken Tova medföljde också.

Även om resans syfte främst var vetenskapligt följde man den gängse turistrutten. Kvikkjokk var huvudmålet och från Luleå färdades man längs Lule älv upp mot fjällen. Carl XV hade som kronprins färdats denna väg liksom den engelske officeren Alexander Hutchinson som skrev den kända "Try Lapland. A fresh field for summer tourists".

När von Dübens gjorde sin resa 1871 träffade de i Jokkmokk fyra turister, alla försedda med bössor och fiskeredskap. Ett sällskap hade också en bärbar dusch med sig. Alla hade med sig Hutchinsons bok.

Lotten von Düben var praktiskt resklädd i sin s k Bloomerdräkt, med ett för kvinnor revolutionerande sportplagg — knäbyxor. Hennes tunga fotografiska utrustning bars i näverkontar av samiska bärare. Hon hade tagit på sig en komplicerad uppgift som expeditionens fotograf. Omedelbart inför varje fotografering måste hon preparera negativen med joderat kollodium. Exponering och framkallning måste ske medan plåten fortfarande var våt. Våtkollodiumnegativen var bara ljuskänsliga så länge som emulsionen var fuktig. Minsta felgrepp förstörde allt. Framkallningen skedde i ett speciellt transportabelt mörkrumstält.

Lottens stereokamera kan t ex ha varit en P Meaghers Tourist Binocular-kamera. Denna hade endast en bälg, som avdelades av en inre mellanvägg. Väggen var konstruerad som en rullgardin och kunde tas bort om man ville utnyttja hela plåten i format 12,7 x 19,1 cm. I en del av P Meaghers stereokameror fanns också slutare. Med de långa exponeringstider som krävdes var annars det vanliga att fotografen exponerade plåten genom att ta bort objektivlocket. Efter lämpligt antal sekunder, eller minuter, sattes locket tillbaka. Innan de ljuskänsliga gelatintorrplåtarna började fabrikstillverkas 1871 och brett slog igenom på 1880-talet, var detta den gängse metoden att exponera en plåt. Först 1888 tog preussaren Ottomar Anschütz patent på en ridåslutare. Då kunde man komma ner till mycket korta exponeringstider — 1/1 000 sekund.

Lapplandsresan 1868 varade drygt två månader och först i början av september återkom man till Stockholm.

1871 gjorde Gustaf och Lotten von Düben ännu en resa till Lappland. Gustaf von Düben hade då bearbetat det material han samlat in om fjällsamerna 1868. Han behövde komplettera med material angående skogs- och nybyggarsamer, som var bosatta i området mellan Vindelälven och Lule älv i Sorsele, Pite och Lule lappmarker. Expeditionen bestod denna gång, förutom av paret von Düben, av Gustaf von Dübens unga släkting Carl Forsstrand och kokerskan Sophie. Tiken Tova medfördes också denna gång.

Resan inleddes den 14 juni 1871 och man reste med båt till Piteå. Det första målet var Arvidsjaur där många samer samlades under midsommarhelgen. Sedan fortsatte man till Sorsele. Över Storavan färdades man med roddbåt och sällskapet fotvandrade sedan över stora skogs- och myrmarker. I tre veckor stannade man i Sorsele hos samen och prästen Anders Fjellner som var en stor kännare av samerna och deras liv.

Sällskapet besökte också Ammarnäs, där fjällsamer och nybyggare samlats till bröllop, dop och nattvardsgång. Gustaf von Düben skrev i sin reseberättelse: "...utbyte skedde af ostar, klädespersedlar, träarbeten etc, mot silke, glasperlor, 'blankor' etc." Men samerna var misstänksamma mot fotograferingen.

"Oaktadt ett par dagars umgänge med Lapparne och den förtrolighet, den öppenhet hvarmed de yttrade sig om sin ställning, kunde de likväl icke fullt förlita sig på ärligheten i vårt uppträdande. Redan strax de kommo hade vi talat vid dem om fotografiering, hvilken sak de kände el. lärde känna. Men under ett par dagar var det omöjligt att få dem att sitta, oaktadt en tid utsattes och bud skickades. Vi härledde detta från Lapparnes vanliga söl och obeslutsamhet, men fingo sedan en annan förklaring. Vid vår tillsägelse att de borde vara i högtidskläder och att gummorna borde hafva på sig sina silfverprydnader, framför allt arfprinsessan Maria Jonsd. Grahn, började de att draga öronen åt sig och öfverlägga. De kommo dervid öfver ens, att sedan de väl voro fotografierade i sina dyrbarheter, skulle jag visa dem för 'höga öfverheten', som skulle inse el af. granlåten förmoda att de voro rikare än de gåfvo sig ut, hvarpå en förhöjd beskattning heraf skulle blifva en följd; det vore derföre nödigt att undvika fotografieringen aldeles. Detta omtalades lyckligtvis för Pastor M., som fick tillfälle att lugna dem, och sedan blefvo de ganska villiga."

Efter Ammarnäs reste man till Arjeplog, Arvidsjaur och Jokkmokk och sedan över Luleå till Stockholm. Den tjugosjätte augusti återkom sällskapet till Stockholm. Man hade då färdats över trehundra mil.

På denna andra resa hade Lotten två kameror med sig. Stereokameran och en kamera med våtplåtar i format 20 x 13,5 cm.

Utrustningen vägde åtskilligt och antalet bärare uppgick ibland till tio-tolv stycken.

Efter dessa resor hade Gustaf von Düben samlat så mycket material att han ansåg sig åstadkommit "en någorlunda fullständig skildring av folket". Han beslöt då att ge ut den omfattande "Om Lappland och Lapparne, företrädesvis de svenske. Ethnografiska studier" (1873). Denna blev en klassiker inom sameforskningen.

Lottens fotografier från de båda resorna tjänade som förlagor till de träsnitt som illustrerade boken. Det var vid denna tid inte möjligt att återge fotografier i tryck. Hon hade då också fotograferat en mängd samiska föremål som också avbildades.

Expeditioner och exponering av det exotiska

Att Gustaf och Lotten von Düben gjorde denna lappmarksexpedition kan tyckas märkligt. Men detta var de stora expeditionernas tid. I USA fanns fotografer med på expeditioner som undersökte mineraltillgångar och indianer. I Afrika hade Stanley med sig kamera på sina expeditioner. De allra flesta som använde den fotografiska tekniken kom från samhällets övre skikt. Deras bilder på "infödingar" visades sedan upp i salongerna i London, Paris och Berlin.

Vetenskapsmannen Adolf Erik Nordenskiöld förde med sig Louis Palander som navigatör och fotograf till Spetsbergen 1872-73. Palander som sedan ledde Vegaexpeditionen fotograferade då också de mongoliska kusttjuktjer som kom till den infrusna båten. Bilderna är fina karaktärsporträtt med stark utstrålning.

Men hur kom det sig att så många, såväl utländska som nordiska vetenskapsmän riktade blickarna mot samerna och Lappland på 1870-talet. Runt om i Europa turnerade "lappkaravaner" — grupper av samer som visades upp för publik. På Hagenbecks zoologiska trädgård i Hamburg visades t ex en samefamilj med renar 1874 och fyra år senare en samegrupp från Kautokeino på tio personer. Samerna var oerhört populära med sina märkliga renar men även indianer, eskimåer, singaleser och kalmucker visades upp på motsvarande sätt.

Folktyputställningarna och uppvisningarna var idealiska för de antropologer som själva inte ville göra långa resor. De flockades med sina kameror och mätredskap. Vetenskapsmän skrev "äkthetsintyg" åt trupperna som turnerade och fick sitt undersökningsmaterial direkt serverat. Allra "lyckligast" var det när händelser som fallet med indianhövdingen "Vita räven" inträffade. Han avled i TBC i Göteborg 1875, varefter hans kropp transporterades till Karolinska institutet i Stockholm, där Gustaf von Düben inbjöd till visning på bårhuset! Händelsen berättar något om dåtidens syn på minoriteter.

Flertalet etnografiska museer grundades också vid denna tid som komplement till museerna, som visade den inhemska kulturen. Hagenbeck skänkte de etnografiska föremålen från den första lappturnén till det etnografiska museet i Leipzig. Gustaf von Düben skänkte eller sålde det mesta av sin stora samling av lapska föremål till Artur Hazelius Skandinaviska-etnografiska samling. (Detta namn ändrades 1880 till Nordiska museet).

Men fler och fler vetenskapsmän ville själva besöka de områden där samerna levde. En strid ström av forskningsresande från hela Europa började resa norrut. Skandinaverna följde efter. Norrmännen J.A Friis och Ludwig Daa uppsökte den ryska lappmarken 1867. Gustaf och Lotten von Düben reste i Lappland 1868 och 1871. En stor finsk expediton gick vid mitten av 1880-talet till Kolahalvön.

De flesta av dessa resenärer gjorde antropologiska undersökningar av samerna. De mätte, gjorde avgjutningar, samlade kranier och tog s k "folktypsstudier", stereotypa enface och profilbilder. Samerna sågs som ett led i den biologiska utvecklingen. En kvarleva från en förgången tid som man trodde skulle ge svar på viktiga frågor.

Samebilder och andra jämförbara fotografier

Lotten von Dübens fotografier av samer ingår i den tidens tradition att skildra det "exotiska". Det är antropologiska bilder där hon på samma glasplåt fotograferat en person rakt framifrån och från sidan. Stereobilden där Karin Savalo och dottern Inga först porträtterades rakt framifrån och sedan från sidan togs för att hjälpa Gustaf von Düben med hans mätningar av skallar. Dessa bilder kan jämföras med de som fotografen Ellen Wahlström tog på anhållna i Särna på 1920-talet. Hon berättar i boken "Ljusets hemligheter" av Clas Thor hur hon retuscherade porträtt och hur kunderna ibland ändå inte var nöjda med sitt utseende. Annat var det när uppdraget kom från polisen. "Med hjälp av retuscheringspenna hade jag försökt att få deras hy så slät som en persika. Ändå dög det inte. Men det fanns några undantag: - Det var när fjärsman kom med anhållna. Då skulle det vara porträtt framifrån och i profil. Och absolut ingen retuschering. — Varenda liten fräken skulle synas!"

Redan på 1860-talet lade polisen i större städer upp fotografiska signalement i speciella förbrytararkiv. En bok finns bevarad från länscellfängelset i Malmö, där det äldsta fotografiet är taget 1859. Det är nakna, oretuscherade identifieringsbilder av fångar. Vid bilderna finns noggranna anteckningar om födelseår och brottets art. Till Lotten von Dübens fotografier finns motsvarande uppgifter.

Först på 1880-talet inleddes bruket att fotografera fångar rakt framifrån och från sidan. (Något som fortfarande görs.)

Synen på samerna och sättet att fotografera dem har också paralleller med synen på indianerna. Den etnologiska byrån i Washington DC bedrev en omfattande fotografering av indianer. 1888 fotograferades t ex en betydelsefull delegation brulésiouxer. Fotografen placerade indianerna mot kulisser eller tillsammans med föremål för att få fram noggranna mått. För att kunna mäta olika vinklar av ansiktet ansågs det särskilt viktigt med fotografering både i profil och framifrån. Porträtt av indianer erbjöds till försäljning av den amerikanske fotografen James E. Mc Clees på 1850-talet med motiveringen att de hade ett historiskt intresse, "som minne av en ras som nu snabbt minskar i antal". Liksom samerna i Ammarnäs ombads ta på sig sitt silver inför fotograferingen kunde indianer kläs upp i lånade dräkter. John Wesley Powell, som ledde en av de stora expeditionerna genom den amerikanska världen, samlade 1868 ihop kläder från uteindianer, och skickade dem till ett museum. Fem år senare återvände han med de från museet utlånade dräkterna. Indianerna kläddes upp i dräkterna och fotograferades sedan av expeditionens fotograf. Det var en speciell "bild" man ville ha i detta fall. En bild av en förgången livsstil — inte indianernas verkliga liv i reservaten.

Kontrasten mot de då så populära visitkorten är enorm. På visitkorten avporträtterades i Sverige främst personer ur den nyrika borgerligheten i idealiserande porträtt. Porträttmåleriets standardpose, ärvd via daguerrotypiporträttet, levde kvar i visitkortet. Personens sociala ställning framhävdes av en självsäker hållning. I porträttateljén underströks detta genom inramningen av ett draperi, en pelare eller en vacker stol. Kunden måste ju bli nöjd med porträttet.

Visitkorten på 1860-talet visade nästan genomgående personer i helfigur. Ansiktet upptar en mycket liten del. Mot slutet börjar bröstbilden komma. Den dominerar sedan på 1870-talet.

Redan i slutet av 1860-talet hade priset för att låta sig fotograferas sjunkit drastiskt. Men bruket att låta ta sitt porträtt var mycket en social fråga. Hos bönder och småfolk fanns inte samma behov att föreviga sig på bilder vilka man bytte med släkt och vänner. Främst var detta populärt inom borgarklassen.

Men just genom att Lotten von Düben inte idealiserade samerna i sina bilder får de också en annan dimension. Många av hennes bilder är närbilder, där ansiktet dominerar. De får oss att fundera över dessa människors liv. Män och kvinnor märkta av ett hårt liv, åldrade i förtid. En del av bilderna är gruppbilder och visar samer i den miljö de levde. En miljö som idag i mycket har förändrats.

Gustaf von Dübens tankar kring att fotografera samer vet vi en del om. Han hade redan 1847, endast åtta år efter att daguerrotypin offentliggjorts i Paris från en resa till England, Godahoppsudden, Indien och Kina, skrivit apropå bushmän och hottentotter och denna typ av fotografi: "Människan utmärker sig äfven inom skarpt markerade racer, genom benägenhet för oändlig variation. Vid gruppers uppställande kan man derför icke hålla sig till någon enda eller några få karaktärer, utan man måste taga alla i betraktande." Men, fortsätter han: "skillnader måste finnas, och huru obestämt och ovetenskapligt de än må synas, måste detta allmänna intryck bestämma omdömet, emedan vi ännu sakna förmåga att beskrifva skillnaderna, att uttrycka dem i ord. Bilden är då vida bättre."

Han skriver också i reseberättelsen: "...medförde vi äfven en apparat för fotografi, hvilken i hög grad tyngde ock ökade massan av vårt bagage, om den ock i många fall gjorde det möjligt, att försäkra oss om varaktigare minnen af sedda ställen och personer än hvad som ligger i sjelfva seendet, en gång i förbi farten."

Karin Savalos tankar kring fotograferingen vet vi inget om. Om Lotten von Dübens tankar kan vi egentligen också bara spekulera.

Hemma var det en mängd lappska föremål som Gustaf von Düben ville ha fotograferade. Även de skulle användas som förlagor till illustrationer i hans bok. Hon tog också några bilder på släktingar till Gustaf. De kläddes ut i lapska dräkter och ombads inta olika poser, som att stå på skidor eller sitta i en ackja. Dessa bilder tog Lotten i en ateljé, vilken vet vi inte. Artur Hazelius använde dessa bilder när han på Skandinavisk-etnografiska samlingen 1874 arrangerade panoramat "Höstflyttning i Lule lappmark". Lottens fotografier från resorna användes också då C. A. Söderman modellerade ansiktena på de dockor som ingick i arrangemanget. Scenen väckte stor uppmärksamhet och visades även senare vid världsutställningarna i Paris 1878 och Chicago 1893.

Säkert gladdes Lotten också när Paul Belloni Du Chaillu ville använda hennes fotografier från resorna som förlagor till illustrationerna i sin bok "The Land of the Midnight Sun" som kom ut 1881 och i svensk översättning 1899.

Naturbilder

Lotten von Düben tog också många naturbilder på de två resorna. Hon var en av de första som fotograferade de svenska fjällen och vattenfall som Harsprånget och Stora Sjöfallet. Bilderna av dessa vattenfall togs ungefär fyrtio år innan utbyggnaden av vattenkraften i Jokkmokks socken påbörjades. På 1860-talet tog svenska fotografer en mängd topografiska bilder, men det var vyer från städerna. Redan i början av decenniet fanns de flesta svenska städer på visitkort. I slutet fanns i stort sett alla städer representerade. En fotograf som Alexander Gylfe tog vackra landskapsbilder längs nedre Norrlandskusten kring 1870.

Men ingen svensk yrkesfotograf hade rest till Lappland. I Norge fanns det däremot fotografer som börjat ta landskapsbilder. Marcus Selmer och Knud Knudsen var de första. Dessa fotografer tog bilder som var kommersiellt lönsamma. De bilder som turisterna ville köpa. Även om dessa bilder är storslagna och vackra kan de inte frigöras från denna aspekt. Fotograferna skapade i hög grad bilden av Norge, liksom senare av Sverige.

Men Lotten von Düben var amatörfotograf och behövde inte tänka på att sälja sina bilder. En del av dem skulle användas som förlagor till illustrationer i Gustafs bok. Men hon tog säkert en hel del för att hon tyckte om att fotografera och för att ha som minnen från resan. När de kom hem lät hon tillverka små "böcker" eller album där hon lät gravera in "Lapplandsminnen 1868" i guld. I dessa lade hon stereobilder med naturmotiv och någon enstaka bild av samer och själva expeditionen. Dessa skänkte hon sedan till bekanta som kunde betrakta bilderna i sina stereoskop. Flera sådana album finns bevarade på Nordiska museet.

Men hon och Gustaf sökte också upp storslagna motiv som fanns med i rese- och turistbeskrivningar. När de besöker Stora Sjöfallet hänvisar Gustaf von Düben direkt till Carl Anton Petterssons stora välkända planschverk "Lappland, dess natur och folk efter fyra somrars vandring i bilder och text skildrade", som gavs ut 1866. Gustaf skriver: "På några nakna klippor vid stranden af bassinen praktiserade vi oss ut för att se och fotografiera. Det hela måtte vid rik vattentillgång vara storartadt, om det icke på något vis motsvarar bilden i det s.k. Petterssons Lappland."

Han rekommenderar sedan själv i "Om Lappland och lapparne" hur man bäst skall se fallen i Porjus: "Mellersta fallet i Stora Lule elf nära Porjus nybygge, Napar kalladt: Detta fall, jemte de ofvan och nedan detsamma liggande i Porjusfallen, bör ses från elfvens södra strand, dit man begifver sig i båt från Porjus nybygge: Niommelsaska bör ses från norra stranden."

I fjällvärlden sökte man också den själsliga och fysiska hälsa som inte fanns i staden. Gustaf von Düben var ju läkare. Stockholm var vid denna tid en stad med höga dödlighetssiffror och ända in på 1860-talet var antalet döda större än antalet födda. TBC var en vanlig sjukdom, och så sent som 1853 hade också koleran skördat drygt 2 800 liv i Stockholm. Naturen sågs som en kurator och vattnet som hälsobringande. Det ansågs viktigt att bada i havet och att dricka vatten. Gustaf von Düben var några somrar på 1860-talet också intendent vid Medevi brunn, Sveriges äldsta hälsobrunn. Den tidigare omnämnde Carl Curman var balneolog, dvs inriktad på läran om olika slags bad och om deras medicinska betydelse. Curman utvecklade bl a havsbadanstalten i Lysekil till att bli den förnämsta av Bohusläns kurorter. Han grundade också flera badhus i Stockholm. Som en mycket skicklig amatörfotograf fotograferade han bl a naturen, havet och klipporna i Bohuslän.

Förutom att vatten i form av vattenfall och sjöar var ett tacksamt motiv spelade säkert synen på det hälsobringande vattnet in när Lotten tog sina bilder. Inspirationen började också komma från målarna i Düsseldorfskolan. När Gustaf von Düben beskriver besöket och fotograferingen av Harsprånget hänvisar han direkt till Marcus Larssons måleri.

Först på 1880-tal vaknade det stora intresset för natur- och landskapsfotografi i Sverige och flera fotografer började livnära sig på att sälja bilder till turister.

Amatörfotograferna, som ökade stort i antal på 1880- och 90-talen tog också många naturbilder. Svenska Turistföreningen som grundades 1885 började under parollen Känn ditt land "upptäcka" Sverige åt såväl svenska som utländska turister. Turistföreningen initierade också en rad fotografiska pristävlingar med början 1893. Man efterlyste bilder från såväl de olika landskapen i Sverige som "folktypsbilder". Lotten von Düben skickade in en del av sina samebilder till Svenska Turistföreningen.

När Gustaf von Düben pensionerats 1887 flyttade han och Lotten till sin egendom Nysund i Södermanland. Fyra år senare förstördes kraniesamlingen på Karolinska institutet i en brand. Gustaf von Düben avled 1892. Hans stora antropologiska arbete om de lapska kranierna, som var den ursprungliga orsaken till Lapplandsresorna, hade inte hunnit komma ut under hans livstid. Först 1910 gavs "Crania lapponica" ut med ett förord av Gustaf Retzius. Lotten von Düben levde kvar på Nysund där hon dog 1915, åttiosju år gammal. Då paret inte hade några barn gick en släkting till Gustaf von Düben igenom hemmet efter Lottens död. Fotografierna överlämnades 1939 till Nordiska museet. Där förvaras de tillsammans med de fotografier Lotten själv skänkt med början 1874. Gåvan innehöll också sju negativ. Femtionio av de negativ som bevarats, finns på Uppsala universitetsbibliotek dit de överförts från den Naturgeografiska institutionen.

Vad som hänt med Lotten von Dübens kameror vet man inte. Efter hemkomsten från Lappland 1871 tog hon endast "beställningsbilder"av en rad samiska föremål för boken. Hon fotograferade också som tidigare nämnts för Artur Hazelius räkning några av Gustaf von Dübens släktingar, uppklädda i samiska dräkter. Några andra motivval är inte kända. Fotografin tycks för Lotten ha varit kopplad till "uppdraget" som fotograf åt maken. Hon tycks inte själv ha drivits av en lust att berätta med sina bilder.

Genom sitt motivval, samerna och samernas värld, är fotografierna i ett svenskt perspektiv högst unika. Internationellt ingår de i upptäcktsresornas genre och den tidiga fotografi av främmande kulturer, som finns i antropologiska samlingar. Lotten von Düben tog dessa bilder under en tid när fotografi i regel var liktydig med porträttfotografi i ateljé och vackra vyer av städer. Hennes bilder har samtidigt något av reportage- och dokumentärfotografi över sig. Inom den genren hör hon därför till pionjärerna.

 

Litteratur:
Broberg, Gunnar: Lappkaravaner på villovägar. Antropologi och synen på samerna fram till sekelskiftet 1900. I: Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1981-1982 (1982) s 27-68.

Düben, Gustaf von: I Lappland 1868 och 1871. Reseberättelse av Gustaf von Düben bearbetad och kommenterad av Gunnar Broberg, Leif Lindin och Ingvar Svanberg. Umeå 1989. Acta Bothniensia occidentialis, 10.

Düben, Gustaf von: Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske. Ethnografiska studier. Nyutgåva 1977 med förord och efterord av Jan Garnert.

Fleming, Paula: Indianer på glasplåt — traditionen att fotografera indianer. I: Jacobson, Claes-Håkan: Rosebud Sioux. Ett folkslag i förvandling. Stockholm (1989, s 61-82.

Hansson, Heidi och Lundström, Jan-Erik (red.) (2008). Looking North: Representations of Sámi in Visual Arts and Literature. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar nr 63. Umeå: Bildmuseet, Umeå universitet.

Hellsten, Per: Lotten von Düben — fotografier i Lappland. I: Se dig om i glädje. Sex fotografer — sex temperament. Utställningskatalog från Fotografiska museet (1981) s 27-32.

Hellsten, Per: Våra första samefotografier. I: Från Bygd och vildmark. Luleå stifts årsbok (1973) s 5-16.

Rittsel, Pär & Söderberg, Rolf: Den svenska fotografins historia. Stockholm 1983.

© Eva Dahlman, 1991, 2021

Originally published as "Introduction" to: Lotten von Düben. I Lappland / In Lapland. Stockholm: Alfabeta 1991

Idag hade termen "same" använts i stället för "lapp" och man skulle ha kallat boken I Sápmi.