Hemsöborna

Kap. I.
Carlsson går in i tjänsten och befinnes vara en spelfågel.

 

View from Kymmendö © Angelika Fischer, Berlin

Han kom som ett yrväder en april-afton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med skötekan att hämta honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt. De skulle till handelsman och ha en tunna tjära, och på abeteket och hämta gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på gästgivargården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp. Och så kommo de äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle hissa focken, som inte fanns.

Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern, när ekan gick över stag och länsade ner åt Saltsäcken.

- Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden; Stopp till! Stopp till! och medan Carlsson tittade efter hålen hade Clara knuffat undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades Lotten få ekan opp i vinden igen, så att nu strök det ner åt Aspösund med god gång.

Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med blå ögon och näsa krokig som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö för att ta hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med sedan gubben Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.

Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna om ställningar och förhållanden, så fick han riktiga skärkarlssvar:

- Ja si, det vet jag inte! Ja si, det kan jag inte säga! Ja si, det vet jag rakt inte.

Så dem blev han inte klok på!

Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gackade bakom kobbarne, och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar och strömmar, tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av ut på stora vattnet där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke; än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen när ekan gick över dem; en yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och måsar som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut där stjärnorna gingo ner i sjön syntes ett rött och ett grönt öga av en stor ångare som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom salongsventilerna.

Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar, så många att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark.

»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär detsamma som att inför stadsbon vara från landet.

Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så att man måste ta ner och ro. Och snart inkomna i ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en stuga inne mellan alar och tallar.

- Nu ä vi hemma! sa Clara och båten sköt in i en smal vik, där en ränna var huggen genom vassen, vilken rasslade mot båtsudorna, och väckte en lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok.

Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig uppe vid stugan.The farm, Kymmendö © Angelika Fischer, Berlin

Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och urlastningen började. Seglet rullades på råt, masten togs ur, och stagen virades med tågnålarne omkring. Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, knyten lågo snart på bron.

Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen och såg idel nya och ovanliga ting. Utanför bron låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed brons långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare, fästor, draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och på broplankorna stodo strömmingstrummor, tråg, tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet låg en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade ejdrar, skrakar, prackor, svärtor, knipor, och under takskägget lågo på hållare, segel och master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar, lak-klubbor. Och på land stodo gistgårdar med strömmingsskötar, så stora som de största körkfönster, flundernät med maskor som man kunde få armen i, abborrgarn nybyggda och vita som de finaste slädnät; men rätt opp från bron gick det som en herrgårdsallé med två rader klykstör, och på dem hängde stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu lyktan och kastade sitt sken på sandgången, som gnistrade av musselskal och torkade fiskgälar, och i noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost i spindelnät. Men lyktan lyste också på ett gammalt gumansikte, som tycktes torkat av blåst, och på ett par små vänliga ögon som krumpit ihop vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan, en raggig best som kunde gå lika bra i sjön som på land.

- Nå, är ni hemma nu kära hjärtans, hälsade gumman, och har ni gossen med er!

- Jo, här är vi, och här är Carlsson, ska moster se! svarte Clara.

Gumman torkade sin högra hand på förklädet och räckte den åt drängen.

- Välkommen då, Carlsson, och må han trivs hos oss. Har ni fått med kaffet och sockret, flickor, och seglena är inne i bo’n? - Så, kom då opp, så ska ni väl ha er något att äta!

Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson tyst, nyfiken, i väntan att få reda på huru hans liv skulle ställa sig på den nya platsen.

Det brann eld i spiseln inne i stugan och det vita slagbordet hade en ren duk på; och på duken stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar med rosor och förgätmigej; en nybakad bulle och skörtorkade skorpor, en smörtallrik, sockerskål och gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson fann rikemansaktig och som han ej väntat sig så långt bortom all ära och redlighet. Men stugan själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade henne i det flammande skenet från spiseln som korsade sig mot talgljusets i mässingsstaken, och lyste i mahognychiffonjéns något suddiga polityr, speglade sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel, gnistrade i silverinläggningarne på de långa fågelbössornas damaskerade pipor, och ritade upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av postillor, psalmböcker, almanackor och bondepraktikor.

- Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson, som var en nyare tids barn, sprang verkligen inte ut på logen, utan steg genast fram och satte sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade med hans kista, som kom ut i köket, vilket låg på andra sidan farstun.

Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade på igen och gav henne ett litet kok, samt förnyade bjudningen denna gång med tillägg att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.

Drängen satt och rullade mössan och passade på vindkasten hur han skulle ställa sina segel, för det var alldeles tydligt att han beslutat sig för att stå väl med vederbörande, men som han inte visste ännu om gumman var av den sorten som tålde att man pratade, vågade han inte slå opp språklådan med detsamma förrän han hade hört var landet låg.

- Det var en rasande rar chiffonjé, det där, tog han till och fingrade på mässingsrosorna.

- Hm! sa gumman, men det är inte så mycket i henne.

- Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson på och trädde in lillfingret i nyckelhålet till klaffen; där är nog moltum, där!

- Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon kom hem från auktion, men Floden skulle i jorden, och Gusten på excesisen, och så har det ingen reda varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde nya stugan, som ingen nytta var till, och så gick det undan för undan. Lägg i sockret nu Carlsson, och drick en kopp kaffe!

- Ska jag börja, jag? krusade drängen.

- Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman. Den välsignade gossen är ute på sjön med bössan och så tar han Norman med sig, så det blir aldrig något uträttat. Bara de kan komma ut och klå efter en fågel så låter de kreatur och fiske gå över styr, och ser Carlsson, det är därför han ha kommit hit för att styra till rätta; och därför ska han hålla sig liksom litet för mer, och ha ett öga på gossarne. Vill han inte ta en skorpa! Carlsson!

- Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom för mer, så att de andra lystra på mig, då ska det också vara ordning, och då ska jag ha ett ryggstöd, för jag känner gossarne, när man ska vara du och gemen med dem, tog Carlsson sitt landfäste, när han kände var han var hemma. Vad sjöaffärderna anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för dem känner jag inte, men på land där är jag hos mig, och där vill jag råda.

- Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då ha vi söndag, och få språka vid dagsljus. Nu ska Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig sedan.

Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset och lät det rinna till en dryg fjärdedel i koppen. Och sedan han druckit en slurk, kände han sig benägen att uppta det fallna samtalet, som berört honom ytterst angenämt. Men gumman hade rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut och in, och rackan gav skall på gården, så att uppmärksamheten drogs utåt.

- Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.

Och nu hördes röster utanför och rasslet av klackjärn emot bergknallarna, och mellan balsaminerna i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och packningar på ryggarne.

Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades dörren till stugan. In kom nu klivande sonen, i sjöstövlar och stortröja; och med den lycklige jägarens säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa ejder på bordet vid dörren.

- God afton, mor, där har du kött! hälsade han utan att ännu märka den nykomne.

- God afton, Gusten, ni ha varit borta länge, hälsade gumman igen, under det hon kastade en ofrivilligt belåten blick på de praktfulla ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade brösten och de sjögröna nackarna. - Ni har haft gott skytte, ser jag. Nå, se här ha vi Carlsson nu, som vi ha väntat!

Sonen kastade en forskande blick ur sina små vassa ögon, som halvskymdes av ljusröda ögonhår, och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit öppen, blev blyg.

- God afton, Carlsson, sade han kort och skyggt.

- God afton själv, svarte drängen och anslog en ledig ton färdig att bli överlägsen så fort han fått den unge mannen klar för sig!

Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på fönsterbrädet och lät modern ge sig en kopp kaffe; i vilken han genast lade brännvin och drack, under det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne och undersökt dem.

- Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson och klämde dem över bröstet för att känna om de voro feta! Han är en snäll skytt, kan jag se, för skotten sitter på rätta stället!

Gusten svarade med ett listigt grin, för han hörde genast att drängen inte förstod skytte, då han berömde skott som satts in medfjärs och gjort fåglarne odugliga till vettar.

Men Carlsson gick på oförfärat och pratade; berömde skälskinnsväskorna, prisade bössan, och gjorde sig så liten som möjligt, så okunnig om sjösakerna som han verkligen var, och mer till.

- Var har du gjort av Norman? frågade nu gumman, som började bli sömnig.

- Han håller på att bära opp grejorna i boden, svarte Gusten, men han kommer väl snart.

- Och Rundqvist har redan lagt sig, nå det är på tiden också, och Carlsson kan vara trött som har varit ute och färdats. Jag ska visa honom till rätta var han ska ligga, om han följer med.

Carlsson ville gärna stanna kvar och se timglaset rinna ur, men antydningarne voro för öppna att han längre skulle våga fresta. Och gumman följde honom ut i köket men kom strax in igen till sonen, som genast återtagit sin frimodiga min.

- Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman; han ser mig rejäl och villig ut!

- N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar skyt, den hålen!

- Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå fast han är språksam.

- Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, som vi få dras hårt med, innan vi bli fri från honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta för maten, och inte ska han komma mig för när, inte. Ja si du tror aldrig vad jag säger, men du får väl se, du får väl se! Och så ångrar du dig när det är för sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var också så mör i mun, och kunde så mycket fasligheter, men i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi hanka me’n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna där hymlare som ä kringa i mun, är bara stora i grötfatet. Tro du mig!

- Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro folk om gott, och begära orimligheter sen! Rundqvisten är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land också, men han kan så mycket som andra inte kan; och sjökarlar få vi aldrig mer, för de gå till flottan och tulln och lotsverket, så hit kommer bara landsfolk mer. Ja ser du, man får ta vad man får.

- Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, utan alla ska gå till Kronan, och hitut samlas allt skrap oppeifrån land. Inte må en tro att något ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina orsaker, och därför säger jag som förr: se opp med ögona!

- Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, återtog gumman, och hålla reda på ditt, för det blir ditt alltsammans ändå, och du skulle vara hemma och inte ligga på sjön jämt och samt, och åtminstingen inte ta folket från arbete, som du gör.

Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte:

- Åhja, mor, men du tycker nog om att få stek på bordet, när det vankats salt fläsk och torrfisk hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för resten, så, jag går inte på krogen jag, och något ska en ha att roga sig med. Mat ha vi ju, så det räcker, och lite pengar på banken, med, och gården ruttnar inte; vill han brinna så kan han få det, efter som han är brandförsäkrad.

- Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men allting annat faller sönder; gärsgårdarne ska lagas, dikena ska tas opp, logtaket multnar så det dryper in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är sköra som fnöske, nätena ska lättas och mjölkkällarn skulle täckas. Ock-ock-ock, det är så mycket som skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi väl se till om inte det kan bli av ändå, efter som vi ha fått en enkom till att ordna me’t, och få se om inte Carlsson är mannen till’et!

- Nå, så lät ’en göra’t då! snäste Gusten och reste med handen sitt kortsnaggiga hår på ända så det stod som spik. - Se där är Norman! Kom och ta en halv nu! Norman!

Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende mustascher och blåa ögon kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten sedan han hälsat gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor ur västfickorna och stoppat med svarta ankaret, började de på jägarvis, vid en kaffehalva, gå igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i havsbandet. Och fåglarne undersöktes med fingrarna i skottsåren, och haglen räknades, oavgjorda träffar förhandlades, och nya planer till andra utflykter uppkastades.

Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för att få sitt natthärbärge.

Det var en ryggås-stuga och såg ut som en skuta med kölen i vädret, flytande på lasten, bestående av allt världens gods. Högst upp under den sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne; därunder voro bräder och båtbord stuvade till torkning; lin- och hamphärvor, draggar, smidesjärn, lök-knippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk lågo nystoppade vettar i en lång rad; på en annan voro fårskinn kastade; från en tredje dinglade sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och strumpor; och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor, käppar med ålskinn, störar med långrevar och stångkrok.

Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä, och vid väggarne tre utdragssoffor, bäddade och med ganska rena men grova lakan.

I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en plats, och sedan hon avlägsnat sig med ljuset, lämnat den nykomne i skymningen som endast svagt upplystes av glöden från spisen och en kort månstrimma, som lagt sig på golvet kluven och rutad av fönstrets post och spröjsar. Av blygsamhetsskäl bestods intet ljus vid sänggången, då flickorna också hade sina sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln i skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog uret ur västfickan för att dra upp det vid skenet av kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i hålet och började vrida med något ovan hand, ty klockan var endast i gång om söndagarne och vid högtidliga tillfällen, då han hörde en djup knarrande stämma stiga upp från sängkläderna:

- Nej si fan har klocka också!

Carlsson röck till, tittade ner, och såg i glödskenet ett lurvigt huvud med ett par pliriga ögon upphängt på stödet av två håriga armar.

- Angår det dej du? svarade han för att inte vara svarslös.

- Angången ringer de i körkan fastän jag aldrig går dit! svarte huvet.

- Fast, sitter du fast, så ska jag slå ett ämbar vatten på’n, högg Carlsson igen.

- Det var inte så dumt sagt det där, käftade den andra. Men det var en schangtil karl i alla fall som har saffian i stövelhalsarna.

- Jo jag, skulle tro det, och galoscher har han också om han sätter till!

- Nej Jessus, har han galoscher också; då kan han bestämt bju’ på en sup!

- Ja det kan han också om det gäller, svarade Carlsson avgjort och gick efter höganäskruset. - Var så god och håll till godo.

Han tog ur korken, drack en klunk - och räckte över kruset.

- Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det är brännvin. Så, gutår och välkommen till by’s! Nu säger jag du till dig Carlsson, och du kallar mig tokiga Rundqvist, för så heter jag mest.

Och så kröp han under täcket.

Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i säng, sedan han hängt sin klocka på saltskäppan och ställt stövlarna mitt på golvet så att de röda saffianskilarna skulle synas utåt.

Det var tyst i stugan och endast Rundqvist hördes snörvla bort vid spisen. Carlsson låg vaken och tänkte på framtiden; som en spik satt gummans ord i huvet, om att han skulle vara liksom förmer än de andra, och att han skulle sätta gårdsbruket på fötter. Omkring den spiken värkte och bulnade det, och det var som han skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och tänkte på mahognychiffonjén och sonens röda hår och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en stor knippa nycklar på en stålring och skramla med dem i byxlommen, och så kommer någon och ber om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar på högra benet, sticker ner handen i fickan och känner nycklarne mot låret; och så plockar han på knippan som när man reder drev, och när han fått fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker han in den i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret i aftons, men nyckelhålet som sett ut som ett öga med en ögonsten i blir runt och stort och svart som en bössmynning och över andra ändan av pipan ser han sonens röda sarvöga sikta skarpt, lömskt, som om han ville försvara sitt guld.

Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp ur sin halvslummer. Mitt på golvet, dit månrutorna flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som snart dykte ner i en säng vilken knarkade ett väldigt tag som en båt mot en rankig brygga, och så levde det i lakan och fnissades tills det blev tyst.

- God natt, små flickor, hördes Rundqvists slocknande röst. Dröm om mig, så är ni snälla.

- Jo, det brydde vi oss allt om! svarade Lotten.

- Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara.

- Ni är - så snälla - så! Om jag bara kunde vara så snäll - som - ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal, och så får man inte sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med livet. God natt med er, barn, och akta er för Carlsson, för han har klocka och saffiansstövlar! - Ja, Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer, lyckan går, lycklig den som flickan får. - Va ligger ni och fnissar för där borta! - Hör nu Carlsson, kan jag inte få en sup till, det är så rysligt kallt här bortnast, för det drar från spisen.

- Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag sova, snäste Carlsson som blivit störd i sina drömmar om framtiden, i vilka varken förekommo vin eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning som »förmer».

Det blev tyst igen, och endast dova ljud från jägarnes historier trängde genom de båda dörrarne och däremellan nattvindens sakta ryckande i spjället.

Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren Lottens halvhöga stämma läsa utantill något, som han först inte kunde fatta, men som småningom släpade fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde: och inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, tyriketärditt ochäranochhärlighetenievighetamen. God natt Clara! Sov gott!

Och så snarkade det om en liten stund från flickornas säng, men Rundqvist drog timmerstockar så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste inte själv om han var vaken eller sov, förrän han kände täcket lyftas och en knubbig och svettig kropp krypa ner vid sin sida.

- Det är bara Norman! hörde han en inställsam röst bredvid sig, och förstod, att det var drängen, han skulle ha till sängkamrat.

- Jaså, det är skytten, som är hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta på lördagsafton.

- Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bössa har kvar, fräste Norman av.

- Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte förlora sista ordet. Jag kan skjuta svartstarar med rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå.

- Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga stämma genom dörren utifrån farstun.

- Javars! svarade korus.

- God natt med er då!

- God natt, moster!

Och så drogos långa suckar, och så pustades, flåsades och snusades, tills snarkningarne voro igång.

Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och räknade fönsterrutorna för att bli sanndrömmad.

[...]

Kap. VII.

Carlssons sanndrömmar; Chiffonjén bevakas, men utredningsmannen kommer och stryker streck över alltsamman.

 

Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit fullt vad man plägar kalla lyckligt. Gumman var till åren, om icke lastgammal, och Carlsson stod i begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina nu ingångna fyrtio år hade han mest släpat för brödet och framkomsten, och den flickan han ville ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme och såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet pocka, kanske starkare än annars, emedan han icke haft så strängt arbete sista året, och kanske även därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde. Hans tankar började därför att spela, när han satt i köksvärmen, och hans ögon vande sig att följa Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan. Blicken stannade småningom, slog sig ner och vilade, gjorde små utflykter hit och dit, flög bort, kom igen. Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och vart han gick såg han henne. Men det var en annan, som också såg, men ej på Clara, utan på ögonen, som följde henne, och ju mer hon såg, dess mer trodde hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes öga, som värkte och rann.

Det var några dagar före julafton. Mörkret hade fallit, men månen hade kommit upp och lyste klar över snöhöljda granar, över den blanka viken och den vita marken. En snål nordanvind drog fram och sopade torrsnö för sig. Men inne i köket stod Clara och eldade bakugnen, medan Lotten arbetade i degtråget.

Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann som en katt i värmen; hans ögon vore ute på spel och de gassade sig och gonade sig, när de stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur linnet.

- Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? frågade Lotten.

- Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig en fårskinnskofta, sedan hon lagt undan raka och viska.

Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när hon gått ut, steg Carlsson upp och gick efter.

Om en stund kom gumman ifrån stugan och frågade efter Carlsson.

- Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte Lotten.

Utan att vänta på närmare besked, tog gumman en lykta och gick också ut.

Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända om och ta på sig något, efter som det bara var ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom raskt nog upp till lagården, gick strax in i fjöset, där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det svaga månskenet, som föll in genom spindelvävar och höboss på rutorna, såg hon korna vända sina huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret grönt lysande ögon. Pallen stod där och stävan också. Men det var inte det hon ville se, det var något annat, något hon för all världen aldrig ville ha sett; något som lockade henne som en halshuggning och som skrämde livet ur henne. Så gick hon då över ströhögarne fram genom fähuset och kom in till fåren. Där var mörkt och tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu. Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej, det var inte det hon ville se. Så gick hon vidare och kom in till hönsen, som krupit upp på pinnarne och småskrockade, som om de nyss blivit väckta.

Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i månskenet igen. Två par skodon, ett mindre och ett större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de voro blåa i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat. Hon följde efter, som om hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter marken som en stolpkätting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades från ett osynligt ställe inne i hagen.

Och det drog och drog, drog henne in i samma hage, förbi samma stätta, under samma hasselbuskar, där hon en annan gång, en ryslig gång, hade upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. Nu stodo hasslarne nakna och buro bara de nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande för vinden, men så tunna, att man kunde se stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem.

Och mera kätting, mera kätting stacks ut; slingrade in under granarne, som lossade sin snö över hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem, rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner på hals och rygg och kylde och vätte.

Allt längre och längre bar det av inåt skogen, där tjädern flög upp från sin nattkvist och skrämde henne, ut över kärr, där tuvorna gungade, - över gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.

Två och två gingo spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida, ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; över stubbåker, där snön blåst av, över stenrös och diken, gärdselhögar och vindfällen.

Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon frös om huvudet och var valhänt, stack de magra, röda händerna under kjolen och blåste i dem emellanåt. Hon ville vända om, men det var för sent och hon kunde ha lika långt tillbaka som att gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde, som om de frusit i nordanvinden; och så kom hon till en stätta. Månskenet föll klart och skarpt, så att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon märkte intrycket av Claras kjol, av koftan med fårskinnsbrämet. Det var här således! Här! Hon darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is, brann som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon satte sig utmattad ner på stättan, grät, skrek, lugnade plötsligt av, steg upp och gick över. På andra sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården. Vinden blåste skarpt och kändes gå mitt igenom ryggen, slet i hårtestarne och isade näsborrarne; halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande skivan, hörde den torkade vassen susa om öronen, knäckas under fötterna, och hon slog ikull på en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om döden varit efter henne och bränt henne i ryggen, nådde andra stranden, men gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som fönsterrutor på dybotten och som klingande och krasande brusto under hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt benen, men hon vågade inte skrika för att inte någon skulle komma och fråga henne var hon varit. Hostande, som om bröstet ville spräckas, släpade hon sig upp ur vaken, smög sig uppför backen, gick rätt in i stugan till sängen, lade sig ner och bad Lotten göra eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där blev hon liggande.

Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och fårfällar över sig, elda upp med långved, men frös ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt ute i köket.

- Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn.

- Nu är jag där, svarte gumman pustande, - och jag går aldrig igenom. Stäng dörrn och gå i chiffongjen. Nyckeln ligger bakom kruthornet på hyllan, du vet!

Gusten blev nedslagen och lydde.

- Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster hand och ta det stora pappersbrevet... Så där... Lägg det på elden.

Gusten lydde, och snart flammade det på härden, knorrade sig och kolade sig.

- Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! Stoppa nyckeln på dig! Sitt nu här och hör på mig, för i morgon kan jag inte tala mer.

Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde han det var allvaret.

- När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars peschaft, det har du själv och så sätter du sigill för alla nyckelhålen, tills rättens herrar kommer.

- Och Carlsson? frågade sonen tvekande.

- Den blir på undantaget; det lär väl ingen kunna ta ifrån ’en; men inget mer; och kan du lösa ut honom, så gör det! Gud vare med dig, Gusten; du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men du hade väl dina skäl. Och nu, sir du, när jag reser, så ska du vara förståndig. Ingen stoftkista med silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de har betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; men klockor vill ja ha, och vill pastorn säga några ord, så må han det, och du kan ge honom far dins sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; och sen, Gusten, ska du se dig om att få gifta dig; ta en flicka du tycker om och håll dig till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör det också ingenting ont; men ta inte opp någon nerifrån; de bara äter dig som lus; och lika barn leka bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se åt att få somna.

Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men förtröstansfull.

- Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, - så ska vi skicka efter doktorn.

- Det behövs inte, svarte gumman och vände sig åt väggen. Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän igen.

- Är du ond på mig, Anna Eva? - Asch, inte var det värt att bli ond för ingenting! - Vill du, att jag ska läsa ur boken för dig?

- Det behövs inte! var allt vad gumman svarade.

Carlsson, som märkte, att här inte var något mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat arbete, tog saken, som den var, och satte sig på pinnsoffan att vänta. Som affärerna voro klara och gumman inte hade lust eller kraft att meddela sig, så var ingenting att tillägga; och vad som rörde Gusten och honom, det skulle nog bli bra med sen. Att hämta en läkare tänkte ingen på, ty folket var vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse med land avbruten.

I två dygn bevakade de kammaren och varandra, och när den ena somnade in på en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart någon rörde på sig, spratt den andra upp.

På julaftonsmorgon var madam Carlsson död.

Det var för Gusten som om navelsträngen först då blivit avklippt; som om han blivit lössliten från moderlivet och blivit en självständig man. Sedan han lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under hakan på henne, så att munnen inte skulle falla ner, tände han i Carlssons närvaro på ett ljus, tog fram petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.

De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick fram och ställde sig för chiffonjén med ryggen.

- Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade han.

- Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, - utan jag är bonn’ på Hemsö, och du är undantagsman.

- Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.

Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp hanen, så knallhatten syntes, trummade på kolven och röt för första gången i sitt liv:

- Ut! Annars knäpper jag dig!

- Hotar du?

- Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkväm med rättskarlar på sistone.

Det var besked och det förstod Carlsson.

- Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i köket.

Julafton var dyster detta år. Lik i huset och inte någon möjlighet att få bud efter kista eller svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar och fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön var omöjligt, ty vattnet var en enda issörja, i vilken man varken kunde ro eller åka eller gå.

Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla sig, gingo om varandra, sutto till bords tillsammans utan att byta ett ord. Huset var i oordning; ingen satte arbetet i gång och alla litade på varandra så att det mesta blev ogjort.

Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen. Att komma till kyrkan var lika omöjligt som att komma någon annan stans; och Carlsson läste därför en predikan i köket. Man kände, att man hade lik i huset, och någon julglädje kom ej till stånd. Maten var slarvigt lagad, ingenting färdigt i tid och alla voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och inne, och som den gamla stod lik i stugan, vistades alla i köket. Där var alltså som en inkvartering, och när man inte åt eller drack, så sov man, en på en soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller dragklaveret föll ingen in.

Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig; men nu förlorar Floden tålamodet. Inseende att dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som liket börjat förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon och snickrade en kista, som sedan ströks gul; och med vad som kunde finnas i huset sveptes den döda. Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret icke visade tecken till bättring och det var utsikt att få vänta i fjorton dagar, måste man till vad pris som helst söka skaffa liket upp till kyrkan för att få det i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan i sjön och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med kälkar, isbillar, yxor och rep. Och tidigt om sjättedagen gåvo de sig i väg på den livsfarliga färden. Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man; så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få båten opp på kälkarne, och när det var väl gjort, fick man ta i och dra; värst var det i issörjan, där årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten kom fram mer än några tum i sänder; ibland föredrog man att gå framför och hugga ränna med isbillar och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig igenom den tunna skorpan.

Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig tid att äta eller dricka och sista fjärden återstod att tillryggalägga. Så långt de kunde se, öppnade sig ett enda stort snöfält, här och där med små runda höjningar, som voro nedsnöade kobbar; himlen var blåsvart i ostkanten och bådade snö; kråkorna kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att söka nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle det lika sig till töväder, och skälarne hördes böla ute till sjös. Fjärden låg öppen för havet i östra sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt föreföll ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt havsbanden, men som de icke hört något från land på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro släckta, men det togo de för alldeles givet mellan jul och nyår.

- Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson, som mest varit tyst.

- Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot kälken, men vi ska ta i land på Måskläppan och ha en bit mat i oss.

Och därmed styrde man kurs på den kobbe, som låg mitt i fjärden.

Den låg emellertid längre bort än man trott och den förändrade utseende, ju närmare man kom, men slutligen hade man den på en kabellängd.

- Vak förut! skrek Norman, som hade utkik; - håll av åt vänster!

Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster ändå, och slutligen hade man gått runt kobben. Den hade av sista solvärmen eller av varma bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från alla sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll, goda råd voro dyra och Floden, som tagit allt befäl över manövern, uppkastade genast en angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut i vaken och i samma ögonblick alla man kasta sig i och sätta ut årorna. Och så blev beslutat, så gjordes.

- Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt fart, släppte kälken föröver, vickade till och kistan kom i sjön.

I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa i båt, medan Norman och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående på iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjönk, innan någon fick besinning att tänka på annat än sig själv.

- Nu få vi gå till prästgården, genast! befallde Floden, som i dag var mera handlingskraftig än tankeduglig.

Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens fråga, om han tyckte det var bättre att stå kvar på isen hela natten, hade han intet att invända, helst han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute.

Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid i land, skreko och hojtade åt kamraterna att komma efter, men Floden svarade endast med att vifta med handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där prästgården låg.

Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; Gusten med isbillen först för att pröva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig i lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru fått och vilket man nog skulle kasta på honom.

När de gått en halvtimma, stannade Gusten och pustade; därpå tittade han sig omkring på kobbar och stränder för att se, var han befann sig.

- Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade han; det var inte Måskläppan, för den ligger där; och han pekade åt ost. Och där ha vi Gillöga tall.

På en långsträckt ö inåt land pekade han ut en tall, som var lämnad ensam uppe på en uthuggen skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke eller landkänning.

- Och där ha vi Trälskär.

Han talade för sig själv och skakade på huvudet.

Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i skären och hade haft obegränsat förtroende till Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha tagit sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera söderut.

Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste ännu något litet, så att de kunde hålla landkänningen; de talade inte ett ord, men Carlsson höll sig tätt i spåren efter sin vägvisare.

Plötsligen stannade denne och lyssnade. Carlssons ovana öra hörde ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan, där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja som insvepte synranden, hade stigit upp.

De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus och ett dunkande som nalkades.

- Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten.

- Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme ha vi ostvinden här med snötjocka, och vill det sig riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete hålen hur det går med oss. Raska på nu bara!

Han satte till att småspringa och Carlsson efter; snön susade om fötterna och dånet tycktes följa.

- Nu är det slut med oss! skrek Gusten och stannade, pekande på ett ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön går öppen!

Carlsson förstod ej faran, men han insåg att det var på tok när Gusten var rädd.

Nu hade ostvinden fått fatt dem så att de på ett stenkasts håll kunde se snöväggen komma framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro de omvärvda av snön som föll tätt tätt och var svart som sot. Det blev alldeles mörkt kring dem och fyrens ljus som ännu ett ögonblick blekt och suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, slocknade slutligen.

Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde så gott han kunde; men han var fetlagd och kunde icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang, sprang för livet. Carlsson tog honom i rockskörtet, tiggde och bad, att han ej skulle löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar, besvor honom vid salighet och pina, men ingenting halp.

- Var och en för sig och Gud med oss! svarade Gusten, och bad Carlsson hålla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista.

Det tycktes den också göra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer, vad värre var, bruset nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne och trutarne skriade efter oväntat byte.

Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan honom och Gusten ökades och slutligen befann han sig ensam springande i mörkret. Han stannade då tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet svar. Det var ensamheten, mörkret, kölden, vattnet som kom med döden.

Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart under fötterna, sprang så att han såg huru snöflingorna gingo baklänges fastän de hade samma riktning som han, och så ropade han igen.

- Följ med vind, så kommer han väst på land! hördes en flyende röst inifrån mörkret, och så blev det tyst igen.

Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa utan modlös lät han farten sakta och gick, steg för steg, utan att kunna förmå sig göra motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig, dånande, frustande, suckande som om den enkom var ute på nattligt rovtåg.

 

-------

 

Pastor Norström hade gått och lagt sig klockan åtta om aftonen och legat och läst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan och hörde henne kalla:

- Erik! Erik! hörde han i sömnen.

- Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken.

- Lugn! Tror du inte jag är lugn! Häh!

Fruktande några långrandiga förklaringar, skyndade pastorn sig att bedyra det han var övertygad om lugnet, repade eld på en tändsticka och frågade vad som stod på.

- Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte!

Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre.

- Ja min själ gör det så! Vem... kan det vara?

- Gå och se efter, vet jag! svarte frun och gav gubben en ny påstötning.

Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt fötterna i sina bottforer, tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt; skakade ner fängkrutet och gick ut.

- Hej, vem där! ropade han.

- Flod! svarade en dov stämma bakom syrenhäcken.

- Vad fan står nu på att du kommer så här dags! Ligger gumman i själtåget?

- Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna stämma. Vi ha förlorat henne!

- Har ni förlorat henne?

- Ja, på sjön ha vi förlorat henne.

- Men kom in då för all världen och stå inte här i kylan!

Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst ägg enär han varken ätit eller druckit på hela dagen och dessutom haft det hundgörat att springa i kapp med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått redogörelsen för förloppet gick han in till sin gumma, och efter en liten storm på några minuter fick han nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det stora köksbordet, medan pastorn tog fram brännvin, istersmör, pressylta och bröd och satte för den uthungrade.

Därpå rådslogs om vad som kunde göras för de strandsatte. Att gå ut i natten och båda upp folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar i strand var farligt, emedan det kunde vilseleda fartyg om skenet verkligen förmådde genomtränga tjockan.

Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med, men värre såg det ut för Carlsson. Gusten trodde nämligen sig veta att fjärden brutit upp och att Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», menade han, »som om han fått för sina gärningar».

- Hör du, Gusten, invände pastor Norström; jag tycker ni ha varit orättfärdiga mot Carlsson, och jag vet inte vad du menar med hans gärningar. Hur såg gårn ut när han tog vid? Har han inte arbetat opp hemmanet åt dig? Har han inte skaffat dig sommargäster, och byggt dig en ny stuga! Och att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha’n; att han bad henne göra testamente, det var ju inte ont i att försöka, men att hon gjorde det, kunde vara mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, men inte kunde! Va? - Vill du kanske inte att jag skall fria åt dig hos änkan i Åvassa med sina åtta tusen riksdaler? Nej, hör du Gusten, du ska inte vara sträng, och ser du: det finns flera synpunkter på mänskorna än din!

- Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glömmer jag inte på länge.

- Åh strunt, det har du glömt när du krupit i säng med din hustru; och om Carlsson verkligen tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang ut om kvällen, så hade hon inte förkylt sig. Och inte tog hon väl det så när att han unga karln fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken vara utspelt och vi få se till i morgon bitti vad som kan göras. Vi ha söndag och folket kommer nog till körkan, så vi slipper båda opp dem! Gå nu och lägg dig och var lugn, och tänk på att den enes död är den andras bröd.

 

Följande morgon, när körkfolket stod på backen, kom pastor Norström upptågande i sällskap med Flod. I stället för att gå in stannade han i hopen som redan tycktes underrättad om vad som hänt. Och sedan han förkunnat mässfall uppmanade han allt manfolk samlas med båtarne nere vid prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och bärga de nödställda. Det förnams visserligen något knot i bakgrunden, där utbördingen hade några ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo att de icke ville undvara gudsordet.

- Åh strunt, invände pastorn; ni är inte så fasligt angelägna att höra min spiksoppa om jag känner er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är så skriftlärd så du hör när jag kommer i botten på såpfjärdingen.

Det gick ett stilla löje genom hopen, och betänkligheterna voro hävda till hälften.

- Vi ha för resten söndag om åtta dar, och kom då, så ska jag dra er ska ni få se, och tag kärngarne med er, så lovar jag ge dem en oppborstning för ett halvt kvartal. Är vi ense nu att dra åsnan ur brunnen?

- Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning från sabbatsbrottet.

Och så skingrades man för att gå hem och klä om sig och gå till sjös.

Snöyran hade upphört, vinden hade gått på norden och det var kallt, klart väder. Fjärden gick uppe, blåsvart svallande omkring de bländvita kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan. Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, medförande yxor och draggar. Att segla var ingen tanke på utan man hade bemannat årorna. Pastorn satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de styvaste skärkarlarne och medförande båtsman Rapp som utkik och plikthuggare.

Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet ledsen; ett människoliv mer eller mindre brukade sjön inte räkna så noga på.

Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet frös genast, måste huggas opp och vräkas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot båtborden, dök under och kom upp igen; ibland med infrusna vass-strån, löv, pinnar, lösryckta från stränderna.

Pastorn satt med sin kikare och spanade åt Trälskär där Hemsöpojkarne sutto fångna, stundom kastande en hopplös blick utåt fjärden där Carlsson sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett spår på de drivande iskakorna, ett spår av en fot, ett klädesplagg eller liket självt. Men förgäves.

Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret. Rundqvist och Norman hade på långt håll upptäckt undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på stranden. Och när båtarne lade till visade de mera nyfikenhet än eljes rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.

- Inte så länge man har land under sig! menade Rundqvist. Som dagen var kort började upptagningen av ekan genast, och straxt därpå draggningen efter kistan.

Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon låg, för han hade sett mareld lysa på vattnet. Man drog varp på varp, men utan att få upp annat än långa tångrevor med musslor och andra kräk på; man draggade hela förmiddagen ända till middagen, men utan framgång. Folket började se trötta ut och ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en sup och en smörgås eller koka kaffe, då Gusten slutligen förklarade, att han icke vidare ansåg något kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan ut på djupet.

Som ingen var vidare angelägen om att se liket flyta upp och saken strängt taget icke angick någon personligen, erfor man en viss lättnad över att bli befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras bekymmer.

För att emellertid få ett någorlunda avrundat slut på en snöplig ändalykt, gick pastor Norström fram till Flod och frågade, om han ville, att de skulle göra något för gumman. Boken hade pastorn med sig, och en psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten mottog med tacksamhet förslaget, som meddelades åt församlingen.

Solen höll på att sluta sin korta bana och kobbarne lågo rosenröda i sista belysningen, när folket samlade sig på stranden i en klunga för att övervara den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen. Pastorn steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick ut i akterstäven, tog upp sin bok, satte sin näsduk mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt huvud, under det alla karlarne på stranden ströko av mössorna.

- Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade pastorn.

- Jaa! svarades från stranden.

Och så steg sången dallrande av kölden först, sedan av rörelse över det ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som ledsagat så många i den sista vilan.

De sista tonerna klingade ut och ekade över vatten, mot skär, genom den kalla luften, och det blev ett uppehåll, varunder man endast hörde nordans sus i martallarnes barr, vågornas plask i stenarne, måsarnes skri och båtarnes huggande i botten. Pastorn vände sitt åldriga, fårade ansikte ut mot fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring vilket de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran.

- Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus vår Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen!

- Låtom oss bedja! började han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind och våg för att höras.

Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, och efter välsignelsen sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl.

Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men tycktes ännu ha något på hjärtat.

- Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att - skulle inte Carlsson också haft ett litet ord med?

- Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att tänka på honom; svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.

Solen gick ner och man hade endast att skiljas, söka komma hem så fort man kunde.

Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet, och sedan avsked blivit taget och alla kommit i båt, följde man honom en bit på väg, lade så upp båtarne i linje som till skötsättning, hälsade med årorna och ropade adjö!

Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen, som nu upptogs i männens självansvariga led.

Och till rors i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar och gröna sund.

The People of Hemsö
A story from the Islands
Translated by Peter Graves

 

CHAPTER I
Carlsson takes a job and is found to be a bit of a chancer

He came like a snowstorm one April evening and had an earthenware jug hanging on a strap round his neck. Clara and Lotten had gone in the herring boat to pick him up but it was ages before they got back to the boat. They had to go to the store for a barrel of tar and to the chemist’s for grey salve for the pig and to the post to buy a stamp and then down to Fia Lövström’s at Kroken to borrow a cockerel in return for a couple of pounds of twine for making nets and finally they had ended up in the inn, where Carlsson treated them to coffee and cakes. At last they were back at the boat and now Carlsson wanted to take the helm, which he could not, never having seen a squarerigger before, but he yelled at them anyway to hoist the foresail – which the boat did not have.

Pilots and porters stood there on the customs quay grinning at all their manoeuvrings as the boat went about and ran before the wind down towards Saltsäcken.

‘Hey, you there, there’s a hole in your boat!’ an apprentice pilot yelled into the wind. ‘Put a bung in it!’ When Carlsson looked for the hole, Clara shoved him aside and took over the rudder while Lotten took the oars and managed to turn the boat into the wind again, and then they bore off down towards Aspösund at a good pace.

Carlsson was a small, solidly-built Värmlander with blue eyes and a nose as crooked as a clasp-hook. He was lively, full of fun and inquisitive, but he had no idea about anything to do with the sea. He was being brought to Hemsö to tend the fields and the animals, which no one else had wanted anything to do with ever since old Flod had passed away, leaving his widow in sole charge of the farm.

Now Carlsson started trying to pump the girls for information about life on the island but he got nothing but typical islanders’ answers:

‘Well now, I don’t know about that! Well now, I couldn’t say! Well now, I really don’t know!’

So there was nothing to be got out of them.

Long-tailed duck quacked behind the rocks and blackcock crooned in the sprucewoods as the boat splashed along between rocky islets and skerries, crossing bays and narrows until darkness fell and the stars came out one by one. Then it was out into open water, where the Huvudskär lighthouse was flashing. Here and there they slipped past a broom-beacon, sometimes a ghostly white sailing-mark, in some places late snowdrifts shone like linen on a bleaching green, in others net-floats rose to the surface of the black water and scraped against the keel as the boat passed over them. A dozing gull rose startled from its rocky perch, its cries wakening terns and gulls that set up a hellish din, while far, far out, where the stars met the sea, they could see the red and green eyes of a great steamer with a long row of round lights shining out through the portholes of the saloon.

Everything was new to Carlsson and he asked about everything. And now the answers started coming, so many of them that it became apparent to him that he was in alien territory. He was a landlubber, and so the islanders viewed him in the same way as townspeople view country yokels.

The water slapped at the yoal as it moved into sheltered water and they had to lower the sail and row, which quickly brought them into another sound from where they could see a light shining from a cottage in among alder trees and pines.

‘Here we are – home,’ Clara said as the boat shot through a channel cleared through the reeds into a narrow bay, with the reeds rustling against the gunwales and disturbing a spawning pike that was being tempted by a baited hook.

The farm mongrel started barking and a lantern could be seen moving around up by the cottage.

In the meantime they moored the boat to the end of the jetty and began to unload. The sail was rolled on the yard-arm, the mast taken down and the stays and shroud pins wound around it. The tar barrel was trundled ashore and soon the jetty was covered with bundles, jugs, baskets and packages.

Carlsson looked about him in the half-light and everything he saw was new and unfamiliar. There was a fish-cage dangling on a winch from the jetty, along the length of which ran a railing for hanging floats, painters, grappling irons, weights, lines, long-lines and hooks, while herring casks, troughs, creels, vats, tubs and line-boxes were stacked on the planking. In the boathouse at the end of the jetty, stuffed eider, goosander, red merganser, velvet scoter and goldeneye hung ready to be used as wildfowling decoys, and on brackets under the eaves rested sails and masts, oars, boathooks, rowlocks, balers, ice-picks and burbot clubs. The drying-frames on the shore were draped with herring-nets as big as the grandest church windows, flounder nets with mesh large enough to put an arm through, and perch nets as new and white as the finest sleigh net. Two rows of forked poles, running straight up from the jetty like the avenue to a manor house, were used to hang the great trawlnet, and at the far end of this avenue a lantern was moving. Its light shone down on the sandy path, making the mussel shells and dried fish gills sparkle and the herring scales stuck to the nets glisten like hoar-frost on a spider’s web. But the lantern also lit up the face of an old woman, her complexion dried by the wind but with two small, kind eyes that years of staring into an open fire had made narrow. The dog ran ahead of her, a shaggy beast as much at home in the sea as on land.

‘Bless my soul, you’re home at last,’ the woman greeted them. ‘You’ve brought the fellow with you, have you?’

‘Yes’m, here we are,’ Clara answered. ‘This is Carlsson.’

The old woman dried her right hand on her apron and held it out to her new farm-hand.

‘Welcome, Carlsson, I hope you find it to your liking here. Did you bring the coffee and the sugar, girls? The sails have been put away in the shed, have they? Come along, then, and we’ll get some food into you.’

The little group walked up the slope, Carlsson silent and curious, waiting to see how life would turn out in this new place.

There was a fire burning in the parlour and the tablecloth on the white, gate-legged table was clean. On the cloth stood an hourglass-shaped schnapps bottle, surrounded by Gustavsberg china cups decorated with roses and forget-menots. A newly baked loaf, fresh rusks, a butter dish, sugar bowl and jug of cream completed the table setting, suggesting more prosperity than Carlsson had expected to find out here in the back of beyond. And, on inspection, the room itself looked quite promising. The flickering light from the fire and from a candle in a brass candlestick shone on the slightly scuffed polish of a mahogany bureau, reflected off the varnished case and brass pendulum of a wall-clock, sparkled on the silver inlay of the long, damascened barrels of several fowling pieces and picked out the gilt lettering on the spines of hymn-books and homily-books, almanacs and farming manuals.

‘Come along, Carlsson,’ the woman said and Carlsson, being a child of the modern age, did not run off and hide in the barn but stepped forward at once and took a seat on the bench while the girls carried his chest through to the kitchen on the other side of the hallway.

Widow Flod took the coffee pot off its hook over the fire, dropped in a piece of dried fish skin to clear the coffee and hung it back to heat up. Then she repeated her invitation, this time adding that Carlsson should sit at the table.

Carlsson sat there twisting his cap in his hands and watching to see which way the wind was blowing before setting his sails. It was obvious that he had determined to get on the right side of his mistress, but since he could not yet decide whether she was the sort of woman who would tolerate chit-chat he did not want to risk nattering until he could see how the land lay.

‘That’s a very nice bureau you’ve got there,’ he tried for a start, fingering the brass roses on it.

‘Hm!’ said the widow, ‘not that there’s much in it.’

‘Oh, I wouldn’t be so sure about that,’ Carlsson said in a flattering tone and poked his little finger into the keyhole in the lid. ‘Plenty of dinero in there, I bet!’

‘We bought it at auction and there was a time when there was a bob or two in it, but what with burying Flod and Gusten serving his time in the army and the farm going from bad to worse... Then they went and built that new house – no use to man nor beast! So it’s all trickled out bit by bit. Take some sugar and have a cup of coffee now.’

‘Shall I go first?’ Carlsson asked in an ingratiating voice.

‘Yes, there’s no one else at home,’ she answered. ‘That blessed boy is out wildfowling again and he’s taken Norman with him as well, so nothing will get done. Any chance of some fowling and off he goes, leaving the cattle and the fishing to go to rack and ruin. That’s why you’re here, Carlsson, you see, to get things back on an even keel. You’ll need to keep an eye on the boys, be a cut above them, so to speak. Won’t you have a rusk, Carlsson?’

‘Well, yes’m, but if I‘m supposed to be a cut above the rest and they’re supposed to obey me, there’ll need to be some discipline and I’m going to need some backing. I know what lads are like once you get too matey with them,’ Carlsson said, moving in quickly now he was getting the gist of things. ‘As to the seafaring side of things, I won’t interfere because I know nothing about it, but on land, that’s where I know my stuff and that’s where I must be in charge.’

‘Yes, we can see about all that tomorrow – it’s Sunday and we can talk about it by the light of day. Have a dram now, Carlsson, and then you can go to bed.’

She gave him another cup of coffee and Carlsson picked up the hour-glass bottle and poured himself a good quarter of a cupful. After taking a swig he felt disposed to resume the previous conversation, which he had been finding more than a little agreeable. The old woman, however, had got up and was fiddling with the fire, the girls were scuttering in and out, and then the dog started barking in the yard, catching everyone’s attention.

‘Aha, that must be the boys back,’ Madame Flod said.

Voices could be heard outside, accompanied by the clatter of hobnails on the stones. Peering through the Busy Lizzies on the window sill, Carlsson saw the outline of two men in the moonlight, gun barrels poking above their shoulders and packs on their backs.

The dog barked in the hallway and the parlour door opened. In strode the son of the house wearing sea-boots and a reefer jacket and, with the confident pride of the successful hunter, he tossed his game-bag and a brace of eider on the table by the door.

‘Evening, mother! Here’s some meat for you!’ he greeted her without noticing the newcomer.

‘Good evening, Gusten, you’ve been out a long time,’ she answered, looking with grudging pleasure at the fine eider drakes with their coal-black and chalk-white plumage, pinkish breasts and sea-green necks. ‘I see the shooting was good. Now Gusten, this is Carlsson, the man we’ve been waiting for!’

With his small sharp eyes half concealed by pale red eyelashes her son gave Carlsson a searching look and his expression changed immediately from open to wary.

‘Evening, Carlsson,’ he said, short and reserved.

‘And good evening to you,’ the farm-hand answered, affecting a casual tone but ready to take the upper hand once he had the measure of the young man.

Gusten took a seat at the head of the table with his elbow on the window-sill and let his mother give him a cup of coffee, into which he immediately poured some schnapps. While drinking it he stealthily watched Carlsson, who had picked up the birds and was inspecting them.

‘Fine birds, these,’ Carlsson said, squeezing the breasts to feel how plump they were. ‘I can see you’re a good shot – the shots have gone in just right.’

Gusten answered with a sly grin. He could tell straightaway that the farm-hand knew nothing about shooting since he was praising shots that had entered along the lie of the feathers, thus making the birds worthless as decoys.

But Carlsson carried on talking undaunted, praising the sealskin bags, admiring the gun and making a fool of himself by showing his complete ignorance of anything to do with the sea.

‘What have you done with Norman?’ Madame Flod asked, beginning to get sleepy.

‘He’s taking the things up to the shed,’ Gusten answered, ‘but he’ll be here soon.’

‘Rundqvist’s already gone to bed. Well, it’s about time, too. You must be tired, Carlsson, after all your travelling, so if you come with me I’ll show you where you’re to sleep.’

Carlsson would have been happy to stay and help empty the hour-glass bottle but the hints were too obvious to risk succumbing to the temptation. The widow accompanied him out to the kitchen and then quickly returned to her son, whose face had already assumed an open, candid expression again.

‘Well, what do you think of him?’ she asked. ‘He seems a decent, willing sort.’

‘Nah!’ Gusten pronounced in a long, drawn-out way. ‘Don’t trust him, mother. He talks a load of rubbish, the bugger!’

‘Ah, you’re just saying that. He could be a reliable enough fellow even if he is a bit of a chatterbox.’

‘Take my word for it, mother, that one’s a chancer and we’ll have a deal of trouble before we get shot of him. Not that it matters as long as he works for his keep and as long as he stays away from me. I know you never believe anything I say but you’ll see, you’ll see! And you’ll regret it when it’s too late. Remember what it was like with old Rundqvist – he could lay on the soft soap but it turned out his back was even softer and now we’re stuck with him, probably to his dying day. One thing you can be sure of with smarmy types like this one is that their bellies are as big as their mouths.’

‘Gusten, you’re just like your father, you know. Always thinking the worst of people, and always asking the impossible. Rundqvist is no seaman, he’s a landlubber, but he can do a lot of things the rest of you can’t. You know we’re never going to get an islander to take the job here because they’re all going off to the navy or the customs or the pilot service. It’s only mainland people who are prepared to come out here, and we have to take what we can get.’

‘Yes, it’s obvious no one wants to work on a farm anymore, they all want a Crown job – so all the flotsam and jetsam from the mainland washes up out here. No chance of decent people coming out to the skerries unless they’ve got a good reason to. Which is why I said what I said before: keep your eyes open!’

‘Right enough, Gusten, and you should keep your eyes open too and watch out for what’s yours,’ his mother said. ‘It’s all going to be yours after all, so you should stay at home more and not be out wildfowling all the time. At the very least, you shouldn’t be taking people away from their work the way you do.’

Gusten plucked at one of the eider before answering.

‘Oh all right, mother, but you know you like a roast on the table when there’s been nothing but salt pork and dried fish all winter, so don’t go on about it. It’s not as if I waste my time in the alehouse, so I deserve some fun somewhere. We have enough food, don’t we, and some money in the bank too, and the house isn’t exactly falling down. If it does burn down, so much the better – we’ve got fire insurance.’

‘The house may not be falling apart but everything else is. The fences need mending, the ditches need clearing, the barn roof’s rotting away and leaking on the beasts, there’s not a jetty that’s safe, the boats are as dry as tinder, the nets need tarring and the milk cellar needs a new roof. My, oh my! There’s so much needs doing and it never gets done. But now we’ll see if we can get it done after all, now we’ve got someone whose job it is to deal with it. It may well be that Carlsson’s just the man for the job.’

‘Let him get on with it, then!’ Gusten snapped, pushing his fingers through his short-cropped hair so that it stood up in spikes. ‘Look, here comes Norman. Come and have a dram, Norman.’

Norman, a short, broad, fair-haired fellow with the beginnings of a pale moustache and blue eyes, came into the room and sat down by his hunting companion after greeting Madame Flod. As soon as the two heroes had taken their clay pipes from their waistcoat pockets and filled them with Black Anchor, they took a coffee laced with schnapps and began – as hunters do – to go through their exploits out in the skerries shot by shot. They examined the birds, felt the wounds with their fingers, counted the pellets, discussed uncertain shots and made plans for future expeditions.

Carlsson, meanwhile, was out in the kitchen viewing his sleeping quarters.

The kitchen was a log cabin that resembled an upturned boat floating with its keel in the air on top of a cargo of everything under the sun. Nets and fishing equipment hung on beams right up under the sooty roof. Below them boards and planks were stored to dry, together with skeins of flaxen and hemp line, grappling-irons, wrought iron, bunches of onions, tallow candles and wooden provision boxes. A long row of newly stuffed decoys was lined up along one crossbeam, sheepskins were thrown over a second, and from the third dangled seaboots, knitted jerseys, linen clothing, shirts and stockings. Between the beams ran wooden spits on which rounds of crispbread had been threaded, and there were poles to hold eel-skins and long-lines and ledger tackle.

An unpainted wooden table stood by the gable-end window, and against the walls were three pull-out beds, already made up with fairly clean but coarse sheets.

The widow had pointed Carlsson to a place in one of these and then she had left, taking the candle with her and leaving the newcomer in the weak light provided by the glowing embers in the stove and the small, criss-cross pattern of moonlight on the floor made by the small panes in the window. For the sake of modesty, since the girls also slept in the kitchen, no candles were provided at bedtime and Carlsson began to undress in the gloom. He removed his coat and boots and took his watch from his waistcoat pocket to wind it up by the light of the coals in the stove. He had just put the key in the hole and begun to wind his watch with a rather unpractised hand – he only wound it up on Sundays and special occasions – when he heard a deep, grating voice emerging from the bedclothes.

‘Bloody hell, he’s even got a watch!’

Carlsson jumped, looked down and in the glow from the fire saw two peering eyes and a tousled head supported on a pair of hairy arms.

‘What’s it got to do with you?’ he responded, never short of an answer.

‘The church bell tells you when it’s time to go there – not that I ever do,’ the head answered. ‘You’re a posh one, aren’t you – morocco leather cuffs on your boots and all!’

‘I wouldn’t be seen with anything else, and I’ve got galoshes!’

‘Jesus, galoshes, too! You can probably run to a dram then?’

‘Certainly can, if that’s what’s needed,’ Carlsson answered in a decisive voice and went to fetch his earthenware bottle. ‘Here we go, help yourself.’

He pulled out the cork, took a swig and handed over the bottle.

‘God bless you, I do believe it’s schnapps! Cheers, and welcome to the island! Now we’re mates, Carlsson, you can call me Crazy Rundqvist. That’s what I’m usually called, anyway.’

And he crept back under the covers.

Carlsson undressed and slipped into bed after hanging his watch on the salt-box and placing his boots in the middle of the floor so the red morocco decoration was visible. The cottage was silent apart from Rundqvist’s snuffling over by the stove. Carlsson lay awake thinking of the future. Madame Flod’s words that he should consider himself a cut above the others and put the farm back on its feet stuck in his mind like a nail, and his brain ached and throbbed around this nail as if a tumour was forming. He lay and thought of the mahogany bureau and the son’s red hair and suspicious eyes. He sees himself walking round with a big bunch of keys on a steel ring and rattling them in his trouser pocket. Then someone comes up to him and asks for money and he lifts his apron, shakes his right leg and feels the keys against his thigh; he picks through the keys like someone picking oakum and when he reaches the smallest key – the one that fits the lid of the bureau – he puts it into the keyhole, just as he had done with his little finger this evening, but the keyhole, that had at first resembled the pupil of an eye, now grows round and big and black like the muzzle of a gun and at the other end of the barrel he can see the son’s keen and wily, rudd-red eye taking aim, as if to defend his gold.

Someone came through the kitchen door and Carlsson jerked out of his doze. In the middle of the floor, where the chequerboard of moonlight now lay, stood two white-clad figures who quickly dived into a bed that creaked for some considerable time like a boat against a rickety jetty. Then there was some more wriggling under the sheets, followed by giggling, then silence.

‘Goodnight, little girls,’ Rundqvist muttered in a sleepy voice. ‘Please dream about me.’

‘Fat chance of that,’ Lotten answered.

‘Shush! Don’t talk to that horrible old man,’ Clara warned.

‘You’re so sweet, you two. I wish I could be as sweet as you,’ Rundqvist sighed. ‘Oh God, we just get old and we can’t have what we want anymore and life’s not worth a damn. Goodnight little ones, you’d better keep an eye on Carlsson – he’s got a watch and morocco boots. What a lucky fellow! Luck can come and luck can pass, it’s the lucky man who gets the lass. What are you lying giggling about? Carlsson, Carlsson, can I have another dram? It’s hellish cold over here and there’s a draught from the stove.’

‘No, no more, I’m going to sleep,’ snapped Carlsson, whose dreams of the future had been disturbed – a future in which neither wine nor women figured since he had already started being ‘a cut above’.

Silence fell again, broken only by the dull murmur of hunters’ tales penetrating through two doors and the sound of the night wind gently tugging at the damper in the chimney.

Carlsson closed his eyes and listened half-asleep to Lotten’s quiet murmur as she recited by heart something he could not catch at first but which eventually ended in a long, unbroken stream from which he was able to pick out ‘andleadusnotinto temptationbutdeliverus fromevil forthineisthekingdom thepowerandtheglory foreverandever amen. Goodnight, Clara, sleep well!’

After a short while snores could be heard from the girls’ bed and Rundqvist, whether genuinely or as a joke, was driving them home enough to make the windows rattle. Carlsson was lying there dozing, unsure whether he was awake or asleep, when he felt the covers being lifted and a pudgy, sweating body slipped in alongside him.

‘It’s just me – Norman,’ whispered an ingratiating voice and he realised that he was going to have the farm-hand as his bedfellow.

‘So the hunter’s home from the hill, eh?’ croaked Rundqvist in a rusty bass voice. ‘And there’s me thinking the lad would be out for his Saturday night’s hunting.’

‘Fine one to talk about hunting, you are, Rundqvist, you haven’t got much of a gun left,’ Norman hissed.

‘Oh, I haven’t, have I?’ the old man answered, determined to have the last word. ‘I can shoot blackbirds with a pop-gun, I can – between the sheets, too.’

‘Have you put the fire out in there?’ Widow Flod called in a kindly voice through the door from the hallway.

‘Yes, yes!’ they answered in chorus.

‘Goodnight to you, then.’

‘Goodnight, mistress.’

There was much sighing and puffing and blowing and snuffling until the snoring started again.

Carlsson, however, lay half-awake for a while longer, counting the window-panes to make his dreams come true.

 

*

[...]

CHAPTER VII
Carlsson’s dreams come true; a watch is kept over the bureau, but the administrator comes and draws a line under everything.

Carlsson’s marriage, though short, could not have been described as happy. The old woman was getting on, though not exactly aged, and Carlsson himself was entering those dangerous years. For most of his forty years he had been forced to toil for his daily bread and make his own way in the world, and he had failed to win the girl he wanted. But now that he had gained his ends and could look forward to a peaceful old age, the demands of the body were becoming insistent – stronger, in fact, than before, perhaps because his work over the last year had been less strenuous and perhaps, too, because he had made more provision for the flesh than the flesh could tolerate. Whenever he sat in the warmth of the kitchen his mind would begin to play with such thoughts and his eyes took to following Clara’s young body as she passed in and out of the parlour. His eyes would linger a while, look down and rest, make small excursions here and there, dart away and return. Eventually the girl became fixed in his mind’s eye and he saw her wherever he went. But someone else was watching too, not watching Clara but watching Carlsson’s eyes following the girl, and the more she saw, the more she thought she saw, until her own eye ached and ran as if she had a sty in it.

It was a few days before Christmas Eve. Darkness had fallen but the moon had risen and shone brightly over the snowcovered spruces, the shining bay and the white ground. A bitter north wind was blowing, sweeping the dry snow before it. Clara was in the kitchen lighting the baking oven and Lotten was kneading the dough.

Carlsson was sitting by the cupboard in the corner, smoking his pipe and purring like a cat in the warmth. His eyes were roving, relishing and warmly caressing Clara’s white arms where they emerged from her smock.

‘Are you going to do the milking before we clean up?’ Lotten asked her.

‘Yes, I’ll do it,’ Clara answered, putting away the rake and brush and donning a sheepskin jacket.

Then she lit the byre lantern and went out – and once she had gone Carlsson stood up and followed her out.

A little while later the old woman came out of the parlour and asked where Carlsson was.

‘He went out to the byre after Clara,’ Lotten answered.

Without waiting to hear any more, the old woman took a lantern and went out.

There was a bitter wind blowing outside but since it was no more than a stone’s throw to the byre she did not go back to put on something warm. The rocky slopes were slippery and the spindrift whirled round her like flour but she soon reached the byre and got quickly inside where it was warm. She stopped to listen and could hear whispering coming from the sheep-pen. In the weak moonlight that managed to filter through the cobwebs and hay-dust on the window-panes she saw the cows turning their heads to look at her, their great eyes shining a greenish colour in the darkness. The milkingstool was there and the pail, but that is not what she wanted to see. It was something else, something that she would have given anything not to see, something that – like witnessing an execution – attracted her at the same time as frightening the life out of her.

She moved on through the byre, climbing over heaps of straw until she came to the sheep. It was dark and quiet in there – the lantern had been extinguished but the candle itself was still smoking. The sheep were pushing and huddling and rustling their bedding of dried foliage. But they were not what she wanted to see. She moved on again and came to the hens, which had crept up on their perches and were clucking quietly as if they had just been woken up.

The door beyond was open outwards and she went out into the moonlight again. The snow revealed the tracks of two pairs of shoes, one smaller, one larger; in the shadows the tracks looked bluish and they led to the hurdle across the entrance to the paddock. The hurdle had been moved aside. She followed as if she were being dragged along, the tracks in the snow acting like a windlass chain to which she had been tied and which was now being wound in from some invisible point in the paddock.

And the chain pulled and pulled, pulling her into the same paddock, over the same stile and under the same hazel bushes where on another occasion – another dreadful occasion – she had lived through an evening hour she did not want to remember. Now the hazels were bare, bearing only their first, small, cabbage-worm catkins, and the oaks were leafless apart from a few hard brown leaves that rustled in the wind and were so sparse that the stars and the greenish-black sky were visible through them.

The chain continued, more chain, yet more chain, winding in under the spruce trees, which dropped snow on her thin grey hair when she brushed into them, snow that slithered down on her striped woollen bodice, powdering her neck and back and wetting and chilling her.

Deeper and deeper she pushed into the wood, where the capercailzie flew from its night’s perch and startled her; and on beyond, out over the bog where the unstable tussocks quaked, over fences that creaked as she climbed them.

The tracks went on, two by two, one pair small, the other large, sometimes side by side, sometimes stepping in one another, sometimes around one another as if in a dance, on, on, out across the stubble field, which the wind had blown clear of snow, on over cairns and ditches, on over stacks of fence-posts and wind-fallen trees.

She did not know how long she had been walking but her head felt frozen and her thin red hands were so numb she blew on them and put them under her skirts. She would have turned back but it was too late because she would have just as far to go back as to carry on. So she went on, through a copse of aspen trees where the remaining leaves shivered and trembled as if frozen by the north wind, until she came to a stile. In the clear, sharp moonlight she could see that they had sat down there: she noticed the imprint of Clara’s skirt and of the jacket with the sheepskin edging. So this was the place! Here! Her knees trembled and she froze as if her blood had become ice – and burned at the same time as if there was boiling water running through her veins. She sat down on the stile exhausted, wept, screamed, suddenly calmed down and got up and climbed over. On the other side of the stile the bay lay black and shining and across it she could see the lights in the cottage and a light up in the byre. The wind was blowing bitterly and she could feel it cutting right through her, tugging at her wispy hair and freezing her nostrils. Half running she went down onto the ice, skidded out on to its swaying surface, heard the dried reeds swish past her ears and crackle under her feet, tripped over a buoy frozen into the ice, got up again and ran as if death were at her heels and scorching her back. She reached the other shore but went right through the ice which, because of the receding water, had settled like panes of glass on the muddy bottom. With a splintering crash it broke under her weight. She felt the chill creeping up her legs but could not bring herself to scream in case anyone should come and ask her where she had been. Coughing as though her chest was about to burst she dragged herself clear of the broken ice, crawled up the slope, went straight to the bed in the parlour and told Lotten to light the fire and to make a pot of elderflower tea. And there she lay.

She asked Lotten to undress her, cover her with blankets and sheepskins and light a log fire, but she was still shaking with cold. Then she sent for Gusten, who was sitting in the kitchen.

‘Are you ill, mother?’ he asked in his usual unemotional way.

‘I’m nearing the end,’ the old woman panted. ‘I shan’t come through this. Shut the door and go into the bureau. The key’s behind the powder horn on the shelf.’

Filled with dismay Gusten obeyed her.

‘Open the lid. Pull out the third drawer on the left and take out that big letter. Good – now put it on the fire.’

Gusten obeyed and the letter flared up on the hearth, first crumpling and then crumbling to black ashes.

‘Shut the door, my boy, and lock the bureau again. And keep the key. Now sit here and listen to me because I shan’t be able to speak by tomorrow.’

Gusten sat down and cried a little, for now he could hear she was serious.

‘As soon as my eyes are closed for ever, take the wax and your father’s seal – you already have it – and go round and seal all the keyholes until the administrators come.’

‘And Carlsson?’ her son asked with some hesitation.

‘He’ll have maintenance rights – I don’t think anyone can take them away from him. But not a penny more! And if you can buy him out, do so! May God be with you, Gusten. You could have come to the wedding properly but I suppose you had your reasons. Just listen to me now, you are to be sensible when I’m gone: none of these lined coffins with silver-plate mountings. Just get one of those yellow stained ones they have down on Slussplan, and not too many people, either. But I want the bells, and if the minister wants to say a few words then that’s fine – you can give him your father’s meerschaum pipe with the silver ferrule, and a side of mutton for his wife. And Gusten, you need to think about getting married. Find a girl you like and stick to her, but find one of your own kind, and if she’s got a bit of money, so much the better. Don’t marry below yourself – that sort will just eat you out of house and home: remember that birds of a feather should flock together. Now, if you’ll read to me a little, I’ll see if I can get some sleep.’

The door opened and Carlsson slipped in, meek but full of confidence.

‘If you’re ill, Anna Eva,’ he said quickly, ‘we should send for the doctor’.

‘No need for that,’ she answered and turned her face to the wall.

Carlsson suspected how the land lay and wanted to be friends again.

‘Are you angry with me, Anna Eva? It really isn’t worth getting upset about nothing. Do you want me to read to you from the Good Book?’

‘No need for that!’ was all the old woman had to say.

Carlsson, who saw that there was nothing more to be done and who did not believe in wasting effort, accepted things as they were and sat down on the settle to wait.

Since matters had already been decided and the old woman had neither the desire nor the strength to say what she was thinking, there was nothing for Carlsson to add. As for things between Gusten and himself, they could all be sorted out later. No one gave much thought to fetching a doctor because people out here expected to die unaided and, in any case, all links to the mainland were cut off.

For the next two days and nights Carlsson and Gusten kept watch over the bedroom and over each other; when one of them fell asleep on the chair or sofa the other would cat-nap with one eye open, but as soon as one moved the other would jerk awake.

By the morning of Christmas Eve Madame Carlsson was dead.

For Gusten it was as if the umbilical cord had been cut at last, as if he had been pulled from his mother’s womb and become an independent being. After he had closed the old woman’s eyes and put the hymn book under her chin to prevent her mouth falling open he lit a candle, took the seal and sealing wax and, in Carlsson’s presence, sealed up the bureau.

Passions that had long been suppressed now came to the surface. Carlsson went and stood with his back to the bureau.

‘Hey, what do you think you’re doing, boy?’ he said.

‘I’m not a boy any longer,’ Gusten answered, ‘I am the farmer on Hemsö and you merely have maintenance rights!’

‘Hm, two can play at that game!’ Carlsson said.

Gusten took the gun down from the wall, cocked it so that the percussion cap showed, slapped the butt and roared for the first time in his life:

‘Get out! Get out before I shoot you!’

‘Are you threatening me?’

‘Yes, and there aren’t any witnesses!’ Gusten answered. He had clearly been talking to people with some knowledge of law.

That was a straight answer and Carlsson knew it.

‘Just you wait until the reading of the will!’ Carlsson said and went out to the kitchen.

It was a gloomy Christmas Eve, what with a corpse in the house and no possibility of sending for a coffin or having the body laid out. It was snowing continuously and the ice in the bays and straits would neither bear any weight nor be open enough for sailing. The water was just a mass of slush, across which it was impossible to walk, ski or row a boat.

Carlsson and Flod (as Gusten now insisted on being called) steered clear of one another and did not exchange a word even when they shared mealtimes at the same table. The whole house was in disorder and no one took charge of the work, with the result that everyone left things to everyone else and little was done.

Christmas Day arrived, grey, misty and with more snow. Getting to church was impossible, as was getting anywhere else, so Carlsson read a sermon in the kitchen instead. Everyone felt the presence of the corpse and any Christmas spirit was out of the question. The food was prepared in a slapdash manner, nothing was ready on time and everyone was dissatisfied. The atmosphere indoors and outdoors was permeated by a dull sense of apprehension and, with the old woman’s body lying in the parlour, they were all cooped up in the kitchen. They were like soldiers in a billet – when they were not eating or drinking they were sleeping, one on a sofa, another on a bed, and no one even thought of taking out the accordion or a pack of cards.

Boxing Day came and went in the same dull, tedious way but by now Flod was becoming impatient. Recognising that any further delay would lead to an unpleasant situation since the corpse was beginning to go off, he took Rundqvist with him to the work-shed, where they built a coffin and painted it yellow before using whatever they could find in the house as a shroud for the dead woman. The fifth day dawned and as the weather showed no sign of improvement – indeed, there were prospects of them having to wait another fortnight – they had to try to get the body to the church for burial at any price. They pushed the large herring-boat down into the sea and all the men collected their gear – sledges, ice-picks, axes and ropes – ready for the icy voyage. Early on the sixth day they set off on their perilous journey. Where the current had opened channels through the ice, they rowed; when they came to frozen waters, they had to haul the boat up on to sledges and drag it; worst of all was the mush-ice, in which the oars would simply splash up and down without moving the boat forward more than a few inches at a time. In some places the men preferred to walk in front and hack out a channel with their picks and axes, but woe betide anyone who cut too far beyond the channel into places where a current may have eaten its way through the thin crust.

It was already afternoon and only one more bay remained to be crossed and they had not yet taken time to eat and drink. An enormous snow-field stretched before them as far as the eye could see, broken only here and there by the small, rounded mounds formed by snow-covered skerries. The eastern sky was blue-black and threatened more snow. Crows came flying past them, moving in towards land to roost for the night, and now and then the ice crashed as if a thaw was setting in. Seals could be heard barking out at sea, but although the eastern side of the bay lay open to the sea there was no open water in sight; they were sure it was there, however, since they thought they could hear the calls of long-tailed duck in that direction. Having been cut off from the mainland for a fortnight, they did not know whether the lighthouses had been extinguished, but they assumed they would have been during the days between Christmas and New Year anyway.

‘We can’t go on like this,’ Carlsson said. He had stayed silent most of the time.

‘We have to,’ Flod said, putting his shoulder to the sledge,’ but we’ll get ashore on Måskläppan and get some food into us’.

They began steering their course towards a very small island in the middle of the bay.

It lay farther away than they thought and it changed shape as they moved closer, until at last it was only a cable’s length away.

‘Hole ahead!’ yelled Norman, who was acting as look-out. ‘Bear off to the left!’

The sledges turned to the left, and then to the left again, until eventually they had gone all the way round the islet. Whether it was from the heat of the sun or because of warm currents rising from the bottom, the island was surrounded by water and seemed to be unreachable on all sides, at least by sledge. Dusk was falling and a good plan was vital. Flod, who had taken command of the whole manoeuvre, immediately came up with a new plan of attack: they would slide the boat off the sledges and push it out into the water, simultaneously leaping aboard and manning the oars. Decision made, they set about doing it.

‘One, two, three!’ Flod gave the order. The boat shot forward, lost contact with the foremost sledge and tipped sideways, so that the coffin slid into the sea.

In their complete consternation Flod and Carlsson, who were at the stern, forgot to jump into the boat and remained standing on the edge of the ice while Norman and Rundqvist managed to scramble aboard. The coffin, which had not been tightly nailed together, quickly filled with water and sank before any of them had time to think of anything but saving themselves.

‘Now we must get to the manse as quickly as possible,’ Flod commanded, his present mood favouring rash action rather than clear thinking.

Carlsson objected, but when Gusten asked him whether he really thought it was preferable to spend the night out on the ice he had nothing more to say, particularly once he realised that there was no hope of them reaching the small island.

Rundqvist and Norman, however, had succeeded in scrambling ashore and were yelling and shouting to their companions to follow them. Flod’s only response was to wave his hand in farewell and to point south across the bay in the direction of the manse.

Carlsson and Flod marched on in silence for some time. Gusten walked in front, testing the ice with his ice-pick to see that it would bear their weight. Carlsson followed with his collar turned up, feeling distraught at his wife’s sudden and pitiful end, for which he would undoubtedly be blamed.

After they had been going for half an hour Gusten stopped to take a breather. He looked all round at the islands and shorelines to check where they were.

‘Hell, we must have gone wrong somewhere!’ he growled. ‘That island couldn’t have been Måskläppan because it’s over there,’ and he pointed to the east. ‘And there’s the pine-tree on Gillöga.’

He pointed in the direction of the mainland, towards a long low island on which a lone pine-tree had been left standing when a wooded hillock was clear-felled. The tree stood there, its two remaining branches like a semaphore signal that acted as a well-known navigation mark.

‘And over there is Trälskär.’

He was talking to himself and shaking his head.

Carlsson was becoming frightened. He was not at home out here in the skerries but he had had unlimited faith in Gusten’s local knowledge. Flod, however, now seemed to have taken his bearings and, changing course, he set off in a more southerly direction.

Dusk had fallen but the snow was giving some light, enough for them to know where land was. They did not speak but Carlsson followed close in the tracks of his guide.

Suddenly Gusten stopped and listened. Carlsson’s inexperienced ears heard nothing but Gusten seemed to have picked up a weak roar to the east, where a bank of clouds thicker and blacker than the veil of mist shrouding the horizon had begun to pile up.

They stood still for a while until Carlsson, too, became aware of a gentle roar and a thudding sound coming ever nearer.

‘What is it?’ he asked, creeping closer to Gusten.

‘It’s the sea! In half an hour we’re going to have a snowstorm brought in by the east wind and if things go really badly the ice will start breaking up. In which case, the devil only knows what’ll happen to us. Come on, get a move on!’

He set off at a trot, with Carlsson after him. The snow swished round their feet and the roar seemed to be following them.

‘We’ve had it now!’ Gusten yelled, stopping and pointing to a light that was flashing behind a small island to the south-east. ‘The lighthouse has been lit, which means the sea is opening up!’

Carlsson did not fully understand the danger, but he understood that their situation must be perilous if even Gusten was frightened.

Now the east wind was catching up with them and they could see a wall of snow no more than a stone’s throw away advancing on them like a dark screen; then they were enveloped in snow, falling thick, dense, as black as soot. Everything around them went dark and the light of the lighthouse, which only a moment before had been a pale and blurred mock sun showing them the way, was suddenly blotted out.

Gusten carried on running hard with Carlsson following as well as he could, but he had grown fat and was soon out of breath and unable to keep up. He called to Gusten to slow down, but Gusten had no desire to sacrifice himself: he just carried on running, running for his life. Carlsson seized the tails of Gusten’s coat and begged and pleaded with him not to leave him behind, promising him all the wonders of the world, appealing to him in the names of Paradise and Purgatory, but nothing helped.

‘It’s every man for himself now, and God help us!’ Gusten answered and told Carlsson to stay a couple of paces back as otherwise the ice might break.

It already seemed to be doing so. The noise of cracking ice behind them was growing louder, and worse, the roar of the waves was coming so close they could hear them breaking against the skerries and the edge of the ice, waking the blackbacks and herring gulls to scream in anticipation of unexpected prey.

Carlsson was panting and gasping, the distance between him and Gusten was widening and finally he was left running alone in the darkness. He came to an abrupt stop and began looking for tracks but could find none. He shouted but there was no answer. There was only loneliness, darkness, cold and water, with death in their train.

Fear spurred his feet to run on again, faster than the snowflakes though the wind was driving them in the same direction as him. He shouted again.

This time a fleeting voice reached him through the darkness: ‘Run with the wind – it will take you westwards towards the shore!’ Then silence.

But Carlsson had no strength left for running. His spirit failing, he began to slow down, plodding on step by step, unable to struggle any longer; and all the time he could hear the sea at his back, roaring, groaning, snarling, in tireless pursuit of its prey for the night.

*

The Reverend Nordström had gone to bed at eight o’clock that evening and lain there reading the Diocesan News before falling into a deep sleep. About eleven o’clock, however, he felt his wife’s elbow jabbing him in the ribs and heard her calling him:

‘Erik! Erik!’ he heard through his sleep.

‘What is it now? Why can’t you calm down, woman?’ he growled, only half-awake.

‘Calm down? I am calm, aren’t I?’

Fearing the start of a long-winded discussion the minister hastened to assure her he had no doubts about her calmness. Then he struck a match and asked what was going on.

‘There’s someone shouting down in the garden. Can’t you hear?’

The minister listened, putting on his spectacles so he could hear better.

‘Bless my soul, so there is! Who on earth can that be?’

‘Well, why don’t you go and see?’ his wife said, jabbing her elbow into him again.

The minister put on his long-johns and fur coat, shoved his feet into his over-boots and took his gun down from the wall. He put in a percussion cap, shook down the priming powder and went out.

‘Hello there! Who’s there?’ he shouted.

‘It’s me ... Flod!’ answered a dull voice behind the hedge of lilac bushes.

‘What the devil’s going on ... coming here at this time of night? Is your mother at death’s door?’

‘Much worse than that!’ Gusten said in a weary voice. ‘We’ve lost her!’

‘What do you mean by lost her?’

‘Yes, lost her, out at sea.’

‘For Heaven’s sake come on in. Don’t stand out there in the cold.’

When he came into the light Gusten looked as drained as a blown egg, having had nothing to eat or drink all day and been racing for his life to stay ahead of the east wind. Once the minister had been given a breathless account of the events, he went back in to his wife and returned – after a stormy few minutes – with the key to a certain cupboard in the kitchen, to which he led his shipwrecked guest. Soon Gusten was sitting at the big kitchen table while the minister set out schnapps, lard, brawn and bread for his famished visitor.

They discussed what could be done for the men who were marooned. It would be a waste of effort to call out the islanders in the dark of night, and if they lit fires along the shore it might be dangerously misleading to ships – always assuming the firelight could penetrate the fog.

They did not think the men left on the small island were in any great danger anyway, but things looked a good deal worse for Carlsson. Gusten was virtually certain the ice in the bay must have broken up and that Carlsson was done for by now. ‘It looks,’ he said, ‘as if he has got his just deserts.

Reverend Nordström objected: ‘Listen to me now, Gusten, I think you’ve all been unfair to Carlsson and I don’t know what you mean by his just deserts. Look at the state the farm was in when he took charge. Hasn’t he built the place up for you? Didn’t he get you summer guests and build you a new cottage? As to marrying your widowed mother, well, she wanted him. And as for asking her to make a will, there was nothing wrong in him trying though it was a bit short-sighted on her part to go along with it. Carlsson was an energetic chap and he did everything you’d have liked to do but weren’t up to! Now, wouldn’t you like me to make an approach to the widow in Åvassa on your behalf, she’s worth every penny of eight thousand? No, you shouldn’t be so unbending – your way of looking at people is not the only way.’

‘But whichever way you look at it he caused my mother’s death and that’s not something I’m going to forget easily.’

‘Rubbish, you’ll forget about it when you’re slipping into bed alongside a wife of your own. We can hardly be sure it was Carlsson who caused her death anyway – if your mother had put some proper clothes on before she ran outside that evening she wouldn’t have caught the chill that killed her. And I don’t think she took it that much to heart that he was flirting with the girl, young man that he was. Anyway, this would appear to be the end of the matter and we’ll see what can be done tomorrow morning. It will be Sunday and everyone will be coming to church so we won’t need to call them out specially. Go to bed now and be at peace: just remember that one man’s misfortune means fortune for another.’

*

The following morning when all the church-goers were standing round outside the church, the minister arrived accompanied by Flod. Instead of going in he joined the crowd of parishioners, who already seemed to have heard what had happened. After announcing that he would not be holding a service, he called on all the men to fetch their boats and to meet at the manse jetty as soon as possible so that they could go and rescue whoever there was to be rescued. Since Carlsson, as an incomer, had not been without his enemies on the council, there was some grumbling in the background, on the pretext that they did not want to forego the Word of the Lord.

‘What rubbish!’ the minister said. ‘Knowing you as I do, I can’t believe you’re all that keen to listen to the watery gruel I serve up. Are you? What do you think, Åvassa – you’re so well-versed in Scripture that you can tell when I’m scraping the barrel?’

This caused some quiet amusement among the crowd and stilled at least some of the objections.

‘There’s another Sunday next week. Come then and I’ll really lay about you, I promise you. Bring your womenfolk and I guarantee to give them the kind of scolding that’ll last for a couple of months. Right now, are we agreed that we’re going to pull the ox out of the pit even though it’s the Sabbath?’

The crowd mumbled its agreement, having been duly absolved of any breach of the Sabbath.

Then they went their separate ways, to go home and change their clothes ready to go to sea.

The snowstorm had stopped, the wind gone round to the north and the weather was cold and clear. By the time a dozen or so herring boats set out from the minister’s jetty the ice in the bay had broken up and there was a blue-black swell running around the gleaming white islands. The men had come dressed in fur-coats and sealskin caps and were carrying axes and grappling irons. Sailing was out of the question so they manned the oars, with the minister and Gusten in the first boat, rowed by four hand-picked skerrymen with Bosun Rapp as look-out and bow oarsman.

The mood was serious but not unduly sad: the sea takes little account of one life more or one life less.

The seas were running fairly high and any water that came into the boat froze at once and had to be hacked off and thrown overboard. Ice-floes, some of them with reeds, leaves and sticks ripped from the shore and frozen into them, floated past and scraped against the planking before submerging and surfacing again.

The minister sat there with his field-glasses trained on Trälskär where the Hemsö men were trapped, but occasionally, and without much hope, he scanned the bay where Carlsson had almost certainly drowned. He scoured the drifting blocks of ice for any clues – a footprint, a piece of clothing or even the corpse itself – but it was all in vain.

After rowing for a couple of hours they came to the skerry where Rundqvist and Norman, who had seen the rescue flotilla approaching in the distance, had lighted fires of rejoicing on the shore. Since their lives had never been in any real danger, their mood was more one of curiosity than excitement when the boats pulled alongside.

‘Nothing for us to worry about once we had dry land under our feet!’ as Rundqvist put it.

The day being short they set about raising the Hemsö boat first, after which they began dragging for the coffin.

Rundqvist claimed he could point to the exact spot since he had seen the glow of sea-fire on the water. They dragged the area time after time without bringing up anything but long strands of seaweed with mussels and other creatures attached. They carried on dragging the whole morning and by noon had still not had any success. The men were beginning to look tired and despondent. Some of them had gone ashore for a dram and a sandwich and to make coffee when Gusten finally said he thought they had done all that could be done and the coffin had probably been carried out into the deep by the currents.

The men felt a general sense of relief at being spared the embarrassment of appearing unsympathetic to the troubles of others: none of them was particularly keen to see the corpse float up and the whole business, strictly speaking, was of no personal concern to them.

In order to provide a conclusion of sorts in spite of the dismal failure of their efforts, Reverend Nordström went up to Flod and asked if he would like something done to observe his mother’s passing. The minister had the book with him and they could certainly come up with a hymn they all knew by heart. Gusten accepted the suggestion with gratitude and the men were told what was to be done.

The sun was coming to the end of its short journey and the skerries lay rose-red in its last light as the men gathered on the shore to take part in the unusual funeral service circumstances had forced on them. The minister, accompanied by Gusten, stepped down into a boat, went to the stern and took out his book. Holding his handkerchief between the fingers of his left hand, he bared his head and all the men on the shore followed suit and removed their caps.

‘Let us take Hymn 452, “I go to meet my death”. Do you know it by heart?’ the minister asked.

‘Yes!’ the men on the shore answered.

And so the sound of their singing rose, quivering from the cold at first but then trembling with the emotions stirred by the unusual ceremony and the moving tones of the old hymn that had accompanied so many to their final rest.

The last notes rang out, echoing and fading over the water, out through the cold air, out to the skerries. Then there was a pause during which the only sounds were the soughing of the north wind through the needles of the dwarf pines, the splashing of the waves on the rocks, the cries of the gulls and the bumping of the boats against the bottom. The minister turned his furrowed old face out towards the bay and the sun shone on his bald head, around which the wisps of grey hair fluttered like lichen hanging on an ancient spruce-tree.

‘“Earth to earth, ashes to ashes, dust to dust; in the sure and certain hope of the Resurrection to eternal life, through Jesus Christ our Lord.” Let us pray,’ the minister began in his deep voice, which had to fight against the wind and the waves to be heard.

And so the burial service continued, ending with the Lord’s Prayer, and after the blessing the minister stretched his hand out over the waters in one last farewell.

The men put on their caps. Gusten pressed the minister’s hand and thanked him, but he still seemed to have something on his mind.

‘Minister, I wonder ... do you think we should perhaps have a few words for Carlsson, too?’

‘I was speaking for both of them, dear boy, but it was generous of you to think of him,’ the old man replied, seeming more moved by this than he might have wished.

The sun went down and it was time for them to part and try to get home as quickly as they could.

They wanted, however, to give Flod one last mark of respect so, once they had all exchanged farewells and were back in their boats, they accompanied him part of the way, their boats arrayed in line as when setting out the herring nets. Then they raised their oars in salutation and shouted goodbye.

It was a token of sorrow but also of the acceptance of the young man into the self-reliant ranks of the men of the islands.

And so, sitting at the helm of his own boat, the new master of Hemsö was rowed home by his men, to begin piloting his own vessel across the windy bays and through the green straits of this uncertain life.

© Peter Graves & Norvik Press, 2012

ISBN-13: 9781870041959 Paperback 2012 Series B No. 54
 The complete book can be purchased here: https://bit.ly/3gyHKKF
Die Hemsöer.
Eine Erzählung aus dem Schärenmeer
Translated by Alken Bruns

 

Blick von Kymmendö © Angelika Fischer, BerlinErstes Kapitel
Carlsson tritt seinen Dienst an und wird als ein loser Vogel befunden. 
 

Er kam an wie ein Schneegestöber an einem Aprilabend und trug einen Tonkrug am Riemen um den Hals. Clara und Lotten waren mit dem Fischkahn gekommen, um ihn an der Landungsbrücke in Dalarö abzuholen; aber es dauerte eine Ewigkeit, bis sie an Bord kamen. Sie mußten zum Kaufmann, um eine Tonne Teer zu holen, zur Apteke, um sich graue Salbe für die Schweine geben zu lassen, und dann mußten sie zur Post, um eine Briefmarke zu kaufen, und dann hinunter in den Winkel zu Fia Lövström, um den Hahn gegen ein halbes Liespfund Segelgarn für die Fischnetze auszuleihen, und schließlich waren sie im Wirtshaus gelandet, wo Carlsson Kaffee und Gebäck spendiert hatte. Dann kamen sie endlich an Bord, Carlsson aber wollte steuern, und das konnte er nicht, denn er hatte noch nie ein Boot mit Rahsegel gesehen, und so schrie er, sie sollten die Fock setzen, die es gar nicht gab.

Und auf der Zollbrücke standen Lotsen und Aufseher und lachten über das Manöver, denn das Boot ging über Stag und trieb in den Sund von Saltsäcken ab.

- Hallo, du hast'n Loch im Boot! schrie ein junger Lotse durch den Wind; - mach's dicht! mach's dicht!, und als Carlsson nach dem Loch suchte, schubste Clara ihn schnell beiseite und nahm das Ruder, und Lotten gelang es mit Hilfe der Riemen, das Boot wieder an den Wind zu bringen, so daß es nun in rascher Fahrt auf den Aspösund zuging.

Carlsson war ein kleiner eckiger Värmländer mit blauen Augen und einer Nase krumm wie eine Teufelsklau. Lebhaft, verspielt und neugierig war er, von der Seefahrt aber verstand er überhaupt nichts, und so hatte man ihn denn auch nach Hemsö geholt, damit er sich um Vieh und Äcker kümmerte, womit sonst niemand zu tun haben wollte, seit der alte Flod gestorben war und die Witwe allein auf dem Hof saß.

Doch als Carlsson die Mädchen nun ausquetschen und etwas über die Verhältnisse und Umstände wissen wollte, da bekam er Antworten, so richtig in der Art von Schärenbauern:

- Tja, das weiß ich nicht! Tja, das kann ich nicht sagen! Tja, davon weiß ich gar nichts!

Aus denen war also nicht klug zu werden!

Das Boot plätscherte zwischen Holmen und Schären dahin, die Eisente schnatterte hinter den Felsen, und das Birkhuhn spielte im Fichtenwald; es ging über Buchten und durch Strömungen, bis die Dunkelheit hereinbrach und die Sterne aufzogen. Da ging es auf offenes Wasser hinaus, und der Leuchtturm auf Huvudskär blinkte. Zuweilen strichen sie an einer Besenpricke, dann wieder an einem weißen Seezeichen vorbei, das wie ein Gespenst aussah; dort schimmerten Reste von Schneewehen wie Wäsche auf der Bleiche, hier tauchten Netzbojen aus dem schwarzen Wasser auf und kratzten am Kiel entlang, wenn das Boot über sie hinwegfuhr; eine verschlafene Mantelmöwe schrak von ihrer Schäre hoch und erweckte mit ihrem Kreischen Seeschwalben und Möwen zum Leben, die einen Höllenlärm machten, und ganz draußen, wo die Sterne im Meer untergingen, zeigten sich das rote und das grüne Auge eines großen Dampfers, welcher eine lange Reihe runder Lichter mit sich schleppte, die durch die Salonfenster drangen.

Für Carlsson war alles neu, er fragte nach allem; und nun bekam er Antwort, so viele Antworten, daß er das deutliche Gefühl hatte, auf fremden Boden gekommen zu sein.

»Er war vom Binnenland«, was ungefähr dasselbe hieß, wie wenn man aus der Sicht eines Städters vom Lande ist.

Dann rauschte das Boot in einen Sund, kam in Lee von Land, so daß man die Segel wegnehmen und rudern mußte. Und bald, als sie in einen zweiten Sund kamen, sahen sie aus einem Haus hinter Erlen und Kiefern ein Licht hervorleuchten.

- Jetzt sind wir da, sagte Clara, und das Boot schoß in eine schmale Bucht, wo eine Rinne ins Schilf gehauen war, das an den Bootsseiten entlangraschelte, und weckte einen Laichhecht, der nachdenklich um einen Angelhaken gestrichen war.

Der Hofhund schlug an, und oben beim Haus sah man ein Licht, das sich bewegte.

Unterdessen wurde das Boot am Ende der Brücke festgemacht, und sie begannen mit dem Ausladen. Das Segel wurde um die Rah gerollt, der Mast herausgenommen, und die Stagen wurden mit den Taunägeln herumgewickelt. Die Teertonne wurde an Land gerollt, und bald lagen Kübel, Krüge, Körbe und Bündel auf der Brücke.

Carlsson blickte sich im Halbdunkel um und sah lauter neue und ungewohnte Dinge. Vor der Brücke schwamm der Fischkasten mit seiner Hebevorrichtung, die Brücke entlang führte ein Geländer, das voller Bojen, Festmacher und Draggen, Grundgewichte, Leinen, Langleinen und Haken hing, auf den Brückenplanken standen Strömlingstonnen, Tröge, Reusen, Bottiche, Fässer, Kisten mit Langleinen; und am Brückenkopf stand ein Bootshaus, das voller Lockvögel hing, ausgestopfter Eiderenten für die Jagd auf dem Wasser, Säger, Fracken, Samt- und Quakenten, und auf Haltern unter der Dachtraufe lagen Segel und Masten, Ruder, Bootshaken, Ruderdollen, Ösfässer, Eispickel und Quappenkeulen. An Land standen Trockengerüste mit Strömlingsnetzen, groß wie die größten Kirchenfenster, Flundernetzen mit Maschen, durch die man den Arm stecken konnte, und Barschgarn, neu geknüpft und weiß wie feinste Schlittennetze; von der Brücke aus aber führten zwei Reihen Gabelpfähle gerade bergauf, wie eine Allee zu einem Herrenhof, und darauf hingen die großen Schleppnetze. Ganz oben am Ende dieses Ganges erschien nun die Laterne und warf ihren Schein auf den Sandweg, der von Muschelschalen und vertrockneten Fischkiemen funkelte, und in den Netzen blitzten alte Strömlingsschuppen wie Rauhreif an Spinnenweben auf. Aber das Licht der Laterne fiel auch auf ein altes Frauengesicht, das aussah, als sei es im Wind vertrocknet, und auf zwei kleine freundliche Augen, die am Herdfeuer zusammengeschrumpft waren. Und vor der Alten lief der Hund her, ein zottiges Biest, das sich im Wasser ebenso gut bewegte wie an Land.

The farm, Kymmendö © Angelika Fischer, Berlin- Na, seid ihr wieder da, meine Lieben, grüßte die Alte, und habt ihr den Burschen mitgebracht?

- Ja, da wär'n wir, und hier ist Carlsson, wie Sie sehen, antwortete Clara.

Die Alte wischte sich die rechte Hand an der Schürze ab und reichte sie dem Knecht.

- Willkommen, Carlsson, und fühl dich wohl bei uns. Habt ihr Kaffee und Zucker mitgebracht, Mädchen, und sind die Segel im Schuppen? Na, dann kommt mit rauf, ihr wollt ja sicher was essen.

Und die Gesellschaft zog den Hügel hinauf, Carlsson still und neugierig, gespannt, wie sich sein Leben an dem neuen Ort anlassen werde.

Im Haus brannte das Herdfeuer, und auf dem weißen Klapptisch lag ein frisches Tischtuch; darauf standen eine Flasche Branntwein, die sich in der Mitte verengte wie ein Stundenglas, und drumherum Gustavsberger Tassen mit Rosen und Vergißmeinnicht; ein frischgebackenes Brot und gedörrter Zwieback, ein Teller mit Butter, Zuckertopf und Sahnekanne vervollständigten das Gedeck, das Carlsson wie bei reichen Leuten vorkam und das er in dieser Gegend, wo sich die Füchse gute Nacht sagten, nicht erwartet hatte. Aber auch die Stube sah nicht schlecht aus, als er sie im flackernden Schein des Herdfeuers näher betrachtete, der sich mit dem Licht der Kerze im Messinghalter kreuzte und die etwas fleckige Politur des Mahagonisekretärs beleuchtete, sich im lackierten Gehäuse und Messingpendel der Wanduhr spiegelte, auf den Silbereinlagen an den damaszierten Läufen der langen Vogelflinten funkelte und die vergoldeten Buchstaben auf den Rücken von Postillen, Gesangbüchern, Almanachs und Ratgebern für den Landmann hervorhob.

- Tritt näher, Carlsson, lud die Alte ein, und Carlsson, der ein Kind der neuen Zeit war, lief wirklich nicht hinaus in die Scheune, sondern trat gleich herzu und setzte sich auf eine Sofabank, während sich die Mädchen um seine Kiste kümmerten, die in die Küche kam, welche auf der anderen Seite des Flurs lag.

Die Alte nahm den Kaffeekessel vom Haken und legte die Klärhaut hinein; hängte ihn wieder auf und ließ ihn kurz aufkochen, wobei sie ihre Aufforderung erneuerte, dieses Mal mit dem Zusatz, Carlsson möge am Tisch Platz nehmen.

Der Knecht saß da, drehte die Mütze zwischen den Fingern und gab acht, woher der Wind wehte, um seine Segel richtig einzustellen, denn es war offensichtlich, daß er beschlossen hatte, sich mit der Herrschaft gut zu stellen, da er aber noch nicht wußte, ob die Alte von der Sorte war, die es duldet, daß man den Mund aufmacht, wagte er nicht loszulegen, ehe er gehört hatte, wo das Land lag.

- Ein verflucht feiner Sekretär ist das, begann er und befingerte die Messingrosetten.

- Hm! sagte die Alte, es ist nur nicht viel drin.

- Oho, das glaub' ich aber doch, schmeichelte Carlsson weiter und bohrte den kleinen Finger in das Schlüsselloch der Klappe; ein Quantum wird schon da drin sein!

- Ja, früher, als wir ihn von der Auktion holten, da war'n Stück Geld drin, aber dann kam Flod unter die Erde, und Gusten zum Militär, und seitdem ist keine Ordnung mehr auf dem Hof. Und dann haben sie auch noch das neue Haus gebaut, das zu nichts gut war, und so kam eins zum ändern. Nimm dir Zucker, Carlsson, und trink 'ne Tasse Kaffee.

- Ich, soll ich anfangen? zierte sich der Knecht.

- Ja, sonst ist ja niemand zu Hause, antwortete die Alte. Der verflixte Junge ist mit der Flinte draußen auf dem Wasser, dann nimmt er Norman immer mit, und so wird nie was getan. Wenn sie nur raus und hinter einem Vogel herjagen können, lassen sie Vieh und Fischerei verkommen, deshalb bist du hier, verstehst du, Carlsson, um nach dem Rechten zu sehen; und darum sollst du dich sozusagen für ein bißchen mehr halten und ein Auge auf die Burschen haben. Nimm dir doch einen Zwieback, Carlsson.

- Tja, wenn das so ist und ich sozusagen 'n bißchen mehr sein soll, damit die ändern mir gehorchen, dann muß das auch seine Ordnung haben und dann muß ich was im Rücken haben, ich kenn' nämlich die Burschen, wenn man sich mit ihnen gemein macht und auf du und du stellt, peilte Carlsson Land an, denn nun wußte er, woran er war. Was die Arbeit auf See angeht, da misch' ich mich nicht ein, denn da kenn' ich mich nicht aus, aber an Land, da bin ich zu Hause, und da will ich bestimmen.

- Ja, all das bringen wir morgen in Ordnung, dann ist Sonntag, und wir können uns bei Tageslicht unterhalten. Nun nimm dir noch einen Kaffeepunsch, Carlsson, und dann kannst du zu Bett gehen. Die Alte schenkte nach, und Carlsson nahm das Stundenglas und ließ ein reichliches Viertel in die Tasse laufen. Und nachdem er einen Schluck getrunken hatte, war ihm danach zumute, das unterbrochene Gespräch wieder aufzunehmen, das ihn höchst angenehm berührt hatte. Doch die Alte war aufgestanden und machte sich am Herd zu schaffen, die Mädchen liefen ein und aus, und draußen auf dem Hof schlug der Hund an, so daß die Aufmerksamkeit abgelenkt wurde.

- So, nun sind die Jungens da, sagte die Alte.

Jetzt waren draußen Stimmen und das Klirren von Absätzen auf den Felsen zu hören, und hinter den Balsaminen im Fenster sah Carlsson im Mondschein zwei Männergestalten mit geschulterten Flinten und Gepäck auf dem Rücken.

Der Hund bellte im Flur, und gleich darauf öffnete sich die Tür zur Stube. Hereingeschritten kam der Sohn in Seestiefeln und Joppe; und mit dem sicheren Stolz des glücklichen Jägers warf er die Jagdtasche und ein Bündel Eiderenten auf den Tisch neben der Tür.

- Guten Abend, Mutter, da hast du Fleisch! grüßte er, ohne den Neuankömmling gleich zu bemerken.

- Guten Abend, Gusten. Ihr seid lange weggewesen, grüßte die Alte zurück, wobei sie einen unfreiwillig vergnügten Blick auf die prachtvollen Eiderenten in ihren kohlschwarzen und schneeweißen Kleidern mit den rosaroten Brüsten und den seegrünen Nacken warf. - Die Jagd war gut, wie ich sehe. Na ja, hier haben wir also Carlsson, den wir erwartet haben!

Der Sohn blickte forschend aus seinen kleinen, scharfen Augen, die sich halb hinter hellroten Wimpern verbargen, und änderte sofort den Gesichtsausdruck, der, anfangs offen, nun scheu wurde.

- Guten Abend, Carlsson, sagte er kurz und schüchtern.

- Guten Abend, antwortete der Knecht und schlug einen ungezwungenen Ton an, bereit, sich in den Überlegenen zu verwandeln, sobald er sich über den jungen Mann im klaren war.

Gusten nahm den Platz des Hausherrn ein, stützte den Ellbogen auf das Fensterbrett und ließ sich von der Mutter eine Tasse Kaffee geben, in die er sogleich Branntwein goß, und während er trank, betrachtete er verstohlen Carlsson, der angefangen hatte, die Vögel zu untersuchen.

- Das sind ja prächtige Tiere, sagte Carlsson und faßte sie an die Brust, um zu sehen, ob sie auch fett waren. Du bist ein guter Schütze, sehe ich, denn der Schuß sitzt am rechten Fleck.

Gusten antwortete mit einem schlauen Grinsen, denn er hörte sofort heraus, daß der Knecht vom Schießen nichts verstand, da er Schüsse lobte, die in Federrichtung eingeschlagen waren, so daß die Tiere nicht mehr zu Lockvögeln taugten.

Aber Carlsson redete unverdrossen drauflos, lobte die Taschen aus Seehundsfell, rühmte die Flinte und machte sich so klein wie möglich, so dumm in Dingen, die mit der See zusammenhingen, wie er es wirklich war, und noch ein bißchen dümmer.

- Wo hast du Norman gelassen? fragte die Alte jetzt, die langsam schläfrig wurde.

- Er ist dabei, die Sachen in den Schuppen zu tragen, antwortete Gusten, aber er wird wohl gleich kommen.

- Und Rundqvist hat sich schon hingelegt, naja, es ist ja auch Zeit, und du, Carlsson, wirst wohl auch müde sein, du bist ja lange unterwegs gewesen. Ich zeige dir, wo du schlafen sollst, wenn du mitkommen willst.

Carlsson wäre gern noch geblieben, um das Stundenglas auslaufen zu sehen, aber der Wink war zu deutlich, als daß er es auf einen Versuch hätte ankommen lassen. Die Alte brachte ihn in die Küche, kam aber gleich wieder zu ihrem Sohn herein, der seine freimütige Miene umgehend wieder aufgesetzt hatte.

- Na, was hältst du von ihm? fragte die Alte; mir scheint er reell und willig auszusehen.

- Ne-e-e! zog Gusten die Antwort in die Länge. Glaub dem nicht, Mama, das ist Scheißkram, was der redet, der Lump!

- Ach, was sagst du da; er redet gern, aber deshalb kann er doch ordentlich sein.

- Glaub mir, Mama, das ist 'n loser Vogel, mit dem werden wir unsere Mühe haben, eh' wir ihn wieder los sind. Aber das macht nichts; er soll arbeiten dürfen fürs Essen, und mir wird er nicht zu nahe kommen, mir nicht. Ja, ja, du glaubst nie, was ich sage, aber du wirst schon sehen, du wirst es sehen! Und dann tut's dir leid, wenn's zu spät ist! Wie war es doch mit dem alten Rundqvist! Der hatte auch 'n großes Maul und konnte 'ne Menge Teufelskram, aber 'nen breiten Rücken hatte er nicht, und da mußten wir ihn mitschleppen, und nun werden wir ihn wohl bis zu seinem letzten Stündchen behalten. Diese Blender, die so fix mit dem Maul sind, die sind nur an der Grützschüssel groß. Glaub mir's!

- Ja, ja, Gusten, du bist wie dein Vater; traust den Leuten nix Gutes zu und verlangst dann Unmögliches! Rundqvist ist kein Seemann, er kommt ja auch vom Land; aber er kann so viel, was andere nicht können; und Seeleute sind nicht mehr zu kriegen, die gehen zur Flotte und zum Zoll und zum Lotsendienst, deshalb kommen nur Binnenländer her. Ja, siehst du, man muß eben nehmen, was man kriegen kann.

- Ja, das weiß man ja, daß keiner mehr dienen will, alle wollen sie zur Krone, und hier draußen sammelt sich der ganze Müll vom Land. Man soll nicht denken, daß ordentliche Leute auf die Schären gehen, außer sie haben ihre Gründe, und deshalb sage ich noch einmal: halt die Augen offen!

- Ja, du, Gusten, du solltest die Augen offen halten, wiederholte die Alte, und auf dein Eigentum achtgeben, denn deins wird es ja doch alles mal, du solltest zu Hause bleiben und dich nicht immer und ewig auf dem Wasser rumtreiben, und wenigstens nicht die Leute von der Arbeit abhalten, wie du es tust.

Gusten zupfte an einer Eiderente herum und antwortete:

- Ach ja, Mutter, aber du hast auch nichts dagegen, daß mal 'n Braten auf den Tisch kommt, wenn's den ganzen Winter Pökelfleisch und Dörrfisch gegeben hat, davon solltest du also lieber nicht reden. Und außerdem, ich geh' nicht ins Wirtshaus, und etwas muß der Mensch zu seinem Vergnügen haben. Zu essen haben wir ja genug, und auch 'n bißchen Geld auf der Bank, und verrotten tut der Hof nicht; wenn er abbrennen will, soll er doch, versichert ist er ja.

- Ja, verrotten tut der Hof nicht, das ist klar, aber sonst fällt alles auseinander; die Zäune müssen heilgemacht und die Gräben ausgehoben werden, das Stalldach rottet, daß der Regen aufs Vieh tropft; keine Brücke ist ganz, die Boote sind spröde wie Zunder, die Netze müßten nachgesehen und die Milchkammer muß gedeckt werden. Und-und-und, da ist so viel, was getan werden müßte und nie getan wird. Aber nun wollen wir sehen, ob es nicht doch was wird, wo wir nun extra einen haben, der sich drum kümmern soll, mal sehen, ob Carlsson nicht der Mann dazu ist.

- Na, dann laß ihn man machen! schimpfte Gusten und fuhr sich mit der Hand durch das kurzgeschnittene Haar, daß es steil wie Nägel in die Höhe stand. Aha, da ist Norman! Komm her und trink 'nen Kaffeepunsch, Norman!

Norman, ein kleiner breiter weißhaariger Kerl, mit sprießendem weißen Schnurrbart und blauen Augen, kam in die Stube und setzte sich zu seinem Jagdkameraden, nachdem er die Alte begrüßt hatte. Und als die beiden Helden ihre Tonpfeifen aus den Westentaschen hervorgeholt und mit Schwarzem Anker gestopft hatten, begannen sie, bei einem Kaffeepunsch auf Jägerart alle ihre Taten draußen am Meer Schuß für Schuß durchzugehen. Und mit den Fingern in den Schußwunden wurden die Vögel untersucht und die Schrotkörner nachgezählt, unentschiedene Treffer erörtert und Pläne zu neuen Ausflügen geschmiedet.

Unterdessen war Carlsson in die Küche gekommen, um sein Nachtlager aufzusuchen.

Die Küche hatte ein Sparrendach und sah aus wie eine Schute, die kieloben auf ihrer Ladung trieb, einer Ladung aus Gütern aller Art. Ganz oben unter dem verrußten First hingen Netze und Fischereigeräte auf Balken; darunter waren Bretter und Bootsplanken zum Trocknen verstaut; Leinen und Hanftaue, Draggen, Schmiedeeisen, Zwiebelbündel, Talglichte, Proviantkisten; auf einem Querbalken lagen in langer Reihe frisch ausgestopfte Lockvögel; über einen anderen waren Schaffelle geworfen; von einem dritten baumelten Seestiefel, Wolljacken, Unterhemden, Hemden und Strümpfe herab; und zwischen den Balken hingen Brotspieße mit Lochbrot, Stöcke mit Aalhäuten, Stangen mit Langleinen und Angelhaken.

Am Giebelfenster stand der Eßtisch aus rohem Holz, und an den Wänden befanden sich drei Ausziehsofas, fertig aufgebettet, mit ziemlich sauberen, aber groben Laken.

In einem davon hatte die Alte Carlsson seinen Platz angewiesen und den Neuankömmling, nachdem sie sich mit dem Licht entfernt hatte, im Halbdunkel zurückgelassen, das nur schwach von der Herdglut und einem kurzen Mondstreif erleuchtet wurde, welcher sich, von Fensterpfosten und -sprossen aufgespalten und in Karos geteilt, auf den Fußboden gelegt hatte. Aus Gründen der Sittsamkeit gab es beim Zubettgehen kein Licht, weil auch die Mädchen ihre Schlafplätze in der Küche hatten, und so begann Carlsson, sich im Dämmerlicht auszuziehen. Er legte Rock und Stiefel ab und nahm die Uhr aus der Westentasche, um sie im Schein des Kohlenfeuers im Herd aufzuziehen. Gerade hatte er den Schlüssel ins Loch gesteckt und ihn mit ungeübter Hand umzudrehen begonnen, denn die Uhr war nur an Sonntagen und bei feierlichen Anlässen in Betrieb, als er aus dem Bettzeug eine tiefe knarrende Stimme emporsteigen hörte:

- Teufel auch, der hat sogar 'ne Uhr!

Carlsson schrak zusammen, schaute hinunter und erkannte im Schein der Glut einen zottigen Kopf mit einem Paar blinzelnder Augen, der zwischen zwei aufgestützten behaarten Armen hing.

- Geht dich das was an? gab er zurück, um die Antwort nicht schuldig zu bleiben.

- Angehen? Wenn's angeht, läutet die Kirchenglocke, obgleich ich nicht mal zum Fest hinlaufe! antwortete der Kopf.

- Festgelaufen? Hat er sich festgelaufen, dann schütt' ich dir 'nen Eimer Wasser drauf! warf Carlsson ein.

- Gar nicht so dumm gesagt, stellte der andere fest, aber man muß schon 'n nobeln Kerl sein, wenn man Saffian an den Stiefelschäften hat.

- Das will ich meinen, und Galoschen hat man auch, wenn man's drauf ankommen läßt!

- Jesus, Galoschen hat er auch; da kann er sicher auch 'nen Schluck spendieren!

- Ja, das kann er auch, wenn's sein muß, antwortete Carlsson entschieden und ging seinen Krug holen. Bitte schön, und wohl bekomm's.

Er zog den Korken heraus, trank einen Schluck und reichte den Krug hinüber.

- Na, Gottes Segen, ich glaub' fast, das ist Branntwein. Zum Wohl also, und willkommen im Dorf! Nun sage ich du zu dir, Carlsson, und du nennst mich den verrückten Rundqvist, denn so heiß' ich gewöhnlich.

Und damit kroch er unter die Decke.

Carlsson zog sich inzwischen aus und kroch ins Bett, nachdem er seine Uhr an das Salzfaß gehängt und die Stiefel mitten in den Raum gestellt hatte, damit die roten Saffiankeile auch gut zu sehen waren. Es war still im Raum, und nur Rundqvist war zu hören, der drüben am Herd schnarchte. Carlsson lag wach und dachte an die Zukunft; die Worte der Alten, er solle sozusagen ein bißchen mehr sein als die ändern und den Hof wieder hochbringen, saßen ihm wie ein Nagel. im Kopf. Um den Nagel schmerzte und schwoll es, und es war, als habe er ein Geschwür im Kopf bekommen. Er lag da und dachte an den Mahagonisekretär und an das rote Haar und die argwöhnischen Augen des Sohns. Er sah sich mit einem großen Schlüsselbund an einem Stahlring umhergehen, mit dem er in der Hosentasche rasselt, und dann kommt jemand und bittet um Geld, und er lüpft die Schürze, schüttelt das rechte Bein, schiebt die Hand in die Tasche und spürt die Schlüssel an seinem Schenkel; und dann zupft er an dem Bund herum, so wie man Werg aufdreht, und als er den kleinsten Schlüssel, der zu der Klappe paßt, in den Fingern hält, steckt er ihn, ganz wie heute abend den kleinen Finger, in das Schlüsselloch. Doch das Schlüsselloch, das aussieht wie ein Auge mit einer Pupille, wird rund und groß und schwarz wie eine Flintenmündung, und über dem ändern Ende des Laufs sieht er das rote Fischauge des Sohnes auf sich zielen, scharf und heimtückisch, als wolle er sein Gold verteidigen.

Die Küchentür ging, und Carlsson fuhr aus seinem Halbschlaf hoch. Mitten im Raum, dort, wohin inzwischen die Karos vom Mond gewandert waren, standen zwei weißgekleidete Gestalten, die gleich darauf in einem Bett untertauchten, von dem ein gewaltiges Knarren ertönte wie von einem Boot an einer wackligen Brücke, und dann gab es in den Laken ein Geraschel und Gekicher, bis es still wurde.

- Gute Nacht, meine Kleinen, hörte man Rundqvists erlöschende Stimme. Seid so lieb und träumt von mir.

- Ja, das wäre was, antwortete Lotten.

- Still, antworte dem Scheusal nicht, warnte Clara.

- Ihr seid ja so - so lieb. Ich wünschte, ich hätte so viel Liebe im Leib wie ihr! seufzte Rundqvist. Herrgott, man wird alt und kriegt seinen Willen nicht mehr, und das Leben ist nichts mehr wert. Gute Nacht, Kinder, und hütet euch vor Carlsson, er hat eine Uhr und Saffianstiefel! Ja, Carlsson, der ist glücklich! Das Glück, es kommt, das Glück, es geht, glücklich, wer ein Mädchen hätt'! - Was habt ihr dahinten zu kichern! - Hör mal, Carlsson, kann ich nicht noch einen Schluck kriegen, hier hinten ist es so verdammt kalt, es zieht vom Herd.

- Nein, nun kriegst du nichts mehr, ich will jetzt schlafen, fertigte ihn Carlsson ab, der in seinen Zukunftsträumen, in denen weder Wein noch Mädchen vorkamen, gestört worden war, und der sich schon in seine Stellung als »ein bißchen mehr« hineinversetzt hatte.

Es wurde wieder still, und nur dumpfe Laute von den Geschichten der Jäger drangen durch die beiden Türen, und dazwischen das sachte Rütteln des Nachtwinds an der Ofenklappe.

Carlsson machte die Augen zu und hörte im Schlummer Lotten mit halblauter Stimme etwas hersagen, das er anfangs nicht verstand, das sich aber mit der Zeit wie eine einzige lange Litanei dahinschleppte, in der er die Worte unterschied: und führeunsnichtinversuchung, sondernerlöseunsvondemübel, denndeinistdasreich, unddiekraftunddieherrlichkeitinewigkeitamen. Gute Nacht, Clara! Schlaf gut!

Und nach einer kleinen Weile kam ein Schnarchen vom Bett der Mädchen, und Rundqvist sägte, ob nun zum Spaß oder im Ernst, Baumstämme durch, daß die Fenster klapperten. Carlsson aber lag im Halbschlaf und wußte selbst nicht, ob er wachte oder schlief, bis er merkte, wie die Decke angehoben wurde und ein rundlicher und verschwitzter Körper neben ihn kroch.

- Ich bin es nur, Norman! hörte er eine schmeichelnde Stimme neben sich, und er begriff, daß er den Knecht zum Bettgenossen haben sollte.

- Aha, ist der Jäger heimgekehrt, knarrte Rundqvists rostiger Baß. Und ich dachte schon, der Galle selbst hätte heute am Samstagabend da draußen rumgeballert!

- Du und schießen, Rundqvist, du hast ja nicht mal mehr 'ne Flinte, schnaubte Norman.

- Und ob! erwiderte der Alte, um das letzte Wort zu haben. Ich kann mit der Jagdflinte Stare schießen, und das sogar zwischen den Laken.

- Habt ihr das Feuer ausgemacht? wurden sie von der freundlichen Stimme der Alten durch die Tür vom Flur her unterbrochen.

- Jawohl! antworteten sie einstimmig im Chor.

- Dann also gute Nacht!

- Gute Nacht, Bäuerin!

Und dann wurde tief geseufzt, und dann geschnieft, geschnauft und geschnüffelt, bis das Geschnarche in Gang war.

Carlsson aber lag noch eine Weile im Halbschlaf und zählte an den Fensterscheiben ab, ob seine Träume wohl Wahrheit würden.

 
Siebtes Kapitel
Carlssons Träume werden wahr; der Sekretär wird bewacht , doch der Nachlaßverwalter kommt und macht einen Strich durch das Ganze

 

Carlssons Ehe war, obwohl noch kurz, nicht ganz das, was man glücklich zu nennen pflegt. Die Alte war bei Jahren, wenn auch nicht uralt, und Carlsson war im Begriff, in das gefährliche Alter einzutreten. Bis zu seinem jetzt angebrochenen vierzigsten Jahr hatte er meist für Brot und Fortkommen gerackert, und auf das Mädchen, das er haben wollte, hatte er verzichten müssen. Nun, wo er am Ziel war und einem ruhigen Alter entgegensehen konnte, begann das Fleisch zu pochen, und vielleicht stärker als sonst, da er im letzten Jahr nicht so schwer hatte arbeiten müssen, vielleicht aber auch, weil er es kräftiger genährt hatte, als es vertragen konnte. So begannen seine Gedanken zu spielen, wenn er in der Wärme der Küche saß, und seine Augen gewöhnten es sich an, Claras jungem Körper zu folgen, wenn sie in der Stube aus- und einging. Nach und nach verweilte der Blick, ließ sich nieder und ruhte aus, machte kleine Ausflüge nach hier und dort, flog davon, kam zurück. Schließlich saß das Mädchen da, in seinem Auge, und er sah sie, wohin er auch ging. Da war aber noch jemand, der ebenfalls sah, wiewohl nicht nach Clara, sondern nach den Augen, die ihr folgten, und je mehr sie hinsah, desto mehr glaubte sie zu sehen, und das schlug sich ihr wie ein Gerstenkorn aufs Auge, das schmerzte und tränte.

Es war ein paar Tage vor Heiligabend. Die Dunkelheit war hereingebrochen, aber der Mond war aufgegangen und leuchtete klar über verschneite Fichten, über die blanke Bucht und das weiße Land. Es blies ein scharfer Nordwind, der trockenen Schnee vor sich her fegte. Drinnen in der Küche aber stand Clara und heizte den Backofen, während Lotten am Teigtrog arbeitete.

Carlsson saß in der Ecke beim Schrank, rauchte Pfeife und schnurrte wie eine Katze in der Wärme; seine Augen waren auf Wanderschaft und erquickten und erwärmten sich, wenn sie auf Claras weißen Armen haltmachten, die aus dem Leinenzeug hervorschauten.

- Willst du erst melken, bevor wir auskehren? fragte Lotten.

- Ja, antwortete Clara und zog eine Schaffelljacke an, nachdem sie Feuerkralle und Wischer beiseite gelegt hatte.

Dann zündete sie die Stallaterne an und ging hinaus. Und als sie hinausging, stand Carlsson auf und ging ihr nach.

Nach einer Weile kam die Alte aus der Stube und fragte nach Carlsson.

- Er ist Clara in den Stall nachgegangen! antwortete Lotten.

Ohne nähere Auskünfte abzuwarten, nahm die Alte eine Laterne und ging ebenfalls hinaus.

Draußen blies ein scharfer Wind, doch sie wollte nicht umkehren und sich etwas überziehen, denn es war nur einen Steinwurf weit zu gehen. Glatt war es auf dem hügeligen Boden, und der Schnee wirbelte wie Mehlstaub auf, doch sie kam ziemlich schnell zum Stallgebäude und ging gleich in den Kuhstall, wo es warm war. Dort begann sie zu lauschen und hörte jemanden im Schafstall flüstern. Im schwachen Mondschein, der durch die Spinnweben und Heureste auf den Scheiben drang, sah sie, wie die Kühe die Köpfe nach ihr umdrehten und sie mit großen, im Dunkel grün leuchtenden Augen ansahen. Der Melkschemel stand da und auch der Eimer. Doch das war es nicht, was sie sehen wollte, es war etwas anderes, etwas, das sie um alles in der Welt nicht hätte sehen wollen; etwas, das sie anlockte wie eine Hinrichtung und das sie gleichzeitig zu Tode erschreckte.

Dann ging sie über die Streuhaufen durch den Stall und kam zu den Schafen. Dort war es dunkel und still; die Laterne stand erloschen da, die Kerze aber rauchte noch. Die Schafe knackten und raschelten mit dürren Laubbüscheln. Nein, das war es nicht, was sie sehen wollte. So ging sie weiter und kam zu den Hühnern, die auf die Stangen geflattert waren und vor sich hin gackerten, als seien sie eben geweckt worden.

Die Tür nach draußen stand offen, und sie kam wieder in den Mondschein hinaus. Zwei Paar Schuhe, ein kleineres und ein größeres, hatten Spuren im Schnee hinterlassen, und sie waren blau in den Schatten und führten zum Tor des Hags, das herausgehoben worden war. Sie ging ihnen nach, als werde sie von jemandem gezogen, und die Spuren auf der Erde waren wie eine Kette, an der sie festgemacht war und die nun von einem unsichtbaren Ort im Hag eingeholt wurde.

Und es zog und zog, zog sie in denselben Hag, an demselben Zauntritt, denselben Haselbüschen vorbei, wo sie schon einmal bei einer anderen, einer schrecklichen Gelegenheit eine Abendstunde erlebt hatte, an die sie nie wieder erinnert sein wollte. Jetzt waren die Haselbüsche nackt und trugen nur die neuen Blütenknospen wie kleine Kohlmaden, und die Eichen raschelten im Wind mit ihrem braunen, harten Laub, das so dünn war, daß man hindurchsehen und die Sterne und den grünschwarzen Himmel erkennen konnte.

Und mehr Kette, immer mehr Kette wurde ausgelegt; sie schlängelte sich unter den Fichten entlang, die ihren Schnee auf ihr graues, gelichtetes Haar abluden, wenn sie sie berührte, und er rieselte an ihrem gestreiften Wolleibchen herab, stäubte über Hals und Rücken und machte sie kalt und naß.

Immer tiefer ging es in den Wald, wo der Auerhahn von seinem Nachtlager aufflog und sie erschreckte, über sumpfigen Boden, wo die Grasbüschel nachgaben - und über Zäune hinweg, die krachten, wenn sie hinüberkletterte.

Paarweise liefen die Spuren weiter, das eine klein, das andere groß, Seite an Seite, zuweilen ineinander und umeinander, als hätten sie getanzt; über Stoppelfelder, von denen der Schnee weggeweht war, über Steingeröll und Gräben, Stöße von Zaunpfählen und Windbrüche hinweg.

Sie wußte nicht, wie lange sie so ging, doch sie fror am Kopf, ihre Hände waren steif vor Kälte, und sie steckte die mageren, roten Hände unter den Rock und blies hin und wieder hinein. Sie wollte umkehren, aber es war zu spät, denn zurück war es wohl ebensoweit, wie wenn sie geradeaus weiterging. Und so ging es vorwärts durch ein Espengehölz, dessen übriggebliebenes Laub zitterte und bebte, als friere es im Nordwind; und dann kam sie an einen Zauntritt. Der Mond schien klar und scharf, so daß sie deutlich sehen konnte, daß sie hier gesessen hatten. Sie erkannte den Abdruck von Claras Rock und der Jacke mit dem Schaffellbesatz. Hier also war es! Hier! Ihr zitterten die Knie, sie fror, als sei ihr Blut zu Eis erstarrt, glühte, als habe sie kochendes Wasser in den Adern. Und sie setzte sich erschöpft auf den Zauntritt, weinte, schrie, wurde dann plötzlich ruhiger, stand auf und stieg hinüber. Auf der anderen Seite lag die Bucht blank und schwarz, und genau gegenüber sah sie die Lichter im Haus und ein Licht oben beim Stall. Der Wind wehte scharf und ging ihr durch und durch, zerrte an den Haarsträhnen und vereiste ihr die Nasenlöcher; halb laufend kam sie auf das Eis hinunter, schlitterte auf die schwankende Fläche hinaus, hörte das dürre Schilf an den Ohren vorbeisausen, unter den Füßen knacken, und sie fiel über eine eingefrorene Boje; stand wieder auf und lief, als sei der Tod hinter ihr her und versenge ihr den Rücken, erreichte das Ufer, ging aber mitten durch das Eis, das sich bei fallendem Wasser wie Fensterscheiben auf den schlammigen Grund gelegt hatte und unter ihrem Gewicht klirrend und krachend zerbarst. Sie fühlte, wie die Kälte ihr die Beine hochstieg, doch sie wagte nicht zu rufen, weil niemand kommen und fragen sollte, wo sie gewesen sei. Hustend, als wolle ihr die Brust zerspringen, schleppte sie sich aus der Wune, schlich den Hügel hinauf, ging sofort ins Haus zu ihrem Bett, legte sich hin und bat Lotten, Feuer im Herd zu machen und einen Kessel Holundertee aufzusetzen; und dort blieb sie liegen.

Sie ließ sich die Kleider ausziehen, sich in Decken und Schaffelle einhüllen, ließ große Holzklötze aufs Feuer legen, fror aber nach wie vor. Dann ließ sie Gusten rufen, der draußen in der Küche saß.

- Bist du krank, Mutter? fragte er in gewohnter Ruhe.

- Jetzt bin ich soweit, antwortete die Alte keuchend, und ich komme nicht mehr durch. Mach die Tür zu und geh zum Sekretär. Der Schlüssel liegt hinter dem Pulverhorn auf dem Regal, du weißt schon!

Gusten war niedergeschlagen und gehorchte.

- Öffne die Klappe; zieh die dritte Schublade links auf und nimm den großen Umschlag heraus ... Ja, den ... Tu ihn ins Feuer.

Gusten gehorchte, und bald flammte es im Herd auf, schrumpfte ein und verkohlte.

- Mach die Tür zu und schließ die Kommode ab, mein Junge! Nimm den Schlüssel an dich! Nun setz dich her und hör mir zu, denn morgen kann ich nicht mehr sprechen.

Gusten setzte sich und weinte ein wenig, denn nun verstand er, daß es Ernst war.

- Wenn ich die Augen zugemacht habe, nimmst du das Siegel deines Vaters, du hast es ja selbst, und dann versiegelst du alle Schlüssellöcher, bis die Herren vom Gericht kommen.

- Und Carlsson? fragte der Sohn zögernd.

- Der bleibt auf dem Altenteil; das wird ihm wohl niemand nehmen können; aber mehr kriegt er nicht; und wenn du ihn auslösen kannst, dann tu es! Gott sei mit dir, Gusten; du hättest zwar zur Hochzeit kommen können, aber du wirst wohl deine Gründe gehabt haben. Und nun, verstehst du, wenn ich fortgehe, mußt du vernünftig sein. Keinen Sarg mit Silberbeschlägen; nimm einfach so einen gelben gebeizten, wie sie sie in Slussplan haben; und keine vielen Menschen; aber die Glocken möcht' ich haben, und wenn der Pastor ein paar Worte sagen will, dann soll er das tun, und du kannst ihm dafür den Meerschaumkopf deines Vaters mit dem Silber geben und ein halbes Schaf für die Frau; und dann, Gusten, sollst du dich umsehen und dich verheiraten; nimm ein Mädchen, das dir gefällt, und halt zu ihr; aber nimm eine von deiner Sorte, und wenn sie Geld hat, dann schadet es auch nichts; aber .nimm keine, die unter dir steht; die fressen dich nur wie die Läuse; und gleich und gleich gesellt sich gern. Wenn du mir nun ein bißchen vorliest, will ich versuchen zu schlafen.

Die Tür öffnete sich, und Carlsson schlüpfte herein, etwas weich, aber zuversichtlich.

- Bist du krank, Anna Eva? fragte er kurz, dann wollen wir nach dem Doktor schicken.

- Das tut nicht nötig, war alles, was die Alte antwortete.
Carlsson ahnte den Zusammenhang und wollte wieder gut sein.

- Bist du böse auf mich, Anna Eva? Ach was, es lohnt doch nicht, wegen nichts und wieder nichts böse zu sein! Willst du, daß ich dir aus der Bibel vorlese?

- Das tut nicht nötig, antwortete die Alte und drehte sich zur Wand.

Carlsson, der merkte, daß hier nichts mehr zu tun war, und der von vergeblicher Mühe nichts hielt, nahm die Sache, wie sie war, und setzte sich auf die Sofabank, um zu warten. Da das Geschäftliche geregelt war und die Alte keine Lust oder Kraft hatte, sich zu äußern, gab es nichts hinzuzufügen; und was Gusten und ihn betraf, so würde sich das schon regeln. Einen Arzt zu holen, daran dachte niemand, denn die Leute waren hier gewohnt, allein zu sterben, und im übrigen war jede Verbindung mit dem Land unterbrochen.

Zwei Tage und Nächte bewachten sie die Kammer und einander, und wenn der eine auf einem Stuhl oder dem Sofa einschlief, dann gönnte sich der andere ein Nickerchen auf einem Auge. Doch sobald sich einer bewegte, zuckte der andere hoch.

Am Morgen des Heiligen Abend war Madam Carlsson tot.

Für Gusten war es, als sei die Nabelschnur erst jetzt zerschnitten; als sei er erst jetzt vom Mutterleib getrennt worden und ein selbständiger Mann geworden. Nachdem er der Alten die Augen zugedrückt und ihr das Gesangbuch unters Kinn geschoben hatte, damit der Mund nicht herabfiel, zündete er in Carlssons Anwesenheit eine Kerze an, zog Petschaft und Lack hervor und versiegelte den Sekretär.

Die unterdrückten Leidenschaften erwachten; Carlsson trat hinzu und stellte sich mit dem Rücken vor den Sekretär.

- He, was machst du da, Junge? meinte er.

- Ich bin jetzt nicht mehr Junge, antwortete Gusten, ich bin Bauer auf Hemsö, und du bist Altsitzer.

- Tja, dazu gehören zwei! meinte Carlsson.

Gusten nahm eine Flinte von der Wand, spannte den Hahn, so daß das Zündhütchen zu sehen war, trommelte auf den Kolben und brüllte zum ersten Mal in seinem Leben:

- Raus! Sonst brenn' ich dir eins über!

- Drohst du?

- Ja, wenn's keine Zeugen gibt! antwortete Gusten, der in der letzten Zeit Umgang mit Rechtsgelehrten gehabt zu haben schien.

Das war deutlich, und das verstand Carlsson.

- Wart nur, bis es zur Teilung kommt! sagte er und ging in die Küche hinaus.

Der Heiligabend war düster in diesem Jahr. Eine Leiche im Haus und keine Möglichkeit, nach Sarg oder Leichentuch zu schicken; denn der Schnee fiel unaufhörlich, so daß Ströme und Buchten weder trugen noch brachen; ein Boot zu Wasser zu lassen war unmöglich, denn die See war ein einziger Eismatsch, über den man weder rudern noch fahren noch gehen konnte.

Carlsson und Flod, wie Gusten sich nun nennen ließ, gingen sich aus dem Weg und wechselten, wenn sie zusammen zu Tisch saßen, kein Wort. Das Haus war in Unordnung; niemand setzte die Arbeit in Gang, und jeder verließ sich auf den anderen, so daß das meiste ungetan blieb.

Der Weihnachtstag kam, grau, neblig, mit neuem Schnee. Zur Kirche war ebenso unmöglich zu kommen wie sonstwohin; und deshalb las Carlsson eine Predigt in der Küche. Man fühlte, daß man eine Leiche im Haus hatte, und Weihnachtsfreude kam nicht auf. Das Essen war schlampig gemacht, nichts war rechtzeitig fertig, und alle waren unzufrieden. Etwas Dumpfes lag draußen und drinnen in der Luft, und da die Alte in der Stube aufgebahrt lag, hielten sich alle in der Küche auf. So war es wie bei einer Einquartierung, und wenn man nicht aß oder trank, dann schlief man, einer auf einer Bank, einer auf einem Bett; ein Kartenspiel oder die Ziehharmonika hervorzuholen, fiel niemandem ein.

Der zweite Feiertag kam und ging ebenso dumpf, ebenso öde; nun aber verlor Flod die Geduld. In der Einsicht, daß weiteres Zögern noch größere Unannehmlichkeiten herbeiführen würde, nachdem die Leiche begonnen hatte, sich zu verändern, nahm er Rundqvist mit in die Werkstatt, um einen Sarg zu zimmern, der anschließend gelb angestrichen wurde; und als Leichentuch für die Tote mußte herhalten, was sich gerade im Hause fand. Und damit war der fünfte Weihnachtstag gekommen. Da das Wetter keine Anzeichen zur Besserung erkennen ließ und die Aussicht bestand, daß man vierzehn Tage lang warten mußte, mußte man um jeden Preis versuchen, die Leiche zur Kirche zu schaffen, damit sie unter die Erde kam. Zu diesem Zweck wurde das große Fischerboot ins Wasser geschoben, und alle Mannsleute rüsteten sich zu einer Eisfahrt mit Schlitten, Eispickeln, Äxten und Tauen. Und früh am sechsten Tag traten sie die lebensgefährliche Fahrt an. Hier und da war eine Stromrinne offen, und dann ruderte man; dann wieder kam man an eine zugefrorene Bucht; da galt es, das Boot auf die Schlitten zu setzen, und wenn das glücklich geschafft war, hieß es anpacken und ziehen; am schlimmsten war es im Eismatsch, in dem die Ruder nur auf und ab platschten, ohne daß das Boot mehr als ein paar Zoll auf einmal vorwärtsgekommen wäre; manchmal zogen sie es vor, vorauszugehen und mit Eispickeln und Äxten eine Rinne zu schlagen, doch wehe dem, der dabei einen Fehlschlag tat und neben die Rinne geriet, wo sich eine Strömung durch die dünne Kruste gefressen hatte.

Es war Nachmittag geworden, ohne daß sie sich Zeit zum Essen und Trinken genommen hätten, und die letzte Bucht war noch zu durchqueren. So weit sie sehen konnten, erstreckte sich ein einziges großes Schneefeld, hier und da mit kleinen, runden Erhebungen, den eingeschneiten Kobben; der Himmel war im Osten bläulich schwarz und verhieß Schnee; die Krähen kamen von draußen hereingeflattert und zogen landeinwärts, um sich ein Nachtquartier zu suchen; das Eis dröhnte zuweilen, als solle es Tauwetter geben, und draußen auf See hörte man die Seehunde heulen. Die Bucht war im Osten zum Meer hin offen, doch es war keine Meereswake zu sehen. Verdächtig schien jedoch, daß sie die Eisente am offenen Meer zu hören meinten, da sie aber vierzehn Tage lang von Land nichts gehört hatten, wußten sie nicht, ob die Leuchtfeuer gelöscht waren» was sie in der Zeit zwischen Weihnachten und Neujahr jedoch für selbstverständlich hielten.

- So geht das auf keinen Fall weiter! bemerkte Carlsson, der sich meist still verhalten hatte.

Es muß gehen! sagte Flod und stemmte sich mit der Schulter gegen den Schlitten, aber auf Måskläppan wollen wir an Land gehen und eine Kleinigkeit essen.

Und so steuerten sie auf die Kobbe zu, die mitten in der Bucht lag.

Sie war allerdings weiter entfernt, als sie gedacht hatten, und veränderte ihr Aussehen, je näher sie kamen, schließlich aber waren sie auf eine Kabellänge herangekommen.

- Wune voraus! schrie Norman, der Ausguck hatte, nach links halten!

Die Schlitten bogen nach links, dann noch weiter nach links, und schließlich war man um die Kobbe herumgegangen. Sie hatte sich durch die letzte Sonnenwärme oder durch warme Grundströmungen rings herum selbst vom Eis befreit und schien von keiner Seite her erreichbar zu sein, jedenfalls nicht mit den Schlitten. Die Dämmerung brach herein, guter Rat war teuer, und Flod, der den Oberbefehl über das Manöver übernommen hatte, entwarf schnell den Angriffsplan, daß das Boot mit gestrichenen Rudern in die Wune geschoben werden sollte, und im selben Moment sollten alle Mann hineinspringen und die Ruder ausbringen. Und wie gesagt, so getan.

- Eins, zwei, drei! kommandierte Flod; das Boot nahm Fahrt auf, rutschte nach vorn über den Schlitten, kam ins Kippen und der Sarg kam unter Wasser.

In ihrem Schrecken vergessen Flod und Carlsson, die am Heck gestanden haben, ins Boot zu springen, und blieben auf der Kante des Eises stehen, während Norman und Rundqvist sich retten konnten. Der Sarg war schlecht genagelt, füllte sich mit Wasser und versank, bevor irgend jemand wieder so viel Fassung hatte, um an etwas anderes als sich selbst zu denken.

- Nun müssen wir sofort zum Pfarrhof gehen! befahl Flod, der heute mehr Tatkraft als Überlegung besaß.

Carlsson hatte Einwände, doch auf Gustens Frage, ob er es für besser halte, die ganze Nacht auf dem Eis stehen zu bleiben, wußte er nichts zu erwidern, sondern sah ein, daß keine Hoffnung mehr bestand, die Kobbe zu erreichen.

Rundqvist und Norman krochen unterdessen an Land, schrien und riefen den Kameraden zu, sie sollten nachkommen, doch Flod winkte ihnen zur Antwort nur ein Adieu zu und zeigte südwärts in die Bucht, wo der Pfarrhof lag.

Carlsson und Flod wanderten lange Zeit schweigend drauflos; Gusten mit dem Eispickel voran, um zu prüfen, ob es trug; Carlsson mit hochgeschlagenem Rockkragen hinterdrein, voll banger Gefühle nach dem plötzlichen und jämmerlichen Ende seiner Frau, das man sicher ihm in die Schuhe schieben würde.

Als sie eine halbe Stunde gegangen waren, blieb Gusten stehen, um zu verschnaufen; dann schaute er nach Schären und Stranden aus, um zu sehen, wo er sich befand.

- Zum Teufel, wir sind tatsächlich falsch gegangen, brummte er; das war nicht Måskläppan, denn das liegt dort; - und er zeigte nach Osten. Und da haben wir die Kiefer von Gillöga.

Er zeigte landeinwärts auf eine langgestreckte Insel mit einer Kiefer, die allein auf einem abgeholzten Hügel stehengeblieben war und die, mit ihren beiden übriggebliebenen Ästen einem optischen Telegrafen ähnlich, als ein bekanntes Seezeichen oder als Landmarke diente.

- Und da haben wir Trälskär.

Er sprach mit sich selbst und schüttelte den Kopf.

Carlsson bekam Angst, denn er kannte sich in den Schären nicht aus und hatte zu Gustens Kenntnissen unbegrenztes Vertrauen gehabt. Flod schien inzwischen sein Besteck genommen zu haben, änderte den Kurs und setzte sich wieder in Bewegung, nun in südlicherer Richtung.

Inzwischen war die Dämmerung hereingebrochen, doch der Schnee leuchtete noch ein wenig, so daß sie die Landmarke nicht aus den Augen verloren; sie sprachen kein Wort, Carlsson aber blieb seinem Führer dicht auf den Fersen.

Plötzlich blieb dieser stehen und lauschte. Carlssons ungeübtes Ohr hörte nichts, Gusten aber meinte, ein schwaches Dröhnen im Osten aufgeschnappt zu haben, wo eine Wolkenwand, dichter und schwärzer als der Dunstschleier, der den Horizont einhüllte, aufgezogen war.

Sie standen eine Weile still, bis Carlsson ein sachtes Brausen und Klopfen hören konnte, das sich näherte.

- Was ist das? fragte er und rückte Gusten auf den Leib.

- Das ist die See! antwortete der. In einer halben Stunde ist der Ostwind mit Schneegestöber da, und wenn es ganz schlimm kommt, bricht das Eis auf. Weiß der Teufel, was dann aus uns wird. Nur schnell jetzt!

Er fiel in Laufschritt, und Carlsson hinterher; der Schnee wirbelte um ihre Füße, und das Dröhnen schien ihnen zu folgen.

- Jetzt ist es aus mit uns! schrie Gusten und blieb stehen, indem er auf ein Licht zeigte, das im Südosten hinter einer Schäre aufleuchtete. Das Leuchtfeuer brennt, die See ist offen!

Carlsson verstand die Gefahr nicht, doch er begriff, daß etwas nicht stimmen konnte, wenn Gusten Angst hatte.

Nun hatte der Ostwind sie erreicht, so daß sie einen Steinwurf entfernt die Schneewand sehen konnten, die wie ein dunkler Schirm auf sie zu rückte, und gleich darauf waren sie von Schnee umgeben, der dicht, sehr dicht fiel und schwarz war wie Ruß. Es wurde stockdunkel um sie, und das Licht des Feuers, das ihnen noch einen Augenblick bleich und verschwommen wie eine Nebensonne den Weg gewiesen hatte, erlosch schließlich.

Gusten lief in scharfem Trab weiter, und Carlsson folgte, so gut es ging; aber er war dick geworden und konnte nicht Schritt halten, kam außer Atem und bat Gusten, langsamer zu gehen, der aber hatte keine Lust, sich zu opfern, sondern lief, lief um sein Leben. Carlsson packte ihn am Rockzipfel, bettelte und bat, er solle ihm nicht weglaufen, versprach ihm Gold und grüne Wälder, beschwor ihn bei Gott und dem Teufel, doch es half nichts.

- Jeder für sich und Gott mit uns allen! antwortete Gusten und bat Carlsson, ein paar Schritte hinter ihm zu bleiben, sonst werde das Eis brechen.

Das schien es auch zu tun, denn hinter ihnen krachte es mehr und mehr, und was schlimmer war, das Brausen näherte sich jetzt so deutlich, daß man die Wellen gegen Schären und Eiskante schlagen hörte, und die aus dem Schlaf geweckten Möwen schrien nach unerwarteter Beute.

Carlsson keuchte und schnaufte, der Abstand zu Gusten wurde größer, und schließlich sah er sich allein durch die Dunkelheit laufen. Er blieb plötzlich stehen, suchte nach Spuren, sah keine; rief, bekam aber keine Antwort. Es waren die Einsamkeit, das Dunkel, die Kälte, das Wasser, die mit dem Tod kamen.

Von der Angst aufgescheucht, rannte er noch einmal los, lief so schnell, daß er sah, wie die Schneeflocken nach hinten gingen, obwohl sie dieselbe Richtung hatten wie er, und dann rief er noch einmal.

- Lauf mit dem Wind, dann kommst du im Westen an Land! ertönte eine fliehende Stimme aus dem Dunkel, und dann wurde es wieder still.

Jetzt aber hatte Carlsson nicht mehr die Kraft zu laufen, sondern fiel mutlos in eine langsamere Gangart, ging Schritt für Schritt, ohne sich zu Widerstand aufraffen zu können, während er hinter sich die See kommen hörte, dröhnend, schnaubend, seufzend, als sei sie eigens auf nächtlichen Raubzug ausgezogen.

 

*

 

Pastor Norström war um acht Uhr abends zu Bett gegangen und hatte die Stiftszeitung gelesen, woraufhin er sehr tief eingeschlafen war. Gegen elf aber fühlte er den Ellbogen seiner Frau in der Seite und hörte sie rufen.

- Erik! Erik! hörte er im Schlaf.

- Was ist denn, was regst du dich auf? knurrte er im Halbschlaf.

- Aufregen! Als ob ich mich aufrege!

Der Pastor, der langwierige Erklärungen befürchtete, beeilte sich zu beteuern, er sei überzeugt, daß sie sich nicht aufrege, riß ein Streichholz an und fragte, was los sei.

- Da ist jemand im Garten und ruft! Hörst du nicht!

Der Pastor lauschte und setzte die Brille auf, um besser hören zu können.

- Ja, meiner Treu, wahrhaftig! Wer ... kann das sein?

- Geh doch und sieh nach! antwortete die Frau und gab dem Alten noch einen Stoß.

Der Pastor zog sich Unterhosen und Pelz über, schob die Füße in die Galoschen, nahm die Flinte von der Wand und setzte ein Zündhütchen auf; schüttelte Zündpulver hinein und ging hinaus.

- He, wer da! rief er.

- Flod! antwortete eine dumpfe Stimme hinter der Fliederhecke.

- Was zum Teufel ist los, daß du um diese Zeit herkommst! Liegt die Alte in den letzten Zügen?

- Viel schlimmer! erklang Gustens mitgenommene Stimme. Wir haben sie verloren!

- Ihr habt sie verloren?

- Ja, wir haben sie auf See verloren!

- Ja, du lieber Himmel, so komm doch rein und steh nicht hierin der Kälte!

Im Schein des Lichts sah Gusten aus wie ein ausgeblasenes Ei, nachdem er den ganzen Tag weder gegessen noch getrunken und obendrein noch seine liebe Mühe gehabt hatte, mit dem Ostwind um die Wette zu laufen. Nachdem der Pastor in einem Atemzug über die Ereignisse unterrichtet worden war, ging er zu seiner Alten hinein, und nach einem kleinen Sturm von ein paar Minuten Dauer bekam er den Schlüssel zu einem gewissen Schrank draußen in der Küche, in die er seinen schiffbrüchigen Gast führte. Und bald saß Gusten an dem großen Küchentisch, während der Pastor Branntwein, Schmalz, Sülzwurst und Brot hervorholte und es dem Ausgehungerten auftischte.

Dann wurde beratschlagt, wie den Gestrandeten zu helfen sei. In die Nacht hinauszugehen und im Dunkel Leute zusammenzuholen, war verlorene Mühe; am Strand Feuer zu machen, war gefährlich, weil dadurch Schiffe in die Irre geführt werden konnten, falls der Schein den Nebel überhaupt durchdringen konnte.

Mit den Knechten auf der Schäre, meinte man, habe es keine Not, für Carlsson aber sah es schlechter aus. Gusten glaubte nämlich zu wissen, daß die Bucht aufgebrochen war und daß es mit Carlsson nun wohl aus sei, und »es sieht so aus«, meinte er, »daß er den Lohn für seine Taten bekommen hat.«

- Hör mal, Gusten, wandte Pastor Norström ein, ich finde, ihr seid ungerecht gegen Carlsson gewesen, und ich weiß nicht, was du mit seinen Taten meinst. Wie sah der Hof aus, als er anfing? Hat er das Anwesen nicht für dich hochgebracht? Hat er dir nicht Sommergäste verschafft und ein neues Haus gebaut? Und daß er die Witwe geheiratet hat, na ja, sie wollte ihn ja; und daß er sie gebeten hat, ein Testament zu machen, nun ja, es war ja nichts Böses an dem Versuch, aber daß sie es getan hat, war wohl nicht sehr überlegt. Carlsson war ein flinker Kerl, und er hat alles getan, was du hättest tun wollen, aber nicht konntest! Oder? - Willst du etwa nicht, daß ich für dich um die Witwe in Åvassa mit ihren achttausend Reichstalern freie? Nein, hör zu, Gusten, du mußt nicht streng sein, und sieh mal: man kann die Menschen von anderen Gesichtspunkten aus betrachten als von deinem!

- Ja, ja, aber Mutter hat er auf jeden Fall umgebracht, und das werde ich nicht so schnell vergessen.

- Ach, Unsinn, das hast du vergessen, wenn du mit deiner Frau ins Bett gekrochen bist, und ob Carlsson sie wirklich umgebracht hat, ist ziemlich unsicher. Wenn sich die Alte zum Beispiel etwas angezogen hätte, bevor sie am Abend nach draußen lief, dann hätte sie sich nicht erkältet. Und das wird sie sich wohl nicht so zu Herzen genommen haben, daß er, jung wie er war, mit dem Mädchen geschäkert hat. Nun scheint das Spiel allerdings aus zu sein, und wir müssen morgen früh sehen, was wir tun können. Es ist Sonntag, und die Leute kommen sowieso zur Kirche, da brauchen wir sie nicht extra zusammenzuholen! Geh jetzt zu Bett und reg dich nicht auf, und denk daran, des einen Tod ist des ändern Brot.

 

*

 

Am nächsten Morgen, als die Kirchgänger auf dem Hof standen, kam Pastor Norström in Begleitung Flods angeschritten. Anstatt in die Kirche zu gehen, blieb er in der Menge stehen, die über das Geschehene schon unterrichtet zu sein schien. Und nachdem er verkündet hatte, daß der Gottesdienst ausfiel, forderte er alle Männer auf, sich so schnell wie möglich mit ihren Booten unten bei der Pfarrhofbrücke zu versammeln, um auszufahren und die Leute aus der Not zu retten. Es gab jedoch ein gewisses Murren im Hintergrund unter ein paar Leuten, mit denen sich der Fremde in der Gemeindeversammlung verfeindet hatte und die nun vorgaben, daß sie auf das Gotteswort nicht verzichten wollten.

- Ach, Quatsch, erwiderte der Pastor, so versessen seid ihr nicht darauf, mein Gewäsch anzuhören, wenn ich euch richtig kenne. Oder? Was meinst du, du da von Åvassa, du bist doch so schriftgelehrt, daß du hören kannst, wenn mein Seifenfäßchen alle ist.

Ein leises Gelächter ging durch die Menge, und die Bedenken waren nur noch halb so groß.

- Wir haben übrigens in acht Tagen wieder Sonntag, dann kommt her, und ihr werdet sehen, wie ich euch den Text lese, und bringt eure Alten mit, ich verspreche, ich geb ihnen eine Abreibung für ein halbes Quartal. Sind wir uns nun einig, daß wir den Esel aus dem Brunnen ziehen?

- Jaa! murmelte die Menge, als habe man Vergebung für den entweihten Feiertag erhalten.

Und dann zerstreute man sich, um heimzugehen und sich umzuziehen und auf See zu gehen.

Das Schneegestöber hatte aufgehört, der Wind hatte nach Norden gedreht, und es herrschte kaltes, klares Wetter. Die Bucht war offen und brandete blauschwarz um die blendend weißen Kobben, als etwa zehn Fischerboote von der Pfarrhofbrücke ablegten. Die Männer waren in Pelzmänteln und Mützen aus Seehundsfell gekommen und hatten Äxte und Draggen mitgebracht. An Segeln war nicht zu denken, und man hatte die Ruder bemannt. Der Pastor saß mit Gusten im ersten Boot, das von vier der stärksten Schärenbauern gerudert wurde, Bootsmann Rapp war als Ausguck und Eishauer dabei.

Man war ernst, doch nicht übertrieben traurig; mit einem Menschenleben mehr oder weniger pflegte die See es nicht so genau zu nehmen.

Die See ging ziemlich hoch, und das überkommende Wasser gefror sofort, mußte aufgeschlagen und über Bord geworfen werden. Hin und wieder kam eine Eisscholle angetrieben, scheuerte am Boot entlang, tauchte unter und kam wieder hoch; zuweilen mit eingefrorenem Schilfrohr, Laub und Holzstückchen, die von den Ufern losgerissen waren.

Der Pastor saß mit seinem Fernrohr da und hielt Ausschau nach Trälskär, wo die Knechte von Hemsö gefangen waren, bald einen hoffnungslosen Blick auf die Bucht werfend, wo Carlsson wahrscheinlich ertrunken war, bald auf den treibenden Eisschollen nach einer Spur suchend, der Spur eines Fußes, eines Kleidungsstücks oder der Leiche selbst. Aber vergebens.

Nach ein paar Stunden Rudern näherte man sich der Schäre. Rundqvist und Norman hatten die Rettungsflottille von weitem entdeckt und am Strand Freudenfeuer entzündet. Und als die Boote anlegten, zeigten sie mehr Neugier als Rührung, denn in Lebensgefahr waren sie nie gewesen.

- Nicht, solange man noch Land unter den Füßen hat! meinte Rundqvist.

Da der Tag kurz war, ging man sofort daran, das Boot zu bergen, und begann gleich anschließend, mit den Draggen nach dem Sarg zu suchen.

Rundqvist konnte genau auf die Stelle zeigen, wo er lag, denn er hatte auf dem Wasser ein Meeresleuchten gesehen. Wieder und wieder warf man die Draggen aus, ohne aber etwas anderes als lange Tangbüschel mit Muscheln und anderem Tierzeug heraufzuziehen; man arbeitete den ganzen Vormittag mit den Draggen, jedoch ohne Erfolg. Die Leute sahen allmählich müde und verdrossen aus. Einige waren an Land gegangen, um einen Schnaps zu trinken und ein Stück Brot zu essen oder Kaffee zu kochen, als Gusten schließlich erklärte, man könne seiner Meinung nach nichts mehr tun, da der Strom den Sarg wahrscheinlich mit sich ins tiefe Wasser genommen hatte.

Da niemandem weiter daran gelegen war, die Leiche an die Oberfläche kommen zu sehen, und die Sache strenggenommen auch keinen persönlich etwas anging, empfand man eine gewisse Erleichterung, daß man nun von dem Unbehagen befreit war, sich den Sorgen anderer gegenüber gefühllos zeigen zu müssen.

Um nun aber einem jämmerlichen Ende einen einigermaßen runden Schluß zu geben, ging Pastor Norström zu Flod und fragte ihn, ob er wünsche, daß sie etwas für die Alte täten. Die Bibel hatte der Pastor bei sich, und ein Lied würden sie schon auswendig wissen. Gusten nahm voller Dankbarkeit den Vorschlag an, der der Versammlung mitgeteilt wurde.

Die Sonne war im Begriff, ihre kurze Bahn zu beschließen, und die Kobben lagen im letzten Licht rosenrot da, als sich die Leute am Strand sammelten, um dieser den Umständen angepaßten Beerdigung beizuwohnen. Der Pastor stieg in ein Boot, gefolgt von Gusten; begab sich an den Achtersteven, holte seine Bibel heraus, nahm das Taschentuch zwischen die Finger der linken Hand und entblößte das Haupt, während die Männer am Strand die Mützen vom Kopf zogen.

- Wollen wir Nummer 452 nehmen, Dem Tod geh' ich entgegen - könnt ihr das auswendig? fragte der Pastor.

  • - Jaa! wurde vom Strand her geantwortet.

Und dann stieg der Gesang auf, zuerst vor Kälte zitternd, dann vor Rührung über das Ungewöhnliche der Zeremonie und die ergreifenden Töne des alten Lieds, das schon so viele zur letzten Ruhe begleitet hatte.

Die letzten Töne klangen aus und hallten über dem Wasser, an den Schären, in der kalten Luft wider, und es entstand eine Pause, in der man nur das Brausen des Nordwinds in den Nadeln der Krüppelkiefern, das Plätschern der Wellen an den Felsen, das Geschrei der Möwen und das Scharren der Boote auf dem Grund hörte. Der Pastor wandte sein altes, zerfurchtes Gesicht zur Bucht hinaus, und die Sonne leuchtete ihm auf das kahle Haupt, um das die grauen Haarsträhnen wehten wie Hängeflechten an einer alten Tanne.

- Von Erde bist du genommen, zu Erde sollst du werden, bis unser Heiland Jesus Christus dich erwecken wird am Jüngsten Tag! - Lasset uns beten! begann er mit seiner tiefen Stimme, die gegen Wind und Wellen kämpfte, um gehört zu werden.

Und so ging die Beerdigung vonstatten, bis zum Vaterunser, und nach dem Segen streckte er seine Hand über das Wasser zu einem letzten Lebewohl.

Die Mützen wurden wieder aufgesetzt, Gusten drückte dem Pastor die Hand und dankte ihm, schien aber noch etwas auf dem Herzen zu haben.

- Hör mal, Pastor, ich finde doch, daß ... sollte nicht auch Carlsson ein kleines Wort bekommen?

- Das war für zwei, mein Junge! Aber es ist doch schön von dir, daß du an ihn denkst, antwortete der Alte, der gerührter zu sein schien, als er wollte.

Die Sonne ging unter, und es galt nur noch Abschied zu nehmen und so schnell wie möglich nach Hause zu kommen.

Aber man wollte Flod doch noch eine letzte Aufmerksamkeit erweisen, und nachdem sich alle verabschiedet hatten und an Bord gegangen waren, begleitete man ihn ein Stück Weges, brachte die Boote wie beim Netzesetzen in eine Linie, grüßte mit den Rudern und rief adieu!

Es war eine Huldigung an die Trauer, doch auch an den jungen Mann, der nun in die Reihe der verantwortlichen Männer aufgenommen war.

Und in seinem eigenen Boot am Ruder sitzend, ließ sich der neue Herr von Hemsö von seinen Knechten heimwärts rudern, um sein eigenes Schiff über die stürmischen Buchten und grünen Sunde des launischen Lebens zu steuern.

© Wolfgang Butt, 1991


  • Country in which the text is set
    Sweden
  • Featured locations
    Kymmendö, Stockholm Archipelago / Stockholms skärgård
  • Impact
    Carlsson is on his way to the island of Hemsö in the Stockholm archipelago to work at widow Flod’s farm. With Flod’s husband dead and her son Gusten not caring about farming, the farm is in a state of disorder. When Carlsson starts taking care of everything, Flod is happy, but her son finds Carlsson very snobbish. Eventually Carlsson marries Flod – but let’s just say she’s not the only woman on the island.
     
  • Balticness
    Through this depiction of the olden days and of life in the archipelago, August Strindberg tried to combat his homesickness while living in Germany and France.
  • Bibliographic information

    Stockholm: Albert Bonniers, 1887

     

     

  • Translations
    Language Year Translator
    Danish 1976 Jens Kruuse
    Danish 1985 Sven Lange
    English  1959  Elspeth Harley Schubert 
    English 1965 / 1973 Arvid Paulson
    English 2012 Peter Graves
    Estonian 1929 H. Agumees
    Finnish 1895 Arkadius
    Finnish 1929 Tauno Tainio
    German 1891 Erich Holm alias Mathilde Prager
    German 1894 / 1917 Mathilde Mann
    German  1908 / 1918 Emil Schering 
    German 1919 /1923 Else von Hollander
    German 1863 / 1981 / 1983 Hans-Jürgen Hube
    German 1984 Anne Storm & Arthur Bethke
    German  1984 / 1991 Alken Bruns 
    German  2013  Angelika Gundlach 
    Latvian 1949 Lizete Skalbe
    Lithuanian 1989 Eugenija Stravinskienė
    Norwegian 1939 Paul Gjesdahl
    Norwegian 1993 Gunnel Malmström
    Polish 1895 Felix Popławsky
    Russian 1986 E. Soloveva & Vladimir Neustroev
    Russian 2010 A. Koiranskij & A. Vladimirova 
  • Year of first publication
    1887
  • Place of first publication
    Stockholm