Reseminnen

Reseminnen
Resa till Lappland år 1838

I

För vid pass femton år tillbaka fattade jag beslutet att egna min lefnads verksamhet åt undersökningen af den Finska och andra dermed beslägtade folkstammars språk, religion, seder, lefnadssätt och öfriga ethnographiska förhållanden. För detta ändamål hade jag redan under min studii-tid vid universitetet med all omsorg vinnlagt mig om en både theoretisk och praktisk kännedom af Finskan, samt derjemte äfven sökt vinna en förberedande kunskap af de härmed nära befryndade Lappska och Ehstniska språken. Det visade sig likväl snart, att jag, för att med framgång kunna fortsätta mina studier inom detta gebiet, borde vara betänkt på att förse mig med ett rikare och mera tillförlitligt material än det i skrift tillgängliga, och till den ändan nödgades anställa forskningsresor till särskildta delar af Europa och Asien. Men att erhålla medel till så vidsträckta resor, erbjöd för mig så många svårigheter, att jag redan började misströsta om att någonsin kunna utföra min ungdoms käraste plan, då en god vän och studii-kamrat D:r Ehrström år 1838 erbjöd mig fri resa till Finska Lappmarken, som han i egenskap af läkare under sommarens lopp ärnade genomströfva. Huru ringa frukter en så hastig resa äfven lofvade mig, så emottog jag dock med glädje min väns frikostiga anbud och anträdde redan tidigt på våren min färd ifrån Helsingfors.

Kort efter min afresa hade äfven en annan alumnus af Alexanders-universitetet, Mag. Blank, beslutit att i naturalhistoriskt ändamål besöka Lappland och verkställa sin resa i vårt sällskap. Dessutom fogade händelsen att en prest, vid namn Durchman, blifvit af domkapitlet i Åbo anbefalld att vid samma tid begifva sig till Enare-Lappmark, för att derstädes öfvertaga religionsvården. Vi sammanträffade alla kort före midsommaren i Torneå, som var Ehrströms station, uppgjorde här en gemensam reseplan och anträdde den 23 Juni vår Lappländska färd.

Några mil ofvanför Torneå stad höjer sig det ryktbara berget Aawa saksa, hvarpå resande ifrån östan och vestan alla år pläga församla sig för att se midsommar-solen. Åtföljde af en ung Tysk klättrade äfven vi uppför det höga berget och nådde dess spets precis på slaget 12. Häruppe funno vi församlade några bland ortens herrar och damer; en Holländsk Professor Akkersdyk, hitkommen, såsom det tycktes, för att justera sitt ur; en skara, gnällande antakaa lantti (gif mig en slant); slutligen en hop karlar och qvinnor, lägrade kring en stor eldbrasa. Sedan de förstnämnda dragit hädan och vi köpt oss fred af de sednare, sällade vi oss till de sistnämnda, och nu först visade sig taflan, sådan den borde. Sjelfva localn deruppe har ingenting vackert, omgifningen så mycket mera. Torneå stora elf och Tengeljoki, som just vid bergets fot förena sig, deras stränder, prydda med vackra byar och gårdar, samt tvenne kyrkor, Matarängi å Svenska, Alkkula å Finska sidan, och horizonten, begränsad af höga berg — sådan är det namnkunniga bergets omgifning. Tänk dig vårt lilla sällskap med ett par buteljer i kretsen, de unga karlarna, rullande stenar utför en ättestupa, flickorna glammande omkring brasan o. s. v., tänk dig denna tafla, upplyst af en klar midsommarsol, och du har en skuggbild af vår Johanne-natt på Aawa saksa.

Vårt uppbrott var signal till ett allmänt. Trefligt var att se den långa raden, klättrande utför den slingrande bergsstigen. De följde oss till stranden och på elfven; flickorna sjöngo sina visor, och då vi skildes ifrån vårt sällskap, var klockan redan 4. Vår Tysk var utom sig af förtjusning. »Herrlich, schön, wunderschön!» voro hans utrop vid hvarje steg. Allt syntes honom så intressant, så märkvärdigt; och då vi åto på gästgifvaregården, stoppade han ett stycke bröd (det var här på orten vanligt kornbröd) i fickan och sade, att han vid sin hemkomst till Lübeck skulle visa sina vänner, huru man äter i »Lappmarken.»

Följande dag åtgick med besök i Alkkula kyrka och på berget Luppio, som är ett märkvärdigt lusus naturae, ett verkligt bergsslott med lodräta murar, af rectangulära stenblock hopfogade trappor, grottor, hvalf o. s. v. Vi kunde ej få reda på några traditioner, rörande stället, men då jag under vandringen deruppe frågade en vägvisare: »onko tässä haltiota?» syntes han bestört och svarade hviskande: »kyllähän se täällä on haltio».

Vid Alkkula kyrka slutas för det närvarande landsvägen och resan fortsattes således med båtar. Elfstränderna samt träden å desamma buro djupa märken efter isens framfart. Den skall gå fram med en ryslig våldsamhet, och på en del ställen hade vattnet stigit ända till tre famnar öfver sin nuvarande yta. Man har å orten gjort den anmärkning, att floden (tulwa) iakttar en tjuguårig cykel. Så omtalas ännu 1798 års vårflod såsom alldeles förfärlig, likaså den af 1818: nu 1838 var den äter högre än vanligt, dock icke så härjande, som de begge föregående.

Den 25 kl. 11 f. m. observerade vi en märkbar öfvergång i vår omgifning. Höjder och berg försvunno, landet blef lågt, idel kärr och mossor tedde sig, och på stränderna funno vi vexter, hvilka uteslutande tillhöra Lapplands flora. Träd finnas här i ymnighet, i synnerhet granar, men de bära ålderdomens stämpel, de stå mossinpelsade och se så mörka, så dystra, så sörjande ut, såsom stodo de der, för att utmärka sjelfva skapelsens graf. Man saknar blott det stora korset med sin inscription: »Här hvilar,» man ser dock fragmenter deraf — ser du dessa hvita massor, känner du, hvilken kyla de sprida. Och orsaken till all denna förändring? Vi passerade nyss polarcirkeln.

Sålunda befinna vi oss nu inom Lapplands naturliga gräns. Efter en sådan öfvergång till köldens och nattens rike väntar man knappt mera tecken till någon odling. [...]

Dagen var regnig, då vi embarkerade, och det är mindre angenämt att på en sådan dag begynna en resa, hvarunder man på trettio mil ej kan finna något annat tak öfver sitt hufvud än Lapplands dunkla himmel, någon annan eldstad än den som för stundens behof tillredes af en fura, någon annan bädd än den fuktiga marken, eller i bästa fall en bergsskrefva. Tanken på följande dagens mödor bidrog äfven i sin man att öka obehaget vid sjelfva begynnelsen af vår resa. Vi kunde med bästa vilja ej öfvervinna våra svårmodiga känslor, utan suto trumpna och mållösa i båten, en och hvar försänkt i sina enskildta betraktelser. Undertecknad, som hade den ledsamheten att sitta något obeqvämt, intresserade sig likväl i så måtto för det allmänna, att han började eftertänka, hvartill all vår medtagna packning vore af nöden. Denna packning var i sjelfva verket ganska obetydlig, men för nöjet att sitta litet beqvämare skulle jag för min del gerna hafva afstått något af provianten, som bestod i 2 å 3 lispund bröd, 5 skålpund kött och lika mycket fisk, 3 kannor brännvin och 5 skålpund tobak m. m. Dessutom hade hvar och en af de resande för sin enskildta räkning medtagit en rensel af 15 skålpunds vigt och en lappmudd. Bland sistnämnda effecter syntes mig i synnerhet mudden vara temmeligen öfverflödig, då i detsamma ryggen kändes våt och jag fann mig befogad att träda på mig det lappska plagget. Min härigenom timade förvandling spridde någon munterhet i sällskapet. Mudden hade blott en ärm, var på somliga ställen luden, på andra bar, och räckte knappt till knäna, der ett par med remmar om vadorna fastsurrade stöfvelskaft vidtogo. En hvit mössa i hufvudstads-maner och ett par glasögon bildade en skärande kontrast till den öfriga kostymen.

Regnet fortfor nästan utan uppehåll hela den första dagen af vår resa, hvarunder vi sakteligen arbetade oss fram uppför en liten å, benämnd Peldojoki. Först emot aftonen började himlen ljusna och solen framskymta mellan de glesnade molnen. En lifvande glans göt sig öfver den dunkla vattenytan, blommor och träd antogo en ljusare färg. Fiskarna sprutto upp ur vågen och luftens innevånare flögo qvittrande fram ur .sina gömställen. Äfven i vår krets började gladare känslor gifva sig luft. Sittande i styret höjde Erik sin stämma och sjöng på fädernas enkla melodi om Wäinämöinens äfventyrliga färder till Pohjola, om den sköna Louhi-dottern o. s. v. Öfverraskad att inom Lapplands gränser förnimma toner, som redan äro sällsporda i sjelfva Finland, började jag anställa efterfrågningar angående Peldovuoma-boernes härkomst och erhöll af Erik den upplysning, att hans familj härstammade ifrån det på sånger rika Karelen. [...]

[F]ör att ej gå vår berättare i förväg, vilja vi nu taga i land och lägra oss i en lund af yfviga björkar. Här satte sig Erik vid min sida och började med djup andakt anföra sina berättelser. Om Päiwiö-fadren visste han dock föga mera, än att denne varit en mäktig kämpe i striden mot Karelarne, »hvilka i stora skaror invandrade till Lappland för att plundra och röfva, plågade menniskor på allt upptänkligt vis, tills de fingo veta, hvar deras skatter lågo fördolda, och ej återvände förrän de fyllt sina båtar med silfver och andra dyrbarheter». Päiwiö var i synnerhet mycket utsatt för Karelarnes rofbegär, emedan han var i besittning af omätliga skatter. Hans förnämsta rikedom skall hafva bestått i renhjordar, hvilka voro så talrika, att han i och för deras bevakning måste löna trettio drängar och trettio pigor. Dessutom skall han äfven hafva ägt ett stort förråd på silfver, som han likväl kort före sin död gömt ned i jorden, utan att någon sedermera förmått upptäcka hans skatt.

Bland Päiwiös tre söner var enligt vår berättares utsago Olof, Lapp. Wuolabba, den ryktbaraste. Stor, stark och modig liksom fadren hade äfven han gjort till sitt lefnadsmål att bekriga Ryska Karelare. En af Olof emot dem utförd bragd skildrade Erik med följande ord: »Då Olof en gång ärnade företaga sig en resa och fruktade, att fienden undertiden skulle göra ett besök i hans hem, så bar han en ofantlig stock ofvanpå fjället, lade den framför ingången till sitt tält och bad hustrun säga åt fienden: »Vår son har burit den hitupp.« Kort efter hans afresa infann sig äfven en skara Ryssar, hvilkas uppmärksamhet genast fästades vid den stora stocken. De kunde ej begripa huru den blifvit hemtad uppför det branta fjället och begärde af Olofs unga hustru en upplysning derom. Hustrun svarade såsom mannen hade befallt henne. Ryssarne föllo i största förvåning, då de hörde att en ung qvinna var moder åt en så stark son, och afstodo ifrån plundringen. Emellertid beslöto de att afvakta Olofs återkomst, för att om möjligt bringa honom om lifvet. Men då Olof kom, vågade ingen angripa honom. Likväl försäkrade Ryssarne skrytsamt, att i deras land skulle finnas en kämpe, som vore Olofs öfverman, och föreslogo att Päiwiö-sonen skulle följa dem till Ryssland för att mäta sin styrka med den karelska hjeltens. Olof emottog anbudet och begaf sig med Ryssarne till deras land. Då de tvenne kämparne här möttes, helsade de hvarandra med handslag, hvarvid Ryssen tryckte Olofs hand förderfvad. Derpå grep Olof sin motståndare om lifvet och slog honom till marken. Ryssen uppsteg och angrep i sin ordning Olof, men blef ånyo kullslagen. Nu varnades han af Olof att icke mera försöka sin lycka, men desto mera förgrymmad rusade Ryssen på honom. För tredje gången slog Olof sin fiende till marken och besparade honom mödan att vidare uppstiga.»

Till bevis på Olofs styrka anförde Erik ännu några andra berättelser, bland hvilka en lydde på följande sätt: »Då Olof en gång återvände ifrån en notfärd, öfverfölls han på Enare sjö af motvind och oväder. Hellre än att ro och kämpa med vågorna, hvilka hotade att fylla hans med nät och fisk lastade båt, beslöt han att lägga i land vid en holme. Anländ till stranden kastade han den tunga båten på skuldran och bar den öfver land.» En annan berättelse var af följande innehåll: »När Olof en gång vandrade i skogen såg han en Stalo i beråd att lyfta en sten. Men stenen var af en så oerhörd storlek, att Stalo ej kunde få den upplyftad, hvarföre han började vältra den fram i sakta mak. Obemärkt åskådade Olof en stund Stalos företag, trädde sedan fram ur sitt gömställe, skrattade åt Stalos svaghet och bar stenen till sitt bestämda ställe. Af fruktan för sin mäktiga fiende gaf sig Stalo att springa. Olof lät honom först fara, men ångrade sig sedan och började förfölja Stalo. Kommen till Nejdfloden hoppade Stalo till motsatta stranden och trodde sig nu hafva befriat sig ifrån sin förföljare. Men Olof gjorde ett dylikt språng, ertappade nu Stalo och tog honom af daga.» Vid denna berättelse måste anmärkas, att Stalok (Plur. af Stalo) hos Lapparne motsvara Svenskarnes jättar, Finnarnes jättiläiset och hiidet. Stalok skildras vanligen af Lapparne såsom ett grymt, menniskoätande slägte. De sägas under hedendomen varit talrikt utspridda öfver hela Lappland, men efter Christendomens införande tros de hafva flyktat bort till hafsöarne.

Äfven på sin snabbhet har Olof ådagalagt många utomordentliga prof. Så skall han en gång hafva sprungit fast en varg, som förföljt hans renhjord, fattat tag i dess svans och krossat vargen mot en klippa. En annan gång hade han varit på vildrensjagt med sin trogne dräng och ständige följeslagare Wuolleb (Olof) Walle, och derunder afsigtligen skrämt bort en vildren, som med sin kalf sprang förbi jägarne. Då Walle sedermera förebrådde sin husbonde för detta öfverdåd, gaf sig Olof att springa efter renarne, dödade modren med sitt spjut och fångade kalfven lefvande. Derpå skänkte han med förakt det ringa bytet åt sin anspråkslösa tjenare, ty det var Olofs sed att aldrig förfölja vildrenar, om de ej voro flera i skocken.

Hvad Tornæus enligt min föregående framställning anför om Päiwiö-fadren eller den af honom så kallade Päder Päiwiä och hans omvändelse till Christendomen, ungefär det - samma hörde jag Erik berätta om sonen Olof. Han hade länge varit en nitisk afguda-dyrkare, men då ryktet om den nya läran nådde hans öron, beslöt han att sätta de gamla gudarna på prof. Han slog på spålrumman för att af bjellrornas klang utforska, huru hans tillärnade vildrensjagt skulle aflöpa. Trumman gaf ett gynnsamt tecken, men jagten misslyckades icke desto mindre. En annan gång satte han sig för att slå upp eld i regnväder, anropande sina Seider om bistånd. Men då han ej lyckades i sitt förehafvande, vände han sig med böner till den sanna Guden och straxt tände sig fnösket. Efter dessa prof uppbrände Olof spåtrummorna, nedref Seiderna och förstörde alla hedniska minnesmärken, dem han öfverkom.

Om den andra Päiwiö-sonen, Isak benämnd, förtäljde vår vägvisare, att han utmärkt sig såsom en skicklig bågskytt. Hans säkerhet att skjuta hade varit så stor, att han träffat harren, då den gjort ett slag ofvan vattenytan. Också han skall hafva bekrigat så kallade Ryssar, och emot dem utfört många lysande bragder, bland hvilka jag enligt Eriks berättelse antecknat följande: »I spetsen för en skara Ryssar, som härjade i Lappland, stod en ifrån hufvud till fot kopparklädd höfding. I sin rustning var Ryssen så oböjlig, att han icke sjelf kunde föra gaffeln till munnen, då han åt, utan alltid måste matas af sin dräng. Isak hade länge lurat på höfdingen och fick en gång öga på honom, just då han höll på att göra sin måltid. Nu spände Isak sin båge, och då drängen förde gaffeln till munnen, kom pilen flygande, träffade gaffeln och dref den i halsen på höfdingen.»

Namnet pä den tredje Päiwiö-sonen skall varit Johan. Om honom berättade Erik, att han varit en af de mäktiga trollkarlar, hvilka numera ej födas i verlden. Sin trollkonst skall han icke sällan hafva användt till att förgöra Ryssar, då de kommo för att plundra i landet. En gång hade de velat tvinga honom att vägleda sig till något ställe, der ett rikt byte var att förvänta. Johan förde dem då till ett brant ställe på Pallas-fjällen, och lät med tillhjelp af sin konstklockor ljuda, eldar lysa och byar visa sig under branten. »Dit leder vägen,» yttrade Johan, »men för att ingen må förvilla sig i den mörka natten, skall jag gå förut med ett bloss i handen.» Derpå kastade han sitt bloss utför branten, men blef sjelf stående på fjället, osedd af fienden. Ryssarne ilade dit de sågo blosset fara och förgingos så i afgrunden.

Sistnämnda berättelse är allmänt gängse både hos Lappar och Finnar, men tillämpas icke alltid på Päiwiö-sonen, utan på en annan frejdad hjelte, som på Finska benämnes Laurukainen, på Lappska Laurukadsch. Om honom kände Erik åtskilliga andra traditioner, dem han följande dagen berättade under vår färd uppför Peldojoki. Hans ord voro ställda till mig och lydde ungefär på följande sätt:

»När du kommer till det egentliga Lappland, skall du erfara att Lapparne äro mycket användbara såsom vägvisare. Vana allt ifrån sin barndom att löpa omkring såsom hundar, känna de inom flere mils omfång hvarje sten, hvarje träd, hvarje källa. Men ännu aldrig har någon menniska funnits, hvilken hade varit så hemmastadd i Lappland, som Laurukainen. Af sådan anledning voro Ryssarne mycket angelägna att få begagna honom såsom vägvisare under sina ströftåg. Å sin sida var äfven Laurukainen beredvillig att vägleda dem, ty han var en klok man och visste ställa saken så, att Ryssarne aldrig undgingo en neslig död, sedan de kommit i hans våld. En gång hade han åtagit sig att beledsaga en skara af dessa röfvare öfver en sjö benämnd Ounasjärwi, Under färden deröfver blefvo Ryssarne hungriga ock anmodade Laurukainen att lägga i land pä en holme. Efter att här hafva stillat sin hunger lade de sig att sofva, sedan de likväl ställt en vakt vid sina båtar, hvilka voro sju (enligt andra: tre) »till antalet, alla fullastade med lifsförnödenheter och röfvade skatter. Ryssarnes öde fogade likväl så olyckligt, att äfven vakten insomnade. Nu bar Laurukainen i båtarne allt hvad Ryssarne hade med sig i land, såsom yxor, svärd, grytor, matvaror o. s. v. Derpå sköt han ut båtarne och hade knappt hunnit stiga in uti en af dem, då i och med detsamma vakten uppvaknade. Han grep efter sitt svärd, men det var borta. Då vaktkarlen såg sig afväpnad, sprang han i vattnet och fattade tag i närmaste båt, hvilken var densamma, hvari Laurukainen befann sig. Den sistnämnde grep i ett svärd och afhögg dermed sin fiendes fem fingrar, hvilka föllo i båten, jemte en stor guldring. Nu gjorde vaktkarlen allarm, men Laurukainen var redan långt ute på träsket, då Ryssarne kommo ilande till stranden. I sin nöd började de bedja Laurukainen om förbarmande och sade: »kom hit, helige broder, här får du äta gröt med svenskt smör till öga och med din egen (enligt andra: med din husbondes) sked.» Laurukainen svarade: »hår är gröten och mjölet med.» När Ryssarne sågo att böner ej hjelpte, ropade någon: »kom hit och smält tenn skall gjutas i din strupe.» Efter denna händelse rodde Laurukainen i nio dygn kring holmen och bevakade Ryssarne, att de ej skulle undkomma. När han på det tionde dygnet steg i land, voro Ryssarne döda utom en enda, som ännu kunde röra litet på sitt hufvud. Holmen, der detta tilldrog sig, kallas ännu i dag den Karelska (Karjalan saari).»

»En annan gång,» fortfor Erik, »hade Ryssarne tagit Laurukainen till styrman utför Patsjoki. Då de kommit till närheten af ett deri befinteligt vattenfall, fastband Laurukainen deras sju båtar och bad dem sjelfva krypa under sina täcken, för att de ej måtte råka i förskräckelse vid anblicken af det fruktansvärda fallet. Utan att ana något svek, underkastade sig Ryssarne hans anmaning. Nu styrde Laurukainenbåtarne tält förbi stranden och räddade sig sjelf på en klippa, men Ryssarne förgingos i fallet.»

»Vid ett annat tillfälle styrde han åter Ryssarnes båt rakt mot en klippa i samma flod. Båten krossades och Ryssarne omkommo mangrannt, men Laurukainen räddade sig äfven denna gång, emedan han var oåtkomlig för vattnets åverkan eller en på Finska så kallad weden ärimys

»Efter sådana bragder blef Laurukainen så hatad af Ryssarne, att de beslöto bringa honom om lifvet. Detta skall äfven hafva lyckats dem, men efter stora svårigheter och sedan Laurukainen tillfogat dem stora olyckor. En gång öfverraskade de honom i hans köttboda och trodde sig nu vara alldeles säkra om hans person. Stående utanför bodan väntade Ryssarne med otålig längtan, att han skulle komma ut, och sökte genom hotelser tvinga honom dertill. Men Laurukainen gjorde sig ingen brådska, utan packade i allsköns trygghet kött i sin lappmudd. Emellertid blefvo Ryssarne allt mera högljudda och hotade att öfvermanna honom i bodan, om han icke skyndade sig ut. Slutligen kastade Laurukainen sin med kött fyllda lappmudd genom en lucka i skullen ut på marken. Ryssarne togo mudden för Laurukainens egen person och rusade alla att genomborra den med sina spjut. Laurukainen flydde under oredan och förvillade Ryssarne ännu genom sina trollkonster på sådant sätt, att de, i akt och mening att döda Laurukainen, vände sina vapen emot hvarandra och till sista man omkommo.» Denna tradition hörde jag sedermera andra berätta med den olikhet, att Laurukainen fyllt sin mudd med dun, nedkastat den och begagnat tillfället att fly, medan Ryssarne voro insvepta i dunmolnet.

Erik hade knappt slutat sina berättelser om Laurukainen, då vi nådde ett litet träsk, som bar namnet Seidajärwi. Underrältad af Erik om träskets namn, anmärkte jag att det hellre borde kallas Saiwajärwi, emedan dess vatten var särdeles klart. Ty enligt hvad Lapparne förtälja, skola så beskaffade träsk ofta bära denna benämning till följe af den hos Lappfolket fordom gängse föreställningen, att dessa träsk beboddes af Saiwo kallade Gudomligheter,, om hvilka man jemväl hör berättas, att de ej skola tillåtit fiskare att idka sitt fänge inom deras vatten-område, hvarföre alla de, som härstädes ville fresta sin lycka, måste söka att genom en sakta rodd bedraga Gudarna. Vid denna anmärkning fästade Erik ingen uppmärksamhet, utan vidhöll sitt påslående all träskets sannskyldiga namn var Seidojärwi och uppgaf såsom grund till benämningen, att på en till venster om oss framslickande udde fordom hade stått en lappsk Seida. Denna Seida skulle hafva tillhört en frejdad trollkarl vid namn Lompsolo, som med Gudens tillhjelp idkade ett rikt fiskafänge. På motsatta stranden hade en annan trollkarl uppslagit sitt fiska-läger, men han egde ingen Seida, hvarföre också hans fänge misslyckades. I afsigt att förbättra sin lycka beslöt han att, medan Lompsolo sof, nedrifva dennes Seida, hvilken hade den beräknade påföljd, att hans fänge lyckades, då deremot Lompsolo, som tillförene haft Seiden att tacka för sill goda fänge, numera ej fick någon fisk. Lompsolo lät dock saken icke härvid bero. Han försedde sig med en ny Seida, och nu kom åter all fisk i hans nät, tills den andra trollkarlen åter fick Seidan nedrifven. För att göra en ända på denna tvist öfverenskommo de tvenne trollkarlarne att sammanträffa på ett närbeläget berg och ingå ett envig, hvarvid endast trollkonster och besvärjelser skulle begagnas såsom vapen. Lompsolo begaf sig till mötesplatsen under den antagna skepnaden af ren-oxe och trodde sig i denna gestalt ej kunna igenkännas af sin vederpart. Men då den andra, som redan stod stridsfärdig såg renoxen komma springande uppför berget, ropade han på afstånd: »du är Lompsolo.» Utan att vidare försöka sin lycka, gaf sig Lompsolo besegrad och flydde, ty han märkte nu, att han utan bistånd af sin Seida uti intet kunde mäta sig med sin fiende.

— »Det bär aldrig på rätt, vägvisaren har gått vilse:» är en farhåga, som ofta oroar Lapplandsfararen, då han börjar tröttna under sin börda och längtar till målet. Måhända har samma farhåga insmugit sig hos den benägna läsaren, som åtagit sig mödan att beledsaga de resande på deras irrfärder i Lapplands sagorika bygder. Det är i sådant fall min pligt att taga mig an en vägvisares rol och öfvertyga mina följeslagare, att vi ännu äro på rätt. Vi hafva sedan vår afresa ifrån Peldowuoma by tillryggalagt fyra mil uppför Peldojoki och befinna oss nu vid stranden af Seidajärwi, ej långt ifrån Peldotunturi. Ifrån detta fjäll tager Peldojoki sin början, flyter genom Pahtajärwi och Armojärwi, men blir först farbar, sedan äfven Seidajärwi lemnat den sitt bidrag.

Under sjelfva flodtiden skall man endast med möda kunna bana sig fram flodvägen upp till Armojärvi, men på nu varande årstid ansåg Erik denna farled svårligen kunna begagnas. Han föreslog derföre, att vi nu skulle lemna Peldojoki vatten-system och söka på en annan väg komma öfver landtryggen. Han underrättade oss, att på södra sidan af Peldotunturi i en lång sträckning fortlöpa många små träsk, hvilka leda till sjelfva landtryggen. Tillika gjorde han oss uppmärksamma derpå, att nämnda träsk ej äga något samband med hvarandra, hvarföre det blefve nödvändigt att draga båten och bära effecterna ifrån det ena träsket till det andra. Ehuru detta arbete visserligen förekom oss nog besvärligt, trodde vi oss dock böra välja denna farled i anseende till träsken, som lågo i vår väg och underlättade våra ansträngningar. Således fördelades vid Seidajärwi effecterna i tre bördor, hvardera af 3 à 4 lispunds vigt, dem Erik och Jessiö utan krus lyftade på våra skuldror. De drogo sjelfva den toma båten och vi följde dem med våra bördor tätt i spåren. På detta sätt tillryggalades vägen emellan Seidajärwi och Kaakkurinjärwi, Nokkanainen, Kouhtajärwi, Pitkäjärwi, Nimitoin järwi och Pahtajärwi. Afståndet emellan nyssnämnda träsk var mycket ringa, men ifrån Pahtajärwi till närmaste träsk, benämndt Wiettajärwi räknas i det närmaste en fjerdedels mil. Hela denna sträcka drogs båten med förenade krafter, och sedan den blifvit transporterad till Wiettajärwi, återvände vi mangrannt till Pahtajärwi och afhemtade derifrån våra effeeter. Efter att hafva rodt öfver Wiettajärwi befunno vi oss under sjelfva landtåsen, hvilken här, så framt jag ej missminner mig, bär namnet Korsatunturi. Först nu börjades våra värsta mödor, ty ifrån stranden af Wiettajärwi höjde sig fjället i en temmeligen brant riktning, och för ätt komma deröfver måste vi tillryggalägga en väg af tre fjerdedels mil. Uttröttade af dagens föregående ansträngningar föreslogo några i sällskapet, att vi nu borde lägga oss till hvila och uppskjuta färden öfver fjället till följande dag, men Erik satte sig med ifver emot detta förslag och försäkrade, att vi efter några timmars hvila skulle känna oss ännu mera trötta och rådbråkade. Då äfven Jessiö instämde i denna åsigt, funno vi för godt att kl. 9 på aftonen anträda den mödosamma färden. Liksom vid Pahtajärwi lemnade vi äfven här allt löst gods efter oss och företogo oss, att till en början släpa fram vår toma farkost. Efter ytterligare ansträngningar lyckades det ack att komma uppför fjället, men här började till och med de bästa krafter att svigta. Nu kom äfven Erik fram med den bekännelsen, att han icke var fullt säker om vägen, utan förde oss fram på beskrifning. I vår tröstlösa belägenhet satte vi oss ned på fjället, itände våra pipor och höllo råd. Vid denna rådplägning kunde dock ingenting vidare beslutas, än att en af sällskapet skulle återvända till Wiettajärwi och derifrån afhemta en rumm-butelj— den enda vi ägde i vår värjo, men de öfriga fyra bjuda till att i mån af sina krafter fortskaffa båten efter Eriks anvisning. Förtroendet beträffande rumm-buteljen föll på min lott, och jag uppfyllde det till allmän tillfredsställelse, ehuru föga fattades, att jag ej förvillade mig på det ödsliga fjället. Undertiden hade kamraterna hunnit till en liten fjällbäck, hvilken efter den beskrifning, som Erik hade erhållit öfver vår väg, tycktes bevisa, att vår kosa ännu var riktig. Såsom Erik försäkrade, utföll denna bäck i Korsajärwi, och det var just till samma träsk, dit vi sträfvade. Efter att hafva tömt buteljens innehåll började vi draga båten med förnyade krafter och följde i början nyssnämnda bäck, men här lågo i vår väg stora stenar, hvilka innan kort tvungo oss att lemna bäcken och fortsätta dragningen i den förra riktningen. Sedan vi hela natten igenom med all ihärdighet fullföljt detta mödosamma arbete, utan att komma till Korsajärwi, funno vi oss slutligen föranlåtna att skicka vår vägvisare för att uppsöka träsket. Han återvände efter någon tids förlopp med den glada underrättelsen, att vi voro helt nära målet, men att vår kosa icke var fullkomligt riktig. Först kl. 6 på morgonen hunno vi fram till träsket. Erik och Jessiö begåfvo sig nu efter våra vid Wiettajärwi qvarlemnade saker, men vi öfriga lade oss till hvila vid stranden af Korsajärwi.

Kort efter middagen uppvaknade vi frusna och genomvåta, med trötta ben, rådbråkade sidor, styng i bröstet och ett förstämdt lynne. Att resan i en sådan belägenhet, och sedan vår pratsamma vägvisare skiljt sig ifrän oss vid Korsajärwi, var högst ängslig och oangenäm, ligger i sakens natur. Jag vill derföre icke uppehålla mig vid dess detaljer, utan blott till framtida resandes efterrättelse nämna några ord om riktningen af vår kosa. Vi rodde till en början utmed Korsajärwi, som lätt igenkännes genom sitt inom fjällar instängda läge. Träsket är omkring en half mil långt och så smalt, att man från landtsidan knappt blir det varse, förrän man befinner sig vid dess strand. Mot norr smalnar insjön allt mera och förlorar sig småningom i en obetydlig ådra, der båten ej löper ett steg, utan att dragas. Längs denna bäck fortsättes färden vid pass en half mil, hvarpå man ändteligen når Iwalojoki, en större flod, som äger sitt aflopp i Enare sjö. Redan vid sina källor har nyssnämnda flod ett så djupt vatten, att den resande nästan oafbrutet kan sitta i båten, så framt han ej föredrager att springa bland videbuskarna på den våta och tufviga stranden. Efter några timmars färd på Iwalojoki når han en så kallad lompolo d. ä. en bred, insjölik utvidgning af floden. Här framte sig för ögat sköna, torra stränder med yfviga björkar och en rik vegetation. Botanikern skall säkert på detta ställe upptäcka många rara örter, men för oss var zoologien af ett större intresse. Vi företogo oss derföre att anställa jagt efter rugg-gäss och hade den lyckan att få våra klena matförråder i betydlig mon förökade. Härpå fortsatte vi åter vår färd i maklig rodd utför floden.

»Rök, menniskor!» detta rop ljöd efter några timmars färd på en gång ifrån våra läppar. Förrän vi ännu hunnit i land, helsade oss en fiskare, som låg lägrad vid en stockeld, med följande ord: »hvilka ären I, som ro’n på Iwalojoki. och hvart går er väg? Dock hvi spör jag eder om ting, dem jag redan känner. Jag har sett er alla i sömnen och dig, Jessiö, i din afledne faders gestalt.» Sedan fiskaren sålunda förrått, hvars andas barn han var, började jag genast sätta milt artilleri i rörelse, d. ä. jag gaf mannen en sup och och litet tobak, köpte allehanda småsaker af honom, utan att pruta det minsta, och skänkte åt hans gosse några böcker. En sup till, och fiskaren var den uppriktigaste trollkarl i verlden. Ilan omtalade mycket besynnerliga saker, dem så väl han sjelf som andra trollkarlar utöfvat. Beklagligtvis saknade likväl hans berättelser allt sammanhang, hvilket troligen var en följd af den andra supen. Följande berättelse om Johan Päiwiö och en annan frejdad trollkarl, benämnd Toragas, var en af de redigaste:

En trollhexa ifrån Ryska Lappmarken, benämnd Kirsti Nouhtua, hade begifvit sig till Kittilä, i afsigt att dérifrån förtrolla all vildren till sitt eget land. Päiwiö, som kände hennes anslag, afsände Toragas till Iwalojoki, för att härstädes förtrolla hexan och hindra renarne att komma öfver elfven. Då Toragas såg renarne anlända, började han mönstra dem mycket noga, emedan han befarade att trollhexan möjligen antagit skepnaden af en ren. Men i hela hjorden fanns ingen enda, som han kunde anse för en metamorphoserad Kirsti, och allraminst föll det honom i sinnet att misstänka den sista renen, som var halt, mager, vanskaplig och med möda åtföljde hjorden. Ur stånd att igenkänna hexan kunde han med all sin förmåga ej hindra renarna att simma öfver floden. Först då han såg den halta och vanskapliga renen icke, såsom de andra, simma, utan dyka öfver elfven, öfvertygades han, att just denna var den beryktade Kirsti. Men sedan hon lyckligen kommit öfver till motsatta stranden, förmådde Toragas ej mera tillintetgöra hennes anslag. Han återvände alltså till Päiwiö och berättade för honom huru saken aflupit. Nu beslöt den sistnämnda att afsända Toragas till Ryska Lappmarken, för att göra sig noga underrättad omtrollhexans namn, egenskaper o. s. v. Sedan Toragas uppfyllt detta åliggande till Päiwiös tillfredsställelse, företog sig denne, att med tillhjelp af sina mäktiga trollkonster förmå renarna att återvända. Tillika afskickade han Toragas för att tillse om ej renarna voro synliga. De kommo i sjelfva verket springande med sådan fart, att Toragas redan på tre mils afstånd hörde, huru renfötterna knarrade (nasasi). Hjorden befann sig då vid en flod, som till minne af denna händelse kallas Nasamajoki.

Af ett likartadt innehåll voro de flesta berättelser, dem fiskaren meddelade mig. De innehöllo en skildring af utmärkta Schamaners bragder, och i de flesta berättelser prisades i synnerhet den egenskap hos forntidens Schamaner, att de kunde ikläda sig hvilken gestalt de för godt funno. Tron på en sådan förmåga hos Schamanerna har tillförene varit vida utbredd så väl i Finland, som i synnerhet uti Lappland, och ännu i dag är denna vidskepliga tro hos Lapparne icke fullkomligt utplånad. Åtminstone hör man våra Finska Lappar försäkra, att det i Ryska Lappmarken skall gifvas Schamaner, hvilka i likhet med Päiwiö, Toragas m. fl. kunna påtaga sig skepnaden af renar, björnar, vargar, fiskar, fåglar m. m. I en sådan omklädnad kallas Schamanen af Lapparne Wiroladsch, af Finnarne Wirolainen, som egentligen betecknar Estländare. Vår fiskare afsjöng för mig ett på Finska affattadt qväde, som innehöll en mängd af detta slags metamorphoser. Då ifrågavarande qväde saknar allt inre sammanhang, vill jag blott summariskt anföra dess innehåll. Sången börjas med en inledning, deri en trollkarl, vid namn Karkias, beklagar sig öfver det lidande, som blifvit hans land tillfogadt derigenom, att Toragas med sina trollkonster förjagat all vildren derifrån till Kittilä. På denna inledning följer en beskrifning öfver den smälek, som Karkias sjelf fält lida af denna sin »onda ovän». Toragas hade nemligen ihjälslagit Karkias och kastat honom i en sjö. Här hade dock Karkias kommit till lifs igen och uppehållit sig många år i någon förändrad gestalt under en gäddas lefver. Derpå hade Toragas uppfångat gäddan och förvarat den jemte Karkias tre år i sin boda. Befriad derifrån hade Karkias begynt vanka omkring i mennisko-skepnad, men under en jagtfärd blifvit ertappad och för andra gången dödad af Toragas. Derpå låter sången Karkias åter qvickna vid, men (såsom det tyckes) först i grafven. Här börjar han längta efter sin son, och knappt har han yttrat denna längtan, förrän sonen kommer flygande till honom i gestalten af en tjäder. I förtrytelsen deröfver, att sonen i trollvishet var hans egen jemlike, börjar Karkias utfara emot honom i förebrående ord. Häröfver förgrymmad flyger sonen sin kos. Nu antager fadren gestalten af en knipa, börjar derpå att förfölja sin son, upphinner och återhemtar honom. Härpå råka far och son i en häftig ordvexling, som slutas dermed att sonen för alltid öfvergifver sin fader.

Sedan jag upptecknat några bland fiskarens sånger och sagoberättelser, samt derunder frikostigt undfägnat honom med tobak och brännvin, fattade han en sådan vänskap till min person, att han bad mig framdeles besöka hans hem i Kittilä. Här lofvade han berätta för mig ännu mera underbara saker samt dessutom visa mig Päiwiös Seida. »Denne,» yttrade han med högtidligt allvar, »äter menniskor, men med mig till följeslagare har du intet att frukta.» Jemte denna förtröstan till sin egen trollkonst hyste han en icke ringa tanke om B:s och min kunskap i samma yrke. Han höll den förres insekt-håfvar och saxar för trollmaschiner, och då jag ur ett papper uppläste en besvärjelse, pekade han på ett öfverstruket ställe, yttrande härvid: »se der ligger kraften.» Till sin härkomst var fiskaren en Lapp, men han hade ända ifrån barndomen lefvat bland Finnar och derunder förlorat sin nationalitet och med den all känsla af sitt mennisko-värde. I hans väsende röjde sig en blandning af feghet och låtsad ödmjukhet, slughet, snikenhet med flere bland de egenskaper, som vanligen utveckla sig hos förtryckets barn. Isynnerhet ådagalade fiskaren en stor skicklighet i köpslageri. Vi köpte af honom några färska barrar, dem han lät oss betala efter behag. Mer än tillfreds med vår öfvermåttan frikostiga betalning framtog han genast ur sin vedervärdigt stinkande väska tvenne torra, med all orenlighet bekajade harrar och bestämde nu för dem ungefär samma pris, som han hade erhållit för de färska. Sedan dessa blifvit nöjaktigt betalda, började han ihopsamla fragmenterna af sin sista måltid, hvilka bestodo i några gåsfötter, och då det lyckats honom att få äfven dem utprånglade, yttrade han sjelfbelåtet: »hvem hade trott, att jag skulle göra en sä god marknad vid Iwalojoki!» Emellertid hade hans gosse smort våra skoplagg och dertill begagnat vår egen smörja. Gossens möda hade vi rikligen vedergällt med penningar, böcker och bröd, men icke desto mindre ropade fiskaren, då vi redan voro i beråd att sätta oss i båten: »smörjan är obetald, smörjan är obetald.» Sedan äfven den blifvit betald, trodde vi oss hafva fullgjort all rättfärdighet, men fiskaren fordrade ännu en sup på köpet.

Fortsättningen af vår färd utför Iwalo var anmärkningsvärd genom naturomgifningarnas storartade beskaffenhet. Vi hade knappt förlorat ur sigte vår husvilla värd, förrän vi hörde dånet af brusande forssar — en musik, som sedan i nära tre dygn oupphörligt ljöd i våra öron. Så förfärande dessa forssar också voro, hade vi dock ingen annan utväg än att hjeltemodigt kasta oss midt ibland de sjudande bränningarna, hvilka nästan vid hvarje steg hotade oss med fara. Vattenmassan i Iwalo var väl icke alltför stor, men dock mer än tillräcklig att uppsluka oss och vår lilla farkost. För att den flyende strömmen ej skulle kasta oss mot klippor och skär, måste vi oupphörligt hålla båten tillbaka med långa störar eller så kallade lärlingar. Hela dagen igenom voro vi sysselsatta med detta mödosamma arbete, och natten tillbragtes vid stockeldar. Vi funno aldrig något skygd öfver våra hufvuden, utan lefde i åtta dagars tid under bar himmel, städse utsatta för ett ihållande regn och en kall väderlek.

Men för att återkomma till floden och dess beskaffenhet, så åtföljes den längs en stor del af sitt öfra lopp af höga, fruktansvärda fjäll, hvilka på somliga ställen höja sig lodrätt öfver vattenytan och fortlöpa hela mil i ett oafbrutet sammanhang. B. och jag klättrade ofta med lifsfara uppför dessa fjäll, i hopp att ändteligen få fägna oss öfver anblicken af Enare-sjö. Men så långt ögat nådde, syntes åt norr, söder, öster och vester endast oöfverskådliga fjäll. Der en djupare dal sänkte sig ned mellan fjällen, erbjöd den öfver dalen hvilande dimman understundom anblicken af en sjö, och vi trodde oss redan en gång vid en sådan företeelse hafva skådat i fjerran det efterlängtade Enare, men Jessiö störde våra illusioner med den försäkran, att vi ej skulle nå denna sjö, så länge fjällen lågo i vår väg.

Några mil ofvanom Iwalo-elfs utlopp i Enare aflägsnade sig ändteligen denna dystra fjällsträckning, som lik en ond genius förföljt den strida, i vild förtviflan undanflyende strömmen. I fjerran syntes ännu kala fjälltoppar framskymta, men rundtomkring oss sågo vi endast sköna, gräsbevuxna slätter. Elfven hejdade sitt strida lopp och bildade smärre holmar, som bekläddes af lummiga löfträn. Snart visade sig spår af menniskor, såsom höstackar, gärden m. m. Vi uppbjödo våra yttersta krafter för att medelst en ansträngd rodd snart hinna någon mensklig boning och trodde knappt våra ögon, då vi i stället för jemmerfulla kåtor midt i det djupa Lappland blefvo varse välbyggda Finska gårdar, omgifna af grönskande ängar och vackra sädesfält. Det är otroligt, huru välgörande en sådan anblick verkar på sinnet efter det slags färder, som vi hade tillryggalagt. Den oupphörliga åsynen af skyhöga fjäll och brusande forssar har en döfvande egenskap. Menniskan kan i längden ej uthärda att inom sig reproducera naturens vilda lek. Sinnet förlorar sin spänstighet att emottaga intryck af de fasaväckande omgifvelserna och bemäktigas af en stum häpnad. Men dä naturen slutligen återgår i ro, då de vilda elementerna i fridfull förening afspegla naturens sanna skönhet, då spritta äfven i mennisko-hjertat glada, friska känslor. Det är likväl anmärkningsvärdt, att till och med den skönaste natur tyckes likasom ligga lik, så snart den icke röjer några spår af menniskor, då deremot ett vägamärke, en afbruten åre, en eldstad och med ett ord: den ringaste småsak, hvari man igenkänner naturens herre, sprider lif och trefnad öfver den allra dystraste vildmark. Hvilket paradis är då icke Kyrö by! [...]


  • Country in which the text is set
    Finland
  • Featured locations
    Aavasaksa, Torne älven / Tornionjoki
    Ivalo (Kyrö)



  • Bibliographic information
    Matthias Alexander Castrén, Reseminnen från åren 1838-1844. St. Petersburg 1852



  • Year of first publication
    1852
  • Place of first publication
    St. Petersburg