Vita nätter och svarta. Brev till Jaan Kaplinski

Reply to Jaan Kaplinski's Letter from January 2001
 
Käre Jaan,
Ditt brev nådde mig just när en rejäl vinterstorm bröt in över Drumsö, som en gräll kontrast till de milda fläktarna från dina botticelliska ängder, och jag tänker på dina förälskade rader om flyttfåglarna. Det trista är nämligen att den plötsliga kölden drivit sidensvansarna på flykt. I väldiga svärmar - det talas om 15 000 bara på Drumsö! - har de hållit oss sällskap i januari, lockade av fjolårets rika skörd av rönnbär. I flock rör de sig underbart graciöst, som styrda av en osynlig balettmästare.
Det känns tomt efter dem, jag hade så vant mig vid det sisslande ljudet från trädropparna. Undrar hurlångt söderut de hunnit. Kanske Estlands himmel nu är full av sidensvansar?
Men kråkorna stannar kvar, lika härdiga som martallen, lika tidlösa. Även deras fula röster får till slut något tryggt och hemvant över sig, här har vi våra partners under polstjärnan, sen må duvorna i södern kuttra bäst de vill.
Aldrig förr har vi haft sidensvansar mitt ibland oss hela januari, något som inte bara är rönnbärens förtjänst utan också den blida vinterns. Slår växthuseffekten igenom även på Drumsö? Det skulle i så fall på sitt sätt illustrera hur snabbt världen har förändrats på elva år. I dag är det fria Baltikum en självklar del av vår vardag, men när vi brevväxlade förra gången vågade vi ännu inte riktigt tro på miraklet.
Nu efteråt pinas jag ändå av den blindhet och okänslighet som präglade Finlands hållning inför det baltiska dramat. Paasikivis och Kekkonens gamla realpolitiska linje gällde alltjämt, och den hade ingen plats för revolutioner av den »sjungande« sorten; mot militära och geografiska fakta hjälper inga dagdrömmar. Beryktad är Mauno Koivistos reaktion på bilderna som televisionen visade av de ryska tanksens blodiga framfart i Vilnius: »och så ger dom det i färg också!«
Hur låst vår statsledning var vid mönstret från i går röjs av att man sålde ambassadtomten i Vistberlin, viss om att Tyskland aldrig mer skulle enas. Här är det »realisten« som trevar i blindo, inte drömmaren.
Du sörjer över att ditt fria Estland förlorat den ordlösa solidaritet som tidigare höll ihop nationen. Symptomen är välbekanta världen över, och även norr om Finska viken är de starka och rika i ropet, i bästa nyliberala anda. Ändå har jag svårt att riktigt dela din pessimism, bara ett livsdugligt, mångsidigt begåvat folk har så övertygande kunnat placera sig i täten bland EU:s östkandidater. Är inte esten sen gammalt en mästare i att överleva?
Anatol Lieven påstår till och med att han är smartare än andra balter och har inte så lite av den odysseiska förmågan att klara sig ur varje knipa med så få skråmor som möjligt. »Vi tror inte«, lyder ett autentiskt citat, »att bästa sättet att närma sig en vägg är att köra huvudet i den.«
Det är för övrigt hisnande att se hur avstånden krympt mellan Estland och Finland. En gång öppnade sig Finska viken som en ocean, bortom vilken Tallinn dolde sig lika avlägset och främmande som någonsin Timbuktu. I dag tar man sig sommartid över på en timme och tre kvart och kan välja mellan att äta lunch i Borgå eller i Tallinn (enda nackdelen med de ultramoderna katamaranerna är att de inte tål hög sjö, nu senast genomled jag hemresan instängd på båtens wc).
Kanske är den nya närheten något av en chimär. Jag har alltid haft en känsla av att ni ester är mer européer än vi, med Hansaminnena och århundradens tyska närvaro som extra kosmopolitisk tillgång. Det skulle inte förvåna mig om ni en dag tar ut EU-svängarna och vänder Finland ryggen för att i stället satsa på Via Baltica och kontinenten.
Så värst populära kan finnarna knappast vara i Tallinn. Vodkaturisterna har visserligen hyfsat till sig med åren, men tillräckligt många olater finns kvar för att inte broderskärleken gång på gång skulle sättas på prov. Finnen spelar fortfarande herre på estnisk mark, alltid lika pösande medveten om sitt lands meriter, från vinterkriget till Nokia. Typiskt är att han inte ens ids lära sig estniska men tvärtom kräver att esten ska lära sig finska (vilket denne allt oftare vägrar att göra,i takt med att finsk teve förlorar terrängi Estland). Alla uppskattar inte heller att fler och fler aktieposter och strandtomter hamnat i finska händer.
Samtidigt måtte väl målet vara att komma ifatt Finland, åtminstone ekonomiskt är grannen en förebild som sporrar till nya tag. Finlandi sin tur ser välvilligt beskyddande på sina fränderi söder, blodet är och förblir tjockare än vattnet. Inte för inte är Lennart Meri varmt uppskattad hos oss både som människa och som statsman. Men det hindrar ingalunda folk att roat nedlåtande notera att den estniska nationalsången knyckt sin melodi från Vårt land, vad kan tydligare illustrera förhållandet mellan givare och tagare.
Värre är att esterna i finska ögon allt oftare kopplas samman med smuggling och narkotikabrott. Landet är på väg att bli det stora huvudstråket för droghandeln i Norden, häromdagen rapporterade vår teve att tullen på ett halvt år beslagtagit hela 50 kg amfetamin av ester och ryssar. Till råga på allt skriker en kvällstidning ut att en hiv-epidemi hotar att sprida sig till Finland från bordellerna i Tallinn.
Fördomarna frodas i ett sådant klimat, och irritationen växer ibåda lägren, alla kärleksbetygelser till trots. Kanske EU trots allt får duga som botemedel, en process är på gång som inte behöver sluta i Berlin utan som också kan öppna nya vägar mot Finland och Sverige. själv hoppas jag på de »skandinaviska« värdena som en viktig del av en framtida estnisk identitet, ersättande allt det som landet i dag har av både (maffians) Vilda Östern och (nykapitalisternas) Vilda Västern.
Men du tycker säkert att detta redan på långt håll luktar nordisk chauvinism, du som dessutom - vill jag minnas - från första stund ställt dig tvivlande till det europeiska projektet. Nog nu med alla goda råd till lillebror.
Här på Drumsö har vädret plötsligt slagit om, och jag vaknar till en morgon med flödande sol och rimfrosti träden. Allt är nästan övernaturligt stilla, som om landskapet skulle vara gjort av glas. Men ljuset om våren oroar, blottar dammet och fläckarna i ens liv, och jag ertappar mig med att längta efter ett riktigt snöfall så man kunde sjunka in i flingornas vita nirvana. Ljudet av snöplogarna en tidig timme gör mig alltid lika lycklig, jag vet att dagen som väntar är en »sån« dag.
Ja, Baltikum är fritt och Finland är medlem av EU, men de elva åren vi lämnat bakom oss, vad har de betytt för mig personligen? Förlusten av flera goda vänner har gjort mig fattigare, ännu har jag inte kommit över att Erkka Lehtola, kulturjournalisten från Tammerfors, inte längre finns till hands med sin kvickhet och sin obändiga livsaptit. Han körde ihjäl sig på isiga vintervägar uppe i norr. Vi hörde till ett sällskap, som varje år reste ut i Europa, och det var många vitvinsfiaskor som hann tömmas i Rom, Madrid och Istanbul.
Borta är också min åländske apotekarvän, jag följde honom ända in iTerhohemmet, avsett bara för döende, här i våra sista samtal behövde vi inte hymla om cancerns olika stadier. Men visst skyggade man för ljuset som punktligt tändes till minne av någon som avlidit under natten.
En gång tog jag på fullt allvar kyrkofaderns ord: »Gud blev människa så att människan kan bli Gud.« Livet är materialet varur vi mejslar fram en ny och helare personlighet, det gäller att aldrig ge upp, att aldrig tröttas i sitt människobygge. Nu i det obarmhärtiga vårljuset ser jag hur ömkligt jag här kommit till korta, endast det bästa har varit gott nog för mig som läsare och konstvän, ändå förblir jag samma slappa och splittrade egocentriker som tidigare.
Eller kanske man inte ska förlyfta sig. Kanske Montaigne kommit den sanna levnadskonsten på spåren, när han säger sig ha en enda talang: att vara nöjd med sig och sitt. Människor som är kroniskt missnöjda med sig själva är farligare än de som slagit sig till ro i all sin jordiska skröplighet. Varför inte söka likna den japanske haikudiktaren som ville bli ihågkommen för att han älskat poesi och persikor. Inget mer.
Tydligen får jag leva med det här dilemmat till döddagar, pendla mellan Thomas a Kempis och Li Po, Thomas med sin dröm om det absoluta och Li Po med sin svaghet för det bräckligt mänskliga.
 
Men tillbaka till vår est-finska samtid. Ingenting kan bättre än dina ord »nyhet« och »förändring« beskriva vad just Finland av i dag vill stå för. Du har säkert redan på gatan lagt märke till hur explosionsartat mobiltelefonerna ökat hos oss, ett folk som tidigare varit känt för att tiga på två språk visar sig nu nästan maniskt språksamt (hur många okynnespratare har jag inte fått stå ut med i Drumsöbussen!). Och allt på grund av Nokia, telecomjätten som blivit världsledande inom sitt område och på köpet gett finnarna en ny robust självkänsla.
Telefonen är bara en del av det tekniska genombrottet i 90-talets Finland. Egentligen är det fråga om samma saltomortal som en gång gjorde Alvar Aalto och funktionalismen möjliga hos oss. Kanske själva frånvaron av en stark urban tradition (i till exempel centraleuropeisk mening) skapar extra utrymme för innovationer, säkrar den trolöshet som behövs för det stora språnget.
Vi får inte glömma att finnen redan som svedjebrännare vant sig vid att raskt gå vidare när nyröjningen i skogen slutat vara lönsam.
Det är något skrämmande med den makt framgången ger, Nokia har blivit en stat i staten som också högskolorna får ta hänsyn till när de lägger upp sina läroplaner. Ett lite vanvördigt kåseri om Nokiachefen Jorma Ollilas »smala axlar« i universitetets egen tidskrift ledde till att redaktören kallades in till rektor för en skarp reprimand. Teknologiboomen har röjt undan de gamla humanistiska bildningsmålen i namn av en ny tids effektivitet, och långsamt urholkar »resultatansvaret« även så centrala discipliner som litteratur och filosofi.
Med vemod tänker jag på de lyckliga år jag efter kriget fick tillbringa vid Åbo Akademi, ett universiret som då ännu inte förstatligats och därför kunde unna sig ett minimum av byråkrati. Studierna var genuint fria, ingen frågade efter när du skulle ta din examen. Skalan förblev intim på ett sätt som verkar helt osannolikt i dag, med lärare som verkligen hade tid för sina elever; till exempel filosofen Rolf Lagerborg höll ofta sina seminarier hemma i köket (och älskade att bli motsagd). Professorerna var lärda män som förde med sig en fläkt av Europa, för bondsonen från Åland var det som att ha kommit till ett Oxford vid Aura å.
Den gamla ärevördiga miljön kring Domkyrkan i Åbo har man inte vågat röra, men i övrigt är 1900-talet fullt av skräckexempel på vad dyrkan av »nyheten« och »förändringen« betytt för stadsbilden. Aaltos skinande vita Enso Gutzeit-hus i hjärtat av Helsingfors hör till dem (och här citerar jag mig själv i Helsingin Sanomat). Det är en vacker, utsökt proportionerad byggnad som gör sin venetianska förebild Riva degli Schiavoni full rättvisa. Men vad har den på Skatudden att göra? En stadsdel som till sin kärna präglas av jugend och av Uspenski, den ortodoxa katedralen, har med våld gjorts till en utlöpare av Esplanaden.
En så flagrant kränkning av »platsens ande«, genius loci, är sällsynt till och med på våra breddgrader. Det för tanken till vad Nils Erik Wickberg yttrat om arkitekterna: de är som hundar som nödvändigt måste sätta märken efter sig. Här har jag Alvar Aalto varit!
Oförmågan att se till den arkitektoniska helheten gör sig till övermått påmind också ute i landsorten. Inget stilbrott var för grovt när det framför allt under 60- och 70-talen gällde att fösa undan det gamla och ge plats för det nyaste nya. Rivningsraseriet drabbade särskilt trähusen, man beräknar att sedan 60-talet omkring 50 000 trähus försvunnit, alla uppförda före 1900-talet - med andra ord fem sjättedelar av hela beståndet. Och detta i ett Finland som stolt kallar sig träets land!
Trähusen var ringaktade redan för att de luktade fattigdom och efterblivenhet, man ville bygga i material som hörde framtiden och »utvecklingen« till. Häftigheten i detta skeende har säkert något att göra med att modernismen så lysande triumferat just i Finland. Det var en triumf som estetiskt tycktes legitimera även radikala ingrepp i miljön och i samma veva det råa profitbegäret.
Du har givetvis rätt i att finnen samtidigt bär på en obetvinglig längtan tillbaka till det orörda och naturvuxna, och då blir sommarstugan med bastu och brygga hans heliga ort, den som han innerst lever för. Men din »stillhetens kultur« har ironiskt nog fört in en ny stressfaktor i tillvaron, se bara på weekendträngseln kring städerna, de spända minerna när tidtabellen inte håller. Min egen trappa töms redan i april på alla ljud så fort lördagen närmar sig, och utflyttningen kulminerar under midsommaren, då även det lummiga, havsomflutna Drumsö är som träffat av en neutronbomb. Så länge finnen lever detta dubbelliv är det föga hopp om att han fullt ut ska axla sitt urbana ansvar.
Vid sidan av Nokiafenomenet var inträdet i EU det viktigaste som hände Finland på 90-talet. Avgörandet var lätt för ett folk som tröttnat på att löst hänga mellan öst och väst, nu trodde man sig i Unionen ha hittat någon att luta sig mot om en kris bröt ut. Och vilken lycka att äntligen bli erkänd som europé efter så lång tid utei kylan! Ja, redan detta att få välja rätt passkö ute på flygplatserna hade nyhetens fulla fräschör.
Sverige däremot behövde inte EU på samma sätt, det hade »alltid« hört till Europa, med Stockholm ibland som jämbördig motspelare till både Wien och Paris.
I stort tror jag att EU-åren gjort finnarna gott, det skygga och buttert inbundna har - framför allt hos ungdomen - ersatts av en ny sorts öppenhet och frimodighet. Även kafélivet i sommarens Helsingfors har fått en kontinental arom som känns mycket välkommen. Vad jag oroar mig för är att EU-euforin ska locka Finland att förneka det i positiv mening östliga i sin historiska erfarenhet. Det bysantinska arvet är Finland ensamt om i Bryssel, ett arv som en dag kunde ge en nödvändig inre dimension även åt den så kallade östutvidgningen.
Europa är ett tema jag måste få återkomma till senare, och detsamma gäller dina italienska intryck. Italien var min första kärlek, alltsen jag 1961 som nybliven katolik tog mig fram i Rom och bland annat hann uppleva Johannes XXIII under en oförglömlig mässai San Paolo fuori le Mura (i Rom besöker jag alltid hans grav). På 70-talet vistades jag en rad somrar i Paestum, attraherad inte så mycket av templen som av de oändliga sandstränderna. Italien fascinerar mig i alla väderstreck, från Venedig i norr till Siracusa och Sicilien i söder.
En prosaisk minuspost måste ändå antecknas: kylan inomhus vintertid. Rabbe Enckell erkände att han aldrig sen vinterkriget frusit så mycket som i Paestum. Inga chocker för din del? själv kämpar jag just nu med en seg förkylning och skyndar mig därför att avsluta brevet. Inte ens mina fem dagliga tibetanska övningar - som börjar med att som dervischerna snurra runt 21 gånger - har räddat mig den här gången.
Din finska löper utmärkt, såvitt jag kan bedöma. Vem vet vilken tvättäkta finsk identitet du ännu skriver dig in i.
Varma hälsningar
Din Johannes

20 februari 2001

© Tua Forsström, 2021