Östersjöns Alexandria

En dag på 1850-talet kom en av eleverna i Viborgs svenska gymnasium in till sin lärare Carl Wilhelm Ahrenberg. Med tårar i ögonen bad han om ett råd: vilket land skulle han välja till sitt fosterland?

Ahrenberg hade genast svaret till hands. Finland och finskan gick före allt annat som framtida livsuppgift.

Julius Krohn hette den unge mannen, som mycket riktigt skulle bli en av de stora pionjärerna inom finskspråkigt kulturliv. Släkten Krohn var av pommerskt ursprung, med farfadern Abraham redan på 1700-talet inrättande sig som bagare och bryggare i S:t Petersburg. I Julius hem talade föräldrarna tyska sinsemellan, men med barnen också franska och ryska (de båda inhemska språken hörde närmast köket till). Undra på att gossen kände sig rotlös och förvirrad.

Det var dock ett dilemma som ännu farfaderns generation skulle tagit mycket lätt på. Ser vi inte Goethe 1772 krasst förklara att där han i trygghet kan leva och verka där är hans fosterland.

Vad som hänt sedan dess var att en kosmopolitisk rörlighet av Goethes märke gradvis ersatts av en svärmisk fixering vid språk, stam och hembygd. Som idol var världsmedborgaren redan gårdag i den nya romantikens Europa: även Julius kunde sin Runeberg, han som i Bondgossen hyllar troheten mot den egna ärvda torvan. "Och utan vän och fosterbygd / vad är ett mänskoliv?"

Men inte för inte skulle Jac Ahrenberg ännu 1892 i brev till Georg Brandes kalla Viborg för Europas näst Konstantinopel mest polyglotta stad. Det var att ta i, men hela 1800-talet igenom hade Viborg faktiskt fortsatt att ogenerat blanda svenskt och finskt, tyskt och ryskt.

Finskan fick fungera som ett slags beskedligt vardagsband mellan de här grupperna, men en bildad viborgare satte en ära i att kunna minst fyra språk - gå på alla fyra som det skämtsamt hette.

När staden 1812, efter en nära hundraårig rysk parentes, blev finländsk igen tillsammans med det s k Gamla Finland var finnarna 44 % av en befolkning på 2900 personer. Den ryska andelen var 30 %, medan svenskar och tyskar kom upp till 14,24 respektive 12,5. Senare skymtar både judar och polacker som extra inslag i den mångfärgade väven.

De gamla tyska familjerna, "die Alten und Echten", som i sekler dominerat stadens handel och administration, rörde sig redan hemvant i de Petersburgska salongerna och var måttligt förtjusta i att tvingas orientera sig mot det fjärran sömniga Åbo. Finlandisering betydde provinsialisering. "De andra sidans hundarna" var glosan man gärna slängde efter folket på andra sidan Kymmene älv.

I själva verket hade handelshusen bara glädje av den nya ordningen; inte längre prisgiven åt en nyckfull och okunnig rysk byråkrati gick staden mot en ekonomisk storhetstid, med bl a Saima kanal och järnvägen som centrala vinningar. Visserligen fick tyskarna nu se sig överflyglade av svenskarna som Viborgs egentliga herrar, inte minst sedan hovrätten flyttat in 1839.

Gradvis skedde också en finsk uppladdning, men politiskt skulle den ge fullt utslag först med Finlands frigörelse 1917.

Redan under medeltiden sökte Viborg göra det mesta möjliga av sitt perfekta läge mellan öst och väst: ryskt pälsverk hörde till de varor som längs uråldriga handelsvägar slussades över till den hanseatiskt trimmade stapelstaden vid Finska viken. Med tiden skulle man i tjäran och träet hitta nya inhemska trumfkort, samtidigt som importen blev allt rikare varierad. Råsockret gjorde exempelvis Havanna till en Viborgsk stödjepunkt bortom haven.

I all denna febrila aktivitet spelade det tyska elementet en avgörande roll. Människorna i Die Festung - som det gamla patricierkvarteret kallades - var av ovanligt dugligt virke. Med sin flit och sin påhittighet satte dessa krämare liv i en landsända som eljes lätt skulle ha tvinat bort.

Men så drog de också full nytta av den latenta tyska klangemenskapen runt Östersjön. Även i tsarens omedelbara närhet fanns vänner diskret till hands om Viborg behövde extra draghjälp. Samma familjer satt på viktiga lyssnarposter längs den baltiskakusten; tips och varningar nådde fram till Die Festung i en takt som ingen vanlig småstad kunnat drömma om.

Alltsen Hansans dagar hade den tyska Östersjömaffian pressat till sig många oskäliga förmåner. Köpmännen i Viborg var dock inga "baroner" i ökänd baltisk mening, må vara att deras tyska hade samma östliga accent. Välståndet spred sig i vida ringar omkring dem, och respekt i stället för hat mötte dem i bygderna.

Men vågar vi tala om en elit så beror det kanske - med Örnulf Tigerstedts ord - på den hos oss så unika blandningen av "kosmopolitism, saklighet, kylig objektivitet och ingrodd motvilja mot varje slag av fanatism".

Av en annan och frodigare sort var ryssarna, där de på 1700-talet drog in i Viborg doftande av vitlök och vodka. Startande som småhandlare skulle dessa långskäggiga och kaftanklädda "kupétsar" etablera sig också som driftiga träpatroner. Det var en närvaro som märktes inte minst i det Viborgska köket till vars läckerheter snart hörde både piroger och bovetegrynsgröt i kruka.

I stort levde dock ryssarna sitt liv för sig, även där de kunde räkna sig till societeten. Bara på avstånd lät sig flickskolans mörka skönheter beundras på Esplanaden, och samma distans höll officerarna i den lokala ryska garnisonen. Revir var något man förstod sig på i Viborg. Eller som Alma Söderhjelm säger: "man stretade sig fram helt på sidan om varandra."

Men hon tillägger att just denna oberördhet gav Viborg en smula smak av världsstad. Leva och låta leva, utan skvallerspeglar, utan den kletiga nyfikenhet som brukar höra det lilla samhället till.

Inga raskravaller kom nånsin att störa den Viborgska pluralismen, vilka spänningarna än var under ytan. Vi behöver inte ta till klichén "det glada Viborg" - ett uttryck med anor ända från 1600-talet - för att få sagt att en aura av lättsam levnadskonst in i det sista svävar över staden. Dessa redbara borgare var duktiga på att festa, och till exempel balen den 7 januari var vida berömd. Kanske det ljusa karelska kynnet penetrerat också Die Festung, kanske också en droppe "shirokaja natura" från sitt håll mjukat upp det svensktyska allvaret.

Inte ens den nationella ivraren Snellman kunde låta bli att imponeras av företagarandan i Viborg. 1866 noterar han villigt en "förmåga att se sakerna i stort, som endast affärslivet i stort kan framkalla". Men i finländsk tradition är Viborg med sin Babelska förbistring ändå en yttersta motpol till den Snellmanska enhetsstaten.

För vår filosof var redan två språk för mycket om en äkta "nationalanda" skulle hamras fram. Yksi mieli yksi kieli, ett sinne ett språk var en devis i Herders och Fichtes tecken; varje nation är en organisk helhet där individen inte ostraffat kan vara tysk på franska eller finländare på svenska. Tidens stora upptäckt får i Snellman sin passionerade tolk:

"Men människan meddelar icke blott sina tankar i orden, hon tror och känner, vet och vill i ord, hennes tankar, hela hennes förnuftiga väsende röres och lever ut i språket."

Viborg hörde gårdagen till även i den meningen att staden allt bjärtare kom att illustrera en maktstruktur som saknade demokratisk legitimation. Ännu på tröskeln till första världskriget hade svenskarna - i skydd av en graderad röstskala - majoritet i stadsfullmäktige, och det på en ort som var övervägande finsk.

Samma lukrativa utvaldhet hade redan Hansan praktiserat. Vem vet vad Snellman hade gjort av snacket om "den nya Hansan". Skulle han här ha anat ett nytt svenskt-germanskt försök att lägga under sig Östersjön? Litet illavarslande är det nog att Ostersjöseminariet i Kotka 1990 hölls i skuggan av segern vid Svensksund.

I ett större europeiskt perspektiv framstår det mångspråkiga Viborg dock inte som något kuriöst undantag. Elias Canetti var född i det bulgariska Ruse vid nedre Donau, och i sina memoarer berättar han hur ömkansvärda han tyckte bondflickorna var: de kunde ju bara bulgariska! På gatan var det möjligt att en och samma dag få höra sju eller åtta språk. Ruse var en hamnstad där greker, turkar och armenier kände sig lika spontant hemma.

För sin del vande sig Elias aldrig vid zigenarna som en gång i veckan drog in på gården i stora bullrande svärmar.

Canettis familj var judiska "spanioler", och de första barnramsorna som gossen lärde sig var spanska. Att amman råkade vara rumänska hör också till bilden."Viborgska" är likaså de kombinationer som vi på närmare håll möter i till exempel Vilnius. Brokigheten sätter in redan med namnet, vad som för litauerna är Vilnius är för polackerna Vilno och för tyskar och vitryssar Vilna. Men sin profil fick staden under 1800-talet framför allt av judarna, här hade de som Czeslaw Milosz säger funnit sitt nordiska Jerusalem. Språkligt var kolonin splittrad, trotsande alla Snellmanska regler; jiddisch dominerade, men ett emanciperat mindretal hade redan gått över till ryskan.

Vi får inte heller glömma att städer som Prag, Pilsen eller Ljubljana bra långt in på 1800-talet höll sig med en betydande kontingent tyskar (liksom Bukarest märkligt nog med en motsvarande grekisk!). Inte utan skäl har Claudio Magris i sin Donau-bok i tyskar och judar velat se en föreningslänk av oskattbart civilisatoriskt värde för det centrala Östeuropa.

Det Habsburgska väldet gynnade nationell och språklig mångfald. "Mina folk" är det kejsaren stolt vänder sig till i sina proklamationer, och nationalsången sjungs på elva olika tungomål. Vi är nära den Alexander som med sin "orena" blandning av hellenskt och orientaliskt gav en ny och febrilare puls åt hela medelhavskulturen.

Som mötesplats för folkslag och livsstilar skulle Alexandria gå igen inte bara i kejsartidens Rom utan också i staden vid Bosporen. De bysantinska och ottomanska imperierna var mångnationella formationer som i rasfrågan smidigt anpassade sig till den mänskliga miljön.

I sina mer renodlade former kommer nationalstaten mycket sent in på arenan. Revolutionen och Napoleonkrigen släppte loss patriotismen som folklig lidelse; Herder och andra av romantikens teoretiker följde upp denna väckelse och förkunnade att endast språket och nationaliteten kunde ge "naturliga" gränser åt en stat.

Ännu Schiller höll styvt på en tyskhet som vägrade vara exklusivt tysk. Men småningom skulle under Preussens ledning växa fram en Reich-tanke som byggde just på den nationella identiteten och skarpt vände sig mot alla lättfärdiga korsningar av till exempel Habsburgsk modell.

De som här snart kom i kläm var judarna, det hemlösa folket framom andra. Sionismen var svaret på den nya utmaningen: även judarna sträckte sig mot en blodets, jordens och språkets förlorade enhet.

Intolerans mot etniska minoriteter blev allt vanligare, inte minst i det 1900-tal som med Woodrow Wilson även politiskt bekant sig till nationalitetsprincipen. Vad det nya revirtänkandet kunde ställa till med visar Kemal Atatürk, grundaren av det moderna Turkiet. Han var född i Thessaloniki, en stad där turkar, greker och judar länge setts samsas utan gnissel och som därför verkat som en nyttig ottomansk lyssnarpost mot väster.

Men samme Atatürk var som segrare ytterst ansvarig för massakern på greker och armenier i Smyrna (dagens Izmir) 1922. I sin kosackskjorta med vitt bälte stod han på terassen till sin lyxvilla och såg staden brinna. Nu var, sade han och pekade på elden, Smyrna fritt från främlingar. "Turkiet åt turkarna!"

Med operation Smyrna tog Atatürk farväl av riket som generöst laddad mosaik. Och han skulle inte bli ensam om att sätta stopp för den samlevnad som i östra Medelhavet har anor ända från antiken. När Nasser 1957 i sin tur fördrev de sista grekerna från Alexandria så tog han till metoder som sudeterna kort förut fått pröva på och som i dag hotar även ungrare i Rumänien och Bulgariens turkar. Sin råa kulmen skulle denna etniska rensning nå på bosnisk mark, med Sarajevo som symbol för det Europa som en gång var.

Man behöver inte gå till Kafkas Prag för att fatta vilken kuslig åderlåtning som därmed drabbat vår andliga miljö.

Ännu längre norrut sköljde kriget 1941-44 bort Viborg, förvandlande det till ett minnets och drömmens Vineta. Då hade den mångspråkiga kärnan redan hunnit förvittra, men tillräckligt mycket var kvar för att i den spartanska "första republiken" ge platsen en vänligt extravagant touche.

I dag, när misstron mot främlingar och minoriteter även är 90-talets stora nationella frestelse, behövs staden kanske som en påminnelse om att öppenhet och mångfald trots allt varit möjliga som finländska alternativ. I denna mening går vägen till Europa ännu en gång över Viborg.

Men det karelska exemplet är inte utan sitt intresse heller för det Europa som självt kämpar med olösta nationalitetsproblem. Vågen av invandrare har brutit sönder de gamla monoliterna och tvingat dem att vänja sig vid ett drastiskt vidgat utbud av språk, raser och religioner.

I Florens, i hjärtat alltså av vår civilisation, har över 10.000 araber och afrikaner installerat sig. "En arabisk basar" kallas staden av en upprörd medborgare. Fram till sekelskiftet anses fem miljoner individer ur tredje världen ha slunkit in i Europa via Italien.

Vi är redan mitt inne i en kris som inte går att lösa med några Snellmanska recept. För en gångs skull kan vi hämta en smula tröst ur historien: Viborg, Konstantinopel, Alexandria, alla finns de där som bevis på att människan kan tänja sig förbluffande långt när det gäller att med sin vardag införliva även det som är främmande och riskabelt annorlunda.

[1994]