***

Hösten 2021, tio år efter flytten till Sverige, fick jag för första gången i mitt liv en chans att resa till Sibirien. Ett litet ryskt, feministiskt bokförlag som jag hade översatt en finlandssvensk bok åt, bjöd in både mig och författaren till bokmässan i Krasnojarsk – ett imponerande kulturevenemang finansierad av en av de mest frihetssinnade ryska oligarkerna, numera ett minne blott. Det var bara ett par månader kvar tills Ryssland skulle starta ett fullskaligt krig mot Ukraina och stämningen var kylig och kärv på många sätt. Det mesta gick dock att skylla på covidepidemin som höll på att ebba ut: de halvstängda gränserna, kulturevenemang som kunde ställas in i sista minuten på order från en högre ort, den allmänna, tröttande känslan av ovisshet. Resan från Moskva till Krasnojarsk tog sex timmar, det kändes som om jag var på väg till världens ände, men en snabb blick på kartan räckte för att inse att resan hade kunnat fortsätta i fem timmar utan att man nådde Rysslands östra gräns. Inklämd mellan två andra passagerare hade jag svårt att uppbåda någon entusiasm över det faktumet. Vid ankomsten hittade jag aldrig den taxi som skulle ha bokats och gick ut på parkeringen. Mobilen meddelade att klockan var sex på morgonen, sexton minusgrader i luften. Mannen bakom ratten på en privattaxi som jag lyckades beställa via en app blev en räddare i nöden. På väg till stan pratade vi lite om ditten och datten, han frågade mig om det hans ryska teve sade var sant, att Europa var på väg att frysa ihjäl utan den ryska gasen. Jag svarade diplomatiskt att jag inte var så insatt för jag bodde på landet i Sverige och vi hade en vedkamin hemma. När jag nämnde att jag var född i Karelen mindes han något: Är det nära Finland? Ja, min mormor var till och med finska, meddelade jag för att befästa bilden av en äkta gränsregion. Min också, svarade han. Det snöiga landskap vi körde igenom ligger alltså femhundra mil från gränsen mellan Finland och Ryssland. Jag trodde att taxiföraren hade förväxlat finnarna med någon annan folkgrupp: de sibiriska slätterna och uralska bergen har i tusentals år befolkats av både finnougriska och turkiska folkgrupper av vilka en del har behållit sin identitet och andra förryskats. Jo, jo, bekräftade mannen. En gång såg vi ett reportage från Finland på teve och mormor förstod allt de sade. Hur hamnade din mormor här då? frågade jag. Det hade taxiföraren svårt att svara på: de hade visst skickats till Sibirien, länge sedan, före kriget (vilket i den ryska kontexten i nio fall av tio betyder ”det stora fosterländska”, d v s andra världskriget efter att Tyskland anföll Sovjetunionen). Men vem som hade ”skickat” taxiförarens mormor till den västsibiriska slätten, vilka ”de” egentligen var och varför det skedde – allt var höljt i töcken. Först flera år senare fick jag veta att finska bosättningar i Sibirien är en del av en lång historia av förvisningar och våldsamma koloniseringsinsatser.

***

”Min mormor hette ju egentligen inte Kunitsyna i efternamn,” sade min vän N. när jag hälsade på henne i Riga en sommar för ett par år sedan. Ättling till ryska arbetare som efter andra världskriget värvades till industribyggen i det av Sovjet ”befriade” Lettland är hon numera en ”naturaliserad” lettisk medborgare, d v s en som med hjälp av medborgarskapstest bevisat att hon är tillräckligt integrerad i det lettländska samhället. Fast nu visade det sig att så ryska var hennes morföräldrar inte: mormors riktiga efternamn hade varit Näätänen vilket ”översattes” till ryska som Kunitsyna (finskans näätä betyder mård liksom ryskans kunitsa). Det skedde efter att mormorn, ingermanländsk finska, hade kommit tillbaka till sin hemort i Leningradregionen under det sena 1940-talet. Hon var långt ifrån den enda: väldigt många finnar valde mer eller mindre frivilligt att byta både förnamn och efternamn till mer ryskklingande för att slippa bli förknippade med gårdagens fiender, det Finland som ingått en allians med Hitlertyskland. Att min väns mormor återvände till sin hemby var också en sanning med modifikation: det fanns inte så mycket kvar av byn efter kriget vilket var en av anledningarna till att hon så småningom hamnade i det av Sovjet intagna Lettland. ”Mormor var sannerligen ingen ockupant,” sade min vän bittert när vi diskuterade de av kriget i Ukraina upprivna baltiska trauman. ”Det var inte så att de kunde välja och vraka, de ville bara ha någonstans att bo, ett arbete att gå till.” Min vän N. hade nämnt sitt finska påbrå tidigare, men det var först under vårt senaste möte som jag insåg att även hennes berättelse är en del av ett pussel av folkförflyttningar, annekteringar och ockupationer som vi har formats av. Gamla, i förbifart nämnda uppgifter fylls plötsligt med en ny innebörd, än rör det sig inte om några insikter, snarare om allt fylligare men ännu flyktiga frågor som alla kretsat kring en större undran: Vilka är vi och hur har vi hamnat här?

***

Sankt Petersburg var i över två decennier en förbindelselänk mellan min ryskkarelska värld och mitt svenska adoptivhemland. De flesta turerna gick genom den staden: tåg från Petrozavodsk till Petersburg och sedan buss till Finland, därefter båt till Sverige. En oumbärlig stad som jag egentligen saknar en personlig relation till. Även det en sanning med modifikation: i Sankt Petersburg bor en av mina käraste vänner, där har jag också delar av min släkt. Vad är det egentligen som får mig att gång på gång påstå att jag inte tycker om Sankt Petersburg? Är det avund, svartsjuka, den mångåriga vanan att känna sig som en katt bland hermeliner i ”kulturhuvudstaden”? De känslorna slapp jag i alla fall i en källarlokal som rymmer en välsorterad bokhandel där jag mitt på blanka dagen satt och drack vitvin med bokhandelns föreståndare M. hösten 2021. Jag var som vanligt på genomresa och en rad lyckliga sammanträffanden ledde mig till M.:s boklåda. Jag hade varit ute efter en tunn bok med belarusisk protestpoesi och fann den med hennes hjälp i en av de överbelamrade hyllorna. Hur det kom sig att vi snart satt bland bokhögarna med varsitt glas och pratade om våra finska förfäder kommer jag inte ihåg. Plötsligt hörde jag M. säga: Farmor berättade hur hon gick tillbaka sedan, alltså bokstavligen gick, till fots, hela vägen, från orten dit de hade skickats under kriget, hem till Leningrad, och det var ju mer än hundra mil. Repliken avslutades med en hjärtlig svordom vilket i sofistikerade ryskspråkiga miljöer ofta signalerar förtroende och ärlighet. Vid det laget hade jag hunnit förstå att finnar från byarna runt Leningrad var just de där mytiska ingermanländare, att det hela var ganska enkelt och inte alls gåtfullt. Men bilden av M.:s farmor som gick till fots i över hundra mil efter att oklart hur länge levt i förvisning stannade kvar. Jag lämnade källarlokalen dragande på min stora resväska och med en främmande gestalt inpräntad i det inre landskapet: en kvinna som går över en slätt, på väg till ett avlägset hem, hon går och går och går.

***

Evakuering, tvångsevakuering, deportation, massförflyttning: kärt barn har många namn. De ingermanländska finnar som skickades till Sibirien och Centralasien under andra världskriget och deras ättlingar beskrev och beskriver de händelserna på olika sätt och väljer olika ord. Men så gott som alla vittnesmål och berättelser innehåller bilder av odugliga, dragiga vagnar, undermåliga bostäder eller inga bostäder alls på förvisningsorten. Kylan, undernäringen och de slavliknande förhållandena i de arbetsbrigader som bildades av ”specialbosättare” som de kallades. Varför skulle de skickas bort från Sankt Petersburg – eller Leningradregionen? I flera århundraden var finnar som på 1600-talet inbjöds till Ingermanland av den svenska kronan en naturlig del av folksammansättningen i regionen, även efter att markerna söder om Finska viken erövrades av det ryska imperiet. Men under Sovjettiden förändrades allt: först kom avkulakiseringen, d v s brutalt beslagtagande av de resurser som mer välmående bönder hade förvärvat i det tsarryska ekonomiska systemet. Avulakiseringen slog hårt mot de ekonomiskt starka ingermanländarna. Sedan fortsatte det med så kallade antinationalistiska kampanjer som påbjöd ”avslöjande” av antisovjetiska och kontrarevolutionära stämningar bland etniska minoriteter. Slutligen i samband med andra världskrigets utbrott drabbades de ingermanländska finnarna av samma öde som många etniska minoriteter i gränsområden i krigstid: deras potentiella lojalitet mot det med Hitlertyskland allierade Finland gjorde den redan utsatta gruppen ännu mer sårbar. De, liksom tyska ättlingar, skulle bort från Leningradregionen; långt bort, fort, och inte nog med det. De fick inte komma tillbaka när kriget var över. Det ändrades visserligen med tiden i en ryckig rehabiliteringsprocess.

***

Här måste det åtminstone i förbifart nämnas att gamla Ingermanland inte bara bebos av finnar utan även av voter och ingrer. Dessa finnougriska grupper försvagades kraftigt av 1900-talets krig och sovjetiska repressalier, deras språk räknas numera till de ”insomnade”. De ingermanländska finnarna försvann dock inte bara till lägren och ”specialbosättningarna” i öster. Man kan säga att den etniska gruppen klövs itu av andra världskriget: de som Sovjetmakten inte skickade österut (eller i vissa fall norrut, t. ex. till Kolahalvön) evakuerades till Finland av de ockuperande tyska och finska styrkorna. Dels handlade det om viljan att rädda stambröderna undan svälten och bombningarna, dels om brist på arbetskraft såväl i Finland som i Tyskland. En del ingermanländska finnar blev, liksom representanter för andra folk som bebodde de av Tyskland intagna sovjetiska områden, ”östarbetare”, alltså underbetalda, i princip förslavade, ersättare för tyska män som hade gått ut i krig.

Nu finns det både ingermanländska lutherska församlingar och kulturföreningar i Leningradregionen, men för det mesta bedriver de sina verksamheter på ryska och den milt uttryckt svala relationen mellan Ryssland och Finland försvårar sedan flera år tillbaka återuppbyggandet av meningsfulla kontakter mellan ättlingar till de ingermanländare som hade förflyttats västerut och de som hade hamnat i öst. Symptomatiskt nog uppstod sådana föreningar på perestrojkatiden inte bara i Leningradregionen, Karelen och Estland utan även i flera stora sibiriska städer som ligger längs den väg som de ingermanländska finnarna deporterades på. Som en av de mer exotiska konsekvenserna finns det nu en ingermanländsk luthersk församling i det traditionellt buddhistiska Burjatien. Gudstjänsterna i församlingen hålls på det burjatiska språket. Här måste det sägas att finskingermanländska bosättningar fanns i Sibirien redan på den tsarryska tiden, då också som resultat av förvisning som straff för upproriskt beteende. Sovjetmaktens hantering av den ingermanländsk-finska minoriteten var alltså en del av det repressiva arvet från det gamla imperiet. Området fick förresten inte kallas Ingermanland under i stort sett hela sovjetiska efterkrigstiden: inte förrän mitten av åttiotalet fick ordet ingermanländare synas i skrift, t ex i program för de ingermanländska föreningars sammanträden.

Under hela den period som jag läst vittnesmål och vetenskapliga artiklar om ingermanländska finnar har jag funderat över vad det är som gör att en etnisk grupp behåller sin identitet, att människor med samma ursprung söker sig till varandra. Vad är det som skapar suget efter att få veta mer om sitt ursprung när det enda man har är några skärvor av vaga berättelser? Varför känns frågan ”vilka är vi och hur har vi hamnat här” som den enda legitima anledningen att skriva, att berätta – och varför tar det emot så när man försöker? Delvis för att befria mig från de frågorna började jag skriva på texter som blev grunden till romanen Hilja går, en bok som handlar om det virrvarr av motstridiga känslor och idéer som ättlingar till överlevande kan tvingas – och ibland tvingar sig själva – att leva i.

Det tar emot att tänka på bevarande av identitet som en konserverande verksamhet. Språk glöms bort, seder och traditioner suddas ut av modernitetens mer eller mindre våldsamma framfart. Rädslan för att vara främling, att misstänkliggöras, får minoriteterna att välja assimilation. Kvar blir minnen, och här tänker jag på det dubbelbottnade ryska ordet ”pamjat” (minne som mental förmåga att bevara kunskap). Att det ordet, som kan härröras till samma indoeuropeiska stam som svenskans ”minne”, är besläktat med verben ”mnit” (få för sig, inbilla sig) och ”zapamjatovat” (att glömma). Som om glömskan och inbillningen är dolda i minnets kärna. Som om vårt ihågkommande av vilka vi är ett virrvarr av spår efter massförflyttningar och folkströmmar, allt insvept i en dimma av skrivna och oskrivna förbud och påbud. I mitt fall blev den dolda spänningen mellan det gåtfulla begreppet ”ingermanländska finnar” och det egna släktdramat något av en katalysator i en skrivandeprocess som mynnade ut i en roman om någon annans familjedrama. Mina finska släktingar som invandrade till Sovjet som ”röda finnar” var på sätt och vis motsatsen till Ingermanlands finnar, bosatta kring Sankt Petersburg redan innan det ryska imperiets huvudstad byggdes, till övervägande del kulturkonservativa och skeptiskt inställda till den röda läran. Att börja sätta ihop en fragmentarisk berättelse om symbolgestalten Hilja och hennes barnbarn var ett sätt att bringa klarhet i det inre kaos av gissningar, fakta och svåra känslor som samtal med ingermanländskfinska ättlingar skapade. Ett kaos som också fick näring av det trängande och något skrämmande behovet att formulera den egna släktens historia. Frågan om skrivandet som å ena sidan kan skingra okunskapens dimmor och ge ett tydbart sammanhang och å andra sidan kanske bara skapar en illusion av ett sådant och alstrar nya dimmor, kvarstår. Men försiktighetens väg, valet att inte ens försöka att genom gestaltning formulera vilka vi är och hur vi har hamnat här är ett dåligt skydd mot minnets motstridiga krafter. Skrivandet leder kanske inte alltid till ett bestämt mål men det är åtminstone en väg. Att skriva är att gå.

Läs vidare om Ingermanland hos Henrik Othman: https://www.balticsealibrary.info/essays/item/1007-morfar-var-kolchosbonde-mina-ingermanlaendska-roetter.html