Translated by Heidi Granqvist

 Språket skapar världen

I en studie fick svenska och finska testpersoner se samma bild där en mås flyger över en sjö. De skulle sedan så kort som möjligt beskriva vad de såg på bilden. Finnarna fäste uppmärksamhet vid hur elementen på bilden förhöll sig till varandra: ”En mås ovanför en sjö.” Svenskarnas gestaltning däremot fokuserade på rörelsen: ”En mås flyger.”

Motsvarande observation har gjorts i en jämförelse av hur en finsk och en svensk sportkommentator kommenterar samma ishockeymatch. Finnen beskriver spelarna som givare och mottagare av passningar: ”Selänne till Granlund, Granlund till Koivu.” Den svenska kommentatorn beskriver främst spelarnas och puckens rörelser i rinken: ”Den glider in!”

Svensken, vars tänkande baserar sig på en indoeuropeisk språklig referensram, iakttar människor framför allt som agerande subjekt. Finnen ser genom sitt uraliska språk situationer som nätverk av förhållanden. Olika språk skapar olika världar.

Den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein, som var professor vid universitet i Cambridge, framför i Tractatus logico-philosphicus sin klassiska definition av språkets relation till världen: ”Mitt språks gränser betyder min världs gränser.”

Jag har bott som invandrare i Sverige och Danmark. Jag ser världen och människorna på olika sätt beroende på vilket språk jag just då talar. Det här beror delvis på att svenskarna förhåller sig annorlunda till mig som samtalspartner än danskarna gör och dessa båda på ett annat sätt än finnarna som talar mitt eget modersmål.

Min erfarenhet av verkligheten påverkas dock framför allt av språket i sig. När jag pratar svenska, känns det som om jag knyter min halsduk omsorgsfullt för att inte bli förkyld; när jag pratar danska slänger jag liksom nonchalant halsduken runt halsen och låter ena änden fladdra över axeln; på finska hänger halsduken oknuten på bröstet med den ena änden lite längre än den andra.

Seklen under Sveriges och Rysslands välde har fört finnarnas nationella identitet i två riktningar. Livet med en fot i öst och den andra i väst har satt sina spår. Den finske poeten Pentti Saarikoski, som bodde länge i Sverige, påstod att finnarna är ryssar som låtsas vara amerikaner. Saarikoskis tillspetsning må skrivas på den poetiska frihetens konto, men det är helt uppenbart att det mentala avståndet från finnarna till det övriga Norden är längre än det kulturella eller geografiska.

Under studietiden i Köpenhamn hade jag en arbetskamrat, Viggo, en man helt utan formell utbildning, som hade lärt sig en mening på tiotals olika språk. Han kunde säga ”Det är en regnig dag” på såväl finska som swahili.

Viggo motiverade sin språkhobby med sin kärlek till människor och berättade att han hade valt en regnig dag för sin fras därför att det är mer sannolikt att dagen är regnig än solig i Danmark. Min kollegas nyfikenhet inför sina medmänniskor och deras språkliga uttryck var oändlig.

En begränsad, mångspråkig Viggo-ordbok skulle kunna göra det lättare för de nordiska majoritetsbefolkningarna att bekanta sig med invandrare. Boken kunde innehålla viktiga fraser på de vanligaste immigrantspråken: ”Välkommen! God morgon. Hur står det till? Tack...” Ordboken skulle kunna publiceras som ett samnordiskt projekt och den kunde också innehålla en kort presentation av särdragen i varje språk och en inspelning så att man kunde lyssna på hur fraserna uttalas. Ordboken skulle delas ut i alla skolor för att inspirera till att bekanta sig med nya språk och verkligheter.

Den som lär sig finska som främmande språk blir förvånad, när en finne berättar att hänellä on auto, han har en bil. Hänellä? Pöydällä on liina betyder att det ligger en duk på bordet, och leivällä on voita att det finns smör på brödet, så borde inte hänellä on auto betyda att bilen står på personen som kanske ligger överkörd under den?

Språkhistoriskt betyder kasusformen hänellä samma som hänen luonaan (hos honom eller henne). När en finne säger käyn kioskilla, tänker hon inte klättra upp på kioskens tak, utan hon ska gå till kiosken. Samma kasusform som i uttrycket kioskilla används även för att uttrycka ett ägandeförhållande: hänellä on kissa, koira, hevonen... (han har en katt, hund, häst).

I indoeuropeiska språk är ägandet en aktiv handling; på finska beskrivs ägandet som ett förhållande. Det konstateras att katten, hunden eller hästen vistas hos en viss person. Det här leder ändå inte till att finnarna på grund av inverkan från sitt uraliska språk skulle ha ett friare förhållande till sina optioner och aktieportföljer än indoeuropéerna.

Det vore intressant att veta hur ägandet uttrycks i olika invandrarspråk, och hur det inverkar på talarnas attityd till materiell egendom. Företagsamheten är iögonenfallande inom många invandrargrupper: de grundar flitigt etniska restauranger och livsmedelsbutiker. Syns benägenheten till företagande i deras språk?

Språkets förfall

I det finska språket finns det tiotals uttryck för berusning, död och könsumgänge. Några exempel på mer städade uttryck som finnarna använder för berusningstillstånd: den som är full kan ha snor på kinden (räkä poskella), kinderna fulla (posket täynnä), huvudet fullt (pää täynnä), svullen knopp (nuppi turvoksissa), handen i marken (käsi maassa), en spik i huvudet (naula päässä), han kan vara i slör (laitamyötäisessä) eller i en sluten tunnel (umpitunnelissa).

På finska kan man även dö på tiotals olika sätt. Den som går hädan kan sparka tomt (potkaista tyhjää), slänga veven (heittää veivinsä), övergå till flygvapnet (siirtyä ilmavoimiin), vända sin kopp (kääntää kuppinsa), slänga skeden i vrån (heivata lusikan nurkkaan), hänga tänderna på spiken (panna hampaat naulaan), dra ur kontakten (vetää töpselin seinästä) eller sluta röka (lopettaa tupakan polton).

Men skulle kunna presentera ett mycket rikligare urval beskrivningar av berusning eller död, likaså mer eller mindre grova uttryck som avser samlag, av vilka många är omöjliga att översätta till något annat språk. Hur ska man till exempel översätta uttrycket vetää viikseen (ung. dra i mustaschen)?

Tyvärr har finskan som odlar starka, jordnära metaforer inte lyckats motstå det förfall som hotar alla kulturspråk. I en värld som dyrkar teoretisk kunskap utarmas språkbruket genom en allt större abstraktion. Språket fjärmas från den materiella verkligheten. Även nutidsfinskan har övergett sin kalevalalika frodighet och trivs i de platonska idéernas rymder. Man lagar inte längre mat utan utför måltidsverksamhet. Om läsaren i dessa post-postmoderna tider inte ser upp, värvas hon i ett nafs till subjekt i alteritetens kontext för att representera vem vet vad.

En skribent som förälskat sig i generella begrepp påstår att han har sett en sorgsen eller lycklig människa. Påståendet stämmer inte. Det går inte att se sorg eller lycka. Sorg och lycka är slutsatser. Man ser en gråtande kvinna som vrider sina händer och drar slutsatsen att hon sörjer. Slutledningen kan vara fel. Kanske kvinnan är skådespelerska och övar sin roll inför en förestående premiär och gläder sig över att hon har fått huvudrollen i en stor tragedi.

Risken för felslut ökar när människor som lever i olika kulturer uttolkar varandras beteende. Om en person som inte känner den finska kulturen stiger in i ett rum, där det sitter män på hyllor byggda av bräder i ett hett ångmoln och piskar sig med björkkvistar knutna till knippen, förstår hon kanske inte att hon är i en bastu, utan undrar vad det är som går åt männen.

”Inspelningen börjar. Lyft upp Tarzan i trädet!” Den här spydigheten som var populär i min barndom var på vippen att ramla över mina läppar, när jag satt på bio för att se mitt livs första Tarzanfilm. Filmen försökte intala mig att den pomaderade Hollywoodstjärnan som flängde runt i djungeln på vita duken var Tarzan. Det gick jag inte på!

Jag hade läst alla Tarzanböcker som fanns på biblioteket i min hemstadsdel och skapat min alldeles egen Tarzan, som jag inte avstod från till förmån för ett färdigt serverat alternativ. Jag hade som Tarzan lurpassat på byten på urskogsträdens grenar, skurit upp halsen på en anfallande krokodil med djungelkniv och tämjt elefanten Tantor till mitt riddjur. Jag visste själv bättre än filmmakarna i Hollywood hur Tarzan såg ut.

Om kvällarna fortsatte jag, trots mammas förbud, läsa under täcket i ficklampans sken, tills den genomlästa boken gled ur min hand. På morgonen förundrades jag över att jag på hela natten inte alls hade sett boken som jag läst. Jag såg bara världen som den hade skapat för mitt inre öga. Som genom en förtrollning förvandlades bokstäverna, de svarta tecknen på pappret, till ett liv som jag upplevde med alla sinnen.

Det skönlitterära språket skapar en värld, gör det osynliga synligt. Språket hos finnar som trivs i böckers sällskap har ännu inte urholkats helt. Då och då läser jag av nyfikenhet lapparna på anslagstavlan i snabbköpet. Nyligen fick jag syn på ett meddelande skrivet på rutigt papper med darrig handstil: ”Du, som stal plånboken ur en gammal kvinnas inköpsvagn, förbannad vare varje dag av ditt liv. Förbannade vare alla dina efterkommande generationer!”

Från likriktning till jämlikhet

I det efterkrigstida Finland som återuppbyggdes och blev allt mer medelklass, var kravet på konformitet så hårt att det väckte panik hos en frihetsälskande ung man som jag. När jag lät mitt hår växa till en frisyr i Beatles-modell som var längre än den tidens genomsnittslängd, försökte ett slipsklätt gäng som kom emot mig på stan släpa in mig i alléns buskage för att klippa av mig håret med våld.

När jag reste till Stockholm för att förtjäna pengar till studier, mötte jag en annorlunda kultur. Tunnelbanestationens biljettförsäljare var en uniformklädd svart man, vars ansikte pryddes av en benpinne instucken genom näsan, som i en Tarzanfilm. Jag var trollbunden. Sedan dess har jag understött tanken att det i all tjänstemannautbildning borde ingå en period där praktikanterna är förpliktade att sköta sin tjänst med ett ben i näsan.

I själva verket var det en neger och inte en svart man som jag beundrade i Stockholm. På den tiden var det helt acceptabelt att kalla en representant för den negroida rasen neger. Det var passande att konstatera att Louis är en svartare neger än Nelson. Nu måste man säga att Louis är en svartare svart än Nelson.

Ett sådant dubbelmoraliskt språkligt förmynderi får en att misstänka, att reglerna är påhittade av den klädförsäljare som bestämt ville prångla på mig en grå rock, fastän jag hade sagt att jag ville ha en svart. När jag påpekade att rocken inte var svart utan grå, tog han illa upp. Efter att ha envisats en lång stund, medgav han motvilligt att rocken var ljussvart.

Benämningen neger har använts även i nedsättande betydelse, så det är förståeligt att man vill slippa användningen av ordet. Felet ligger dock inte i ordet utan i attityderna förknippade med det. Att rensa bland språkliga uttryck minskar inte rasismen.

I de kärva förhållandena i min barndoms Helsingfors rådde en mer tolerant atmosfär än i det senare småborgerliga välståndet. När min mamma av en eller annan anledning inte hann laga mat hemma, fick jag äta hos en gammal zigenarkvinna som bodde i grannporten. Ett av mina starkaste sinnesintryck från barndomen är den stekta potatisen med lök som fräste i tant Fannys panna. Doften från den fick det att vattnas i munnen.

Min mammas dagvårdsarrangemang överskred på ett självklart sätt gränsen mellan olika subkulturer. Lika naturligt var det att kalla zigenare zigenare och inte romer. Det upplevdes inte alls som respektlöst. En hårdare realitet än språkets nyanser, var att zigenarna ingick som fullvärdiga medlemmar i samma fattigklass som alla vi andra.

Toleransen för skillnaderna mellan subkulturer stöddes även av slumkvarterens frodiga Helsingforsslang, som för utomstående var en oförståelig blandning av finska, svenska och ryska med lite tyska, engelska och kaale som krydda. I sin fördomsfrihet skiljde den sig till sin fördel från det bleka högspråket, som inbillar sig att det genom att akta sina ord slår vakt om jämlikhet, men producerar i själva verket likriktning.  Jämlikhet handlar inte om likriktning, utan om att acceptera olikhet.

Dagens Helsingforsslang tar intryck från invandrarnas språk. Det har börjat förekomma islamska ord i språkbruket bland ungdomar i förorterna i östra Helsingfors. Jag hörde i metron, hur purfinska killar häftigt kritiserade sin klassföreståndare som hade gett dem, givetvis obefogat, kvarsittning: ”Den käringen är helt haram!”

Haram betyder oren, oduglig. I sitt prat förhöll sig killarna intolerant mot sin klassföreståndare, men tolerant mot språket hos invandrarbefolkningen i sitt område, som de använde för att berika sina egna uttryck.

Skolan i Rinkeby i Stockholm var tidigare känd som hemvist för många och komplexa problem. Sedermera har den blivit ansedd för att utbilda ungdomar som kan tänka mångkulturellt och som även näringslivet har lärt sig att värdesätta. Denna pedagogiska framgångssaga har varit möjlig tack vare undervisning där man utnyttjar stimulansen hos den språkligt rika miljön.

Språket som produceras i mångkulturella förorter som Rinkeby i Stockholm, Ishøj i Köpenhamn, Alna i Oslo och Havsrastböle i Helsingfors främjar tolerans, om man är öppen inför det. Skönlitteratur skriven av invandrare visar världen ur minoriteters synvinkel och avslöjar den egna livsmiljön i ett nytt ljus för majoritetsbefolkningen.

En precisering av perspektiv behövs, för det förekommer fortfarande mycket brottslighet på invandrartäta bostadsområden, vilket gör attityderna hårdare och ger upphov till sårande benämningar som svartskalle och arabjävel. Jag upplevde själv samma fenomen som ung finne i Stockholm. Begreppet finnjävel blev bekant för mig. Benämningen var delvis berättigad. De finska Slussenveteranerna som hade invalidiserats mentalt av kriget syntes i brottsstatistiken. Löpsedlarna upprepade ideligen: ”En finne igen”.

När jag bodde i Köpenhamn lärde jag mig ett finnskämt. En tidning lär ha arrangerat en uppsatstävling till vilken man bjöd in alla gymnasieelever i den västliga kultursfären. Ämnet var elefanter, för det var lika främmande för alla och skulle inte gynna någon. Tredje pris i tävlingen fick en amerikansk tonåring som skrev om möjligheterna att ekonomiskt utnyttja elefantskinn; på andra plats kom en fransk ung dam med sin betraktelse över elefanternas erotiska drömmar. Första pris vanns av en finsk gymnasistgosse med sin uppsats ”Elefanterna och vinterkriget”.

Av denna historia kan man förstå hur trötta danskarna var på finntölparna som andligt hade fastnat i vinterkrigets skyttegropar och som vinglade omkring i en stadig Tuborgfylla vid ankaret i Nyhavn eller kring Kofoed Skole i Christianshavn. Numera bor det i alla nordiska länder flyktingar som har kommit hit från omständigheter lika hemska som vinterkriget.

Vi måste avvisa rasismen, men det är inte väsentligt om vi kallar en zigenare rom eller zigenare, en neger svart eller neger. Det väsentliga är hur vi förhåller oss till människan som dessa ord syftar på. Om alkoholmissbrukare i dag bemöts bättre än gamla tiders fyllon, beror det inte på byte av ord utan på att attityderna har blivit mänskligare. Bögar var bögar tidigare, och bögar är de fortfarande. Men de behöver inte längre leva i garderoben, som under tiderna av likriktning då människovärdet var något man trampade på.

Det vore intressant att veta vilka benämningar för majoritetsbefolkningen det har hittats på i invandrarspråk. Benämningar skulle kunna vara avslöjande. Ryssarna har alltid använt skällsordet tjuchna, fjärtar, för finnar, och esterna kallar finnarna för renar (poro) eftersom ”finnarna kommer från norr med släden full av gåvor och har röda ögon”. Ögonfärgen beror förmodligen mer på den billiga estniska vodkan än på rasegenskaper.

Ibland när jag blir trött på min eviga kamp med ord och betydelser, går jag till kvarterskrogen och dansar lite tango i otakt. Mina danspartner påstår att andra dansar i takt till musiken, men jag i takt till orden. Det går mycket zigenare på min krog. När jag ser hur de glider fram över dansgolvet, känner jag en gnagande avund. Jag skulle överväga att genomgå en rasbytesoperation, om inte Michael Jacksons varnande exempel påminde mig om att ett sådant tilltag sammanhänger med en stor risk att misslyckas.

Märkliga tecken

Tecknen i språket kan grovt indelas i tre kategorier: ikoner, index och symboler. De som mest omedelbart avslöjar sin betydelse kallas av lingvistiken för ikoner. I den fornegyptiska hieroglyfskriften användes en stiliserad bild av en örn som tecken för örn och orm betecknades med en ormbild. Även kinesisk kalligrafi innehåller ikoniska drag som lätt går att känna igen. Tecknet för människa är en människofigur som har stiliserats till ett par penseldrag.

Även onomatopoetiska ord, som auditivt påminner om det de beskriver, är ikonlika tecken. Lingvister har vid fältstudier observerat att i alla kulturer identifierar var och en den kantiga figuren som takete och den rundade som malumma. Jag har utfört motsvarande experiment med mina icke-finskspråkiga vänner. Jag öppnade först vattenkranen och lät vattnet rinna och knackade sedan med knogarna mot bordet. Därefter frågade jag vilkendera beskrivs av de finska verben solisee respektive koputtaa. Alla svarade osvikligt rätt. Lika säkert känner svenskar igen de finska orden käärme och pulu, när man frågar dem vilket betyder orm och vilket duva.

Indexen bygger på orsak och verkan. Ingen som på apotekshyllan ser en flaska med en dödskalle på inbillar sig att det finns dödskallar eller andra ben ens i kondenserad form till salu. Tecknet tolkas instinktivt som ett index enligt logiken av orsak och verkan, liksom bilden av en blixt på en stolpe för högspänningsledning tolkas som tecken på en livsfarlig elektrisk stöt. Ingen som ser blixtbilden springer och tar skydd mot ett annalkande åskväder.

Ikoner och index är gemensamt gods för alla språk. De avslöjar mänsklighetens djupt liggande enhet. Ett poetiskt och skönlitterärt språk som är rikt på ikoner och index går över språkgränserna. Viktigare än att orden är formellt och moraliskt ofelbara, är deras uttryckskraft. Intensiva ord sätter igång en intensiv dialog.

Det stoff i ett främmande språk som är svårast att internalisera består av symboler, godtyckliga tecken vars betydelse man måste lära sig utantill. Symboler har ingen likhet med ikoner eller index. Av någon outgrundlig anledning har en viss språkgemenskap helt enkelt beslutat sig för eller kommit att börja använda vissa verbala tecken för vissa föremål och fenomen. Ett bord (pöytä) är varken mer eller mindre ett bord, ein Tisch, a table, una mesa än pöytä.

Finnen står gladeligen ut med att lära sig alla godtyckliga tecken i ett främmande språk, men det känns som en onödig prövning att dessutom vara tvungen att plugga in ordens genus, av vilka det alltid finns minst två och i värsta fall tre, som i grekiska, tyska och ryska.

Alla finska ord är neutrer. Inte ens de personliga pronomina har något genus. Detta får finnen att undra varför den tyska solen är kvinnlig, die Sonne, trots att dagen är manlig, der Tag. Den tyska månen däremot är man, der Mond, och natten kvinna, die Nacht.

Solen är feminin på tyska därför att det i den forngermanska mytologin var en kvinnlig gudom som förde solen som gått ned i väst, över till öst där den gick upp igen på morgonen. Avspeglar det att dagen är der Tag, ett mytiskt tänkande där allt uppstår enbart av den manliga och den kvinnliga principens samverkan? Utförde gudinnan som transporterade solen i sin vagn sitt värv av kärlek till den manliga dagen?

Dryftandet av dagens och nattens mytologiska förhållanden känns naturligt för en uralsk-finsk person, men det att teknologiska produkter har ett genus, det är obegripligt. Varför är en tysk vägg kvinnlig, die Wand, medan en fransk vägg är manlig, le mur?

Jag får knappast någonsin svar på min fråga, men jag tänker inte sluta ställa den. Språket som en avbild av verkligheten är ett lika intressant fenomen som själva verkligheten. Det är ett privilegium att få leva bland många språk. I Norden finns det nu en bättre möjlighet till detta än någonsin tidigare.