Det finns ett klart samband mellan en diktare och hennes/hans landskap. Det betyder ofta att en författares barndomsmiljöer och andra upplevda miljöer går igen som litterära miljöer. De litterära landskapen formas av såväl verkliga intryck, som drömmar och fiktiva visioner. Den finlandssvenska psykoanalytikern och författaren Mikael Enckell kallar det litterära landskapet för "en famn i vilken dikten och diktaren vilar, ser och upptäcker". Det vill jag gärna ha som motto för det här föredraget: Det litterära landskapet: en famn i vilken dikten och diktaren vilar, ser och upptäcker.

Ett landskap som fått direkt mytiska dimensioner för finländsk konst och kultur är Karelen. Redan under tidigt 1800-tal intresserade man sig för kulturen i det karelska landskapet, på jakt efter en egen nationell identitet, något som man gjorde på många håll i Europa under denna tid. I Finland fann man vad man sökte, en egen mytologisk värld i Karelen; den mest ursprungliga vittnesbörden om den finska kulturen, Kalevala-runorna. Läkaren och vetenskapsmannen Elias Lönnrot vandrade om somrarna och skidade om vintrarna på 1830-talet, tusentals kilometer i det vidsträkta karelska området från väst till öst och syd till nord, för att teckna ner de muntliga sångerna om Väinämöinen och de andra fornfinska hjältarna i det som kom att bli Finlands nationalepos Kalevala. Både hjältarna och den kalevalask-karelska miljön visualiserades omkring sekelskiftet 1900 av den berömda finländska konstnären Axel Gallén-Kallela under den nationalromantiska epoken i Finlands konsthistoria. I hans målningar och fresker kan man möta konstnärens vision av ur-karelaren och som en naturlig förlängning: ur-finnen.

Men kan Kalevala också ses som grunden till den finlandssvenska kulturen? På den frågan måste man kanske säga nej. Kalevala lästes visserligen på finska till en början endast av den bildade klassen i Finland som bara talade svenska, mer eller mindre hela 1800-talet till slut. Stora finska folkupplagor kom först på 1880-talet och senare; mer en femtio år efter att boken utkom. Dessutom var finlandssvenskhet inte ett begrepp förrän på 1910-talet då språkfrågan i Finland allt mer problematiserades. Fram till dess talade alltså den akademiska kretsen mestadels svenska men ansåg sig nationellt sett vara finnar, ett arv sedan den s.k. svenska tiden före 1809 då Finland var en del av Sverige.

Men varför är då Karelen så viktig för finlandssvensk litteratur om man inte kan hitta egentliga spår av kalevalaromatik i den? Svaret måste sökas på annat håll under en annan tid och en annan litterär tradition: 1920-talet då den spirande litterära modernismen slog igenom drivna av författare med rötter i Karelen. Karelen som landskap, skall då ses som ett gränsområde med gränsområdets alldeles speciella särdrag där olika språk och kulturer möts och påverkar varandra.

För att vara pedagogiskt grundlig vill jag inleda med att peka på var Karelen egentligen finns geografisk. För dagens finländare är begreppet Karelen inte alls entydigt eller ens geografiskt lätt att konkretisera. Karelen är för många finländare landskapet Karelen i nordöstra Finland, där landet är som tjockast. Många, särskilt yngre generationer har glömt bort att Karelen är så mycket mer; ett enormt vidsträkt område som sträcker sig från Finska viken i sydväst bortom Ladoga och ända fram till Vita havet i nordost. I själv verket är det kulturhistoriskt ursprungliga Karelen ett område som är till ytan sett lika stort som hela Finland.

Gränsen mellan Finland och Ryssland har i flera århundraden varit vacklande, men i regel har den gått rätt igenom Karelen. Den karelska historien och kulturen präglas delvis ännu idag av att det är ett gränsområde med gränsområdets egna särdrag. Den karelska kulturen är inte på något sätt homogen utan består av många olika kulturella och språkliga dimensioner som ofta smält samman eller annars påverkat varandra. I dag finns det många syner på Karelen och vad det är. Definitionen beror på vem man frågar. Ur finländsk synpunkt är i synnerhet Vitahavskarelen och Karelska näset viktiga landskap för vår kulturella särart. Vitahavskarelen eller Fjärrkarelen räknas ju som Kalevalafolkets land, både litterärt, etnografiskt och språkhistoriskt viktigt för den finska kulturen. Efter freden i Moskva 1940 förblev Fjärrkarelen ett rysk-sovjetiskt område och Karelska näset, som länge räknats som en del av Finland, avskildes och blev en del av Sovjetunionen. Särskilt Karelska näset har varit en kulturvagga för många både finlandssvenska och finska författare och konstnärer. Karelska näset var också hemort för många berömda ryska författare och konstnärer, bl.a. Ilja Repin, Leonid Andrejev och Anna Achmatova levde och verkade där under långa tider.

Karelen är inte bara ett svårdefinierbart geografisk område utan också ett mytiskt landskap i folks medvetande. Det Karelen som definitivt avträddes till Sovjetunionen 1944 lever kvar som barndomens för evigt skövlade landskap hos de personer som evakuerades till Finland. I flera generationer har många finländare försökt bearbeta det trauma som skapades i samband med fredsslutet, då stora delar av det kulturellt och ekonomisk betydelsefulla Karelen avträddes till Sovjetunionen. Kriget innebar att en stor del av befolkningen på området (framför allt de som talade finska och svenska) övergav sin hembygd för gott, och flydde till Finland. Det rörde sig om över 400.000 personer. Dagens befolkning i dessa karelska områden utgörs till en stor del av personer som stannade kvar eller som mer eller mindre tvångsförflyttats dit under stalintiden. Ca. 100.000 kolhosfamiljer flyttades till Karelen från olika delar av Sovjetunionen.

Karelska näset, alltså området mellan Finska viken och sjön Ladoga, var före 1940 Finlands mest kosmopolitiska landsort och staden Viborg landets mest kosmopolitiska stad, framför allt för att den var en livlig handelsstad. Finsk, svensk, rysk, tysk och baltisk befolkning samsades på Karelska näset. Rysk över- och medelklass hade under 1800-talet låtit bygga sommarvillor, främst längs Finska vikens kustområden men också vid insjöar på näset, något som än idag har gett näset sin visuella särprägel. Men största delen av befolkningen på karelska näset bestod fram till 1940 av finländsk och delvis ryskspråkig allmoge.

Man kan alltså säga att Karelska näset var vaggan för de spirande modernistiska tendenserna särskilt inom finlandssvensk men också inom finsk litteratur. Författaren Hagar Olsson tillbringade visserligen sina första år i Åbo, men ungdomsåren och somrarna som ung vuxen fram till krigsåret 1939, vistades hon i Räisälä på Karelska näset, där hennes far var präst. Författarbröderna Henry, Ralf och Oscar Parland tillbringade sin barndom och ungdom på Tikkala herrgård utanför Viborg. På 1930-talet blev Villa Golicke i Kuokkala by i Kivinebb vid Finska vikens kust, ett centrum för flera betydande konstnärer. Villan ägdes av bildkonstnären Sven Grönvall och hans kusin, grafikern Ina Behrsen, gift Colliander. Konstnärsparet Ina och Tito Colliander bosatte sig under några år i villan och de gästades om somrarna ofta av både finlandssvenska och rikssvenska författare och konstnärer, som var nyfikna på och tjusade av den säregna drömska miljön i denna karelska avkrok som fortfarande vittnade om kejsartidens glansdagar. Då sikten var god kunde man från stranden urskilja den skrämmande fästningsön Kronstad som varit föremål för så många uppror. De finlandssvenska författarna Ralf och Oscar Parland, Elmer Diktonius och de svenska författarna Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och Ebbe Linde var trägna gäster i Villa Golicke. Inte sällan gjorde de en avstickare till en by som hette Raivola som låg några mil därifrån, för att hälsa på författaren Edith Södergrans mor Helena som gärna förevisade dotterns favoritplatser och hennes grav.

Flera litterära verk av författare med rötter i det förkrigstida Karelen kan beskrivas som uppgörelser med barndomens och ungdomens idylliska och mytomspunna landskap; Tito Colliander som flydde från Petrograd till Finland 1918, har i flera verk beskrivit en av sina favoritmiljöer, villabebyggelsen i Terijokitrakten vid Finska viken kust, bl.a. i romanen Huset där det dracks (1932) handlar om 20-30-talets Terijoki med ryska emigranter, tillfälliga sommargäster och andra rotlösa existenser. Terijoki var ännu på 1930-talet en av Finlands livligaste badorter. Romanen Taina (1935) utspelar sig i Kuokkala i Terijoki och handlar om en rysk flicka som flytt från ön Kronstadt där den ryska flottan hade sin bas. I Collianders memoarsvit beskriver han mycket tydligt den konkreta rotlöshet, den oro och ångest som utlöses av att mista sitt hem och sitt landskap. Svälten i brödköerna och livet som flykting gör att han som författare profilerar sig som en socialt engagerad outsider.

Författaren och sedermera professorn i litteratur Olof Enckell debuterade med romanen Ett klosteräventyr (1930) i vilken han skildrar hur en ung man, utled på sin Helsingforstillvaro, besöker Valamo kloster för att söka ro, men finner en främmande ortodox värld som omväxlande väcker hans intresse och olust. I senare böcker är han mer socialt engagerad då han beskriver halvryska miljöer från norra delen av Karelska näset och Ladogakarelen. Också Hagar Olsson beskriver sin barndoms karelska landskap i Träsnidaren och döden (1940), ett dokument för hennes reaktion på fredsslutet 1940 och avyttringen av Karelska näset till Sovjetunionen. Hennes romanpersoner söker frid i Valamo, Konevitsa och Lintula kloster.

Det är omöjligt och antagligen inte heller njutbart för er lyssnare att höra en längre uppräkning av olika finlandssvenska författare som varit delaktiga av mytologiseringen av Karelen. Därför har jag valt två exempel på författare som dels varit viktiga för mig men som också har en mycket speciell relation till sitt eget fysiska karelska landskap, nämligen Edith Södergran och Oscar Parland.

Om man återknyter till mitt motto om de litterära landskapen som en famn i vilken dikten och diktaren vilar, ser och upptäcker, kan man säga att det fått vittgående följder för tolkningen av Edith Södergrans författarskap. Man har gärna ytligt och schablonmässigt förknippat Edith Södergran med hennes hemby Raivola i Karelen. I sina dikter har hon beskrivit och tagit sin utgångspunkt i sin egen mikromiljö i trädgården vid hennes hem, och eftersom mytbildningen kring henne och hennes författarskap har blivit så omfattande, har många gått så långt att man t.o.m. fysiskt har försökt lokalisera de träd och backar Edith Södergran skrev om i sina dikter. Edith Södergrans författarskap har mer än de flesta författare utsatts för nackdelarna av en biografisk tolkning. Författarmyten kring Södergran är svårgenomträngbar: hon var kvinna, ogift, banbrytare, delvis missförstådd, sjuk, isolerad och dog ung: alla ingredienser för en konstnärsmyt att frossa i. Också tolkningen och förståelsen av hennes dikter har påverkats av att hennes fysiska landskap hörde till det område som avträddes till Sovjetunionen, trots att det skedde nästan 20 år efter hennes död. Det är också märkligt att hon och de dikter hon skrev uppfattas som drivna ur en karelsk exotism, trots att hon knappast själv identifierade sig som karelare eller nämnde ordet Karelen i sina dikter.

Edith Södergran föddes i S:t Petersburg 1892 och växte upp i en finlandssvensk medelklassfamilj, gick i tysk flickskola i S:t Petersburg och tillbringade största delen av sitt liv i den mestadels finskspråkiga byn Raivola, en järnvägsort mitt emellan Viborg och S:t Petersburg. I dag räknas hennes författarskap som ett paradigmskifte, den litterära modernismen i Norden fick sitt genombrott genom hennes första diktsamling, Dikter 1916.

Det har diskuterats mycket hur isolerad Edith Södergran var på Karelska näset, men fram till den ryska revolutionen 1917 kan man säga att hon hade alla förutsättningar att i S:t Petersburg och Viborg få tillgång till den nyaste avantgardistiska litteraturen. Det var snarare det litterära etablissemanget i Helsingfors som var isolerat från det övriga Europa. Där var det svårare att få information om nya europeiska strömningar, och därför var det inte så konstigt att den litterära modernismen introducerades i Finland och Norden av en till synes udda och isolerad diktare i Raivola som trots allt hade tillgång till nya litterära verk av ryska futurister och tyska expressionister. Södergran fick sina influenser från flera språkområden, hennes språkliga register var stort. Hon kunde läsa den allra nyaste litteraturen på originalspråk; hon läste Severjanin och Balmont på ryska, Nietzsche, Maximilian Dauthenday, Mombert och Else Lasker Schüler på tyska, Rimbaud och Maeterlinck på franska, Walt Whitman på engelska och Eino Leino och Frans Eemil Sillanpää försökte hon läsa på finska. Vistelserna på Nummela-sanatorium i det centrala Finland och de nästan två åren på sanatorium i Davos i Schweiz bidrog givetvis som kulturella språngbrädor för hennes litterära utveckling.

I början av seklet 1900 var Raivola en livlig semesterort, med många lyxvillor utplacerade längs den långsträckta Onkamosjöns branta strand; de flesta villorna ägdes av rysk överklass. På orten fanns flera affärer, en fotografiateljé, två stora sågverk och två fabriker som tillverkade tobaksaskar. Befolkningen i Raivola var, som på många andra orter på Karelska näset, blandad från olika språkgrupper. Bebyggelsen och den kulturella miljön överlag präglades av mötet mellan ryskt, baltiskt, tyskt, finskt och svenskt, trots att största delen av befolkningen var finskspråkig allmoge.

Redan här får vi nycklarna till något som många i dag uppfattar som karelska exotism hos Södergran: det faktum att hon hade kontaktytor med så många språk och kulturer. Den karelska exotismen hos Södergran är alltså inte utpräglat karelsk utan snarare ett resultat av att hon levde i en språklig och social minoritet i ett gränsområde. Finlandssvenska författare som träffade henne 1917 i Helsingfors talade om hennes "ryssinnelika uppenbarelse" och arkaiserande svenska, kulturella egenheter som hon fått som finlandssvensk i förskingringen.

På grund av att Edith Södergran själv upplevde revolutionen 1917 i Ryssland och de därpå följande krigshändelserna i samband med inbördeskriget i Finland och flyktingströmmarna under I världskriget, blev händelserna också indirekt stoff för hennes diktning. Efter 1917 var hon mer eller mindre stationär hemma i Raivola; den förmögenhet hon en gång hade skingrades för vinden i samband med revolutionen. Hennes litterära landskap blev till slut hennes egen trädgård som, trots sin begränsade lokala yta, i dikten hade en spännvidd mellan mikrokosmos och makrokosmos. Från sin trädgård kunde hon skrika ut berömda sentenser som "Jag är ingen kvinna, jag är ett neutrum"? "Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är". Att Edith Södergran från sin trädgård i Karelen formulerade tankar om den Nya kvinnan (Das Neue Weib) är alltså inte ett tecken på någon isolerad ny-karelsk kvinnosyn utan ett resultat av tillfälligheter i tiden, kulturmöten och litterära strömningar som rör sig i Europa överlag.

Edith Södergran dog midsommaren 1923 och begrovs på andra sidan staketet räknat från hennes egen trädgård, på den grekiskortodoxa kyrkogården. Raivola evakuerades på hösten 1939 och Edith Södergrans mor flyttade till östra Finland där hon dog en månad senare. Idag är Raivola en vallfärdsplats för ihärdiga Södergranbeundrare. Ingenting av Södergrans närmiljö; hennes hem och trädgård finns inte kvar, inte ens den angränsande kyrkan och kyrkogården. Delar av Raivola skövlades under kriget och ett nytt och annorlunda Rotschjino har vuxit upp på samma plats. På 1960-talet restes ett monument på den plats där man tror att Södergrans hus stod, orginellt nog endast med text på svenska. Vallfärderna till Raivola fyller förstås sin funktion; en orsak till dem måste vara att man vill uppleva någonting av den forna idyllen, kanske andas samma luft som Edith Södergran. Eller att bli delaktig av något man velat kalla "karelsk exotism".

Mitt andra exempel på karelsk mytologisering i den finlandssvenska litteraturen är Oscar Parlands självbiografiska böcker Den förtrollade vägen 1953, Tjurens år 1962 och den postuma romanen Spegelgossen som utkom 2001. De kan sägas basera sig på självbiografiska upplevelser och är uppgörelser med barndomens landskap. Oscar Parland kan ses som den allra mest kosmopolitiska av de finlandssvenska författarna (vid sidan av sina skrivande bröder Ralf och Henry). Han kallade sig en engelsman, född i Ryssland, med tyska som modersmål, skolgång på svenska och finskt medborgarskap. Med detta ville han ge uttryck för sin hemlöshet och vilsenhet i den finländska kulturkretsen. Hans föräldrar var uppvuxna i S:t Petersburg och hade en baltisk-tysk-engelsk-finländsk-rysk kulturbakgrund. Att han valde att skriva sina böcker på svenska kan ju förefalla märkligt, men för väldigt många s.k. emigrantryssar som flyttade till Finland i samband med ryska revolutionen var det naturliga valet av skolspråk och senare hemspråk ofta svenska eftersom man upplevde att det var lättare att assimilera sig i en minoritet, den finlandssvenska. Familjen Parland var visserligen strängt taget inte emigrantryssar utan finländska medborgare som hade bott långa tider i Ryssland, men föräldrarna hade båda bristfälliga kunskaper i såväl finska som svenska och kommunicerade på tyska och ryska. Mellan åren 1914 och 1919 bodde den Parlandska familjen på släktgodset Tikkala nära Viborg, som också blev den primära litterära miljön i Oscar Parland författarskap. De tre mer eller mindre självbiografiskt baserade böckerna kryllar av balttyska och ryska tanter och onklar, i verkligheten 37 stycken, som invaderar släktgodset på flykt undan revolutionen. Släktingarna beskrivs som mer eller mindre tjehovska original, somliga mycket skrämmande med uppenbara mentala problem. Grälen och avundsjukan inom släkten accentuerades genom att svälten och misären var svår. Oscar Parlands familj förlorade tidvis kontakten med fadern som arbetade i S:t Petersburg som tjänsteman vid statsjärnvägen och blev kvar i staden då gränsen stängdes mellan Finland och Ryssland. 1922 lyckades dock hela familjen flytta till Grankulla utanför Helsingfors, men somrarna tillbringade familjen fortfarande i Karelen ända fram till slutet av 30-talet.

Oscar Parland föddes i Kiev 1912 och dog i Helsingfors 1997. Han var egentligen verksam som psykiater och psykoanalytiker och vid sidan om detta skrev han musikkritik och romaner. Han hör till de få författare som mycket klart redogjort för sambandet mellan den diktade världen och verkligheten i essäboken Kunskap och inlevelse (1991). I boken framlägger han en intressant teori  om varför expressionismen var så tidig och stark i den finlandssvenska litteraturen. Han menar att finlandssvenskarna som minoritetskultur utsatts för större språklig osäkerhet och flerspråkighet, något som var tidstypiskt för expressionistiska texter. Han säger att "modernismens syntaktiska frigjordhet och associationsrikedom har kanske något att göra med [finlandssvenskarnas] behov att föryngra ett uttryckssätt som hotas av fattigdomen på ord och tilltagande förflackning", något som han menar ofta sker med ett minoritetsspråk. Jag kan inte säga om resonemanget stämmer men åtminstone tror jag att exemplen Parland och Södergran passar mycket bra in på detta: båda hade vacklande modersmål, var a-typiska representanter för finlandssvenskhet och hade en mångspråkig uppväxt.

Det Karelianska hos Parland då? I Parlands självbiografiska böcker beskrivs allting ur barnets perspektiv, i den första är pojken ca 4-5 år och i den sista ca 7-9. Romanerna är skrivna från ett medvetandeplan mellan verklighet och fantasi, och saknar egentlig kronologi. Barnets upplevelser beskrivs med skenbar psykologisk och vetenskaplig skarpsyn där såväl litteratur, konst och musik har en central betydelse. Det betyder att Parlands texter förefaller fragmentariska och de utspelar sig sällan i en konkret verklighet, snarare i en sinnevärld. Det karelianska syns i valet av motiv för böckerna; de utspelas i barndomens myller av språk och kulturella egenheter som samsas på Tikkala herrgård. Livet där står i uppenbar kontrast till den omgivande finska landsbygden. Ett annat drag som är påfallande är att Parland inleder att skriva sin romantrilogi 1941, när barndomens landskap definitivt gått förlorat i kriget. Den sista boken Spegelgossen inleds med en episod där Oscar Parland själv återvänder till Tikkala som soldat under kriget.

På ett allmänkulturellt plan miste alltså Finland det område som på många sätt kan ses som vaggan för många betydande litterära och konstnärliga strömningar. Allt från kalevalatraditionen till de spirande modernistiska tendenserna inom både finsk och finlandssvensk litteratur, fick sin näring från det Karelska landskapet och kulturen. Men den karelska mytologin i finlandssvensk littertur är alltså inte ett resultat av någon genuint karelsk tradition utan snarare ett resultat av de historiska omvälvningar som skett och de kulturmöten som ofta sker i gränsområden.

Karelska näset är alltså ur historisk och kulturell synpunkt någonting annat än det övriga vidsträckta Karelen. Hela Karelen har utsatts för stora politiska och sociala omvälvningar som krigsskådeplats. Särskilt på Karelska näset blev kontrasterna stora. På 1800-talet var näset en idyll särkilt för rika Petersburgsbor som sökte sig till den oerhört vackra naturen som fortfarande finns kvar och lockar folk. 1917 blev ett ödesår för många människor; första världskriget och revolutionen i Ryssland hade konsekvenser för Finland som blev en självständig nation och avskiljd från Ryssland med en välbevakad gräns. På 1920- och 30-talen blev Karelska näset  en tillflyktsort för många ryska emigranter och ett sommarparadis för många finländska familjer. Revolutionen och krigen ändrade på allt. Flyktingströmmar rörde sig på området, interneringsläger byggdes upp, hungersnöden och misären blev enorm. För många finländare har Karelska näsets blödande sår efter krigsslutet ännu inte helnat. Det finns många som sett sin barndoms idylliska landskap skövlas och förändras. Och nya generationer kommer och de har sin egen syn. Vems är Karelen i dag? Världshistorien och politiska ideologier kan ha ödesdigra följder för den enskilda individens livsväg. Och vad blir då kvar? Dofter, känslor och förnimmelser, eller orden och dikten.