Till Fader Mollberg rörande hans Harpa, och tillika et slags ad notitiam at Mollberg led oskyldigt på Krogen Rostock.

Tjenare Mollberg hur är det fatt?
Hvar är din Harpa? hvar är din hatt?
Ach! hur din läpp är klufven och stor!
Hvar har du varit? svara min Bror.
Til Rostock, min Far,
Min harpa jag bar;
Där börjas krakel,
Om mej och mit spel;
Och bäst jag spelte, Pling plingeli plång,
Kom en Skoflickare hjulbent och lång,
Högg mig på truten. Pling plingeli plång.
* * *

Hur såg han ut? jo surögd och klen,
Svarta skinnbyxor, mörkblåa ben,
Upfästad hatt med guldträns och band,
Randiger nattråck och käpp uti hand.
Just så såg han ut;
På västen et spjut,
Satt i et gehäng,
Och när han blef sträng
Slog han i verkstan, Pling plingeli pläng,
Så at där darra båd’ fållbänk och säng,
Fönster och dörrar. Pling plingeli pläng.
* * *

Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens Pålska i Pålen, G dur;
Rundt kring mig satt förståndiga män;
Den drack et stop, et halfstop drack den.
Men hur det var fatt,
Slog en af min hatt,
En ann’ sad’ åt mej:
Hvad fan angå dej
Pålens affärer? Pling plingeli plång.
Spela ej Pålska, men lär dig en gång
Ha tand för tunga. Pling plingeli plång.
* * *

Hör min Mæcenas, hör hvad som sker:
Jag satt så nöjd och drack mit qvarter,
Talte helt högt om Pål’ns conjunctur,
Veten god’ herrar, sad’ jag, och drack ur,
At ingen monark
I världen så stark
Förmår i sitt land
Förbjuda min hand
At på min harpa, Pling plingeli pläng,
Och det så länge där finnes en sträng,
Spela en Pålska. Pling plingeli pläng.
* * *

Nu satt i vrån en gammal Sergeant,
Tvänne Notarier och en Stånd drabant;
De ropa slå, Skoflickarn har rätt,
Pålen är straffadt, des öde utmätt.
Ur skrubben kom fram
En vindögd Madam,
Slog Harpan i kras
Med flaskor och glas;
Skoflickarn högg mig, Pling plingeli plång
Bak uti nacken en skårsa så lång.
Där har ni saken. Pling plingeli plång.
* * *

Rättvisa verld, nu frågar jag sist:
Led jag ej orätt? — Mollberg jo visst.
Lider jag ej oskyldigt? Gutår!
Harpan är sönder och näsan är sår.
Tvi sådan förtret!
Ej bättre jag vet
Än fly ur mit land
Med harpan i hand,
Spela för Bacchus och Venus, kling klang,
Bland Virtuoser ta stämma och rang.
Följ mig Apollo. Pling plingeli plang.

To Mollberg, concerning his harp and likewise a kind of advertisement that Mollberg suffered innocently at the Rostock Tavern.

Servant, sir, Mollberg, what are ye at?
Where is your harp and where is your hat?
[...]

Diener, Mollberg, dir geht’s doch gut?
Wo ist die Harfe? Wo ist dein Hut?
Dick ist die Lippe: drauf saß ein Hieb!
Sag mir, wo warst du, Bruderherz lieb?
Im Rostocker Krug
Die Harfe ich schlug:
Um mich und mein Spiel
Krakeel gab's da viel!
Da grad' im Spiel ich / pling, plingeli, plang /
Kam ein Schuhflicker, krummbeinig und lang!
Schlug mich aufs Maul hier … Pling, plingeli, plang!

Wie sah er aus? Dünn, triefäugig, schau,
Mit schwarzen Hosen, Strumpf dunkelblau,
Hut aufgekrempt mit goldbort'gem Band /
Streifigen Nachtkittel, Stock in der Hand!
So drohend er ging;
Hirschfänger ihm hing
Am Leib im Gehenk,
Und ward er wild, denk',
Dann schlug er um sich / pling, plingeli, plang /
Daß da erzitterten Bett, Tisch und Bank,
Fenster und Türen … Pling, plingeli, plang!

Ich saß und spielte recht con amour
Königin-Polka, aus Polen; G-dur.
Rings um mich saßen Leute noch mehr:
Der trank ein Maß, ein Halbmaß trank der.
Da schlägt ein solch Wicht
Mir'n Hut ins Gesicht.
Ein andrer fragt mich:
'Was Teufel scher'n dich
Polens Affären?' Pling, plingeli, plang!
'Still mit der Polka da, auf deiner Bank!
Halt dein Maul, Alter! Pling, plingeli, plang!

Hör', mein Mäcenas, was nun geschah?
Ich trank mein Viertel und saß ruhig da,
Ließ über Polens Konjunkturen mich aus:
'Wißt, liebe Herren', sprach ich und trank aus,
Daß so stark nie ein
Fürst jemals kann sein,
Der in seinem Land
Verwehrt meiner Hand,
Auf dieser Harfe, / pling, plingeli, plang /
Ob auch nur 'ne einzige Saite noch klang,
Polka zu spielen!' Pling, plingeli, plang!

Nun saß im Eck ein alter Sergeant,
Zwei Aktuar' und ein Stadttrabant.
Die rufen 'Haut ihn, der Schuster hat recht:
Polen ist gerichtet; den Hunden geht’s schlecht!'
Herein in die Kneip'
Kam schielend ein Weib,
Die kostbare Harf'
In Trümmer sie warf!
Dann schlug der Schuster / pling, plingeli, plang /
Mir hier im Nacken die Schmarre so lang:
Nun weißt du alles … Pling, plingeli, plang!

Himmel gerechter … War das ein Schmiß …
Litt ich nicht Unrecht? 'Mollberg, gewiß!'
Leid ich nicht schuldlos? 'Prost, alter Hund!'
Harfe in Trümmer und Nase so wund!
Pfui, solch ein Dreck!
Das Best': Ich zieh' weg
Und fliehe dies Land,
Die Harf' in der Hand!
Spiele für Bacchus und Venus / kling, klang /
Bei Virtuosen hab' ich meinen Rang!
Folg' mir, Apollo! … Pling, plingeli, plang!