Swedish

read by Clas Zilliacus

 

 - - - livets bakterier frodas på din slemhud.
Stad, du vist välvda, du har icke brutit mitt hjärta:
alla dina människor komma från stäpper,
även den gråaste, tystaste, tristaste stäppen
är öppen för vinden.
Stad, du lidande, du är helgonbild,
stad, du kvalmiga, kvalfulla, du har djup,
där vi djupsjöfiskar andas.
Petersburg, Petersburg,
från dina tinnar fladdrar min barndoms förtrollade fana.

Det var tiden före de djupa såren, före de väldiga ärren,
före föryngringens glömskebad.
Petersburg, Petersburg,
på dina tinnar ligger min ungdoms glöd
som ett skärt draperi, som en lätt ouverture,
likt drömmarnas flor över titanens sömn.
Petersburg, Petersburg,
stå upp ur gyllne syner!
Vad jag älskar vill jag sammanfatta i lösryckta ord.
Minnets violer strör jag på drömmarnas guldtrottoarer.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Vad sker mig, medan jag talar?
Anar jag väl omätliga tragedier?
Stiga mina sagoviadukter aldrig över dina tak,
blixtra ej tågen förbi med hänförda vimplar
till Berlin - Paris - London?
Blir allt vad jag ser en omätelig askhög?
Eller är det blott trötthetens skyar som draga förbi?
Stiger ej i Helsingfors vårt underbara citadell ur havet?
Stå där ej väktare med blå och röda fanor som världen icke sett!
Stå de ej stödda mot spjutet, spejande ut över havet
med ödets granit i förstenade drag?

Eller är allt blott en spegling i sömngångarögon,
bor jag i dröm på en annan planet?
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Himmelen själv vill stiga ned på jorden.
Älsken ingenting annat än opålitligheten! är hans första bud.
Drömmen icke mindre än att kyssa Guds lillfinger.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Barn därnere, lastande gödsel på pöbelns kärror,
på knä! Gören bot! Nalkens icke ännu de heliga trösklar -

Zarathustra väntar därinne på utvalda gäster.

Vänner, vi äro så låga som masken i stoftet.
Icke en rad utav oss består inför framtidens blick.
Med allt det förgångna skola vi störta i Lethe.
Framtiden är rik, vad ha vi att ge ur vårt tiggarekram?
Över oss framtiden går med sin segrarehäl.
Vi äro ej värda att korsen stå kvar på vår grav.

- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Vänner, jag siar en fest uti skönhetens tecken...
Var kan den väl vara om ej i Engadin?
De gamla bondgårdarna stå och se:
"Varifrån kom denna skönhet till oss?
Varifrån en främmande, väldig, nerrivande ande med gränslösa vingar,
bringande sorg och melankoli, avsked och död,
Skönhetens rastlösa, giriga, krävande ande...
Rivande ner våra brokiga blomster. Krossande rutan in där geranierna stå.
Inga idylliska stigar leda mer till hundraåriga hem,
demonernas väg är en annan, demonernas gång
är solarnas hjärtlösa flykt genom rymden.
Evig Föhn lämnar inga stenar kvar på våra tak,
stormen upphör ej på jorden...
Barnsäng och gravar, stjärnskott och blixtar;
skapelsedagar.

Har icke denna skönhet legat död bland oss i tusen år?
Som jungfru Snövit sovande i sin kista av glas.
Vi hava vandrat över hennes näsrygg, vi hava trampat hennes ögonlock...
Nu hava bergen stigit upp och börjat vandra,
bärande solens förfärande boll som lykta i handen.
Våra gamla ögon se intet mer.
Vi kunna ej knota. Prisad vare handen
som hänger stjärnekransen i våra gamla berg.
Undergående välsigna vi dig, obegripliga stjärnenatt.
Det kommer en gång en renare vind över jorden.
Då stiger människan ur bergen, som de,
med storhetens eviga sken över pannan.
Då öppnar sig Kosmos. Gåtorna falla klingande
in i Minervas omätliga offerskål."
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Människor, vi skola glömma oss själva
och bli förenta med Kosmos igen.
Vi skola höra skaparens stämma
tona metalliskt ur tingens bröst.
Intet är nog för den längtan som knäböjer
villig att draga en värld till sitt bröst.
Strömmen igenom oss: eviga vindar,
himmelens honung, alltets välsignelse!
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Den som har hört det och den som har sett det
stige att offra på heliga berg.

read by Clas Zilliacus

 

Vad är mitt hemland? Är det det fjärran stjärnbeströdda Finland?

Likgiltigt vad. Låga stenar, vältren er på flacka stränder.

Jag står på eder grå granit som på en visshet.

Du visshet, du skall alltid strö lager och rosor på min väg.

Jag är den gudom, som kommer med segrande änne.

Jag är den sälla övervinnaren av det förflutna.

När Kökar flöt upp upptäcktes det först av gråsälen och fågelsträcken på väg norrut. Om vårarna låg sälarna i väldiga mängder på bådarna utanför det stigande Karlbylandet och ropade så att himlavalvet bågnade. Efter sälarna kom bronsåldersmännen. Kalins högplatå stack nu upp över vattnet som en sammanhängande landmassa, redan lövträdsbevuxen i dälderna. Männen, som enligt en hypotes kom från Långbergsöda i Saltvik där man funnit keramik av samma slag som i Kökar, sökte sej in i den långa grunda vik som nu kallas Tellmossen, tog sej en överblick av landet och valde till boplats en skyddande däld med Otterböte i ryggen och Vaktanböte framför sej.
Männen var säljägare, och deras by vid Otterböte är en av Kökars stora sevärdheter. I gräset visar nio stenrundlar med nedsänkt kokgrop var hyddorna stått, antagligen kåtliknande konstruktioner täckta av sälskinn. Ett stycke utanför byn ligger en större grop som ofta kallas avskrädeshög. Vid utgrävningen kunde man ännu tydligt känna tranlukt, och det skulle tyda på att vi i själva verket står vid trankokeriet — avskrädet har i skärgården alltid hävts i sjön. Det anses troligt att männen vistades på Kökar enbart för säljaktens skull och lämnade kvinnor och barn bakom sej på boplatsen på fasta Åland. Säkert är det inte. Vi vet t.ex. inte om männen i sina ekstockar verkligen var beredda att regelbundet ge sej ut på så långa färder. Vilka vägar de än valde hade de flera breda vattuskiften att ta sej över. Vi vet inte heller tillräckligt om klimatförhållandena under den perioden för att kunna säga att de kom över isarna på våren och tog sej tillbaka på senhösten när de hade lagt sej på nytt. Troligast är i alla fall att bronsåldersmännen inte alls var så ängsliga för att ge sej ut i sina bräckliga båtar som vi skulle vara och att de ägde intuitiva insikter i navigering och väderbestämning som för alltid gått förlorade för oss.
Keramikfynden daterar boplatsen till bronsålderns slut, 800—400 f. Kr. Redan det faktum att byn ligger ca 22 m ö.h. utesluter en tidigare datering — vid bronsålderns början låg kustlinjen närmare 28 m högre än nu. Hur länge byn varit bebodd och om alla hyddor samtidigt varit i bruk är däremot omöjligt att säga. Allra senast ett par århundraden före vår tideräknings början försvann bronsåldersmännen från Kökar och tog med sej sitt språk, sin världsbild och sin instinkt, saker som arkeologin inte kan levandegöra för oss men som det är möjligt att ana sej till när man kommer gående över bergen på Kalin i pinande blåst med Östersjön dundrande i öronen och känner att man lever.
Av orsaker vi inte känner decimerades befolkningen i Skandinavien kraftigt vid bronsålderns slut. Det finns föga spår av mänsklig aktivitet under nästan tusen år innan folkvandringstiden blåste nytt liv i området. För Ålands del innebar slutet av järnåldern ett våldsamt uppsving. Fasta Åland med sina stora handelscentra i Saltvik och Sund blev ett av de tätast befolkade områdena i Norden. Den livliga handeln gjorde att avsättningsmöjligheterna för sälskinn och trän var obegränsade. Det är därför svårt att hålla med den försiktiga opinion som anser att Kökar med sina outtömliga sälfiskevatten koloniserades först på 1300-talet.
Redan under vikingatiden blev Kökar en viktig hamnplats. När de svenska drakskeppen på väg österut hade passerat Föglö var Kalins rundade massiv ett gott ögonmärke. Vid Hamnö seglade de in i skärgården och sökte sej genom det smala sundet in i Karlby och upp i Oppsjön, nu en insjö men då en perfekt skyddad hamnflada. Det är svårt att tänka sej att en sådan knutpunkt inte skulle ha haft en fast befolkning. Man hör ofta att kökarsöarna då ännu var för ogästvänliga och att de vildsinta främlingar som passerade dem skulle ha gjort det alltför farligt att leva där. Men dagens turister vet hur viktigt det är att det finns en infödd befolkning där man gör sina strandhugg: det är knappast troligt att genomresande vikingar med vett och vilja skulle ödelägga holmarna — det är sedan en annan sak att nära nog varje hamnplats i dessa oroliga vatten någon gång kunde räkna med övergrepp av något slag. Det är farligt att leva.
Vad ogästvänligheten beträffar låg Kökar inte sämre till än t.ex. Shetlandsöarna. Här som där fanns det gott om bete för getter och får, och för säljägare måste de kryllande bådarna ha tett sej nog så inbjudande. Skinn, kött, tran och ull var goda handelsvaror, det är svårt att tänka sej att Kökar, då bättre placerat i världshandeln än nu, inte skulle ha dragit till sej en vikingatida befolkning. För en sådan bosättning talar också två kökarsägner. Enligt den ena var Kökars första innebyggare tre vikingar från Gotland. En bosatte sej i Karlby, en i Finnö och en i Österbygge. Den andra sägnen berättar om två runstenar som skulle ha rests på var sin sida av Oppsjön. Slutligen verkar nya fynd att en gång for alla etablera Kökars vikingatida befolkning: uppe vid Boberg har man funnit lämningar som preliminärt daterats till järnåldern; liknande grunder ska också finnas i andra byar.
Inom de närmaste åren kommer det att klarläggas hur det förhåller sej med bosättningen i Kökar under slutet av järnåldern. Redan nu är det ställt utom allt tvivel att Kökar var en av vikingatidens viktiga hamnar och att vaktkedjan, som kan dateras till 1000-talet och anses ha rötter i folkvandringstiden, gick över Vaktanböte i Kökar. Från svenska sidan gick budet över till Eckerö där vårdkasen tändes på Kasberget, upptäcktes på Jomala Kasberg, sändes vidare till Lemböte i Lemland, skickades över till Stentorpa Kasberg i Föglö och fick elden att gå till väders på Vaktanböte i Kökar. Omvänt kunde man från Vaktanböte på en natt alarmera Mälardalen och Uppland. En sommarnatt naturvårdsåret 1970 brann vårdkasarna igen, men med ringa verkan. Vi har lärt oss leva med vetskapen att fienden finns mitt ibland oss.
Ungefär 1240 kommer kökarsnamnet första gången på pränt i den äldsta bevarade segelbeskrivningen över Östersjön, Navigatio ex Dania per mare Balthicum ad Estoniam. Itinerariet skriver Kökar Thiyckaekarl. Hur det uttalades, och om kökarborna själva kallade sina klippor så, vet vi inte. Striden om vad namnet betyder är förmodligen nästan lika gammal som namnet självt. Under tidernas lopp har det skrivits Thiyckaekarl, Tjockaela, Tiokarle, Tiockarne, Tiockar, Tiockakarl, Tiökar. Det har spekulerats om att en av sägnens gotländska vikingar hade kallats Tjocke och att namnet skulle åsyfta Tjocke och hans karlar, eller att det skulle betyda Tjockö-karlarna och åsyfta en tidig inflyttning från Tjockö i Roslagen, men troligare är väl då att hela Karlbylandet kallats Tjockö och att ögonmärket Kalin fått bilda andra leden. Namnet tolkas dock i de flesta sammanhang som "Tjocka karlen". Det skulle vara trevligt med ett sockennamn som bottnar i ett skämt, men de flesta är ense om att karlen åsyftar Kalins massiva rundade rygg, synlig långt ute i havet. Varför Kalin kallas Kalin eller Karlen ger upphov till nya diskussioner. Själv tror jag att "karl" helt enkelt är ett namn på de breda runda bergryggar som ligger sida vid sida i terrängen som limporna på ett bakbord och ger Kökar ett sådant säreget utseende, en teori som stöds av de många kal- och kar-namnen i skärgården. Vi har ju också ordstävet "Undan karlar eller seglar jag på er! sa kökarbon åt grunden."
Segelleden som beskrivs i det danska itinerariet följde i stort sett den gamla vikingatida stråten över Ålands hav till Lemböte, via Föglö till Kökar och vidare mot sydost. För Kökars del var infarten till Oppsjön nu så uppgrundad att det var nödvändigt att finna en ny hamnplats. Vid Hamnö strax NO om Kalin fanns det t.o.m. två. Ön med sitt vindskydd och sin sötvattenskälla gör fortfarande ett starkt intryck av fristad, och för sjöfarare som kommit kryssande mellan brotten måste hamnen ha öppnat sej som ett mirakel. Så blev också Hamnö tidigt en helig ö.
På Kappelskatan, genialiskt utplacerade på näset mellan två naturliga ankarplatser, ligger grunderna av ett tillsvidare oundersökt kapell. Likheten med kapellresterna på Signilskär och i Lemböte är så slående att det ligger nära till hands att förmoda att vi här står inför ett av tolvhundratalets sjöfararkapell. Åland kristnades tidigt: det var inte första gången kyrkans representanter landsteg på Hamnö på 1200-talet, men vid den tiden var både kyrkan och handelsvägarna etablerade. Kökars betydelse som hamnplats gjorde det följdriktigt att anlägga ett kapell här. Det förmodas att det och senare klostret byggdes för att pacificera de vilda kökarborna som enligt ett ihärdigt rykte skulle ha tänt villeldar och livnärt sej på vrakplundring sedan tidens begynnelse. Det är ett ståtligt förflutet man gärna unnar kökarborna. Tyvärr är det märkligt illa dokumenterat trots att flera berättelser överlevt om hur kökarborna själva plågades av danska och estniska sjörövare.
(Sjöröveriet ska enligt en sägen vara orsaken till att Kökar är totalt skoglöst. Fordom täcktes öarna av stora skogar, som myndigheterna lät bränna ner för att vrakplundrarna inte skulle ha någonstans att gömma sej. Enligt andra uppgifter skulle skogen ha bränts ner av ryssarna först under stora ofreden. Mest fantasieggande är ändå sagan om det väldiga skeppet Refanut som med sitt bogspröt i ett slag svepte bort skogen från Kökar. Hur som helst hjälper skoglösheten till att ge kökarlandskapet ett sådant uråldrigt uttryck: granen som så fördystrar det nordiska landskapet vandrade in först vid tiden för Kristi födelse.)
Kappelskatan, där otaliga sjöfarande tackat helgonen för sin räddning och bett om foglig vind, är nu ett favorittillhåll för praktfulla magnifikt tecknade huggormar. Ett stycke längre upp på ön, med ansiktet mot havet och de skyddade hamnfladorna i ryggen, ligger resterna av gråbrödraklostret som man antar anlades någon gång på 1450-talet — exakta uppgifter saknas. 1472 omtalas det i förbigående som ett etablerat, allom bekant faktum i en anteckning i Stockholms gråbrödraklosters dagbok.
Det var ett fattigt och oansenligt kloster som växte upp på Hamnö om man jämför det med motsvarande anläggningar på andra orter, men med andra mått mätt var det ett imponerande byggnadsverk som sattes i gång på en av de ödsligaste platserna i denna del av världen. Enligt en sägen skulle byggmästaren ha varit en munk som i Kökar går under namnet Helige Per Djäkne. Kort före sin död spådde han att den dag hans gravsten överväxtes av gräs skulle världens undergång vara förestående. Han begrovs under en slät kalkstenshäll mitt i klosterkyrkan, och när den nya kyrkan byggdes nyttjade de praktiska kökarborna gravstenen till trappsten för att så vitt på dem ankom uppskjuta undergången så länge som möjligt.
Klostret fick verka bara ca 80 år. Vi vet inte mycket om munkarnas liv ute på Kökar, inte ens deras antal är känt. Så mycket är klart att för franciskanerna som kunde konsten att tala med trutar och ejdrar när människorna stoppade till sina öron var Kökar ingen förvisningsort. Det var säkert lätt för en svärmisk yngling att tappa huvudet i de ångande midsommarbackarna där vildmejram, brudbröd och nyponros samtidigt bearbetade honom, och inse att närmare himlen än så här kunde han inte komma, om man med himlen avsåg det dallrande himmelska ljus som låg över vattnet och avskilde öarna från saltsjön så att de flöt och skullade mellan sjö och sky.
Kanske hade Stefan Larsson, provinsialminister eller högste styresman för gråbrödraklostren i Dacien (Norden), varit en sådan yngling. När han dog i Viborg i Danmark år 1496 var han en av Skandinaviens lärdaste män. Enligt hans önskan fördes hans lik den långa vägen till Kökar och gravsattes i klosterkyrkan. Detta har tolkats så att han ville "betyga sin ringhet och ödmjukhet inför allas vår Herre", men kan också ha varit ett försök att komma närmare himlen. Tiden på Kökar där broder Staffan var broder Staffan och jämbördig med tärnor och skrakar måste ha framstått som ett ouppnåeligt helighetstillstånd för den åldrande ministern Stephanus Laurentii som knappast kan ha undgått att beröras av de intriger som frodas bland denna världens andliga stormän. [...]

© Ulla-Lena Lundberg, 2018

Jag vill vara ogenerad -

därför struntar jag i ädla stilar,

ärmarna kavlar jag upp.

Diktens deg jäser...

O en sorg -

att ej kunna baka katedraler...

Formernas höghet -

trägna längtans mål.

Nutidens barn -

har din ande ej sitt rätta skal?

Innan jag dör

bakar jag en katedral.

 

(September 1918)

 

En dag i juni

Gå ner till Strandvägskajen i Stockholm en sommarmorgon och se om där ligger en liten vit skärgårdsbåt med namnet Saltkråkan I. Om det gör det, så är det den rätta båten och man har bara att gå ombord. Prick klockan tio kommer hon att klämta till avgång och backa från kajen, för nu skall hon ut på sin vanliga färd, den som slutar vid öarna ytterst i havsbandet. Saltkråkan I är en målmedveten och energisk liten båt, hon har gått den här traden i mer än trettio år och tre gånger i veckan, antagligen förstår hon inte att hon plöjer farvatten som inte liknar något annat på jorden. Över vida fjärdar och genom smala sund, förbi hundra gröna holmar och tusen gråa skär stävar hon fram helt oförtrutet, det går inte fort, och solen står redan lågt när hon kommer till sin sista brygga, den på Saltkråkan, ön som har gett henne sitt namn. Längre ut behöver hon inte gå. Bortom Saltkråkan är öppna havet med kala kobbar och skär, där ingen bor mer än ejder och mås och annan sjöfågel.

Men på Saltkråkan bor det människor. Inte många. På sin höjd tjugo stycken. Det vill säga om vintern. Om sommarn kommer där sommargäster.

Just en sådan där sommargästfamilj fanns med på Saltkråkan I en dag i juni härom året. Det var en far och hans fyra barn, Melkerson hette de, stockholmare var de, ingen av dem hade varit på Saltkråkan förut. Därför var de nu mycket förväntansfulla, i synnerhet Melker, pappan.

"Saltkråkan", sa han. "Jag tycker om namnet. Det är därför jag har hyrt där."

Malin, hans nittonåring, såg på honom och skakade på huvudet, å, att ha en sån lättsinnig far! Han skulle fylla femtio snart, men han var impulsiv som ett barn och mer pojkaktig och bekymmerslös än små egna pojkar. Nu stod han där, ivrig som en unge på julafton, och väntade att alla skulle vara lyckliga över hans påhitt att hyra sommarnöje på Saltkråkan.

"Det är likt dej", sa Malin, "det är alldeles precis likt dej att gå och hyra sommarnöje på en ö som du aldrig har sett, bara för att du tycker att namnet låter bra."

"Så trodde jag att alla människor gjorde", försvarade sig Melker, men sedan teg han och tänkte efter. "Eller kanske man måste vara författare och mer eller mindre vansinnig för att göra en sån sak? Bara ett namn. .. Saltkråkan, haha! Andra människor kanske far och tittar för^t."

"En del gör det, ja! Men inte du!"

"Nåja, jag är på väg nu", sa Melker obekymrat. "Jag far och tittar nu!"

Och han såg sig omkring med glada blå ögon. Han såg allt som var honom kärt, dessa bleka vatten, dessa öar och holmar, dessa gråa skär av hederligt svenskt urberg, stränderna med sina gamla hus och bryggor och sjöbodar... han kände att han ville sträcka ut handen och klappa alltsammans. I stället tog han Johan och Niklas om nacken.

"Förstår ni att det är vackert? Förstår ni att ni är lyckliga som får bo mitt i det här hela sommarn?"

Johan och Niklas sa att de förstod det, Pelle sa att han också för­stod det.

"Nå, men varför jublar ni inte då", sa Melker. "Får jag be om lite jubel!"

"Hur gör man", undrade Pelle. Han var bara sju år och kunde inte jubla på befallning.

"Man råmar", sa Melker och skrattade okynnigt. Sedan försökte han själv råma lite och hans barn fnissade tacksamt.

"Du låter som en ko", sa Johan, och Malin invände:

"Ska vi inte för säkerhets skull vänta med att råma, tills vi har sett huset du har hyrt?"

Det tyckte inte Melker.

"Huset, det är underbart, det sa agenten. Och man får ju tro folk på deras ord. Ett riktigt sånt där trivsamt gammalt sommarnöje, det försäkrade han."

"Å, om vi vore framme snart", sa Pelle. "Jag vill se det där sommarnöjet nu genast."

Melker tittade på sin klocka.

"Om en timme, min lille gosse! Vid det laget kommer vi att vara ordentligt hungriga allihop, och kan ni gissa vad vi gör då?"

"Äter", föreslog Niklas.

"Just det. Vi sätter oss ute på tomten i solskenet och äter den underbart goda lilla måltid som Malin har lagat åt oss. I gröngräset, förstår ni... vi bara sitter där och känner att det är sommar!"

"Oj", sa Pelle, "nu råmar jag snart."

Men sedan bestämde han sig för något annat. Det var en timme kvar hade hans far sagt, och än fanns det väl saker att göra på den här båten. Det mesta hade han redan stökat undan. Han hade klättrat i alla trappor och kikat i alla spännande skrymslen och vrår. Han hade stuckit in näsan i styrmans hytt och blivit bortkörd därifrån. Han hade gjort en liten visit i matsalen och blivit bortkörd därifrån. Han hade försökt komma upp till kapten på kommandobryggan och blivit bortmotad. Han hade stått och kikat ner i maskinrummet på alla mojänger och vevstakar som dunkade och gick runt. Han hade hängt över relingen och spottat ner i det fräsande vita skum som båten rev upp. Han hade druckit sockerdricka och ätit bullar på akterdäck. Han hade kastat bullbitar åt hungriga måsar. Han hade pratat med nästan alla människor ombord. Han hade prövat hur fort han kunde springa från för till akter och han hade gått i vägen för besättningskarlarna varenda gång som båten la till vid en brygga och gods och bagage skulle langas i land. Ja, han hade gjort allt som en sju års pojke vanligtvis gör ombord på en skärgårdsbåt. Nu såg han sig omkring efter något nytt, och då upptäckte han ett par passa­gerare som han inte hade lagt märke till förut. Långt borta på akter­däck satt en gubbe med en liten flicka bredvid sig. Och på bänken bredvid flickan stod en fågelbur med en korp i. En livslevande korp! Det satte fart på Pelle. Ty han älskade alla slags djur, allt som levde och rörde sig, flög eller kröp under himmelens fäste, alla fåglar och fiskar och fyrfotingar. 'Små trevliga små djur' kallade han dem allesammans, och dit räknade han också grodor och getingar, gräshoppor och skalbaggar och andra småkryp.

Men just nu fanns där alltså en korp, en livslevande korp!

Den lilla flickan log ett älskligt, tandlöst leende mot honom när han stannade framför buren.

"Är det din korp", frågade han och stack in ett pekfinger mellan spjälorna för att om möjligt klappa korpen lite. Det skulle han inte ha gjort. Korpen högg efter honom och han drog kvickt tillbaka handen.

"Akta dej för Hoppiland-Kalle", sa flickan. "Ja, det är min korp ... det är det väl, morfar?"

Gubben bredvid henne nickade.

"Visst! Visst är det Stinas korp", förklarade han för Pelle. "När hon är hos mej på Saltkråkan åtminstone."

"Bor ni på Saltkråkan", sa Pelle förtjust. "Det ska jag också göra i sommar. Pappa och vi ska bo på Saltkråkan, menar jag."

Gubben tittade intresserat på honom.

"Jaså, minsann. Då är det väl ni som har hyrt i gamla Snickar-gården då?"

Pelle nickade ivrigt.

"Ja, det är vi. Är det trevligt där?"

Gubben la huvudet på sned och såg ut att tänka efter. Sedan gav han till ett litet lustigt skrockande skratt.

"Visst! Visst är det trevligt. Beror på hur man tycker förstås."

"Hur så", sa Pelle.

Gubben skrockade till igen.

"Ja, antingen tycker man om när det regnar in genom taket eller gör man det inte."

"Eller gör man det inte", kom det som ett eko från flickan. "Jag gör det inte."

Pelle blev lite fundersam. Det här måste han nog berätta för pappa. Men inte just nu. Just nu måste han titta på korpen, det var alldeles nödvändigt. Den där Stina ville gärna förevisa honom, det märktes. Det var nog roligt att ha en korp som folk kom och ville titta på, allra helst en stor pojke som han själv. Och visserligen var Stina bara en liten jäntunge, högst fem år, men för korpens skull var Pelle villig att göra henne till sin lekkamrat för sommaren eller i varje fall tills han hade hittat någon bättre.

"Jag kan komma och hälsa på dej nån dag", sa han nådigt. "I vilket hus bor ni?"

"I ett rött", sa Stina, och det var ju alltid en ledtråd men heller inte stort mer.

"Du kan fråga var gubben Söderman bor", sa hennes morfar, "för sir du, det vet varenda människa."

Korpen skränade hest i sin bur och verkade orolig. Pelle försökte om igen sticka in ett finger till honom och om igen högg korpen efter honom.

"Han är klok, må du tro", sa Stina. "Klokast i världen säjer mor­far."

Det tyckte Pelle var skryt. Varken Stina eller hennes morfar kunde väl veta vilken fågel som var klokast i världen.

"Min farmor har en papegoja", sa Pelle. "Och hon kan säja 'Far ända in i baljan'!"

"Vad är det för svårt med det", sa Stina. "Det kan väl min farmor också."

Då gapskrattade Pelle.

"Det är väl inte farmor som säjer det heller. Det är papegojan vetja!"

Stina tyckte inte om att man skrattade åt henne. Nu blev hon för­närmad.

"Då ska du säja det då, så att man förstår det", sa hon buttert. Sedan vände hon på huvudet och tittade ihärdigt ut över relingen, hon ville inte prata med den där dumma pojken mer.

"Hej då", sa Pelle och stack i väg för att ta reda på sin egen kringspridda familj. Han hittade Johan och Niklas uppe på övre däck, och så fort han såg dem, visste han att något var på tok. Båda två verkade så bistra att Pelle blev ängslig - hade han gjort något som han borde ha dåligt samvete för?

"Vad är det", frågade han oroligt.

"Titta där", sa Niklas och pekade med tummen. Och då såg Pelle. Lutad mot relingen en bit längre bort stod Malin och bredvid henne en lång ung man i ljusblå polotröja. De pratade och skrattade, och han med polotröjan tittade på Malin, deras Malin, som om han helt plötsligt hade hittat en liten fin guldklimp där han minst hade väntat det.

"Så nu är det färdigt igen", sa Niklas. "Jag trodde det skulle bli bättre, när vi kom bort från stan."

Johan skakade på huvudet.

"Jo, det kan du inbilla dej! Du kan sätta Malin på en liten kobbe mitt ute i Östersjön och inom fem minuter kommer det en kille sim­mande och ska nödvändigt upp på just den kobben."

Niklas blängde på polotröjan.

"Tänk att man inte kan få ha sin egen syster i fred! Man borde sätta upp en sån där skylt bredvid henne ... 'Ankring förbjuden'! "

Sedan tittade han på Johan och de småskrattade båda. Det var ju inte riktigt på allvar som de protesterade när någon kom och började uppvakta Malin, vilket enligt vad Johan påstod hände ungefär en gång i kvarten. Inte riktigt på allvar, ändå fanns där trots allt en liten hemlig ängslan hos dem - tänk om Malin en vacker dag gick och förälskade sig så pass att det slutade med förlovning och gifte och sånt där!

"Hur skulle vi klara oss utan Malin", brukade Pelle säga och det var vad de tänkte och kände allesammans. Ty Malin var familjens ankare och stöttesten. Ända sedan deras mor dog, när Pelle föddes, hade hon varit som en mamma för alla pojkarna Melkerson, Melker inberäknad. En späd och barnslig och ganska olycklig liten mamma de första åren men undan för undan allt mer kapabel att 'snyta och tvätta och skälla och baka bullar' - det var så hon själv beskrev vad hon höll på med.

"Men du skäller bara när det verkligen behövs", försäkrade Pelle alltid. "För det mesta är du len och god och snäll som en kanin."

Tidigare hade Pelle inte förstått varför Johan och Niklas ogillade Malins kavaljerer. Han hade varit alldeles trygg och säker på att Malin var något som i all evighet skulle tillhöra familjen Melkerson, hur många polotröjor som än kretsade omkring henne. Det var Malin själv som utan att veta det gjorde slut på hans lugn. Och det hände en kväll när Pelle låg i sin säng och försökte somna. Det gick inte, för Malin sjöng för full hals i badrummet strax intill. Hon sjöng en visa som Pelle aldrig hade hört förr, och några ord i den visan träffa­de honom likt ett klubbslag, där han låg.

"Som just har tatt studenten och gift sej och fått barn..." sjöng Malin utan att ana vad hon ställde till.

"Som just har tatt studenten" ... ja, men det var ju det Malin hade gjort! Och sedan ... sedan var det förstås bara att vänta på resten! Pelle började svettas, där han låg. Nu förstod han hur det skulle bli, tänk att han inte hade begripit det förut! Malin skulle gifta sig och försvinna, de skulle bli ensamma med bara tant Nilsson som kom fyra timmar om dagen och sedan gick sin väg.

Det var en outhärdlig tanke och Pelle rusade förtvivlad in till sin far.

"Pappa, när ska Malin gifta sig och få barn", frågade han med darrande röst.

Melker höjde förvånad ögonbrynen. Han hade inte hört att Malin hade några planer i den vägen, och han förstod inte att det för Pelle var en fråga om liv och död.

"När ska det bli", envisades Pelle.

"Om den dagen och den stunden veta vi intet", sa Melker. "Det är inget som du behöver grubbla på, min lille kille."

Men grubblat hade Pelle gjort sedan dess, inte varje stund, inte ens varje dag, men med jämna mellanrum, när det fanns särskild anledning. Som just nu till exempel. Pelle glodde bort mot Malin och polotröjan. De höll visst på att säga adjö åt varann som tur var. Polotröjan skulle tydligen av vid nästa brygga.

"Hej då, Krister", ropade Malin, och polotröjan ropade tillbaka:

"Jag tittar över med motorbåten nån dag och ser om jag kan hitta dej."

"Det tycker jag du ska ta och låta bli", mumlade Pelle argt. Och han bestämde sig för att be pappa sätta upp en sådan där skylt som Nik­las hade talat om: 'Ankring förbjuden' skulle det stå på Snickargårdens brygga, det skulle Pelle se till.

Det hade nog varit lättare att få ha Malin i fred, om hon inte varit så söt, det förstod Pelle. Inte för att han hade tittat efter så noga, men han visste att hon var söt. Det sa alla människor, de tyckte det var vackert med ljust hår och gröna ögon, sådana som Malin hade. Det tyckte nog han med polotröjan också.

"Vad var det där för en vidring", frågade Johan när Malin kom fram till dem.

Malin skrattade.

"Ingen vidring alls. En som jag träffade på Bosses studentskiva. Rätt så trevlig."

"En specialvidring", sa Johan hårdnackat. "Honom ska du akta dej för, skriv opp det i din dagbok."

Malin var inte för inte dotter till en författare. Hon skrev hon också, men bara i sin hemliga dagbok. Där förde hon in sitt hjärtas tankar och drömmar och dessutom alla pojkarna Melkersons bedrif­ter, även Melkers. Hon brukade hota dem med det där:

"Vänta bara tills jag låter trycka min hemliga dagbok. Då blir ni avslöjade allihop in på bara skinnet."

"Haha, du blir nog avslöjad själv allra värst", försäkrade Johan. "För du är väl noga med att föra in alla dina schejker i tur och ordning ?"

"Gör ett register, så du inte hoppar över nån i hastigheten", före­slog Niklas. "Per XIV Olof, Karl XV Karlsson, Lennart XVII och Åke XVIII. Det kan bli en liten snygg regentlängd, om du får hållas."

Och just nu var både Johan och Niklas övertygade om att han i polotröjan skulle bli Krister XIX.

"Jag skulle bra gärna vilja veta, hur hon beskriver honom i sin dagbok", sa Niklas.

"Specialvidring med snaggat hår och egenkär uppsyn", föreslog Johan. "Allmänt lös och otrevlig."

"Jo, det kan du inbilla dej att Malin tycker", sa Niklas.

 

Men Malin skrev inte ett ord om Krister XIX i sin dagbok. Han hoppade av vid sin brygga utan att lämna några spår i hennes sinne. Och bara en kvart senare hade Malin ett mycket mer uppskakande möte som kom henne att glömma allt annat. Det var när båten stä­vade in mot nästa brygga och hon första gången såg Saltkråkan. Om det mötet skrev hon i dagboken:

 

Malin, Malin, var har du varit så länge? Den här ön har legat och väntat på dig, lugnt och stilla har den legat här ute i havsbandet med sina rörande små sjöbodar, sin gamla bygata, sina gamla bryggor och fiskebåtar och med all sin hjärtslitande skönhet, och du har inte ens vetat det, är det inte hemskt? Jag undrar vad Gud tänkte, när han gjorde den här ön? 'Jag vill ha lite blandning' tänkte han nog. 'Kargt ska det vara, skrovliga grå klippor vill jag ha. Vänt ska det vara, gröna träd, ekar och björkar, blomsterängar och blomstersnår, jo, för jag vill att hela ön ska flyta av skära törnrosor och vit hagtorn i stora drivor den junidag om tusen millioner år, när Malin Melker son kommer dit.' Ja, kära Johan och Niklas, jag vet vad ni tänker, om ni tjuv­läser det här, men det låter ni bli: Får man vara så inbilsk? Nej, jag är inte inbilsk, jag är bara glad, förstår ni, för att Gud hittade på att göra Saltkråkan just så här och inte annorlunda och för att han sen hittade på att lägga ner den som en juvel längst ute i havsbandet, där den har fått vara i fred och förbli sig lik ungefär som han hade tänkt den och för att jag har fått komma hit.

 

Melker hade sagt:

"Ni ska få se att varenda kotte är nere på bryggan för att titta på oss. Vi kommer att göra sensation."

Riktigt så blev det inte. Det hällregnade när båten la till, och på bryggan stod en enda liten människa och en hund. Människan var av kvinnokön och ungefär sju år. Hon stod stilla, liksom uppvuxen ur bryggan, regnet sköljde över henne men hon rörde sig inte. Man kunde tro att Gud gjorde henne på samma gång som ön, tänkte Malin, och ställde henne där, att vara öns härskarinna och väktare till evig tid.

 

Så liten har jag aldrig känt mig, skrev Malin i dagboken, som när jag inför det barnets ögon måste gå över landgången i strömmande regn och fullastad med prylar. Hon hade en blick som liksom såg allt. Jag tänkte, att det där måste vara Saltkråkan själv och blir vi inte accepterade av den ungen, så blir vi aldrig accepterade här på ön. Därför sa jag inställsamt som man gör till små barn: "Vad heter du?"

"Tjorven", sa hon. Bara en sån sak! Kan man verkligen heta Tjorven och se så majestätisk ut?

"Och din hund", sa jag.

Då tittade hon mig stadigt in i ögonen och frågade lugnt:

"Vill du veta om det är min hund eller vill du veta vad han heter?"

"Bägge sorterna", sa jag.

"Det är min hund och han heter Båtsman", sa hon, och det var som om en drottning nedlät sig att presentera sitt favoritdjur. Vilket djur förresten! Det var en S:t Bernhardshund, den största jag har sett i mitt liv. Han var majestätisk på samma sätt som sin matte och jag började tro att alla varelser på den här ön var av samma slag och skyhögt överlägsna oss små stackare från stan. Men då kom där en vänlig själ ångande — det visade sig vara öns handelsman, och han var visst gjord efter vanliga mänskliga mått, för han hälsade så snällt på oss och önskade oss välkomna till Saltkråkan och talade om att han hette Nisse Grankvist utan att vi behövde fråga honom. Men sen yttrade han något förvånansvärt.

"Gå hem, Tjorven", sa han till det majestätiska barnet, tänk att han tordes och tänk att han var far till ett sådant barn! Men det hjälpte inte mycket.

"Vem har sagt det", frågade ungen strängt. "Har mamma sagt det?"

"Nej, det är jag som säjer det", sa hennes far.

"Då gör jag det inte", sa ungen. "För nu ska jag ta emot båten."

Och handelsmannen skulle ta emot varorna från stan och hade väl inte tid att ta itu med sin uppnosiga dotter, för hon stod kvar där i regnet, medan vi samlade ihop allt vårt pick och pack. Vi var nog en ömklig syn just då, och inget undgick henne. Jag kände hennes ögon i ryggen, när vi lufsade i väg mot Snickargården.

Och där fanns fler ögon än Tjorvens. Bakom gardinerna i alla fönster i alla hus längs bygatan fanns det ögon som följde vår blöta karavan - kanske vi gjorde sensation i alla fall som pappa hade sagt. Han började bli lite betänksam nu, kunde jag se. Och bäst som vi gick där och när det forsade ner som allra värst, sa Pelle:

"Pappa, vet du om att det regnar in genom taket i Snickargården?"

Då tvärstannade pappa mitt i en vattenpöl.

"Vem säjer det", frågade han.

"Gubben Söderman", sa Pelle, och det lät som om han talade om en gammal bekant.

Pappa försökte verka oberörd.

"Jaså, det säjer gubben Söderman, vem nu denna förträffliga olyckskorp kan vara. Och det vet förstås gubben Söderman - tänk att inte agenten nämnde ett ord om det då!"

"Gjorde han inte det", sa jag. "Sa han inte att det var ett trivsamt gammalt sommarnöje, särskilt när det regnar, för då får man en sån liten tjusig swimming pool i storstugan."

Pappa gav mig en lång blick och svarade inte.

Och sedan var vi framme.

"Goddag, Snickargården", sa pappa. "Får jag presentera familjen Melkerson — Melker och hans stackars små barn."

Det var ett rött tvåvåningshus, och när man såg det, tvivlade man inte på att det kunde regna in genom taket. Men jag tyckte om det i alla fall. Jag tyckte om det från första början. Pappa däremot var livrädd nu, det märktes — jag vet ingen som svänger mellan olika humör så kvickt som han. Han stod stilla och glodde missmodigt på sommarnöjet som han hade hyrt åt sig och sina barn.

"Vad väntar du på", sa jag. "Det blir inte annorlunda."

Då tog han mod till sig och så gick vi in.

© Saltkråkan AB