Plötsligt gal en tupp någonstans i närheten. Jag drabbas av ett märkligt lyckorus. Någonting försätter mig i ett tillstånd som måste ha varit för länge sedan, och slungar mig tillbaka till en gård nånstans i barndomslandet. Det kan inte vara en estnisk bondgård som väcker denna känsla, eller kan det? Snarare är det väl mina första barndomsår i Sverige, i skogen, i närheten av de svenska gårdarna, de första besöken i svenska bondkök, mjölk och nybakade bullar, vänlighet och värme, och förundran inför det främmande. En tupp. Kan denna tupp vara en madeleinekaka som återuppväcker en känsla från barndomen hos mig? Men det är väl ändå luktsinnet som ger den mest direkta förbindelsen till våra bortglömda landskap? Eller som jag en gång läste hos Fernando Pessoa: Luktsinnet är som ett särskilt sätt att se. Det framkallar sinnliga landskap ur det som bara är en skiss i vårt undermedvetna.
Den speciella doften av salt och ruttnande tång kan återföra mig till Västkusten, och jag hamnar alltid på barndomens bondgårdar, när jag känner den friska lukten av färsk dynga.
Men vad som än framkallar ett sådant ofrivilligt minne, så slår det ner som en oförklarlig lyckokänsla, det står och vibrerar, ryttlar likt en duvhök i luften, för att sedan göra en störtdykning ner i barndomslandskapet: Här har jag varit förr! I skogen, inne i den djupa estniska skogen, där jag sitter tillsammans med några författarkollegor på en trästock i en glänta och hör en tupp gala, känner jag lukten av dynga i näsborrarna, och blir plötsligt så lycklig.
Eller en senare resa, den senaste sommarturen till öarna, till Saaremaa och Hiiumaa? Detta plötsliga igenkännande, oförklarligt, omöjligt och ändå …
Jag hade länge drömt om dessa öar, de hade ingått i sångerna och sagorna, Saaremaa som betyder Öland, men döptes till Ösel på svenska, ett ord som etymologiskt också blir till Öland; sången Meie isad ja emad on saarlased, våra fäder och mödrar är ölänningar, havets vindar är deras lekkamrater, ett sus av vind och hav som går genom namnet Saaremaa, jag visste att det var något speciellt med det namnet, med den ön, men inte vad, inte förrän min moster påminde mig om det, den sommaren på släktträffen på Kerstis föräldragård, som hon ”fått tillbaka” på grannön Hiiumaa, svenskarnas Dagö, denna fantastiska gård som under sovjettiden hade fått tjänstgöra som rekreationscenter för partifolk, hon hade fått den tillbaka med tillhörande tennisbana och dansbana och jättebastu; vi satt vid ett långbord och åt och min moster berättade då att båten hade utgått från Saaremaa, vår flyktbåt hade avgått från ett ställe på öns nordvästkust. Då förstod jag vad det var. Det var denna kust, denna bild som jag har burit med mig; en vit kalkstensstrand som stupar brant ner i de oroliga vågorna, en bild som jag senare återsett i mytiska etsningar av den estniske konstnären Kaljo Põllu, och drabbats av en känsla: här har jag varit förr! En kust som jag också hade sökt en gång tidigare, när min man och jag var på en av dessa första bilturer genom det nyöppnade landet, vi åkte längs nordkusten på fastlandet, jag hade fått för mig att det var där flykten hade börjat, slarvigt, utan att riktigt komma ihåg barndomens alla berättelser eller ta reda på fakta ordentligt.
Vid jakten efter nordkustens kalkstensklippor, de som vetter mot Finland, hade vi först haft en del svårigheter att finna dem, minns jag. Stora partier av kusten var avspärrade, de befann sig fortfarande inom militärt område. Men en gång stod vi faktiskt och tittade ner från en klippkant, såg det vita snittet genom berggrunden störta brant ner mot en smal strandremsa och försvinna i ett hav, som den dagen höll sig järngrått och strängt. Ett sting av igenkännande högg till i mitt hjärta även den gången: Här har jag varit förr!
Naturligtvis kan jag inte ha något eget minne av det, ingen verklig flashback, jag var ju bara ett år, men denna mytiska bild har ändå funnits präglad i mig som i ett mynt. Framsidan: hemlängtan, baksidan: resan bort, flykten. Det måste ha varit denna landremsa, detta branta snitt, som var det sista vi såg när vi släppt taget om hemlandets kust och gav oss av i det ovissa.
Ett svartvitt fotografi ligger framför mig: Jag är ganska liten och står rundkindad, med basker på huvudet och klädd i min lilla mörkblå sammetskappa framför en roddbåt som dragits upp på land. Men det kan inte ha varit den vi flydde i. Vi var ju trettiosju stycken i båten, det var en nybyggd motorbåt. Jag hade en gång en båt... det var så länge sen... så länge sen. Jag skulle också kunna säga: Jag hade en gång ett land... ett land som givits mig en gång i myternas tid. Jag hade också ett folk, och det var ett folk som var det duktigaste, flitigaste och smartaste av alla folk, ett folk som hade humor, ja, som bevarat sin humor genom alla svårigheter och lidanden och som kunnat använda den som vapen mot övermakten. Det hade sina sånger, det hade sina sånger och sagor och sin humor, men det hade också sin gråt. Flyktingar var det namn vi gav oss själva, hur många gånger fick jag inte höra att vi var flyktingar ... flykten ... alltid denna flykt.
*
Flykten. En rekonstruktion, ett hoplappande av berättelser och hågkomster som jag hade fått lyssna till när jag var liten, mina egna intryck av dessa ur mitt barnperspektiv – i barndomen hade jag hört det så många gånger att jag hade slutat lyssna och det fanns stora luckor – och senare intervjuer som mina systrar och jag försökte göra med våra föräldrar medan pappa ännu levde, och som jag fick pussla ihop till ett slags story:
Efter de stora bombningarna av Tallinn, hade mamma och jag evakuerats till Vigala tillsammans med mormor, moster Hilda, min kusin Rein och hans farmor. Pappa och morbror Benno var kvar i Tallinn. Den 21 september, som var min ettårsdag, var en torsdag. På eftermiddagen kom pappa med morbror och hans syster från Tallinn för att fira den. Stämningen var orolig och man pratade om att en massa folk flydde ut till havs västerut och att tyskarna drog sig tillbaka från östfronten. De som kom till födelsedagen hade själva sett och hört det i Tallinn och på vägen till Vigala. Efter maten var det redan mörkt och alla gick ut på gården. Där såg de ett blixtrande krigssken från Tallinns håll.
På fredag förmiddag ville morbror och en annan man åka tillbaka till Tallinn för att se vad som hade hänt, men inte långt från Vigala mötte de flyktingar som berättade att ryssen redan var i Tallinn. Så de vände tillbaka.
Pappa hade fått nys om några som byggde en båt i skogen och han hjälpte dem med att köra ägarnas bagage. Han hade också hjälpt till med att ordna material som behövdes och som inte gick att få tag på, sådant som spik, en begagnad motor och annat. Han var mobiliserad – det betydde att han var inkallad och att det var tyskarna som hade tvingat in honom i krigstjänst – fast han slapp kriga och skulle ha hand om arméns förråd i Tallinn. Det var där han fick tag på materialet.
I Vigala bad man honom också köra den som skulle vara kapten på båten till en läkare, för han hade skadat sin hand. Kaptenen hette Viibus, det var honom som vi sedan ibland brukade besöka i hans villa på Hisingen, men först hade Viibus sagt till pappa att han hette något annat. Han hade försökt fly redan ett år tidigare och tagits tillfånga av tyskarna ute till havs och satts i fängelse i Riga, men så hade han lyckats fly och ta sig tillbaka genom skogarna till sitt föräldrahem. Nu ville han hålla det hemligt att han var här, berättade pappa.
På lördagen fortsatte pappa med att hjälpa båtägarna. Här brukade mamma avbryta pappa: Moster Helmi, som också bodde med oss, och hade fått arbete som telefonist i växeln på järnvägsstationen, kom vid ett-tiden och sa att nu svarade ryssen redan på anrop i telefon, bara ett tiotal kilometer från Vigala. Vid sextiden på kvällen kom mamma med mjölk från Vigala herrgård, som hon hade fått köpa mot mitt ransoneringskort.
En gång när mamma hade gått där på vägen och släpat på en tung mjölkkanna, med mjölk som hon hade hämtat på herrgården åt mig, då hade en lastbil kört förbi med glada, festande människor på flaket. De vinkade åt henne. Bland dem var pappa. De stannade inte och tog upp henne, de bara vinkade och for förbi.
Men den här gången kom pappa och mötte henne i uniform, de gick utmed järnvägen, och han berättade att de hade fått plats på båten som hade byggts i hemlighet. Mamma ville inte åka. Hon ville inte lämna mormor. Pappa sa att hon fick välja, han skulle åka ändå.
Här brukade mamma alltid skjuta in: när hon en gång ängslig och bekymrad gick där vid järnvägen hade hon haft mig i famnen, och då hade hon plötsligt känt en sådan ro.
Vid åttatiden på kvällen kom pappa tillbaka och berättade att moster Hilda och morbror Benno också hade fått plats på båten, för att morbror Benno kunde skaffa en lastbil som skulle köra den till Kasari. Då bestämde mamma sig för att åka med. Och de började packa. De som ägde båten hade själva väldigt många saker, men de andra fick inte ta med sig så mycket.
De fick ta det som de hade på sig och lite ombyte. Mamma gjorde ett knyte av en filt som hade vävts på pappas föräldragård, med blå-svart-vitt mönster. Där lade hon mitt vaddtäcke och min kudde och alla de kläder som jag hade som ett- åring, bland annat min lilla setu-folkdräkt med mörkblå kjol och vit blus med röda broderier. Så lade hon ner två lakan, två örngott och två handdukar, lite underkläder och ett par av pappas skjortor. Själv tog hon med sin fina vinröda klänning med svarta sammetsapplikationer. Den var ny och hon hade fått tillstånd att köpa tyget när hon väntade mig, för att få sig ett vidare plagg. Pappa hade skaffat tyget med hjälp av sina kontakter. Men hon hade inte sytt någon mammaklänning av det utan gått med mormors klänning, och i stället låtit sy sig en ny, snygg av tyget. Jag tyckte alltid att vinröda klänningar var det finaste man kunde tänka sig. Mamma tog också med sig sin benvita bröllopsklänning, där hon själv hade broderat en bred ljusblå bård med folkdräktsmönster i nederkanten, och som hon först hade haft till den sista sångfestivalen. Och så lade hon ner sin svarta sammetshatt och ett par gula torskskinnskor, som min syster och jag båda ville ärva.
När hon reste hade hon på sig ett par mörkblå långbyxor av trikåstickat ylle, som hon hade haft på läger när hon hade varit ledare för ”hemdöttrarna”, som var nästan som flickscouterna, fast ännu mer fosterländska. Hon hade också haft mormors vadderade vinterkappa. Hennes egen hade varit för smal och tunn och mormor hade trugat på henne sin. Mamma hade fortfarande dåligt samvete för det; vad kunde mormor gå i nu när det blev kallt! Pappa hade bytt om från militäruniform till kostym och ytterrock.
Så tog de med sig en liten fanértunna, ”tumba”, där mormor hade lagt ner en saltad skinka som pappa hade skaffat, och två liter smält smör i en aluminiumkastrull, ifall vi inte skulle få någon mat på vägen. De hade också med sig en aluminiumgryta, som det låg lite torrskaffning och bröd i. Det gick åt under de sex dagar vi fick vänta på att ge oss av. Men smöret varade ända till flyktinglägret i Stockholm, till mammas födelsedag i oktober när de kunde ha stekt potatis som festmåltid. Stekt potatis, då var det fest!
Pappa hade en portfölj och en ryggsäck av kanvas. Där lade mamma ner alla dokument, sina betyg och smycken, bland annat mormors halsband med lila ametister, som jag skulle ha, och så en del silverbestick, som man kunde byta mot mat (och som fortfarande finns kvar hos mamma).
Alla tog hastigt farväl av mormor: Till våren är vi tillbaka! Då vinner engelsmännen och amerikanerna och då blir Estland fritt igen! Mamma brukade alltid få tårar i ögonen när hon berättade om avskedet och säga: - Vad kunde mormor ha känt när hon gick tillbaka och såg Enels tomma säng!
Vid elvatiden på lördagskvällen reste mamma och jag och moster Hilda och min kusin Rein som var två år iväg med pappa i en bil av märket Adler. Pappa hade själv en Hanomag, men den hade han gett till några män för att gömmas i skogen. Pappa hade också haft hand om arméns bilar. Där hade han fått låna Adlern. Morbror Benno hade åkt med lastbilen till båten. Ryssarna var inte långt borta.
Pappa körde iväg med Adlern. Han var trött och bad moster Hilda och mamma prata hela tiden, så att han inte skulle somna vid ratten. Han hade inte sovit på flera dygn, sträckan från Vigala och dit de skulle, Kloostrimõisa i Matsalubukten, var cirka fyrtio kilometer. En gång körde han i diket och fick inte upp dörrarna. Då kom det två soldater och en flicka och lovade hjälpa dem om de fick åka med. En satte sig bak, en stod på fotsteget och en satt på motorhuven, de fick åka med släckta lyktor. Så mötte de några estniska soldater som frågade vart de var på väg, och pappa sa att han bara skulle köra familjen till något ställe lite längre bort. De fick åka vidare och blev av med soldaterna och flickan som följt med ett stycke. Klockan var halv ett på natten när de kom fram. Pappa satt och festade med de andra karlarna på båten, mamma sov med mig i ett skjul. Sprit var det gott om, sa mamma.
Båten var elva meter lång och tre-fyra meter bred. Den hade byggts i en lada i skogen och aldrig varit i sjön, och tog kraftigt in vatten när den sattes i. Det torra virket hade inte svällt, vattnet sipprade in mellan bräderna och till sjöss fick man pumpa ut vatten hela tiden. Motorn var en gammal använd Struck från en fiskebåt i Pärnu. Man hade visst fått ge en stor gris för den.
Dagen innan hade båten körts med lastbilen till Kasari. Nu på söndag förmiddag kördes den över ängarna till Matsalu, där den sjösattes. Vid båten låg en mindre båt. Det var meningen att ifall flykten med den stora båten skulle misslyckas, så skulle åtta-tio karlar fly med den lilla. Innan man kom iväg dök det upp nio-tio mobiliserade estniska soldater som tvingade sig på och ville följa med. Tre av dem fick plats på den stora båten medan resten fick överta den lilla. Vad det blev av dem senare var det ingen som visste.
Man provade att köra båten under dagen. På eftermiddagen gick alla ombord och åkte i en timme tills det blev mörkt, de var rädda för de tyska gränsvakterna. Så de lade ut från Matsaluviken där det fanns ett stort vassområde. I vassen syntes inte båten. Från början fanns det trettiosex personer ombord, jag var den yngsta.
Under natten åkte de längs ett sund, ända tills motorn började krångla. Det hade också blåst upp till storm. Männen fixade med motorn, pappa hade feber. Båtägarna hade en hel lastbilslast med bagage, bland annat en lättviktsmotorcykel. Man hade inget ankare, så de fick ta motorcykeln och hiva i den som ankare när båtmotorn stannade. Så passerade en tysk gränsvaktsbåt, som ville ta med dem till Hiiumaa, men kaptenen envisades med att han skulle till Saaremaa. Efteråt kom det fram varför, för där hade han sin ”pruut”, sin fästmö, som han ville ta med. När de andra vägrade ta den omvägen, sa han att då kunde de styra själva, så det fick bli som han ville.
Jag visste vem hans fästmö var, vi brukade ofta åka och hälsa på tant och farbror Viibus i deras villa. Tant Silvi låg alltid på sin balkong och solbadade, hon var väldigt brun och modern. Och så tyckte tant Silvi om att lyssna på en neger som hette Louis Armstrong och spelade jazz. Jag tyckte det lät fint när han spelade trumpet men inte när han sjöng. Farbror Viibus brukade bli glansig i ögonen när pappa och han drack snaps och då ville han alltid känna Talvi på hullet, Talvi hade mer hull än jag. Nu var han styrman på stora oljefartyg som åkte långt bort till andra länder. Tant Silvi var hemmafru och tio år yngre än han.
Vi kom till Panga på Saaremaa och gränsvakterna fick sprit som tack för hjälpen och började dricka tillsammans med två av soldaterna som kommit med. Morbror Benno låg gömd i den stora båten på natten, och där hörde han hur en av de estniska soldaterna pratade på tyska och i fyllan föreslog en tysk gränsvakt att de skulle stjäla bensinen från flyktbåten och dra iväg med den snabba gränsvaktsbåten, men tysken svarade korthugget och det blev inget av den planen. De andra sov i höet på loftet till en lada på någon bondgård.
Vi fick stanna på Saaremaa i fem dagar. På måndag morgon kom ett tyskt militärfordon med soldater som riggade upp kulsprutor mot båten. Pappa var förkyld och trött och sov fortfarande på loftet och var inte på båten. De tyska soldaterna letade igenom den och tog alla vapen de hittade, fast en gubbe hade gömt sitt i en smörbytta och det hittade de inte. De letade också efter soldater och tog med sig farbror Männiste och två andra.
Så upptäckte man att det var något som var trasigt i motorn och det tog flera dagar att fixa det. Kvinnorna gick omkring med barnen och lagade mat i bondens kök. Alla bidrog med det de hade och en dag kokades det soppa på skinkan som mamma och pappa hade haft med sig. Under tiden kom det några andra till. En man kom med häst och vagn som han gav till en av båtägarna, och han bytte det mot ett ankare, ett segel och en järnkätting, och så fick den mannen också följa med. Och sen kom det en annan, som mamma och pappa kände, och som gav båtägaren ett fickur av guld och också togs med. ”Det var hans fars fickur som de tog”, brukade mamma säga lite anklagande. I sista minuten kom farbror Männiste tillbaka, han hade lyckats fly från de tyska soldaterna. Han var en av ungkarlarna som brukade komma hem till oss och dricka snaps med pappa. Nu var vi trettiosju på båten tillsammans med kaptenens fästmö. Motorcykeln blev kvar.
På fredagen den 29 september drog det ihop sig till storm. Det sades att ryssarna närmade sig och att fastlandet redan var erövrat. De beslutade sig för att åka, trots att fiskarhustrurna varnade dem mot att ge sig ut med kvinnor och barn i det vädret. Man väntade sig att stormen skulle öka. Några andra som hade åkt ut hade vänt tillbaka. Klockan kvart i sex på eftermiddagen började de åka från Saaremaa. Mamma mindes att hon varken var rädd eller ledsen, bara allvarlig inför ödet.
Det fanns sjökort och kompass ombord, så de slapp göra som någon gammal sjöman hade sagt: "Dra bara på västerut, Sverige är ett långt land, ni lär inte missa det!" De tog sikte på Stockholm. Kvinnor och barn och flera av männen var under däck och man satt tätt packade, direkt på golvet. Det fanns ingen som helst inredning i båten. I ett hörn fanns en hink att kissa och bajsa i. Mamma blev våldsamt sjösjuk och kunde inte sköta om mig, men tant Kull hjälpte henne och tog hand om både mig och Rein, som båda var sjösjuka. Jag kunde säga "uua, uua" och det betydde dricka på mitt babyspråk.
De hade haft vatten och bensin i mjölkkannor, men av misstag hällde någon vatten i motorns bensintank. Då blev de tvungna att tappa ut tanken direkt på durken och alla började må illa av ångorna. Männen fick pumpa och blev illamående och trötta och ville sluta, men kaptenen hotade dem med sin Browning och ropade uppifrån luckan: – Jag skjuter den som vägrar, ska kvinnor och barn gå under för er skull!, och då fortsatte de att pumpa. Alla mådde illa utom en gubbe som åt fläsk och drack brännvin hela tiden. Vågorna var som berg utanför.
Sent på lördag kväll syntes ljus från den svenska kusten. Kaptenen stod vid rodret och nickade till ibland. Men pappa började piggna till när han såg ljusen från land och nu ville han till varje pris komma fram. Så han ställde sig bredvid kaptenen och hostade och harklade varje gång han nickade till, så att han vaknade. Jag fattade aldrig varför han inte bara hade kunnat knuffa till honom, det var ju farbror Viibus, men pappa sa att det kunde han inte, för han var ju Kapten. Båten kajkade fram och tillbaka utanför kusten hela natten, för kaptenen vågade inte styra in, eftersom det var svårt att navigera i det dåliga vädret. Man hade kunnat åka på grund eller krossas mot klipporna på stranden.
På söndag morgon kom en båt från den svenska kustbevakningen och lotsade in oss till Korsö utanför Sandhamn. De tog alla skjutvapen som fanns kvar, utom det som var gömt i smörbyttan. Vid kajen låg Salmi, som var ett lastfartyg som skulle frakta sårade till Tyskland, men i stället kom det med flyktingar från Estland. Där togs vi ombord och alla gavs en sovplats och fick övernatta ombord. Det var femhundra personer från olika båtar där.
Det fanns en båt som skulle återvända till Estland och mamma och moster Hilda försökte sända med ett brev till mormor om att de lyckligen hade nått land, ”man tog väl emot oss och gav oss choklad att dricka!”, men det brevet nådde aldrig fram.
Jag var genomblöt, mitt täcke och min kudde var fuktiga, och mamma var bekymrad över mina kläder. Men hon och kaptenen gick till lottorna och där fick mamma babykläder åt mig. De serverades varm choklad, som de inte smakat på fyra år! De fick också smörgås, men brödet var sött och först trodde de det var kaffebröd. Och så fick de söt blodpudding, och då måste pappa spotta. Det var det äckligaste han någonsin fått. Det kunde han inte få ner. Pappa hade järnmage och kunde äta spik om det var så, men blodpudding, det gick bara inte, i varje fall inte söt, med russin i!
Men annars var de tacksamma och så lyckliga över att äntligen ha kommit fram! Att de hade sluppit hamna bakom den där järnridån, som sedan drogs ner.
*
©Enel Melberg, 2026
På ei av dei første reisene mine tilbake til Estland etter at landet blei sjølvstendig, sit eg på ein stokk i ei glenne i skogen og er forvirra, utsliten av altfor mange inntrykk eg har fått på vegen hit. Og fordi dei svenske forfattarkollegaene eg har teke med hit, forstår så lite av heimlandet mitt. Mi eiga splitting.
Plutseleg gjel ein hane ein stad nær ved. Eg blir fanga inn av ein merkeleg lykkerus. Noko set meg i ein tilstand som må ha funnest for lenge sidan, og slynger meg tilbake til ein gard ein eller annan stad i barndomslandet. Det kan ikkje vera ein estisk gard som vekker denne kjensla, eller kan det det? Snarare er det dei første bardomsåra mine i Sverige, i skogen, nær dei svenske gardane, dei første besøka på svenske bondekjøkken, mjølk og nybakte bollar, dei vennlege og varme menneska og forundring overfor det framande. Ein hane. Kan denne hanen vera madeleinekaka som vekker opp i meg ei kjensle frå barndommen? Men er det ikkje luktesansen som gjev oss den mest direkte kontakten med dei glømde landskapa våre? Eller som eg ein gong las hos Fernando Pessoa: Luktesansen er som ein eigen måte å sjå på. Den framkallar mentale landskap frå det som berre er ei skisse i undermedvitet vårt.
Den spesielle lukta av salt og rotnande tang kan føra meg tilbake til vestkysten, og eg hamnar alltid på barndommens gardar når eg kjenner den friske lukta av fersk kumøkk.
Men same kva det er som framkallar eit slikt ufrivillig minne, så slår det seg ned som ei uforklarleg lykkekjensle, det står og vibrerer, rytlar som ein hønsehauk i lufta, for sidan å gjera eit stupdykk ned i barndomslandskapet: Her har eg vore før! I skogen, inne i den djupe estiske skogen, der eg sit saman med nokre forfattarkollegaer på ein stokk i ei glenne og hører ein hane gala, kjenner eg lukta av møkk i naseborene og blir plutseleg lykkeleg.
Eller ei seinare reise, den siste sommarturen til øyane, til Saaremaa og Hiiumaa? Den plutselege gjenkjenninga, uforklarleg, umogleg, og likevel …
Eg hadde lenge drømt om desse øyane, dei hadde vore med i songane og eventyra, Saaremaa, som betyr Øyland, men blei døypt Ösel på svensk, eit ord som etymologisk også blir til Øyland; songen Meie isad ja emad on saarlased, fedrane og mødrene våre er øylendingar, havvindane er leikekameratane deira, eit sus av vind og hav går gjennom namnet Saaremaa, eg visste at det var noko spesielt med det namnet, med den øya, men ikkje kva, ikkje før moster mi minte meg om det den sommaren på slektstreffet på foreldregarden til Kersti, kona til ein fetter av meg, som ho hadde «fått tilbake» på naboøya Hiiumaa, som svenskane kallar Dagö, denne fantastiske garden som i sovjettida hadde måtta gjera teneste som rekreasjonssenter for partifolk, ho hadde fått den tilbake med tilhørande tennisbane og danseplass og kjempebadstue; vi sat ved eit langbord og åt, og moster fortalde då at båten hadde gått ut frå Saaremaa, fluktbåten vår hadde lagt ut frå ein stad på nordvestkysten av øya. Då forstod eg kva den var, den gjenkjenninga eg følte. Det var denne kysten, dette bildet eg har bore med meg; ei kvit kalksteinsstrand som stuper bratt ned i dei urolege bølgjene. Dette bildet har eg seinare sett på nytt i mytiske etsingar av den estiske kunstnaren Kaljo Põllu og er blitt slegen av ei kjensle: Her har eg vore før! Ein kyst som eg dessutan hadde søkt ein gong tidlegare, då mannen min og eg var på ein av dei første bilturane våre gjennom det nyopna landet, vi reiste langs nordkysten av fastlandet, eg hadde fått det for meg at det var der flukta hadde byrja, på slump, utan å legga meg på sinne alle forteljingane frå barndommen eller finna ordentleg ut av fakta.
Vi jakta på kalksteinsklippene på nordkysten, dei som vender mot Finland, men hadde først vanskar med å finna dei, minnest eg. Store parti av kysten var avsperra, dei låg framleis på militært område. Men så stod vi endeleg og kikka ned frå ein klippekant og såg det kvite snittet gjennom berggrunnen som styrta bratt ned mot ei smal strandstripe og forsvann i eit hav som den dagen var jerngrått og strengt. Eit stikk av gjenkjenning hogg til i hjertet mitt også den gongen: Her har eg vore før!
Naturlegvis kan eg ikkje ha noko minne om det, ikkje noko sant flashback, eg var jo berre eitt år, men dette mytiske bildet har likevel funnest prega i meg som i ein mynt. Framsida: heimlengsel, baksida: reisa bort, flukta. Det må ha vore denne landstripa, dette bratte snittet, som var det siste vi såg då vi sleppte taket i kysten av heimlandet og gav oss ut i det uvisse.
Eit svart-kvitt-fotografi ligg framfor meg: Eg er ganske lita og står rundkinna, med ei baskarlue på hovudet og kledd i den vesle fløyelskåpa mi, framfor ein robåt som er dregen opp på land. Men det kan ikkje ha vore den vi flykta i. Vi var jo trettisju stykke i båten, det var ein nybygd motorbåt. Eg hadde ein gong ein båt … det er lenge sidan no … så lenge sidan. Eg kunne òg ha sagt: Eg hadde ein gong eit land … eit land som var gjeve meg ein gong i den mytiske tida. Eg hadde òg eit folk, og det var eit folk som var det dyktigaste, flittigaste og klokaste av alle folk, eit folk som hadde humor, ja, som hadde bevart humoren sin gjennom alle problem og all liding, og som kunne bruka den som våpen mot overmakta. Det hadde songane sine, det hadde songar og eventyr og humor, men det hadde også sin gråt. Flyktningar var det namnet vi gav oss sjølve, kor mange gonger fekk eg ikkje høra at vi var flyktningar … flukta … alltid denne flukta.
*
Flukta. Ein rekonstruksjon bygd på eit lappverk av forteljingar og minne som eg fekk høra då eg var lita, på mine eigne inntrykk av dei frå mitt barneperspektiv – i barndommen hadde eg fått dei fortalt så mange gonger at eg slutta å høra etter, og det var store lakuner – og på intervju som systrene mine og eg prøvde å gjera med foreldra våre mens pappa enno levde, og alt dette har eg kunna pusla i hop til ei slags historie:
Etter den omfattande bombinga av Tallinn var mamma og eg blitt evakuerte til Vigala saman med mormor, moster Hilda, fetteren min Rein og farmora hans. Pappa og morbror Benno var att i Tallinn. Den 21. september, som var eittårsdagen min, var ein torsdag. Om ettermiddagen kom pappa med morbror og syster hans frå Tallinn for å feira dagen. Det var ei uroleg stemning, og dei prata om at ein masse folk flykta ut på havet mot vest, og at tyskarane drog seg tilbake frå austfronten. Dei som kom til fødselsdagen, hadde sjølve sett og hørt det i Tallinn og på vegen til Vigala. Etter maten var det alt mørkt, og alle gjekk ut på gardsplassen. Der såg dei krigsskinet lyne frå den kanten der Tallinn låg.
Om fredagsformiddagen ville morbror og ein annan mann dra tilbake til Tallinn for å sjå kva som var hendt, men ikkje langt frå Vigala møtte dei flyktningar som fortalde at russarane alt stod i Tallinn. Derfor snudde dei.
Pappa hadde fått nyss om nokon som bygde ein båt i skogen, og han hjelpte eigarane med å kjøra bagasjen deira. Han hadde òg hjelpt til med å skaffa slikt som trongst, og som det ikkje var mogleg å få tak i, for eksempel spikar, ein brukt motor og fleire andre ting. Han var mobilisert – det betyr at han var innkalla, og at det var tyskarane som hadde tvinga han inn i krigsteneste – men han slapp å kriga, for han skulle ha ansvaret for hærens lager i Tallinn. Det var der han skaffa materialane.
I Vigala blei han òg beden om å kjøra han som skulle vera kaptein på båten, til lege, han hadde skadd handa si. Kapteinen heitte Viibus, det var han vi sidan av og til besøkte i villaen på Hisingen, men først hadde Viibus sagt til pappa at han heitte noko anna. Han hadde prøvd å flykta alt eitt år tidlegare og var blitt teken ute på havet av tyskarane og kasta i fengsel i Riga, men så hadde han greidd å rømma og ta seg tilbake gjennom skogen til foreldreheimen. No ville han halda det hemmeleg at han var her, fortalde pappa.
Om laurdagen fortsette pappa å hjelpa båteigarane. Her brukte mamma å avbryta pappa: Moster Helmi, som budde saman med oss og hadde fått arbeid som telefondame på sentralen på jernbanestasjonen, kom ved eitt-tida og sa at no svarte russarane på telefonar berre ti–tolv kilometer frå Vigala. Ved sekstida om kvelden gjekk mamma frå Vigala herregard med mjølk som ho hadde fått kjøpa på rasjoneringskortet mitt.
Ein gong før då mamma hadde gått der på vegen og slept på eit tungt spann med mjølk som ho hadde henta til meg på herregarden, hadde ein lastebil med festglade menneske på planet kjørt forbi. Dei vinka til henne. Blant dei var pappa. Dei hadde ikkje stansa og gjeve henne skyss, dei berre vinka og fór forbi.
Men denne gongen kom pappa i uniform og møtte henne, dei gjekk langs jernbanen, og han fortalde at dei hadde fått plass på båten som var blitt bygd i løynd. Mamma ville ikkje reisa. Ho ville ikkje forlata mormor. Pappa sa at ho fekk velja, han ville i alle fall reisa.
Her brukte mamma alltid å skyta inn: Då ho så ein gong hadde gått engsteleg og bekymra langs jernbanen med meg i famnen, hadde det med eitt falle ei stor ro over henne.
Ved åttetida om kvelden kom pappa tilbake og fortalde at moster Hilda og morbror Benno hadde fått plass på båten, fordi morbror Benno hadde skaffa ein lastebil som kunne frakta den til Kasari. Då bestemte mamma seg òg for å bli med. Og dei byrja å pakka. Dei som eigde båten, hadde med seg ei mengd ting, men dei andre fekk ikkje ta med stort.
Dei tok med kleda dei hadde på seg, og litt skifte. Mamma laga eit knyte av ein filtduk som var voven på heimegarden til pappa, med eit blått-svart-kvitt mønster. Der la ho vatteppet mitt og puta mi og alle kleda eg hadde som eittåring, blant anna den vesle setufolkedrakta mi med mørkeblå kjole og kvit bluse med raude broderi. Så la ho ned to laken, to putevar og to handkle, litt underklede og eit par av skjortene til pappa. Sjølv tok ho med seg den fine vinraude kjolen med svarte fløyelsapplikasjonar. Den var ny, og ho hadde fått løyve til å kjøpa tøyet då ho venta meg, for å få seg eit vidare plagg. Pappa hadde skaffa tøyet gjennom kontaktane sine. Men ho sydde ikkje nokon mammakjole, ho gjekk med mormors vide kjole i staden og fekk sydd seg ein ny, fin ein av tøyet. Eg tykte alltid vinraude kjolar var det finaste ein kunne førestella seg. Mamma tok òg med seg den kremfarga kjolen med ein brei lyseblå bord i folkedraktmønster i kanten nedst som ho hadde sydd til songfestivalen i 1938, og som to år etterpå blei bryllaupskjolen hennar. Og så plukka ho med den svarte fløyelshatten sin og eit par gule torskeskinnsskor, som syster mi og eg begge ville arva.
Då ho reiste, hadde ho på seg eit par mørkeblå langbukser av trikotstrikka ull, som ho hadde hatt på lager fordi ho var leiar for «heimedøtrene», som var nesten som jentespeidaren, berre endå meir nasjonalt. Ho hadde òg på den vatterte vinterkåpa til mormor. Hennar eiga hadde vore for smal og tynn, og mormor truga på henne si. Mamma hadde framleis dårleg samvit for det; kva kunne mormor gå i no når det blei kaldt! Pappa hadde bytt frå militæruniform til dress og ytterfrakk.
Så tok dei med seg ei finertønne, «tumba», der mormor hadde lagt ned ei salta skinke som pappa hadde skaffa, og to liter smelta smør i ein aluminiumkasserolle, i tilfelle vi ikkje skulle få mat på turen. Dei hadde òg med seg ei aluminiumgryte som det låg litt tørrmat og brød i. Det gjekk med på dei seks dagane vi måtte venta på å gje oss i veg. Men smøret varte heilt til flyktningleiren i Stockholm, til mammas fødselsdag i oktober, då dei kunne ha steikt potet som festmåltid. Steikt potet, då var det fest!
Pappa hadde ei dokumentmappe og ein ryggsekk av seglduk. Der la mamma alle dokument, vitnemåla sine og smykka, blant anna mormors halsband med fiolette ametystar, som eg skulle ha, og dessutan ein del sølvbestikk som vi kunne byta mot mat (og som mamma framleis har).
Alle tok hastig farvel med mormor: Til våren er vi tilbake! Då vinn engelskmennene og amerikanarane, og då blir Estland fritt igjen! Mamma brukte alltid å få tårer i auga når ho fortalde om avskjeden, og seia: – Kva måtte ikkje mormor ha følt då ho gjekk tilbake og såg den tomme senga til Enel!
Ved ellevetida laurdag kveld reiste mamma og eg og moster Hilda og fetter Rein, som var to år, i veg med pappa i ein bil av merket Adler. Pappa hadde sjølv ein Hanomag, men den hadde han overlate til nokre menn som skulle gjømma den i skogen. Pappa hadde hatt ansvaret for bilane til hæren òg. Der hadde han fått tak i Adleren. Morbror Benno hadde reist til båten med lastebilen. Russarane var ikkje langt borte.
Pappa kjørte av garde med Adleren. Han var trøtt og bad moster Hilda og mamma prata utan stans, slik at han ikkje sovna bak rattet. Han hadde ikkje sove på fleire døgn, strekninga frå Vigala til dit dei skulle, Kloostrimõisa i Matsalubukta, var på rundt førti kilometer. Ein gong kjørte han i grøfta og greidde ikkje å opna dørene. Då kom det to soldatar og ei jente og lova å hjelpa dei om dei fekk sitta på. Ein av dei sette seg bak, ein stod på stigbrettet, og ein sat på motorkassen, dei måtte kjøra med sløkte lykter. Så møtte dei ei gruppe estiske soldatar som spurde kvar dei skulle, og pappa sa at han berre skulle kjøra familien til ein plass litt lenger borte. Dei fekk dra vidare og blei etter ei stund kvitt dei to soldatane og jenta. Klokka var halv eitt om natta då dei kom fram. Pappa sette seg og festa med dei andre karane på båten, mamma sov med meg i eit skur. Sprit mangla ikkje, sa mamma.
Båten var elleve meter lang og tre–fire meter brei. Den var blitt bygd i ei løe i skogen og hadde aldri vore i sjøen og tok inn kraftig med vatn då den blei sjøsett. Det tørre trevirket var ikkje trutna, vatnet sildra inn mellom plankane, og dei måtte pumpa kontinuerleg. Motoren var ein gammal brukt Struck frå ein fiskebåt i Pärnu. Dei hadde visst gjeve ein stor gris for han.
Dagen før var båten blitt frakta med lastebilen til Kasari. No på søndagsformiddagen var den blitt frakta over engene til Matsalu, der den blei sjøsett. Attmed den låg det ein mindre båt. Meininga var at dersom flukta med den store båten mislykkast, skulle åtte–ti karar flykta med den vesle. Før dei kom seg i veg, dukka det opp ni–ti mobiliserte estiske soldatar som tvinga seg på og ville vera med. Tre av dei fekk plass på den store båten, mens resten måtte overta den vesle. Kvar det blei av dei seinare, var det ingen som visste.
Dei prøvekjørte båten på dagtid. Mot kvelden gjekk så alle om bord, og dei kjørte rundt i ein time til det blei mørkt, dei var redde for dei tyske grensevaktene. Så sette dei ut frå Matsalubukta, der det låg eit stort sivområde. I sivet var ikkje båten synleg. Det var trettiseks personar om bord, eg var den yngste.
Om natta reiste dei langs eit sund, heilt til motoren byrja å juksa. Det hadde blåse opp til storm. Mennene reparerte motoren, pappa hadde feber. Båteigarane hadde ført om bord eit heilt lastebillass med reisegods, blant anna ein lett motorsykkel. Men dei mangla anker, så då båtmotoren stansa, måtte dei bruka motorsykkelen og kasta den over bord. Ein tysk grensevaktbåt passerte, den ville ta dei med til Hiiumaa, men kapteinen pukka på at han skulle til Saaremaa. Etterpå kom det fram at han hadde kjærasten der, si «pruut», og at han ville ha henne med. Dei andre sette seg imot å ta den omvegen, men han sa at då kunne dei få styra båten sjølve, og han fekk det som han ville.
Eg visste kven kjærasten hans var, vi brukte ofte å dra og helsa på herr og fru Viibus i villaen deira. Silvi Viibus låg alltid på balkongen og sola seg, ho var svært brun og moderne. Og så likte ho å høra på ein neger som heitte Louis Armstrong og spelte jazz. Eg tykte det lét fint når han spelte trompet, men ikkje når han song. Herr Viibus brukte å få skinande auge når pappa og han drakk snaps, og då ville han alltid kjenna på kroppen til Talvi, det var meir hold på henne enn på meg. No var han styrmann på store oljefartøy som segla langt bort til andre land. Silvi var husmor og ti år yngre enn han.
Vi kom til Panga på Saaremaa, og grensevaktene fekk sprit som takk for hjelpa og gav seg til å drikka saman med to av soldatane som hadde komme seg med. Morbror Benno låg i skjul i den store båten om natta, og der hørte han ein av dei estiske soldatane prata på tysk og i fylla foreslå for ei tysk grensevakt at dei skulle stela bensinen frå fluktbåten og legga ut med den raske grensevaktbåten, men tyskaren svarte kort og hardt, og det blei ingenting av planen. Dei andre sov i høyet på ein låve.
Vi måtte vera på Saaremaa i fem dagar. Måndagsmorgonen kom eit tysk militærkjøretøy med soldatar som rigga opp ei maskingeværstilling mot båten. Pappa var forkjøla og trøtt og sov framleis på låven og var ikkje om bord. Dei tyske soldatane leita gjennom den og tok alle våpen dei fann, men ein gammal kar hadde gjømt sitt i ei smørbøtte, og det fann dei ikkje. Dei leita òg etter rømde soldatar og drog bort med herr Männiste og to andre menn.
Så blei det oppdaga at noko var gale med motoren, og det tok fleire dagar å reparera feilen. Kvinnene tok seg av ungane og laga mat på kjøkkenet til bonden. Alle bidrog med det dei hadde, og ein dag blei det kokt suppe på skinka som mamma og pappa hadde hatt med seg. Etter kvart kom det til endå fleire. Ein mann dukka opp med hest og vogn og gav både hesten og vogna til ein av båteigarane, som bytte alt i hop mot eit anker, eit segl og ein jernkjetting, og dermed fekk den mannen bli med båten. Og så kom det ein til, som mamma og pappa kjende, han gav båteigaren eit lommeur av gull og fekk òg vera med. «Det var lommeuret til far hans,» brukte mamma å seia anklagande. I siste minutt kom Männiste tilbake, han hadde greidd å rømma frå dei tyske soldatane. Han var ein av ungkarane som brukte å komma heim til oss og drikka snaps med pappa. No var vi til saman trettisju på båten, med kjærasten til kapteinen. Motorsykkelen blei att.
Fredag den 29. september brygga det opp til storm. Det blei sagt at russarane nærma seg, fastlandet var alt erobra. Dei bestemte seg for å dra, sjølv om fiskarkonene åtvara dei mot å legga utpå med kvinner og barn i det vêret. Dei venta at stormen ville auka. Andre som hadde lagt utpå, hadde snudd. Klokka kvart på seks om ettermiddagen sette dei ut frå Saaremaa. Mamma mintest at ho verken var redd eller lei seg, berre alvorleg stilt overfor skjebnen.
Dei hadde sjøkart og kompass om bord, så dei slapp å gjera som ein gammal sjømann hadde sagt til dei: «Set berre kursen rett vestover, Sverige er eit langt land, de kan umogleg bomma.» Dei tok sikte på Stockholm. Kvinner og barn og fleire av mennene var under dekk, dei sat tett saman rett på golvet. Det var ikkje noka innreiing i båten. I eit hjørne stod det eit spann til å tissa og bæsja i. Mamma blei frykteleg sjøsjuk og kunne ikkje passa på meg, men fru Kull hjelpte henne og tok hand om både meg og Rein, vi var begge sjøsjuke. Eg kunne seia «uua, uua», og det betydde drikka på babyspråket mitt.
Dei oppbevarte vatn og bensin i mjølkespann, og ved ein feil helte nokon vatn i bensintanken. Då hadde dei ingen annan utveg enn å tappa ut tanken direkte på dørken, og alle blei kvalme av bensindampen. Mennene måtte pumpa og blei kvalme og trøtte og ville stansa, men kapteinen truga dei med Browningen sin og ropte ovanfrå luka: – Eg skyt den som nektar, skal kvinner og barn gå under for dykkar skyld!, og då fortsette dei å pumpa. Alle sleit med kvalmen, bortsett frå ein gammal kar som berre sat og åt flesk og drakk brennevin. Bølgjene reiste seg som fjell rundt dei.
Seint om laurdagskvelden såg dei lys frå den svenske kysten. Kapteinen stod ved roret og duppa av i eininga. Men pappa kvikna til då han såg lysa frå land, og no ville han for kvar pris komma fram. Han stilte seg opp attmed kapteinen og hosta og harka kvar gong han duppa av, slik at han vakna til att. Eg fatta aldri kvifor han ikkje berre kunne dunka til han, det var jo herr Viibus, men pappa sa at det kunne han ikkje, for Viibus var jo Kaptein. Båten kryssa utanfor kysten heile natta, kapteinen våga ikkje å styra inn mot land, for det var vanskeleg å navigera i det dårlege vêret. Dei kunne gå på grunn eller bli knuste mot klippene på stranda.
Søndagsmorgonen kom ein båt frå den svenske kystvakta og losa oss inn til Korsö utanfor Sandhamn. Dei tok alle skytevåpna som var att, bortsett frå det som var gjømt i smørbøtta. Ved kaia låg «Salmi», som var eit lastefartøy som skulle frakta såra til Tyskland, men i staden kom det med flyktningar frå Estland. Der blei vi tekne om bord, og alle fekk ein plass å sova og fekk overnatta.
Det var fem hundre personar der frå ulike båtar.
Ein båt skulle tilbake til Estland, og mamma og moster Hilda sende med eit brev til mormor om at dei velberga hadde nådd land, «dei tok godt imot oss og gav oss sjokolade å drikka!», men brevet nådde aldri fram.
Eg var gjennomvåt, teppet og puta var fuktige, og mamma engsta seg for kleda mine. Men ho og kapteinen gjekk til lottene, og der fekk mamma babyklede til meg. Dei fekk servert varm sjokolade, som dei ikkje hadde smakt på fire år! Dei fekk òg smørbrød, men brødet var søtt, og først trudde dei at det var kaffibrød. Og dei fekk blodpudding, men den måtte pappa spytta ut. Den var det mest motbydelege han nokon gong hadde smakt. Han greidde berre ikkje å få den ned. Pappa hadde jernmage og kunne eta spikar om nødvendig, men blodpudding, det gjekk berre ikkje, i alle fall ikkje søt blodpudding med rosiner i!
Men elles var dei takknemlege og lykkelege over endeleg å ha komme fram! Over å ha sloppe å hamna bak det jernteppet som seinare blei drege ned.
*
© Samlaget, 2010, 2026
Arne Melberg
| Language | Year | Translator |
| Norwegian | 2010 | Åsmund Forfang |