Русские лопари (Russkie lopari)

Вместо ВВЕДЕНИЯ.

Очерк страны русских лопарей.

Далеко на берегу „Студенаго моря“, занимая огромное пространство между Белым морем и Атлантическим океаном, раскинулась Лапландия1 страна полусказочная, „страна холода, вечного мрака—страна, населенная чародеями“. Таковой представляется эта страна в финском народном эпосе: это и есть та „мрачная Похьола“, в пределах которой не мало испытали горя герои Калевалы, где чуть не погиб от руки лапландца Юкагайнена „старый верный Вейнемейнен, вековечный песнопевец“. Эта страна, —окутанная постоянными туманами, где густой слой снега скрывает под собой чахлую растительность, где зимой царствует непроглядный мрак— всегда являлась в народном воображении только с своей мрачной стороны, и описание Лапландии в зимнее время, картины, изображающие страну в эту часть года, перешли и в учебники, и в хрестоматии. Таким, образом складывается и у нас, одностороннее представление о Лапландли, мало чем отличающееся от представлений творцов Калевалы.

Действительно есть огромная доля правды в этом представлении. Большую часть года Лапландия покрыта снегом, реки замерзают, солнце с осени2 еле-еле появляется на горизонте и обреченные на продолжительное сидение в темноте жители влекут однообразно дни, с нетерпением ожидая краткаго лета; по равнинам лопарской земли, среди мрака, среди мертвой природы наступает господство хищных волков, которые стаями, подчас огромными, бродят по снежным равнинам, нападая на оленьи стада лопарей, поедая подчас оленей в огромном количестве. Из леса выходит медведь — не менее волков страшный для лопаря зверь, от нападений которого также не мало приходится страдать оленьим стадам. В это время господствуют страшные ветры,которые, поднимая сильныя мятели, заносят снегом чуть не до крышь убогия жилища лопарей. Лопарская зима есть вместе с тем и время господства северных сияний, к которым местные жители относятся с суеверным страхом. Разгорится небо, покроется то ярко-красными, то зеленовато-синими полосами, которыя то соединяются в правильные полукруги, то образуют огромные светлые венцы, то разъединяются, расходятся и сходятся вновь, меняя свои очертания и цвет.

Все, кажется, соединяется, чтобы нанести ущерб лопарю — все силы природы словно готовы разрушить и без того незавидную долю лопаря, словно хотят воспрепятствовать человеку проникнуть и обосноваться в, этой „стране мрачных духов“. Суевернаго жителя эти бури и северныя сияния страшат тем более, что с этими грандиозными явлениями природы связаны верования в мрачных злых духов. Когда буря бушует, метет снег, когда ветер завывает но ущельям гор — это давно убитая „Чудь” выходит из могил и горе тому, на кого эта, по народнымъ преданиям, враждебная некогда при жизни „Чудь“ нападет — не остаться ему живому: Чудь мстит за свои давния поражения. Если появится северное сияние на полярном небе — это или духи усопших восходят на небо, либо духи сражаются друг с другом. Зимой же и весной нагромождается лед у берегов океана; лед растет и достигает чудовищных размеров ледяных гор, которые подчас, гонимые ветром, внезапно, плавно и грозно подвигаются к берегу, наезжают на него и давят, стирают с лица земли постройки и целыя прибрежныя селения — и горе жителям, если они во время не успеют спастись: и их сотрет лед и погубит, какъ он стер и погубил их постройки. Так долго зимой спит лопарская земля, без признака жизни, отданная на произвол грозным, враждебным человеку силам природы. Тогда, по словам Шеффера3 „холод все связывает, не могут устоять против него даже самыя быстрыя реки; они покрываются чрезвычайно крепким льдом, толщина, котораго равняется двум, трем и боле человеческим футам. Даже самыя широкия озера, даже самыя глубокия моря лежат заключенныя льдом, такой силы, что он выносит на себе любыя тяжести“.

Но не весь год длится такая неблагоприятная погода. Наступает весна — оттаивают долины, ледяной покров рек и озер спадает; показывается чахлая трава, пробиваются сквозь не совсем еще стаявший снег светлые листья морошки; кустарники и деревья сбрасывают с себя снежное покрывало — снова на солнце блестят темными хвоями ель и сосна, и низкорослая, слабая северная береза снова покрывает зеленой листвой свои, словно в безсилии защититься от арктических ветров, протянутые к югу ветви. Наступает краткое полярное, но жаркое лето. Голубое бледное небо лежит обширным покровом над небольшими лесами и болотами, отражается в озерах и реках. Появляется и фауна: несколько видов бабочек перелетывают по цветам, кое-где небольшими кучками раскинутым по влажным полуболотистым низинам; появляются и несколько видов жуков. Раз мелкая фауна существует, существуют и враги ея, которые стремятся к ея уничтожению: масса куропаток. рябчиков и другой птицы живет в лесах, перелесках и болотах. У болотистых берегов рек, в плесах озер — целыми стаями плавают утки, подпускающия охотника на довольно близкое разстояние от себя. Солнце не заходит. Красным шаром подымается оно от седых волн океана и к вечеру снова спускается к волнам и, лишь краем коснувшись их, снова подымается кверху. эимой постоянная ночь — летом постоянный день. Оригинальное и вместе с тем неприятное чувство вызывает этот непроходящий день в человеке непривычном. Нервы устали от денных впечалений, требуют отдыха, но ночи нет, нет даже сумерок. Светло и ночью так, как днем в пасмурную погоду. Далеко не все, а подавно те, которые родились или долго жили на юге, выносят эти северныя летния ночи. Многих одолевает такая тоска, что они спать ночью не могут, не смотря на темныя занавески и закрытыя ставни; в этих случаях предпочитают спать днем. Мне даже разсказывали случаи, что некоторые, приехавшие служить, уроженцы наших южных губерний решительно не выносили этих ночей и просили о переводе. Но местные жители привыкли к ним; эти ночи на них не производят никакого удручающаго чувства — они рады, что, после долгой непроглядной зимней тьмы, могут налюбоваться солнечным светом. Тут летом кипит деятельность: в короткое, очень короткое время нужно сделать так много, чтобы быть сытым и обезпеченным на время долгой зимы.

Но природа все же не вполне дружелюбно относится к жителю и в летнее время: стаи комаров, мошек, вышедших из болот, буквально облепляют проходящаго и нет спасения от них: они залезают в глаза, нос, уши, за шею и сколько ни гони их, сколько ни убивай- эта незначительная в одиночку, но страшная в массе, враждебная сила нисколько не убывает и доводит нетолько непривычнаго к нападенио „комариной силы“ путешественника, но и самих лопарей, до полнаго отчаяния.

Но это еще не все: лопарь готов снести сам все невзгоды, лишь бы его, уцелевшее отъ зимних бурь и от нападенй хищных зверей, небольшое стадо оленей осталось в живых, поправилось за лето — и этого не всегда удается ему достигнуть. Комары, оводы облепляют оленей; оводы прокусывают шкуру несчастнаго зверя и откладывают и под его кожу свои яички — от чего, по мере того, как из яичек развиваются зародыши, происходит жгучая боль, которая доводит иногда оленей до смерти; а комары, забиваясь в ноздри и уши, доводят их до бешенства. Не спасает и то, когда олени вне себя кидаются вводу и заходят так глубоко, что лишь голову видно на поверхности — действительно комаров нет по средине реки, овода отступают от своей жертвы, но стоит оленю лишь на минуту выйдти из своего убежища и вот на берегу уже поджидает его целая стая врагов, которая снова начинает его безпокоить, пока, олень в порыве отчаяния снова не бросится как бешеный в воду и не заберется в глубь.

Такова Лапландия летом. Но не на долго озаряетъ ее солнце. „Быстро проносится лето полярное“—и уже с половины августа дни начинают сильно уменьшаться, ночи становятся все темнее и темнее; вскоре начинается господство холодных ветров, нагоняющих и снег и мороз. И вот уже снова снег покрывает всю огромную площадь лопарской земли и снова она засыпает надолго, пока косвенные лучи полярнаго солнца снова не оживят ее на короткий срок. Так из года в год, в продолжение тысячелетий господствует в этой стране то непрерывная ночь, то непрерывный день.

Таков характерный вид для этой арктической страны в лучшее для нее и худшее время. Какова же сама эта страна?

По общему представлению Лапландля страна ровная, покрытая болотами, которыя тянутся на огромныя необозримыя пространства. Большия площади поросли ягелем (оленьим мохом), кой-где стелится низкорослый кустарник и „корявая“ береза. Это представление верно, но только для одной части Лапландии , для другой оно было бы диаметрально противоположным действительности. Андрей Бурей в своем сочинении о Швеции, говоря о Лапландии, дает следующую краткую, но очень верную характеристику ея, имея в виду, впрочем, тоже лишь одну часть ея, не ровную- именн о шведскую Лапландию и ту часть русской, которая со временем отошла от Швеции и Норвегии под русское владычество. Он говорит: „Лапландия самая северная из провинций, занимает весьма широкое пространство, изобилует лесами, горами, болотами, озерами и реками. В ней нет никаких полей, но в иных местах заключает, в себе огромныя пастбища“4. Эта характеристика верна для большей части русской Лапландиии Таким образом в Лапландии нужно различать два типа местности: горную и ровную, между собой ничего общаго не имеющия: одну покрытую горами, отрогами и продолжением гор скандинавских; среди долин, образуемых ими, раскинута масса озер и рек— другую ровную. Г. Фрис5 Прроводит следующую границу между этими двумя совершенно различными метностями лопской земли: если провести, говорит он, линию от города Колы к юго-востоку через Ловозеро и от Ловозера к морю до Сосновиц, то получится граница между лесной и безлесной частями Лапландии. Ксеверо-востоку будет лежать безлесная, тундристая полоса, к юго-востоку лесистая, на которой сначала показывается полоса господства березовых лесов, а затем лес, смешанный из сосен и ели.

В каких же отношениях находятся между собой эти две части лопской земли? Безлесное пространство занимает в русской Лапландии 9/16, т. е. боле 56%, всего пространства Лапландии, лесистая полоса—6/16, т. е. 37,5% и лишь 1/16, т. е. Около 6% дия на озера и болота.6 Из этого уже можно заключить, что Лапландия не страна болот, как это принято обыкновенно думать, так как тундру следует резко отличат от болота: дело в том, что под словом тундра в Кольском уезде, по крайней мере, принято разуметь нечто совершенно другое тому, что сложилось в нашем представлении под этим словом. Тундра не огромная, ровная площадь, покрытая болотами, никогда заполненные неоттаивающими, на которых ростет лишь морошка и клюква и другиеболотные представители северной флоры, и на которых по кочкам . лепится низкий кустарник. Это, наоборот, сухое (это необходимый признак тундры в Кольском уезде), покрытое ягелем место—без различия будет ли это место находиться на вершине горы или в льду, или на плоскости: лишь бы оно было сухое и поросло ягелем— оно уже получает назване тундры. Так понимают местные жители тундру, как русские, так и  лопари, и обижаются даже, когда им говоришь, что у нас под этим словом разумеется болото. Вот когда спрашиваешь лопаря, как пойдет дорога туда-то? он отвечает, хотя бы так: столько-то по болоту, столько-то по тайге, а там уж тундра, хорошо будетъ идти.

Уже а priori можно было сказать. что Лапландия должна быть страной не болотистой: если бы Лапландия была покрыта болотами, если бы на места влажныя приходилось бы большое количество земли, то откуда же лопари находили пишу для своих оленьих стад, пища которыхъ состоит из ягеля главным образом, а ягель растет лишь на местах безусловно сухих.

Сравним данныя о характер местности в шведской Лапландиии. По данным Дюбена7 в шведской части Лапландии пространство, занимаемое горами, равняется 29,7%; лесами 38,4% и озерами и болотами —31,9%. Вели принять во внимание, что на эту часть лопской земли падает и большее число озер, то с достоверностью можно заключить, что и там число болот не велико, и что плошадь ими занимаемая крайне ограничена. Соединив данныя для русской Лапландии и данныя для шведской, мы получимъ, что 81% всего пространства падает на места сухия и лишь 19% на озера и болота. Вычтя пространство, занимаемое озерами, мы еще раз должны придти к заключению, что Лапландия страна но преимуществу не болотистая.

Далее если обратиться к характеру местности в ровной и гористой частях Лапландии и начать с тундристой, безлесной полосы, то вид ея представится нам следующим: ровная месность, на необозримое пространство покрытая оленьим мохом, что придает и летом этой равнине вид покрытой снегом; среди этой равнины кой-гд течет река, среди низких берегов; унылая, мертвая картина, почти что без признаков пребывания в ней людей; и тянется эта равнина все дальше к северу и подходит к берегу Севернаго океана, у котораго она обрывается, чтобы дать место морю, сменить свой ягель на пену седых океанскихъ волн, таких же унылых, таких же негостепртимных, как и безбрежныя волны покрытой бедной растительностью лопарской тундры. Проезжая по северному ледовитому океану, достаточно имеешь случаев насмотреться на эту унылую картину: она наводит своим однообразием, своей мертвенностью грусть на непривычнаго человека, и тут невольно еще более ясно рисуются другия картины, которыя представляет таже Лапландия въ другой своей части, не менее своеобразной, чем первая, но несравненно боле богатой и красивой.

Лапландския горы-—продолжение гор скандинавских. Из Норвегии, пишет г. Верещагин, „оне направляются к югу, тянутся по западной части нашей Лапландии8 к берегам Белаго моря и пускают отпрыски в Лапландию около Кандалакшскаго залива. Эти кряжи гор почти безпрерывною каймою возвышаются по берегами, Лапландии: Терскому и Мурманскому“9. Каковъ же характер этих гор? Тот же автор дает следующую характеристику их: лапландския горы, говорит он, ничто другое, как массы гранита взгроможденныя одна на другую, изредка пробивается на них травка, да кое-где одиноко растет низенькая береза или сосна, почти лишенная ветвей с северной стороны“10. Эта характеристика совершенно верна, поскольку она касается гор на Мурманском берегу, вдоль севернаго океана. Огромныя массы гранита, нагроможденныя друг на друга, черныя, мрачныя, круто спадают к морю, образуя подчас совершенно отвесныя скалы; масса глыб гранитных, Бог весть когда упавших с вершин, лежит в море, омываемая волнами, обнажаемая при отливе и покрываемая до верху во время прилива. Подчас скалы на берегу образуют выемки и ступени, гладко обточенныя водой,—тут сотнями сидят чайки, слетающаяся сюда за добычей, которую они получают, ловя рыбу в море или расхищая остатки, выбрасываемые рыбопромышленниками вблизи становищей. Это так называемые „птичьи базары“. Оригинальное впечатление оставляют эти мрачныя громады, на которых огромным пятном сидят белыя чайки, крича и постоянно перемещаясь с места на место. На вершинах этих гор, среди неприступных скал, взобраться на которыя почти что нет возможности, расположены массами гнезда гагар, гаг—тут же гнездятся и орлы, которые мирно парят над вершинами, высматривая себе добычу. Действительно растительности на этих мертвых скалах почти что не встретишь, лишь изредка кое-где на уступе прилепилась зеленая трава, да и то какая-то вялая и такая же обезжизненная, как и мрачные, черные утесы, приютившие ее на своей каменной груди; лишь изредка, цепляясь длинными корнями, стоить небольшая сосенка или стелется, пригнувшись к холодному граниту, полярная береза— жалкая, словно полуумирающая-несчастная сестра нашей роскошной развесистой березы средней полосы России. Таков вид этих скал. Другую картину представляют горы у Кандалакшской губы и внутри лапландской земли, При въезде в Кандалакшскую губу виды берегов поражают проезжаго. Навидавшись безжизненных утесов во время дороги под Кемью, ожидаешь встретить и здесь такия же угрюмыя серыя гранитныя массы, островами брошенныя среди волн Белаго моря, лишенныя всякой растительности, если не считать мертвенных лишаев сераго и желтаго цвета, которые местами покрывалют эти утесы, — и видишь, что у самаго берега синяго залива начинаются горы довольно значительной высоты, от подошвы до вершины покрытыя густым еловым лесом, среди темной зелени котораго возвышается то желтый ствол сосны, то белеет своей светлой корой береза. Действительно нет тут тех огромных деревьев, как в средней полосе, как в наших северо-восточных губерниях: и сосна, и ель, и береза не достигают, здесь большой вышины, словно этому лесу небольше 20—80 лет. Но как бы то ни было нежныя, мягкия очертания гор, зелень, их покрывающая, заставляетъ подчас забыть, что находишься на далеком севере. Вот остров, брошенный среди залива; остров этот, имея то же внешнее очертание, как небольшие острова под Кемью, не похож, однако, на них опять таки оттого, что лес покрывает его: смотрятся темнохвойныя ели в синия волны морския, вздымаются, ползут по горе, достигают“ вершины и красивыми силуэтами вырисовываются на северном небе Таковы горы под Кандалакшей. Снова меняют оне и свои очертания когда удаляешься в глубь страны. Только что выступаешь из Кандалакши и оставляешь за собой прибрежныя возвышенности, как горы, удаляютяся в глубь, начинаютъ менятся. По берегам озера Имандра тянутся с восточной его стороны Хибинския горы, а с западной цепь Чуна-горы. Кое-где по лощинам белеет еще не успевший оттаять снег, кое-где среди леса темнаго, хвойнаго бежит светлой струей ручей, взявший начало от снежной глыбы, лежащей на верху. От подошвы до половины горы эти возвышенности одеты лесом, а дальше растительность обрывается, словно волшебная сила запретила деревьям подниматься выше, и вот голыя гранитныя верхушки, местами прикрытыя коврами ягеля, вздымаются к бледно-голубому небу. Но наиболее, пожалуй, типичными для русской Лапландии горами на мой взглядъ является хребет Оленья тундра, тянущийся по берегамъ озер Мурд и Пул. Тундрой эти горы названы от того, что верхушки их покрыты ягелем. Этот хребет, как и горы Хибинския и Чуна, также на половину порос лесом и отчасти мелким кустарником. Но другая половина их не обнажает, как у тех, каменных масс—она покрыта сплошным ковром ягеля зеленова-то белаго цвета. Эти широкя, огромныя вершины поражают, пожалуй, также, как нас поражают и снеговыя горы суроваго Кавказа; дело в том, что то отсутстие жизни чувствуется одинаково, когда смотришь и на снеговыя вершины и на эти закрытыя покровом ягеля горы; но цвет ягеля как-то нежнее, ласкающее блестящаго белаго снега. Кажется, что за той полосой, где прерывается лес, где начинается необъятное царство оленьяго мха, начинается и новая жизнь, жизнь своеобразная, не похожая на ту, которую ведут тут внизу у подошвы горы— что новый сказочный мир откроется тому, кто войдет на эти вершины.

Что касается леса11, покрывающаго эту часть Лапландии, то его можно разделить на две группы: лес, покрывающий возвышенности и ростущий по низинам. По возвышенностям лес преимущественно состоит из ели и сосны и отчасти березы. Все три вида деревьев не достигают большой вышины: они тонки, слабы, как будто не имеют сил рости дальше; обыкновенно среди деревьев тянется ковер ягеля, сухаго, хрустящаго под ногами. Став на каком-нибудь пригорке и посмотрев вокруг, видишь, какт этот лес, переходя с холма на’ холм, уходит все дальше и дальше, пока все деревья не сливаются в одну сплошную массу — вместе с деревьями ползет по сухой почве и ягель и, занимая промежутки между деревьями и окружая их корни, удаляется вместе с деревьями. Вдали кажется, будто снег лежит среди леса густой пеленой, но снег, залитый каким-то зеленоватым цветом. Жизни в этом лесу почти что нет. Ни каких птиц, ни крика далекаго зверя в нем не слыхать, не залетывают сюда и бабочки, лишь изредка, ухватывая цепкими ножками ветвистый ягель, и проплолзет жук, сухой и серый, как и ковер из ягеля. Не то в лощинах и низинах: сосны тут почти что не встретишь, лишь ель и береза; то и другое еще ниже, еще боле жалкое, чем на возвышенностях. Здесь влажная почва дает возможность развиться более богатой цветочной флоре; этому же способствует и защищенность лощин от неблагоприятных для растительности ветров .Но и эта растительность не богата: мята, репейники, Иван-чай и т. и. разнообразят одноцветный ковер зеленой травы. Из ягод встретишь здесь и морошку с ея зреющими ягодами, красиво выглядывающими среди зелени; в болоте и топких местах найдешь и клюкву, а где посуше, там чернеют ягоды вороники и черники; встречается и брусника в довольно большом количестве. Вот главные представители небогатой лопарской флоры. По этим-то лощинам и низинам, когда летнее солнце начинает их нагревать, появляются представители мира бабочек и жуков. Из бабочек лично мне удалось видеть только капустницу и ванессу чертополоховую. И в этих лесах, как и в первых, царствует такая же мертвая тишина, здесь, в низинах, прерываемая изредка жжужанием жука или мухи, или взлетом вспугнутой проходящими куропатки.

Эта тишина, безлюдье характерно для Лапландии; она составляет одну из ея отличительных черт и где бы вы не находились в границах Лапландии везде все молчит, словно все замерло, застыло, словно все, что здесь живет, дышет, боится подать голос, показать признаки своего пребывания. Эта тишина, это безмолвие нарушается только шумом рек на порогах. Я имел уже выше случай заметить, что Лапландия богата водой, в особенности в своей гористой части. Масса озер раскинута в долинах среди гор. Озера самой разнообразной величины, самой разнообразной формы. По словам Верещагина, в одной в русской Лапландии их насчитывают, до 70012. Некоторыя из этих озер достигают, очень значительных размеров. Так например озеро Имандра по одним имеет 90 верст в длину и 40 в ширину, по другим 105 верст в длину и более 40 в ширину. Большую часть занимает и Нуот-озеро, узкое и длинное, дающее начало реке Туломе. Кроме этих двух озер существует много и других, которыя, если и не могут равняться по занимаемой ими площади с двумя вышеназванными, однако и не могут быть названы маленькими. К таким следует отнести озера: Кибо-озеро, Ковдо-озеро, Пяво-озеро. Далее озера: Коло-озеро, дающее начало реке Кола, Пилмас-озеро, Пулозеро, Мурд-озеро, на которых также не редко бушуют довольно значительные бури так, что плаванье по ним в это время становится опасным. Почти что все озера соединены между собою реками, подчас довольно обильными водой, или выпускают из себя реку, которая либо прямо, либо соединяясь и протекая еще несколько озер, втекает или в Ледовитый океан, или в Белое море. Водоразделом служат Лапландския горы. В Белое море впадают из наиболее крупных рек следующия: Поной, Пулонга, Сосновка, Варзуга, Нива. В Ледовитый океан следующиая: Паз-река, около Норвежекой границы, известная тем, что в селении на берегу ея, названному по ея же имени,сохранилась наиболее древняя в Лапландли церковь во имя Св. Бориса и Глеба; Печенга, на которой находился монастырь, основанный препод. Трифоном, просветителем Лопарей, мощи котораго покоятся там же. (О жизни Св. Трифона и о значении Печенгскаго монастыря я буду иметь случай говорить впоследствии). Тулома, известная своим водопадом; Кола, у устья которой, на мысу, образуемом от впадения рек Колы и 'Туломы в залив океана, находится город Кола, который вместе с Печенгским монастырем играл большую роль в истори Кольскаго полуострова и имеет, значение и по настоящее время;далее Ернышная, Иоканга.

Реки Лапландии отличаются своим быстрым течением, что объясняется в свою очередь тем, что уклон поверхности довольно значительный. Протекая, рекам приходится преодолевать препятствия, которыя ставит им каменистая почва лопарской земли. Почти что не встретишь ни одной реки, на которой не попадалось бы одного или некольких порогов. Лежащие в русле большие камни загромождают свободный проход реке: она бурлит, пенится, бьется, переплескивает через каменную преграду и с шумом. извиваясь, течет меж камней, пока не пройдетъ весь порог. За порогом не сразу она успокоивается: сначала еще бурля и волнуясь, течет она дальше, потом, становясь все спокойнее и спокойнее, затихает совсем, пока новая каменная гряда не заставит ее снова шуметь и с ревом преодолевать новый порог. Пороги эти, конечно, различаются своими размерами: в иных местах они достигають такой вышины, что вода, проходя их, образует водопады, которые подчас становятся довольно значительны. К таким принадлежит порог на реке Туломе, называемый местными жителями просто „падуном“. В других местах эти пороги, хотя и невысокие, чередуются почти безпрестанно, а некоторыя русла рек так переполнены этими камнями, что нет на них места проехать. К таким-то относится, между прочими, река Нива: путешествующие из Кандалакши вынуждены идти около нея пешком. Да и так, плывя по рекам Лапландии, приходится сплошь и рядом выходит из лодки и либо тащить ее за собой, либо предоставить лопарям справляться с разъяренными волнами, что они и делают с рекдким искусством, смело лавируя средь камней, о которые каждый миг лодка может разбиться. Выходите вы из леса и вот уже довольно далеко от реки слышен шум: это река проходитъ порог; шум все явственнее, все сильнее и— подойдите к реке—вам будет иной раз трудно разслышать голос вашего собеседника. Шум однообразный, действующий на нервы непривычнаго человека, странно негармонирующий с той мертвой тишиной, с которой вы только что разстались в лесу, в котором царит такое молчание, что, если бы не узкия тропинки, которыя вам то и дело пересекают дорогу—тропинки, протоптанныя „зверем“, идущим тут на водопой,—можно бы было счесть этот лес совсем необитаемым,

Совершенную противоположность рекам составляют озера: насколько первыя бурливы, настолько последнея спокойны и тихи. Горы, такия же ненаселенныя, такия же молчаливыя отражаются с своими лесами и обнаженными верхушками в тихой воде. Кажется, словно озеро застыло; не услышите вы на нем плеска весел едущей вам навстречу лодки, не забелеет вдали парус лопаря-рыбака. Лишь изредка на берегу вы увидите одинокую лопарскую вежу, из верхняго отверстия которой узкой струей выходит дым: это летнее жилище лопаря, куда он переселяется из зимняго погоста для производства рыбнаго промысла; изредка лишь увидите вы, как к берегу подойдет северный олень и, увидав людей, сначала испуганно посмотрит на вас, а затем быстро скроется в лесной чаще. Единственно, что оживляет сиящую поверхность озера— это стаи уток, куликов и другой дичи, которой здесь в изобилии. В плесе из под высокой осоки плывет целая стая диких уток, без боязни. что охотник будет в них стрелять. Но попробуйте направить вашу лодку к ним, они быстро поднимутся и избегнут угрожавшей им руки, или нырнут в воду и пробудутъ там долго, а вынырнув, окажутся за пределами выстрела. Еще, что оживляет тишину озера, это „прыганье“ семги у порогов. Если в озеро впадает река, устье которой порожисто, то можно не редко наблюдать следующее интересное явление: молодая семга, стремясь идти против течения, массами прыгает в воде, стараясь перескочить через камни; блестя на солнце своей чешуей, отбрасывая от себя сотни искр, десятки рыб прыгают, стремясь перескочить порог, падают обратно и снова прыгают. Но это все, что оживляет озера: в тихую погоду мирно спят они, как спят таинственно и лопарские леса и лопарския горы с своими то каменными, то крытыми ягелем вершинами. Однако стоит подуть ветру, как озеро, за пять минут перед тем тихое, уже всколебалось; показались черныя волны, гневно раскачиваая жалкую лопарскую ладью; если же подобная буря застигнеть на таком озере, как Имандра или Нуот-озеро, то, как мне говорили лопари, они не ре шаются е хать дальше, пристают к берегу и ждут, пока не изменится ветер и не будет предстоять опасности от дальнейшаго пути. Бури на этих озерах к тому же очень не редки и волны страшно неправильны, что делает действительно путешествие: по лопарским озерам не совсем безопасным.

Лапландския реки и озера изобилуют рыбой: огромное количество семги, сигов и мелкой рыбы вылавливается ежегодно лопарями из глубины озер и рек. Этой рыбы такое количество, что ею кормится вся Лапландия вот уже в продолжении веков и ею ведут меновую торговлю лопари с колянами. Но кроме рыбы в, реках лопарских находится еще жемчуг, который если и не обогащает лопарей, то все-таки помогает им вести свою скудную, лишенную роскоши и даже простых удобству жизнь. В реках Кол, Туломе, Лице и некоторых других вылавливаются лопарями жемчужныя раковины и жемчуг продается ими в Колу и Кемь. В следствии до сих пор сохранившагося среди поморок обычая украшать свои головные уборы жемчугом и жемчужными нитками увешивать себе шею и, наконец, носить серьги из жемчуга — он всегда находить себе сбыт, может бытъ, хотя и не за дорогую цену, въ Колу, Кемь, другие поморские города и дальше на юг, в южных уездах Архангельской губернии, в Олонецкую губернию и отчасти въ Вологодскую. Жемчуг, получаемый из лопарских рек, за некоторми, довольно редкими исключениями, не особенно хорош: он недостаточно правилен, и круглый жемчуг встречается чрезвычайно редко; также редки и крупныя, хотя бы не особенно правильныя жемчужины; встречается в реках и розовый жемчуг, который на месте ценится особенно дорого.

Кроме крылатой дичи, рыбы и жемчуга внутри лопарской земли встречается много и пушных зверей: лисицы, белки, горностаи, песцы и иногда на берегах рек можно было встретить и дорогаго бобра. Но нахождение последняго отошло теперь уже в область преданий и в настоящее время этого ценнаго, по своему меху, зверя найти больше в Лапландии нельзя. Вообще в настоящее время замечается оскуднение в данном отношении лопарской земли: в следствии хищническаго истребления зверя, количество его с каждымъ годом быстро уменьшается и быть может в не особенно далеком будущемт Лапландия обеднеет пушным зверем, как она обеднела уже давно олeнями, которые теперь в диком виде нигде в русской Лапланди не встречаются, кроме трущобы Хибинских гор, где, по словам лопарей, хотя изредка, удается еще встретить не ручнаго оленя.

Такова в общих чертах лопарская земля, в которой вот уже много веков живуть лопари. Как видно, она, не смотря на свои богатства в некоторых отношениях, не особенно гостеприимна для своих детей. Лишь тяжким трудом , ценой огромных лишений, жестоких жертв_снискивает себе местный житель здесь пропитание. Не легко удается вынести и суровый климат, с его морозами и вьюгами зимой и сравнительной жарой летом. Ясно, что только нужда тяжелая, роковая судьба могла завести сюда народ и держать его въ границах современной Лапландии так много веков, что по доброй воле, по своему желанию никакой народ здесь не остался бы. Эта борьба с враждебными силами природы кончилась пока временной победой лопаря, хотя и наложила на него своеобразный отпечаток, хотя и потребовала от него чудовищныхъ жертв.

1) Примёч. Русская Лапландя раскинулась между 66’ и 70% сев. ш. И между 309 и 40,1/2 в. д. от Гринвича. Она занимает обширный полуостров, от границ Норвегии до мыса Орлова, на 650 в, и внутри по меридлану около 400 в. от с. Керети до Северного края Рыбачьего полуострова. Окружность Лапландии 2800 в., площадь ее до 180 т. кв. в. или 18.771.700 кв. десятин, что составляет приблизительно четверть Архангельской губ. (Дергачев. Рус. Лапландия).

2) Зима наступает около начала октября; выпадаетъ снег, реки замерзают и небольшия морския губы покрываются льдом. Зимний путь устанавливается в конце октября. С 13 ноября по 3 января наступает полярная ночь. В декабре мороз доходит до 36 R. и более внутри Лапландии. В приморских частях холод редко бывает свыше 30. С 5 января солнце начинает показываться; в половине апреля начинает таять снег. В первых числах мая реки освобождаются от льда; зелень показывается лишь со второй половины мая, и то лишь на южных склонах гор. С 12 мая по 9 июля солнце не сходит с горизонта. Лето бывает теплее внутри страны, чем у берегов моря и океана. В гористых местах температура доходит иногда до +18°R В. в тени, иногда подымается еще выше. Средняя температура в апреле +1,50, мае +5,40, июне + 9,60, июле +13,20, августе +11,85, сентябре +5, октябре + 0,9, ноябре+-2,69. Наибольшая теплота была у Арской губы, именно +26 R в тени. (Рус. Лапландbя).

3) I. Schefferi. Lарроnia. Francofurti . 1673. р. 19.

4) I. Schefferus. Lapponia. р. 22.

5) Friis. Russisch-Lapland. въ А, Petermanns Mittheilungen. 1870, стр. 361.

6) Ibid.

7) von Düben. La Laponie et les Lapons в Congrès international des Sciences Geographiques, стр. 324. 1878 г.

8) Скандинавские горы по выходе из Норвегии наполняют собой большую часть русской Лапландии, Около Кандалакшского залива и гранииц Норвегии оне достигают 1000 футов; к востоку он понижаются и наибольшая высота их равняется 500 . Отрасли этих гор, кроме кряжей около Кандалакши и на берегах Терском и Мурманском, возвышаются внутри страны отдельными группами, из которых каждая имеет свое название. С северозападной стороны оз. Имандра танутся Мингубския горы (Чуна-горы), с восточной и северо-восточной стороны этого же озера горы Хибинския. Хибинския горы разветвляются на три отрога: первый идет на север к Ловозеру и далее к Мурманскому берегу (Мурманским берегом называется берег Ледовитаго океана от Норвежекой границы, иногда и от Кольской губы до Святаго Носа). Второй отрог Хибин идет на, восток вдоль по р. Поной и соединяется с гористым Терскимь берегом. (Это название придается берегу от Святаго Носа до р. Варзуги). Этот берег образует утесы от 50 до 200 ф. высоты: высота хребта от 200—500 фут. Третй отрог Хибин идет на юг к Варгузе. На восточном плече Кольскаго залива возвышаются Летинския горы отдельными куполовидными вершинами в 500 ф. На Рыбачьем полуострове, между Колой и Норвежекой границей возвышается большой утес Кекарь(400ф) Севернее Мингубских гор идут Волчьи горы, за ними по левой стороне р. Колы Оленьи горы(оленья тундра),окружающия озераМурдозеро и Пулозеро, далее Риктайбольския горы и гора Ульбачиха.Около оз.Имандра возвышается Божья гора.Около острова Сосновца возвышается Соколья .гора. Таковы главные горы Лапландии. В разных местах этих горных кряжей находили золото, серебро,медь.железо,свинец,кобальт; встречаются здесь также яшма. Порфир,аметисты,черный мармор Верещагин. Очерки черный мрамор (Рус.Лап ).

9) Верещагин. Очерки Арх.губ., стр. 34.

10) Ibid.

11) П р и м е ч. В Кольской губе Берлинг нашел сосну, ель, ольху, осину и черемуху. В лесной части Лапландии, между Колой и Кандалакшей, встречаются сосна, ель, пихта, реже рябина и береза, еще реже ольха, осина и черемуха. Толщина деревьев бывает средним числом 8 дюймов, хотя и встрёчаются деревья в 30 дюймов” в обрубе. (Рус. Далпл.). Но это можеть относитьея лишть к тем местностям Лапландии, которыя являются защищенными от действия северных ветров.

12) Верещагинъ. Оч. Арханг. губ., стр. 37.

Die russischen Lappen
Translated by Maria Rajer
 
Statt einer Einleitung: Eine Skizze vom Land der russischen Lappen

In weiter Ferne, an der Küste des „Eismeeres“ erstreckt sich über ein riesiges Gebiet zwischen dem Weißen Meer und dem Atlantischen Ozean Lappland1. Ein geradezu märchenhaftes Land, „das Land der Kälte und der ewigen Finsternis, das von Zauberern besiedelt ist“. So taucht das Land im finnischen Volksepos auf, als jenes „finstere Pohjola“, in dem die Helden des Kalevala so viel Leid erdulden mussten, in dem „der alte und wahrhafte Väinämöinen, der ewige Zaubersprecher“ beinahe durch die Hand des Lappen Joukahainen umkam. Dieses nebelumwobene Land, wo eine dicke Schneeschicht eine karge Pflanzenwelt unter sich bedeckt, wo im Winter undurchdringliche Finsternis herrscht, tauchte in der Vorstellung der Völker immer nur von seiner finsteren Seite auf, und auch in Lehrbücher und Anthologien fanden nur Beschreibungen des winterlichen Lapplands und Bilder Einzug, die das Land in der kalten Jahreszeit zeigen. Deswegen haben wir eine sehr einseitige Vorstellung von Lappland, die sich immer noch kaum von jener der Schöpfer des Kalevala unterscheidet.

An dieser Vorstellung ist in der Tat viel Wahres. Ein Großteil Lapplands ist von Schnee bedeckt, die Flüsse frieren zu, ab dem Herbst2 zeigt sich die Sonne kaum noch am Horizont und die Bewohner, die dazu verdammt sind, sehr lange in der Dunkelheit auszuharren, verbringen eintönige Tage in ungeduldiger Erwartung eines kurzen Sommers; doch in den Ebenen Lapplands, mitten in der Finsternis, mitten in der leblosen Natur, beginnt das Reich der wilden Wölfe, die in Rudeln, teils sehr großen Rudeln, durch die verschneiten Ebenen streifen, die Rentierherden der Lappen angreifen und bisweilen viele Tiere reißen. Aus dem Wald kommt der Bär, ein für die Lappen nicht minder gefährliches Raubtier, das durch seine Angriffe auf die Rentierherden ebenfalls viel Schaden anrichtet. In dieser Zeit wehen schreckliche Winde und lassen heftige Schneestürme aufziehen, die die spärlichen Behausungen der Lappen beinahe bis zu den Dächern zuwehen. Außerdem ist der lappländische Winter die Zeit des Nordlichts, dem die Einheimischen mit einer abergläubischen Angst begegnen. Der Himmel entflammt, ist mal von leuchtend roten, mal von grünblauen Streifen erfüllt, die sich zu Halbkreisen verbinden, helle Kränze bilden, sich lösen, auseinandergleiten, wieder verbinden, und ihre Farben und Formen immerzu verändern.

Es wirkt, als käme alles zusammen, um dem Lappen zu schaden – alle Kräfte der Natur scheinen danach zu trachten, das ohnehin schwere Leben des Lappen auszulöschen, als wollten sie den Menschen daran hindern, in dieses „Land der bösen Geister“ einzudringen und sich dort niederzulassen. Die Schneestürme und Nordlichter machen dem abergläubischen Lappen solche Angst, weil mit dieser grandiosen Naturerscheinung ein Glaube an finstere, böse Geister einhergeht. Wenn bei einem heftigen Schneegestöber der Wind in den Felsenspalten heult, ist es ein vor langer Zeit getötetes „Ungeheuer“, das sein Grab verlässt, und wehe dem, so die Volksüberlieferung, der diesem Ungeheuer begegnet, das schon zu Lebzeiten böswillig war – er wird es mit dem Leben bezahlen: Das Ungeheuer rächt seinen in ferner Zeit zurückliegenden Tod. Wenn das Nordlicht am Polarhimmel erscheint, sind es entweder die Geister von Verstorbenen, die in den Himmel steigen, oder Geister, die gegeneinander kämpfen. Im Winter und im Frühling sammelt sich an der Küste Eis; das Eis wächst an und türmt sich zu Bergen von ungeheuerlichem Ausmaß auf, diese werden mitunter plötzlich vom Wind getrieben, dann bewegen sie sich langsam und bedrohlich auf die Küste zu, prallen dort auf und tilgen Häuser, oder gar ganze Küstensiedlungen, vom Angesicht der Erde – und wehe den Bewohnern, die es nicht schaffen, sich rechtzeitig in Sicherheit zu bringen: dann tilgt und vernichtet das Eis auch sie, wie es ihre Behausungen getilgt und vernichtet hat. Im Winter schläft die lappländische Erde lang, ohne ein Anzeichen von Leben, den menschenfeindlichen Naturkräften ganz ausgeliefert. In dieser Zeit, so Scheffer3, „fesselt die Kälte alles, nicht einmal die schnellsten Flüsse können widerstehen, sie werden von einer festen Eisschicht überzogen, deren Dicke zwei, drei oder sogar noch mehr Fuß beträgt. Selbst die breitesten Seen und tiefsten Meere liegen unter Eis gefangen, das so stark ist, dass es jedes Gewicht zu tragen vermag.“

Aber dieses ungünstige Wetter herrscht nicht das ganze Jahr. Es kommt der Frühling: In den Ebenen taut es, die Eisschichten verschwinden von den Flüssen und Seen; schmächtiges Gras tritt hervor, das helle Blatt der Moltebeere kämpft sich durch den noch nicht vollständig geschmolzenen Schnee; Sträucher und Bäume werfen ihre Schneebedeckung ab – und wieder glänzen die dunklen Nadeln der Fichten und Kiefern in der Sonne; wieder versieht die niedrige, schwache und unansehnliche Birke ihre Äste mit grünem Laub und streckt sie gen Süden, gleichsam vor Ohnmacht, sich gegen die arktischen Winde zu schützen. Es kommt der kurze, aber heiße Polarsommer. Der blaue, blasse Himmel schmiegt sich wie ein Überwurf an die Wälder und Sümpfe, spiegelt sich in den Flüssen und Seen. Und auch die Fauna zeigt sich erneut: Einige Schmetterlingsarten flattern zwischen den Blüten umher, welche hier und da als kleine Häuflein in den halbsumpfigen Senken blühen; einige Käferarten kommen hervor. Doch wo es die kleine Fauna gibt, gibt es auch ihren Feind, der danach trachtet, diese zu vernichten: Unzählige Rebhühner, Haselhühner und andere Vögel leben in den Wäldern, Hainen und Sümpfen. An den sumpfigen Flussufern und auf den Tiefwasserstrecken der Seen schwimmen ganze Schofe von Enten, die den Jäger ziemlich nah an sich heranlassen. Die Sonne geht nicht unter. Als rote Kugel steigt sie über den grauen Ozeanwellen auf und senkt sich gegen Abend zu ihnen, berührt sie ganz leicht und steigt wieder auf. Im Winter ist ständige Nacht, im Sommer ist ständiger Tag. Der nicht endende Tag erzeugt ein eigenartiges und gleichzeitig unangenehmes Gefühl bei einem Menschen, der dies nicht gewohnt ist. Die Nerven sind erschöpft von all den Eindrücken des Tages, verlangen nach Erholung, aber die Nacht kommt und kommt nicht, und nicht einmal die Dämmerung. Auch nachts ist es noch hell wie an einem bewölkten Tag. Längst nicht alle ertragen diese hellen Nordnächte, erst recht keine Menschen, die im Süden geboren wurden oder dort lange gelebt haben. Viele verfallen in eine Schwermut, die sie trotz dichter Vorhänge und geschlossener Fensterläden nicht schlafen lässt; sie bevorzugen es, tagsüber zu schlafen. Mir wurde sogar von Fällen berichtet, bei denen einige unserer Landsleute aus dem Süden ihren Dienst quittierten und um Versetzung baten, weil sie diese Nächte nicht ertrugen. Aber die Einheimischen sind es gewohnt; die Nächte verursachen bei ihnen keinerlei beklemmende Gefühle – sie sind glücklich, dass sie sich nach der undurchdringlichen Finsternis des Winters am Sonnenlicht sattsehen können. Im Sommer herrscht emsige Umtriebigkeit: In der kurzen, sehr kurzen Zeit gilt es viel zu schaffen, um später den langen Winter hindurch satt und versorgt zu sein.

Doch auch im Sommer ist die Natur zum lappländischen Bewohner nicht nur freundlich: Schwärme von Mücken und kleinen Fliegen, die aus den Sümpfen steigen, übersäen buchstäblich den Menschen, und es gibt kein Entkommen: Sie kriechen in die Augen, Nase, Ohren, unters Hemd – was man auch tut, um sie zu verscheuchen und zu töten, diese im Einzelnen unbedeutende, aber in der Masse unheimliche, feindselige Kraft nimmt nicht ab und treibt nicht bloß den Fremden, der diese Angriffe der „Mückengewalt“ nicht gewohnt ist, sondern auch den Lappen zur Verzweiflung.

Aber das ist noch nicht alles: Der Lappe nimmt jedes Unglück auf sich, damit seine Rentierherde, nachdem sie die winterlichen Schneestürme und Angriffe wilder Tiere überstanden hat, wieder zu Kräften kommt – doch das gelingt nicht immer. Mücken und Bremsen übersäen das Ren, die Bremsen stechen durch das Fell und legen unter der Haut Eier ab – wenn sich die Larven entwickeln, verursacht das beim Tier brennenden Schmerz, der bisweilen tödlich endet; während die Fliegen, die den Tieren in Ohren und Nase kriechen, sie in den Wahnsinn treiben. Es hilft auch nichts, wenn die Rentiere schon völlig außer sich ins Wasser stürzen, so tief, dass nur noch die Köpfe herausschauen, denn mitten im Fluss sind zwar tatsächlich keine Mücken, und auch die Bremsen lassen von ihren Opfern ab, doch sobald das Rentier seine Zuflucht auch nur für eine Minute verlässt und an Land kommt, wird es sofort von einer ganzen Schar von Feinden überfallen und belagert, bis es sich aus Verzweiflung wieder wie verrückt ins tiefe Wasser stürzt.

So ist Lappland im Sommer. Doch die Sonne strahlt in diesem Land nicht lange. „Schnell verfliegt der lappländische Sommer“, schon Mitte August werden die Tage kürzer, die Nächte dunkler; wieder ziehen kalte Winde auf und bringen Schnee und Frost. Bald bedeckt der Schnee einen riesigen Teil der lappländischen Erde, und sie sinkt wieder in einen langen Schlaf, bis ein paar indirekte Strahlen der Polarsonne sie für kurze Zeit zum Leben wecken. So verläuft das Jahr für Jahr, seit Jahrtausenden herrscht in diesem Land mal ständig Nacht mal ständig Tag.

So ist das typische Erscheinungsbild von diesem arktischen Land in seiner besten und in seiner schlimmsten Jahreszeit. Aber wie ist das Land selbst?

In der allgemeinen Vorstellung ist das Land eben und von Sümpfen überzogen, die sich über ein riesiges unüberschaubares Gebiet erstrecken. Große Flächen sind von Rentierflechte überwuchert, hier und da drängen sich kleine Sträucher und „verkrüppelte“ Birken. Diese Vorstellung ist richtig, aber sie trifft nur auf einen Teil des Landes zu – beim anderen widerspricht sie den tatsächlichen Gegebenheiten vollkommen. Andrej Burej gibt in seinem Schweden-Aufsatz folgende knappe, aber sehr treffende Charakterisierung Lapplands, wobei auch er nur einen Teil meint – aber nicht den ebenen, sondern den schwedischen und den russischen Teil, der mit der Zeit von der schwedischen und norwegischen unter die russische Herrschaft übergegangen ist. Bei Burej heißt es: „Lappland selbst ist die nördlichste der Provinzen, es nimmt eine ziemlich große Fläche ein und verfügt über üppige Wälder, Berge, Sümpfe, Seen und Flüsse. Es gibt keine Felder, aber an anderer Stelle finden sich riesige Weiden.“4 Diese Charakterisierung trifft auf große Teile von Russisch-Lappland zu. Es gilt in Lappland also zwei Landschaftstypen zu unterscheiden: Gebirge und Ebene, die keinerlei Gemeinsamkeiten aufweisen. Einer besteht aus Bergen, Felsspornen und den Ausläufern des Skandinavischen Gebirges, in deren Tälern sich unzählige Seen und Flüsse finden, der andere ist eben. J. Friis5 zieht folgende Grenze zwischen diesen zwei völlig unterschiedlichen Landschaften Lapplands: „Zieht man“, so sagt er, „eine Linie von der Stadt Kola in südöstlicher Richtung, so dass sie Lovosero durchschneidet und wieder das Meer bei Sosnovets erreicht, so theilt man nicht allein die Kola-Halbinsel in zwei fast gleiche Theile, sondern man zieht dadurch auch die Grenze zwischen dem bewaldeten und dem waldlosen Terrain. Das ganze Land nordöstlich von dieser Linie besteht aus fast ganz waldlosem Tundra-Terrain, südöstlich von derselben zeigt sich zuerst ein Streifen Birkenwald und dann ein Gemisch von Tannen- und Fichtenwald.“

In welchem Verhältnis stehen diese beiden Teile Lapplands zueinander? Das waldlose Gebiet nimmt in Russisch-Lappland 9/16, sprich mehr als 56 Prozent der gesamten Fläche Lapplands ein; das bewaldete Terrain 6/16, sprich 37,5 Prozent und die Seen und Sümpfe nur 1/16, sprich etwa 6 Prozent.6 Schon daraus lässt sich schließen, dass Lappland kein Land der Sümpfe ist, wie zumeist angenommen, denn es gilt die Tundra vom Sumpfgebiet zu unterscheiden: Die Sache ist nämlich, dass man zumindest im Gouvernement Kola unter dem Wort Tundra etwas vollkommen anderes versteht als das, was wir uns für gewöhnlich darunter vorstellen. Die Tundra ist keine riesige, ebene Fläche, die von Sümpfen überzogen ist, die nie vollständig auftauen und auf denen bloß Moltebeeren, Moosbeeren und andere sumpfige Vertreter der nordischen Flora vorkommen, und auf den Hügeln etwas niedriges Gesträuch. Ganz im Gegenteil: Sie ist ein trockenes (das ist ein notwendiges Merkmal im Gouvernement Kola) Gebiet, von Rentierflechte überwuchert – ganz gleich, ob hoch oben am Berg, im Wald oder in der Ebene; Hauptsache, es ist trocken und mit Flechte bewachsen, dann erhält es die Bezeichnung Tundra. So verstehen die Einheimischen die Tundra, Lappen wie Russen, und sie sind sogar beleidigt, wenn man ihnen sagt, dass man bei uns unter diesen Begriff Sümpfe fasst. Wenn man einen Lappen nach dem Weg fragt, kann die Antwort folgendermaßen klingen: So und so lange durch den Sumpf, so und so lange durch den dichten Wald, und dann kommt die Tundra – ab da geht es sich schon leichter.

Man könnte schon von Vornherein sagen, dass Lappland ein nicht sumpfiges Gebiet sein muss, denn wäre Lappland von Sümpfen überzogen, wäre der Großteil des Bodens feucht, woher nähmen dann die Lappen das Futter für ihre Rentierherden, die sich hauptsächlich von Flechten ernähren, welche wiederum nur an fraglos trockenen Orten wachsen.

Nehmen wir noch Angaben zum Landschaftsbild von Schwedisch-Lappland hinzu. Nach von Düben7 beträgt im schwedischen Teil die bergige Fläche 29,7%, die bewaldete Fläche 38,4% und die Fläche von Seen und Sümpfen 31,9%. Bedenkt man, dass auf diesen Teil Lapplands noch ein Großteil der Seen fällt, lässt sich mit Gewissheit schließen, dass auch dort die Anzahl der Sümpfe nicht besonders groß ist und sie nur eine sehr begrenzte Fläche einnehmen. Führen wir die Angaben für Russisch-Lappland und für Schwedisch-Lappland zusammen, kommen wir zu dem Ergebnis, dass 81% der gesamten Fläche trockene Gebiete und nur 19% Seen und Sümpfe sind. Ziehen wir davon noch die Fläche ab, die die Seen einnehmen, kommen wir abermals zu dem Schluss, dass Lappland vorrangig kein Sumpfland ist.

Wenn wir uns nun dem Landschaftsbild der ebenen und bergigen Gebiete zuwenden und mit dem unbewaldeten Tundra-Gebiet beginnen, so sieht er folgendermaßen aus: eine ebene Fläche, die so weit das Auge reicht mit Rentierflechte bewachsen ist, wodurch sie sommers wie winters wirkt, als wäre sie von Schnee bedeckt; in diesen Ebenen fließt hier und da ein Fluss, an seinen niedrigen Ufern bietet sich dem Betrachter ein öder, toter Anblick, fast ohne jede Spur vom Menschen; und diese Ebenen erstrecken sich immer weiter Richtung Norden, bis zur Küste des Nordmeeres, wo sie abbrechen, um dem Meer Platz zu machen und die Rentierflechte gegen die Gischt der grauen Wellen einzutauschen, die genauso öde und genauso unwirtlich sind wie die uferlosen Wellen der karg bewachsenen Tundra Lapplands. Auf dem Weg über das Nördliche Eismeer hat man sich an diesem öden Anblick sattgesehen: Von dieser Eintönigkeit und Ödnis befällt einen Menschen, der es nicht gewohnt ist, die Schwermut; dadurch erscheint ihm alles andere unwillkürlich grell, was selbiges Lappland in seinem anderen Teil zu bieten hat, welcher nicht minder eigenartig ist als der erste, aber unvergleichlich reicher und schöner.

Das lappländische Gebirge ist eine Fortsetzung des Skandinavischen Gebirges. Aus Norwegen, so schreibt Herr Wereschtschagin, „zieht es sich Richtung Süden, an der Südgrenze unseres Lapplands8 entlang zur Küste des Weißen Meeres, seine Ausläufer reichen bis Lappland an der Kandalakscha-Bucht. Gebirgskämme säumen nahezu durchgehend die Küsten Lapplands: die Tersk-Küste und die Murmansk-Küste.“9 Wie ist die Beschaffenheit dieses Gebirges? Selbiger Autor beschreibt es folgendermaßen: Das lappländische Gebirge, sagt er, ist nichts als aufeinandergeschichtete Massen von Granit, hier und da sprießen ein paar Grasbüschel, hier und da wächst eine kleine Birke oder Kiefer, fast ohne Äste an der Nordseite.“10 Diese Beschreibung trifft vollkommen zu, weil sie sich auf das Gebirge an der Murmansk-Küste des Nordmeeres bezieht. Gigantische Granitmassen türmen sich aufeinander; schwarz und finster fallen sie als vollkommen senkrechte Felswände steil ins Meer hinab; unzählige Granitbrocken liegen – Gott weiß, wann sie von den Gipfeln gestürzt sind – im Meer, werden von den Wellen umspült, bei Ebbe entblößt und bei Flut vollständig bedeckt. Zuweilen bilden die Felsen an der Küste von Wasser glattgeschliffene Senken und Stufen – hier versammeln sich Hunderte von Möwen für ihre Beute, sie fangen den Fisch im Meer oder plündern die Abfälle der Fischerei nahe den Siedlungen. Das sind die sogenannten Vogelmärkte. Einen merkwürdigen Eindruck hinterlassen diese finsteren Riesen mit einem großen, weißen Fleck aus Möwen, kreischend und immerzu in Bewegung. Auf den Berggipfeln inmitten der unzugänglichen Felsen, die zu erklimmen nahezu unmöglich ist, befinden sich unzählige Nester des Seetauchers und der Eiderente – gleich daneben nisten Adler, die, wenn sie auf Beutesuche sind, gemessen über die Gipfel segeln. Tatsächlich gibt es an diesen toten Felsen kaum Vegetation, selten klebt ein wenig grünes Gras an einer Steilwand, aber auch das wirkt welk und leblos wie die finsteren, schwarzen Steilwände, die ihm an ihrer Steinbrust Zuflucht bieten; selten krallt sich eine kleine Kiefer mit langen Wurzeln an den Fels oder neigt sich eine Polarbirke zum kalten Granit, liegt da gebeugt, kümmerlich, halbtot – die arme Schwester unserer üppigen, weitverzweigten Birke aus Zentralrussland. So sehen diese Felsen aus. Ein ganz anderes Bild bietet sich dem Betrachter beim Gebirge an der Kandalakscha-Bucht und im Inneren Lapplands. Bei der Einfahrt in die Kandalakscha-Bucht verblüfft der Anblick der Küste. Nach all den öden Felsen auf dem Weg über die Kem, erwartet man auch hier wieder dieselben grauen, grimmigen Granitmassen zu sehen, die als Inseln in die Wellen des Weißen Meers geworfen sind, ohne Vegetation, wenn man von den leblosen grauen und gelben Flechten absieht, die diese Felsen stellenweise überziehen – doch plötzlich sieht man, dass sich direkt an der Küste der blauen Bucht ziemlich hohe Berge erheben, die vom Fuße bis zum Gipfel mit dichtem Fichtenwald bewachsen sind, und in dem satten Grün zeigt sich mal ein dunkler Kiefernstamm, mal leuchtet eine Birke weiß mit ihrer Rinde. In der Tat gibt es hier nicht solche Bäume wie in Zentralrussland, wie in unseren nordöstlichen Gouvernements: weder die Kiefer noch die Fichte oder die Birke erreichen hier eine große Höhe, es ist, als wäre der Wald maximal zwanzig, dreißig Jahre alt. Nichtsdestoweniger lassen die weichen Konturen des Gebirges, das Grün, das es bedeckt, den Betrachter vergessen, dass er im fernen Norden ist. Hier ist eine Insel, mitten in die Bucht geworfen, die Insel hat die gleichen Umrisse wie die kleinen Inseln bei Kem, aber sie sieht ihnen überhaupt nicht ähnlich, weil sie von Wald bedeckt ist, dunkelnadelige Fichten wachsen über den glänzenden blauen Wellen, klettern hinauf bis zu den Gipfeln und zeichnen wunderschöne Silhouetten in den Nordhimmel. So ist das Gebirge bei Kandalakscha. Aber es wechselt seine Umrisse nochmal, wenn es ins Innere des Landes geht. Sobald man sich von Kandalakscha entfernt und die küstennahen Berge hinter sich gelassen hat, beginnt sich das Gebirge zu verändern, das landeinwärts zieht. An den Ufern des Sees Imandra erstrecken sich die Chibinen im Osten und die Gebirgskette der Tschunatundra im Westen. In den Senken schimmert mancherorts noch nicht getauter Schnee, irgendwo im dunklen Nadelwald rinnt der helle Strahl eines Bachs, der seinen Anfang an einem Gletscher in der Höhe nimmt. Die Berge sind vom Fuße bis zur Mitte in Wald gehüllt, danach hört die Vegetation auf, als hätte eine Zauberkraft den Bäumen untersagt, weiter hinaufzuklettern, und so ragen kahle Granitgipfel, mancherorts von Teppichen aus Rentierflechte zugedeckt, in den blassblauen Himmel. Doch viel typischer für Russisch-Lappland scheint mir der Bergkamm Olenja Tundra, der an den Ufern der Seen Murdosero und Pulosero verläuft. Man nennt diese Berge Tundra, weil Rentierflechte ihre Gipfel bedeckt. Der Kamm ist wie die Chibinen und die Tschuna halb mit Wald oder niedrigem Gesträuch bewachsen. Aber seine andere Hälfte liegt nicht wie bei den anderen Steinmassen bloß, sondern ist restlos in einen Teppich aus grünlich weißer Rentierflechte eingehüllt. Diese breiten, riesigen Gipfel verblüffen wohl nicht weniger als die Schneegipfel des rauen Kaukasus; was daran liegt, dass die Abwesenheit von Leben gleichermaßen spürbar ist, ob man die schneebedeckten oder diese vollständig von Rentierflechte überzogenen Gipfel betrachtet; allerdings ist die Farbe der Rentierflechte irgendwie sanfter, zärtlicher als der Glanz des weißen Schnees. Es scheint, als beginne hinter dieser Linie, wo der Wald aufhört und das unermessliche Reich der Rentierflechte beginnt, auch ein neues Leben, ein eigenartiges Leben, das dem unten, am Fuß des Berges, in nichts gleicht – als könnte sich demjenigen, der diese Höhen besteigt, eine neue zauberhafte Welt eröffnen.

Was den Wald betrifft, mit dem dieser Teil Lapplands bewachsen ist, so lässt er sich in zwei Gruppen unterteilen: den Wald, der die Berge überzieht, und den, der unten wächst. An den Bergen besteht der Wald hauptsächlich aus Fichten und Kiefern, teilweise auch aus Birken. Alle drei Baumarten werden nicht sehr groß: dünn und schwach, scheint es, als hätten sie keine Kraft, weiter zu wachsen; meist bedeckt eine Decke aus Rentierflechte den Boden, die trocken unter den Füßen knackt. Steigt man auf einen Berg und blickt um sich, stellt man fest, dass der Wald sich von Hügel zu Hügel immer weiter in die Ferne zieht, bis die Bäume zu einer Masse verfließen – und mit den Bäumen kriecht auch die Rentierflechte über den Boden, füllt die Lücken zwischen den Bäumen aus, umschließt ihre Wurzeln, und verschwindet mit ihnen in der Ferne. Von weitem scheint es, als läge eine dicke Schneeschicht in dem Wald, aber der Schnee glänzt eigenartig grün. Leben gibt es im Wald kaum. Kein Vogelgesang, kein ferner Laut von einem Tier, und auch kein Schmetterling, der sich hierher verirrt, selten nur krallt sich ein Käfer mit seinen starken Beinchen an die verästelte Flechte und klettert vorüber, genauso grau und trocken wie die Flechtendecke unter ihm.

Anders ist es in den Ebenen und Senken: Hier trifft man keine Kiefern an, sondern nur Fichten und Birken; beide noch niedriger und kümmerlicher als in den Bergen. Hier lässt der feuchte Untergrund eine üppigere Vegetation an Blumen zu; in den Senken ist sie zudem vor den lebensfeindlichen Winden geschützt, die sonst das Wachstum hemmen. Aber allzu üppig ist das Pflanzenreich auch hier nicht: Minze, Klette, Weidenröschen und andere Pflanzen sorgen für eine Farbenvielfalt auf der eintönig grünen Grasdecke. Von den Beeren ist hier die Moltebeere mit ihren reifen Früchten anzutreffen, sie sieht wunderschön aus inmitten des Grüns; an morastigeren Plätzen finden sich Moosbeeren, und dort, wo es trocken ist, schimmern schwarze Krähen- und Heidelbeeren; es finden sich auch Preiselbeeren in recht hoher Anzahl. Das sind die wichtigsten Vertreter der kargen lappländischen Flora. Sobald die Sommersonne die Senken und Ebenen wärmt, erscheinen auch Vertreter aus der Welt der Schmetterlinge und der Käfer. Ich selbst konnte von den Schmetterlingen nur den Großen Kohlweißling und den Distelfalter sehen. In diesen Wäldern herrscht, wie in den zuvor beschriebenen, eine Totenstille, hier, in den Tälern wird sie manchmal vom Summen eines Käfers oder einer Fliege unterbrochen, oder dem Flattern eines aufgeschreckten Rebhuhns. Diese Stille, diese Menschenleere ist typisch für Lappland; sie ist sein unterscheidendes Merkmal, ganz gleich, wo man sich innerhalb der Grenzen Lapplands aufhält, alles schweigt, als wäre es erstarrt, erfroren, als hätte alles, was hier lebt und atmet, Angst, einen Laut von sich zu geben, seine Existenz durch irgendetwas zu verraten.

Diese Stille, diese Lautlosigkeit wird nur durch das Tosen der Flüsse an den Stromschnellen unterbrochen. Ich hatte schon Gelegenheit anzumerken, dass Lappland reich an Gewässern ist, insbesondere in dem bergigen Teil. Unzählige Seen liegen in den Tälern. Seen von unterschiedlichster Größe und Form. Laut Wereschtschagin finden sich allein11 in Russisch-Lappland bis zu 700 Seen.12 Einige davon erreichen eindrucksvolle Ausmaße. Beispielsweise ist der Imandra nach den einen Angaben 90 Werst lang und 40 breit, nach anderen ist er 105 Werst lang und über 40 breit. Eine große Fläche beansprucht auch der Nuotosero, er ist schmal und lang, in ihm nimmt der Fluss Tulok seinen Anfang. Neben diesen zwei Seen gibt es noch viele andere, die, obwohl sie sich nicht mit den zwei genannten messen können, auch nicht als klein zu bezeichnen sind. Dazu gehören: der Kibosero, der Kowdosero, der Pjawosero. Und außerdem: der Kolosero, in dem der Fluss Kola seinen Anfang nimmt, der Pilmasosero, der Pulosero und der Murdosero, auf denen nicht selten beachtliche Stürme toben, sodass die Fahrt darauf nicht ungefährlich ist. Fast alle Seen verbinden untereinander Flüsse, die zuweilen ziemlich reich an Wasser sind, oder aber sie sind selbst der Ursprung eines Flusses, der entweder direkt oder auf dem Umweg durch mehrere andere Seen ins Eismeer oder Weiße Meer mündet. Als Wasserscheide dient das lappländische Gebirge. Ins Weiße Meer münden von den größeren Flüssen folgende: der Paz, nahe der norwegischen Grenze, der dafür berühmt ist, dass an seinem Ufer eine Siedlung liegt, in der die älteste Kirche Lapplands erhalten geblieben ist: die Kirche der Hl. Boris und Gleb; der Petschenga, an dessen Ufern sich das vom Lehrer Trifon gegründete Kloster befindet, dem Aufklärer der Lappen, dessen sterbliche Überreste dort verwahrt werden. (Über das Leben des Hl. Trifon und das Kloster an der Petschenga zu sprechen, wird an anderer Stelle noch Gelegenheit sein.) Der Tumola, der für seinen Wasserfall berühmt ist; der Kola, an dessen Mündung, am Kap, der sich durch den Einfall des Kola und des Tumola in der Bucht des Ozeans bildet, die Stadt Kola liegt, die zusammen mit dem Petschenga-Kloster eine wichtige Rolle in der Geschichte der Halbinsel Kola spielte und bis heute große Bedeutung hat; und außerdem noch der Jеrnyschnaja und der Iokanga.

Lapplands Flüsse zeichnen sich durch ihre starke Strömung aus, was dadurch zu erklären ist, dass das Gefälle der Oberfläche beträchtlich ist. Auf ihrem Weg müssen die Flüsse Hindernisse überwinden, die ihnen der steinige Untergrund Lapplands stellt. Man findet beinahe keinen Fluss, der nicht mindestens eine Stromschnelle hätte. Im Flussbett liegende große Steine versperren dem Fluss den freien Durchgang: Er rauscht, schäumt, tost, schwappt lärmend über die Gesteinsbarrieren, windet sich zwischen den Steinen durch, bis er die Stromschnelle überwindet. Doch nach der Stromschnelle beruhigt er sich nicht gleich: Erst fließt er aufgeregt und tosend weiter, später wird er allmählich ruhiger und letztlich ganz still, bis ihn das nächste Gesteinsrelief wieder tosen lässt und er mit Geheul die nächste Stromschnelle überwindet. Die Stromschnellen unterscheiden sich selbstverständlich in ihrer Größe: An manchen Stellen erreichen sie solche Höhen, dass das Wasser, das durch sie hindurchgeht, beträchtliche Wasserfälle bildet. Eine solche Stromschnelle gibt es auf der Tumola, sie wird von den Einheimischen einfach nur „Padun“ genannt. Andernorts sind die Stromschnellen zwar nicht hoch, aber folgen so dicht aufeinander, und obendrein ist manches Flussbett so voll mit Steinen, dass der Fluss nicht fahrbar ist. Das gilt beispielsweise für den Niwa: Reisende aus Kandalakscha müssen zu Fuß neben ihm hergehen. Aber auch sonst kommt es bei den lappländischen Flüssen ständig vor, dass man aus dem Boot steigen und es entweder hinter sich herschleppen oder es den Lappen überlassen muss, mit den tosenden Wellen zurechtzukommen, was sie mit einer bemerkenswerten Kunstfertigkeit tun, indem sie mutig zwischen den Steinen lavieren, an denen das Boot jeden Augenblick zerschellen könnte. Wenn man den Wald verlässt und eigentlich noch ziemlich weit vom Fluss entfernt ist, hört man schon den Lärm: Das ist der Fluss, der eine Stromschnelle überwindet; der Lärm wird immer größer, immer stärker und, beim Ufer angekommen, fällt es einem manchmal schwer, die Worte seines Gesprächspartners zu verstehen. Es ist ein monotoner Lärm, der einem Menschen, der es nicht gewohnt ist, auf die Nerven geht, und der in einer merkwürdigen Dissonanz zur Totenstille steht, von der man sich im Wald eben erst verabschiedet hat, denn dort ist es so still – wären da nicht die schmalen „Tierpfade“ zum Wasser, die immer wieder den Weg kreuzen, könnte man annehmen, der Wald wäre vollkommen unbewohnt.

Das absolute Gegenteil zu den Flüssen bilden die Seen: So tosend wie die ersten sind, so ruhig und lautlos sind die zweiten. Die Berge, genauso unbesiedelt und schweigsam, spiegeln sich mit ihren Wäldern und kahlen Gipfeln im stillen Wasser. Es ist, als wäre das Wasser eingefroren; man hört kein Ruderplätschern eines entgegenkommenden Bootes, sieht kein weißes Segel eines einheimischen Fischers in der Ferne. Selten entdeckt man am Ufer eine Kote, aus deren Spitze sich ein dünner Rauchstrahl zieht – das ist die Sommerbehausung eines Lappen, in die er aus dem Winterquartier wechselt, um sich der Fischerei zu widmen; selten sieht man ein Rentier am Ufer, sobald das Rentier wiederum den Menschen sieht, taxiert es ihn erschrocken und verschwindet rasch im Dickicht des Waldes. Das Einzige, das die schlafende Oberfläche des Sees belebt, sind die Scharen von Enten, Schlammläufern und anderen Wildvögeln, die hier in großer Zahl vorhanden sind. Mancherorts schwimmen ganze Entenschofe hinter der Steifen Segge hervor, ohne zu befürchten, dass ein Jäger sie schießt. Aber versucht man nur, das Boot in ihre Richtung zu lenken, erheben sie sich schnell in die Lüfte und entkommen der Bedrohung, oder aber sie tauchen unter Wasser und verweilen dort so lange, dass sie beim Auftauchen schon außer Schussweite sind. Außerdem belebt das „Springen“ der Lachse an den Stromschnellen die Stille des Sees. Mündet in den See ein Fluss, dessen Mündung lauter Stromschnellen hat, lässt sich nicht selten folgendes interessante Phänomen beobachten: Massen von jungen Lachsen schwimmen gegen den Strom, springen aus dem Wasser, um die Steine zu überwinden; ihre Schuppen glänzen in der Sonne, sie sprühen hundert Funken, Dutzende von Fischen springen in die Luft, fallen ins Wasser, springen wieder hoch. Aber sie sind das Einzige, was die Seen belebt, sonst schlafen diese bei ruhigem Wetter friedlich und genauso geheimnisvoll wie die lappländischen Wälder und Berge mit ihren kahlen oder flechtenbewachsenen Gipfeln. Aber sobald ein Wind aufzieht, schlägt der See, der fünf Minuten zuvor völlig still war, schwarze Wellen und schaukelt wutentfacht das arme Nordlandsboot des Lappen; überrascht solch ein Sturm jemanden auf dem Immandra- oder dem Nuot-See, dann, so berichteten mir die Lappen, fährt man nicht weiter, sondern legt am Ufer an und wartet, bis der Wind sich legt und keine Gefahr mehr für die Weiterreise darstellt. Und bei diesen Seen kommen Stürme häufig vor, dabei sind die Wellen schrecklich unregelmäßig, was eine Fahrt über die lappländischen Seen in der Tat nicht ganz ungefährlich macht.

Die lappländischen Flüsse und Seen sind reich an Fisch: Unmengen von Lachsen, Maränen und Kleinfischen fischt der Lappe jedes Jahr aus den Tiefen der Seen und Flüsse. Es gibt so viel Fisch, dass sich ganz Lappland schon seit Jahrhunderten davon ernährt und ihn auch als Ware für den Tauschhandel mit den Kolanern einsetzt. Doch außer Fisch finden sich in den lappländischen Flüssen Perlen, die den Lappen zwar nicht reich machen, aber ihm zumindest ein wenig bei seinem kargen Leben helfen, welches nicht bloß keinen Luxus, sondern auch den einfachsten Komfort nicht kennt. Aus den Flüssen Kola, Tulom, Lize und ein paar anderen fischt der Lappe Perlenmuscheln und verkauft die Perlen nach Kola oder Kem. Deswegen ist bei Frauen der Pomoren bis heute der Brauch erhalten geblieben, ihre Kopfbedeckung mit Perlen zu schmücken, ihren Hals mit Perlenketten zu behängen und nicht zuletzt Ohrringe aus Perlen zu tragen – die Perlen finden immer einen Abnehmer, wenn auch zu keinem hohen Preis, in Kola, Kem und anderen Pomoren-Städten, aber auch weiter südwärts, in den südlichen Siedlungen des Gouvernements Archangelsk, im Gouvernement Olonezk und teilweise auch im Gouvernement Wologodsk. Die Perlen, die man aus den lappländischen Flüssen gewinnt, sind bis auf wenige Ausnahmen, nicht besonders gut: Sie sind ungleichmäßig und nur sehr selten rund; ebenso selten sind wenigstens große, wenn auch ungleichmäßige Perlen; dafür finden sich in den Flüssen auch rosa Perlen, die vor Ort besonders hoch gehandelt werden.

Neben Federwild, Fisch und Perlen gibt es in Lappland viele Pelztiere: Füchse, Eichhörnchen, Hermeline und Polarfüchse, einst waren an den Flussufern sogar die teuren Biber anzutreffen. Aber davon hört man nur noch in Legenden, heute gibt es das wegen seines teuren Fells begehrte Tier in Lappland nicht mehr. Überhaupt muss man heute feststellen, dass Lappland in dieser Hinsicht verarmt: Durch die Raubnutzung des Wildes, sinkt seine Zahl Jahr für Jahr beträchtlich, und womöglich wird Lappland in nicht allzu ferner Zukunft genauso arm an Federwild sein, wie es bereits an Rentier arm ist, das in seiner wilden Form in Russisch-Lappland nicht mehr anzutreffen ist, außer in den Chibinen, wo man, wie die Lappen sagen, sehr selten mal ein nicht gezähmtes Rentier sieht.

Das ist in groben Zügen Lappland, wo die Lappen bereits seit vielen Jahrhunderten leben. Wie man sieht, ist es, trotz einiger Reichtümer, nicht sehr gastfreundlich zu seinen Kindern. Nur durch Schwerstarbeit, um den Preis großer Entbehrungen und grausamer Opfer, findet der Einheimische hier Mittel für sein Überleben. Nicht leicht ist es, das harte Klima zu ertragen, mit seinem Frost, den Schneestürmen im Winter und der reichlichen Hitze im Sommer. Es liegt auf der Hand, dass nur die Not, nur ein schweres Schicksal ein Volk hierherbringen und über so viele Jahrhunderte in den Grenzen des modernen Lapplands halten konnte, dass hier kein Volk aus freien Stücken bleiben würde. Im Kampf gegen die feindlichen Kräfte der Natur haben die Lappen einen vorübergehenden Sieg errungen, obwohl er ihnen seinen Stempel aufgeprägt, obwohl er ihnen ungeheuerliche Opfer abverlangt hat.

Anmerkungen

1 Russisch-Lappland erstreckt sich zwischen dem 66 und 70 Grad nördl. Breite und dem 30 und 4 ½ Grad östl. Länge vom Greenwich-Meridian. Es nimmt eine große Halbinsel ein, über 650 Werst von der Grenze Norwegens bis Kap Orlow, und innerhalb des Meridians etwa 400 Werst von der Siedlung Kereti bis zum Nordrand der Fischer-Halbinsel. Lapplands Umfang beträgt 2800 Werst, die Fläche bis zu 180 Tausend Quadratwerst oder 18.771.700 Dessjatinen, was etwa ein Viertel des Gouvernements Archangelsk ist. (Dergatschjow. Rus. Laplandija).

2 Der Winter setzt etwa Anfang Oktober ein; es fällt Schnee, die Flüsse frieren zu und kleinere Meeresbuchten werden von Eis bedeckt. Ende Oktober wird der Winterweg bereitet. Vom 13. November bis zum 8. Januar herrscht die Polarnacht. Im Dezember sinken in Lappland die Temperaturen bis -36° R und manchmal noch niedriger. In den Küstengegenden liegt der Frost selten über -30°R. Ab dem 5. Januar zeigt sich langsam die Sonne; Mitte April beginnt der Schnee zu schmelzen. In den ersten Maitagen befreien sich die Flüsse vom Eis; Pflanzen zeigen sich erst in der zweiten Maihälfte und nur an den Südhängen der Berge. Vom 12. Mai bis zum 9. Juli verschwindet die Sonne nicht vom Horizont. Im Inland ist der Sommer wärmer als an den Küsten des Meeres und des Ozeans. In den Bergregionen erreichen die Temperaturen bisweilen +18°R im Schatten, manchmal steigen sie sogar noch höher. Die Durchschnittstemperatur liegt im April bei +1,5°, im Mai bei +5,4°, im Juni bei +9,0°, im Juli bei 13,2°, im August bei +11,8°, im September bei +6°, im Oktober bei +0,9°, im November bei +2,6°. Am wärmsten war es an der Ara-Bucht, nämlich +26°R im Schatten. (Rus. Laplandija).

3 I. Schefferus. Lapponia. Francofurti. 1673. р. 19.

4 I. Schefferus. Lapponia. р. 22.

5 Friis. Russisch-Lapland. In А. Petermanns Mittheilungen. 1870, S. 361.

6 Ebd.

7 von Düben. La Laponie et les Lapons. In: Congrès international des Sciences Géographiques, S. 324. 1878.

8 Das Skandinavische Gebirge nimmt von Norwegen kommend den Großteil von Russisch-Lappland ein. An der Kandalakscha-Bucht und der Grenze zu Norwegen erreicht es Höhen von 1000 Fuß; ostwärts nimmt seine Höhe ab und beträgt noch maximal 500 Fuß. Seine Ausläufer erheben sich, mit Ausnahme der Kämme bei Kandalakscha und an den Tersk- und Murmansk-Küsten, im Inneren des Landes als einzelne Gruppen, die jeweils eigene Namen tragen. Nordwestlich vom Imandra-See verläuft das Mingub-Gebirge (die Tschuna-Tundra), östlich und nordöstlich vom selben See liegen die Chibinen. Die Chibinen verzweigen sich zu drei Ausläufern: der erste zieht sich nach Lowosero und weiter zur Murmansk-Küste (als Murmansk-Küste bezeichnet man die Küste des Eismeeres ab der norwegischen Grenze, manchmal auch von der Kola-Bucht bis Swjatoj Nos). Der zweite Ausläufer der Chibinen verläuft ostwärts am Fluss Ponoj und verbindet sich mit der bergigen Tersk-Küste. (So bezeichnet man die Küste von Swjatoj Nos bis zum Fluss Warsuga.) An dieser Küste finden sich Felsen von 50 bis 200 Fuß; die Höhe des Gebirgskamms beträgt 200 bis 500 Fuß. Der dritte Ausläufer der Chibinen geht südwärts zum Fluss Warsuga. Am Nordufer der Kola-Bucht erhebt sich das Letinsk-Gebirge mit einzelnen kuppelartigen Gipfeln, deren Höhe 500 Fuß beträgt. Auf der Fischer-Halbinsel zwischen Kola und der norwegischen Grenze türmt sich der hohe Fels Kekar auf (400 Fuß). Nördlich vom Mingub-Gebirge verläuft das Woltschje-Gebirge, hinter ihnen liegt linkerhand vom Fluss Kola das Olenje-Gebirge (die Olenja-Tundra), das die Seen Murdosero und Pulosero umgibt, weiter hinten folgen das Riktajbolsk-Gebirge und der Berg Ulba-Tschicha. Am Imandra-See erhebt sich der Berg Boschja Gora. Neben der Insel Sokowez erhebt sich der Sokolja Gora. Das sind die wichtigsten Berge Lapplands. Vielerorts fand man an diesen Gebirgskämmen Gold, Silber, Kupfer, Eisen, Kobalt; außerdem findet sich hier Jaspis, Porphyr, Amethyst und schwarzer Marmor. (Rus.Lap.).

9 Wereschtschagin. Otscherki Archang. gub., S. 34.

10 Ebd.

11 In der Kola-Bucht fand Betling Kiefern, Fichten, Erlen, Espen und Traubenkirschen. Im bewaldeten Teil Lapplands zwischen Kola und Kandalakscha findet man Kiefern, Fichten und Tannen, seltener Vogelbeeren und Birken, noch seltener Erlen, Espen und Traubenkirschen. Die Dicke der Bäume liegt im Schnitt bei bis zu 9 Zoll, obwohl sich auch Bäume mit 30 Zoll Querschnitt finden (Rus. Lap.). Allerdings kann sich das nur auf die Gegenden Lapplands beziehen, die vor den Nordwinden geschützt gelegen sind.

12 Wereschtschagin. Otscherki Archang. gub., str. 37.

De ryska lapparna
Translated by Georg Gripenstad
 
INLEDNING. ÖVERSIKT ÖVER DE RYSKA LAPPARNAS LAND

Långt borta vid Ishavets kust på en ofantlig yta mellan Vita havet och Atlantiska oceanen utbreder sig Lappland1, det halvt sägenomspunna landet, ”köldens land, det eviga mörkrets land, landet bebott av trollkarlar”. Så framställs detta land i det finska folkeposet. Detta land existerar också, det ”mörka Pohjola”, inom vars gränser Kalevalas hjältar fick pröva på inte så lite bedrövelse och där den ”gamla, trogne Väinämöinen, den evinnerliga vissångaren nästan gick under för lappmannen Joukahainens hand. Detta land – insvept i ständiga dimmor, där ett tjockt lager snö döljer den torftiga vegetationen och där det vintertid härskar ett ogenomträngligt mörker – visar sig i den folkliga fantasin endast från sin mörka sida. Både beskrivningen av Lappland under vintern och bilder framställande landet denna del av året har återgetts i läroböcker och vetenskapliga verk. På så sätt har det även hos oss skapats en ensidig framställning av Lappland, föga skiljande sig från den hos Kalevalas upphovsmän.

I själva verket finns det en god portion sanning i denna fram­ställning. Den största delen av året är Lappland snötäckt,2 älvarna fryser till, från hösten visar sig solen knappast över horisonten och invånarna, förut­bestämda till en långvarig vistelse i mörker, släpar enformigt fram dagarna i otålig väntan på den korta sommaren. På lappmarkens vidder mitt i mörkret och mitt i den döda naturen närmar sig de rovlystna vargarnas välde. I väldiga flockar strövar de stundom omkring på de snöhöljda vidderna, där de angriper lapparnas renhjordar och ibland river ren i oerhörd mängd. Ut ur skogen kommer björnen – ett för lappen inte mindre avskyvärt vilddjur än vargen – och också för dess angrepp är renhjordarna utsatta. Under denna årstid råder förfärliga oväder som åstadkommer kraftiga snöstormar och får lapparnas usla bostäder att täckas av snö nästan ända till taket. Den lapp­ländska vintern är dessutom den tid då norrskenet dominerar, och för detta hyser lokalbefolkningen en vidskeplig fruktan. Himlen blossar upp och genomkorsas än av klarröda, än av grönblå strimmor. Än förenar de sig i regelbundna halvcirklar, än bildar de ofantliga ljuskronor, de skiljs, förenar sig på nytt allt under skiftningar i konturer och färger.

Allt, tycks det, gaddar sig samman för att tillfoga lappen skada och det är som om alla naturens krafter är beredda att föröda lappens inte avundsvärda lott liksom ville de hindra människan att tränga in i och bo­sätta sig i ”de mörka andarnas land.” Stormarna och norrskenet skrämmer den vidskeplige inbyggaren, också för att dessa grandiosa naturfenomen är förbundna med en tro på mörkrets onda andar. När stormen rasar och snön yr, när vinden viner i bergspassen, då var det i gången tid mördarčuderna som gick ut ur gravarna. Ve den som de enligt folktraditionen fientliga čuderna angriper! Han kommer inte länge att vara vid liv, ty čuderna hämnas för sina tidigare nederlag. Om norrskenet visar sig på polarhimlen är detta de avlidnas andar som stiger upp till himlen eller andar som strider sinsemellan.

På vintern och hösten tornar isen upp sig på stränderna till Atlanten. Den växer och når vidunderliga dimensioner av isberg, som ibland, drivna av vinden, lätt men hotfullt rör sig mot stranden, törnar mot den, krossas och sopar bort byggnader och hela kustbyar från jordens yta. Och ve invånarna, om de inte i tid hinner sätta sig i säkerhet; isen sopar bort och tillintetgör också dem, liksom den sopat bort och tillintetgjort deras byggnader. Länge sover således lappmarken om vintern utan ett livs­tecken, godtyckligt utlämnad åt grymma och människofientliga naturkrafter. Då, efter vad Schefferus berättar ”binder kölden allt och inte ens de stridaste älvar kan stå emot den; de täcks av en extremt kraftig is, vars tjocklek uppgår till två, tre fot eller mera. T.o.m. de bredaste sjöarna och de djupaste haven ligger inneslutna av en is med sådan styrka att den tål vilka tyngder som helst över sig.”3

Men en sådan ogynnsam väderlek råder det inte hela året. Våren infinner sig, dalgångarna tinar upp och istäcket på älvar och sjöar sjunker undan. Ett magert gräs spirar upp och genom den ännu inte helt borttöade snön skjuter de ljusa hjortronbladen fram. Buskvegetationen och träden kastar av sig snöhöljet och åter lyser gran och tall med sina mörka barr i solen. Den lågväxta, klena fjällbjörken höljer sig i sitt gröna lövverk och grenarna, utsträckta mot söder, försvarar sig trots sin maktlöshet mot de arktiska vindarna. Den korta men varma polarsommaren bryter in. Ovan de obetydliga skogarna och myrarna välver sig den azurfärgade bleka himlen som ett utbrett hölje och avspeglar sig i sjöar och älvar. Även faunan låter sig ses: några slags fjärilar flyger omkring bland de olika blommorna som här och där är utspridda i små grupper på fuktiga, halvsumpiga, låglänta ställen. Några arter skalbaggar visar sig också. Det existerar en smådjurs­fauna och även den har fiender som söker utplåna den. I skogar, dungar och sumpmarker finns mängder med ripor, järpar och andra fåglar. Vid de sumpiga älvstränderna och på sjöarnas vattenvidder simmar hela flockar av änder som släpper jägaren ganska nära inpå sig. Solen går inte ner. Som ett rött klot stiger den upp ur Atlantens grå böljor och på kvällen sjunker den ner mot böljorna och sedan den endast snuddat vid dem stiger den åter upp. Om vintern är det ständig natt och om sommaren ständig dag. Hos en ovan människa framkallar denna oavbrutna dag en egendomlig och därtill obehaglig känsla. Nerverna har tröttnat av de dagliga intrycken och är i behov av vila men det finns ingen natt, inte ens någon skymning. Det är ljust såväl på natten som på dagen även vid mulet väder. På långt när alla och i synnerhet inte de som är födda eller har bott i södern uthärdar dessa nordliga sommarnätter. Många överväldigas av en sådan ångest att de inte kan sova om natten trots mörka förhängen och stängda fönsterluckor. I sådana fall föredrar de att sova om dagen. Det har berättats mig om ett tillfälle då några från våra sydliga guvernement anlänt hit för tjänstgöring och absolut inte tålde dessa nätter utan anhöll om förflyttning. Men lokalbefolkningen är van vid dem. Dessa nätter förorsakar inte någon deprimerande känsla på dem. Den gläder sig åt att efter det långa ogenomträngliga vintermörkret kunna se sig mätt på solljuset. Här sjuder det av verksamhet om sommaren. På kort, mycket kort tid måste man uträtta så mycket för att vara nöjd och trygg under den långa vintern.

Men naturen förhåller sig inte välsinnad mot invånarna ens under sommartiden. Svärmar av myggor och knott har kommit upp ur myrarna och bokstavligen klibbar sig fast vid den förbipasserande. De finns ingen räddning att få från dem. De kryper in i ögonen, näsan, öronen och bakom halsen. Hur många man än må jaga bort och hur många man än må slå ihjäl, så förminskas inte denna i enstaka exemplar obetydliga men i massa ohyggliga fiendestyrka det ringaste och driver, inte bara den vid ”mygghärens” anfall ovane resenären, utan även lapparna själva till fullständig förtvivlan.

Men detta är inte allt. Lappen är själv beredd att uthärda alla vedervärdigheter, bara hans lilla renhjord blivit vid liv trots vinterstormarna och rovdjursangreppen och kan repa sig under sommaren. Men inte alltid lyckas han uppnå detta. Myggor och styng bildar ett täcke över renarna. Styngen biter sig genom skinnet på det olyckliga djuret och lägger sina ägg under dess hud och allteftersom larverna utvecklas ur äggen uppstår det en brännande sveda, som ibland leder till renarnas död. Myggorna som gömt sig i näsborrarna och öronen driver dem till ursinne. Renarna når inte räddningen ens då, när de utom sig kastar sig i vattnet och går ut så djupt, att endast huvudet syns ovan vattenytan. Mitt ute på älven finns det faktiskt inte några myggor och styngen drar sig tillbaka från sina offer. Men det behövs bara att renen för en minut lämnar sin tillflyktsort så inväntar där på stranden redan en hel svärm av fiender som på nytt börjar ansätta den, innan den åter i ett anfall av förtvivlan som en galning kastar sig i vattnet och gömmer sig i djupet.

Sådant är Lappland om sommaren. Men solen lyser inte däröver under så lång tid. ”Snabbt ilar polarsommaren förbi” och redan i mitten av augusti börjar dagarna starkt att avta och nätterna blir allt mörkare och mörkare. Inom kort tar de kalla vindarna överhand och jagar ifatt både snön och kölden. Och så täcker snön återigen hela den ofantliga lappmarks-vidden och på nytt somnar den in på en tid, tills polarsolens sneda strålar åter väcker den till liv för en kort tid. Så har det år efter år under årtusendenas gång i detta land härskat än en oavbruten natt, än en oavbruten dag.

Sådan är den karakteristiska bilden av detta arktiska land under den bättre som sämre årstiden. Hurudant är då detta land?

Enligt den allmänna föreställningen är Lappland ett slättland, täckt av myrmarker som sträcker sig över jättelika, oöverskådliga vidder. De största arealerna är bevuxna med jägel (renmossa) och här och där utbreder sig lågvuxen buskskog och ”krokig” björk. Denna föreställning är riktig beträffande en del av Lappland, medan verkligheten är diametralt motsatt för en annan del. Andreas Bureus ger i sitt verk om Sverige följande korta men mycket trovärdiga karakteristik av Lappland – han har för övrigt också bara i sikte en del, och ej plan del, nämligen svenska Lappland och den del av det ryska som med tiden skilts från Sverige och Norge och kommit under rysk hegemoni. Han säger: ”Lappland, det nordligaste av landskapen, upptar en mycket vidsträckt yta och har en mängd skogar, berg, myrar, sjöar och älvar. Där finns inga åkrar men inrymmer på några plaster oerhörda betesmarker”.4 Denna karakteristik är riktig även för största delen av ryska Lappland. Man måste således i Lappland skilja på två typer av terräng: bergig och slät som sinsemellan inte har något gemensamt. Den förra utgörs av berg, utlöpare från och en fortsättning på de skandinaviska bergen, varvid mitt i de dalar de bildar sträcker sig en mängd sjöar och älvar. Den senare åter består av slättland. Friis drar följande gräns mellan dessa två fullt urskiljbara terrängtyper i lappmarken. Han säger: ”Om man drar en linje från staden Kola åt sydost via Lovozero mot havet till Sosnovec, så får man gränsen mellan de skogbevuxna och de skoglösa delarna av Lappland. Åt nordost ska det ligga en trädlös, tundralik region, åt sydost en skogrik, i vilken det till att börja med uppträder ett bälte med dominerande björkskog, därpå blandad tall - och granskog.”5

I vilka proportioner står då dessa två delar av lappmarken till varandra? Den trädlösa ytan upptar i ryska Lappland 9/16, d.v.s. mer än 56% av hela Lapplands yta, den skogbevuxna regionen 6/16, d.v.s. 37,5% och endast 1/16, d.v.s. cirka 6% faller på sjöar och myrmarker.6 Härav kan man redan dra den slutsatsen, att Lappland ej är ett land med myrmarker, såsom man vanligtvis brukar anta, eftersom man ju skarpt bör skilja tundran från myrmarken. Saken är den att under begreppet tundra är det åtminstone i Kola ujezd brukligt att förstå något helt annat än det som innefattas i vår framställning under detta ord. Tundra är inte den ofantliga, jämna yta täckt med aldrig helt upptinade myrmarker där det bara växer hjortron, tranbär och andra representanter för myrarnas nordliga flora och där lågväxande buskskog klänger sig fast på varje tuva. Tvärtom utgörs den av ett torrt, jägeltäckt område – detta är ett oeftergivligt kännetecken på tundran i Kola ujezd – utan åtskillnad om detta område skulle finnas på toppen av ett berg, i en skog eller på en slätt. Är det bara torrt och övervuxet med jägel så får det redan benämningen tundra. Så uppfattar ortsinvånarna tundran, både ryssarna och lapparna, och de känner sig t.o.m. sårade när man säger dem att man med detta ord hos oss förstår en myr. När man frågar en lapp om vägen åt ett visst håll svarar han kanske så här: Så långt på myren och så långt i tajgan, men där det är tundra är det bra att gå.

Redan a priori torde man kunna säga, att Lappland förmodligen inte varit myrmarksområde. Om Lappland varit täckt av myrar och om en större mängd land funnits på fuktiga ställen, varifrån har då lapparna funnit föda åt sina renhjordar vilkas föda huvudsakligen består av jägel. Ty denna växer bara på absolut torra ställen.

Låt oss jämföra med uppgifterna om terrängbeskaffenheten i svenska Lappland. Enligt notiserna hos Düben utgör i den svenska delen av Lappland den yta som upptas av berg 29,7%, skog 38,4% och sjöar och myrmarker 31,9%.7 Om man tar hänsyn till att det på denna del av Lappland faller även ett större antal sjöar kan man med säkerhet sluta sig till att även antalet myrar inte är så stort där och att den areal de omfattar är ytterst begränsad. Vid sammanställning av uppgifterna för ryska Lappland och för svenska Lappland finner vi att 81% av hela ytvidden faller på torrmarker och bara 19% på sjöar och myrmarker. Med uteslutande av den yta sjöarna omfattar måste vi än en gång komma till den slutsatsen, att Lappland är ett land med huvudsakligen ringa myrmark.

Om man vidare lägger märke till terrängbeskaffenheten i de flacka och de bergiga delarna av Lappland och börjar med den tundraartade, skoglösa regionen, så framträder dess utseende för oss på följande sätt: en flack terräng där den oöverskådliga ytan är täckt av renmossa, som även om sommaren ger denna slätmark utseendet av ett snötäcke. Mitt på detta flacka land rinner här och där en älv mellan låga stränder. Det är en melankolisk, död bild, nästan utan tecken på människors vistelse där. Allt längre mot norr sträcker sig denna slätmark och når fram ända till Norra Ishavets kust. Där stupar den rakt ner för att ge havet dess plats och så byts jägel mot de grå atlantböljornas skum, lika melankoliska och lika ogästvänliga som de strandlösa vågorna på den med en torftig växtlighet täckta lapska tundran. Vid en färd på Norra Ishavet har man tillräckligt med tillfällen att se sig mätt på denna melankoliska bild. Den framkallar med sin enformighet och sin livlöshet ett tungsinne hos en ovan människa och här avtecknar sig ofrivilligt ännu tydligare andra bilder som också företer en annan del av Lappland, inte mindre egenartad än den förra men ojämförligt rikare och vackrare.

De lappländska bergen är en fortsättning på de skandinaviska. ”Från Norge”, skriver Vereščagin, ”riktar de sig mot söder, sträcker sig längs västgränsen av vårt Lappland8 till Vita havets stränder och sänder utlöpare in i Lappland nära Kandalakšabukten. Dessa bergskedjor reser sig i en nästan oändlig kantlinje längs Lapplands kuster, längs Ter- och Murmankusten”.9 Vad för slags berg är då detta? Samme författare ger följande karakteristik av dem. ”De lappländska bergen,” säger han ”, är inte annat än på varandra hopade granitmassor där det växer en solitär låg björk eller tall, nästan utan grenar på nordsidan”.10 Denna karakteristik är riktig, så vitt den gäller bergen på Murmankusten längs Norra Ishavet. Ofantliga, på varandra hopade granitmassor stupar svarta och dystra ner i havet, stundom bildande fullkomligt lodräta klippor. Granitblock – ho vet när de fallit ner från bergstopparna – ligger i havet översköljda av vågorna, blottade vid ebb och helt täckta vid flod. Ibland bildar klipporna på kusten hyllor och av vattnet slätslipade trappavsatser. Här sitter fiskmåsar i hundratal. De har flockat sig hit efter byte som de får genom att fånga fisk i havet eller snatta de rester fiskarbefolkningen kastat bort nära fiskelägena. Detta är de s.k. fågelbergen. Ett egendomligt intryck lämnar dessa dystra bergkolosser efter sig på vilka det som en ofantlig fläck sitter vita måsar, skriande och oavlåtligt förflyttande sig från plats till plats. På topparna av dessa berg, mitt ibland de otillgängliga klipporna dit det nästan inte finns någon möjlighet att ta sig upp ligger massvis med lom- och ejderbon utspridda. Här häckar även örnarna som lugnt svävar fram över topparna medan de spanar efter byte. På dessa döda klippor träffar man nästan inte alls på någon vegetation. Endast då och då har här och där grönt gräs fått fäste på en avsats, men det är lika förtorkat och lika livlöst som de dystra, svarta klippbranterna som skyddar det i sin barm av sten. Bara genom att någonstans klamra sig fast med sina långa rötter står en stackars martall och breder ut sig och böjer sig ner mot den kalla graniten. Ömkansvärd, liksom halvt döende, är den olyckliga systern till vår ståtliga hängbjörk i den mellersta zonen av Ryssland. Sådan är dessa klippors gestalt. En annan bild framvisar bergen vid Kandalakšabukten och det inre av lappmarken. Vid färden in i Kandalakšabukten förundrar sig den resande över strandvyerna. Då man under vägen sett de livlösa klippväggarna vid Kem, väntar man sig även här få möta sådana väldiga grå granitmassor som öar utan all växtlighet, om man inte räknar de döende lavarnas grå och gula blommor som fläckvis täcker dess klippväggar, utkastade bland Vita havets vågor. Tvärtemot ser man att det vid själva stranden av den blå fjorden reser sig berg av ganska ansenlig höjd från foten till hjässan täckta av tät granskog. I dess grönska höjer sig än en gul tallstam, än skymtar en vit björk med sin ljusa bark. Här finns det verkligen inte som i den mellersta zonen av vårt land eller som i våra nordostliga guvernement några stora byar. Varken tallen, granen eller björken uppnår här större höjd än som om denna skog inte vore äldre än 20 à 30 år. Men de fina mjuka konturerna av bergen och grönskan som täcker dem kommer oss ändå att glömma att vi befinner oss i höga Norden. Så får vi syn på en ö utkastad mitt i fjorden. Denna ö har samma yttre konturer som holmarna vid Kem men är ändå inte lik dem just därför att den är skogtäckt. Granarna med sina mörka barr beskådar sig själva i havets blå böljor, skjuter i höjden, klättrar uppför berget, når upp till toppen och avtecknar sig med sina vackra silhuetter mot den nordliga himlen. Sådana är bergen nära Kandalakša. De ändrar åter sina konturer, när man avlägsnar sig djupare in i landet. Så snart man brutit upp från Kandalakša och lämnat de högre belägna trakterna vid kusten bakom sig, börjar de berg som försvinner i fjärran att förändras. Längs stränderna av sjön Imandra sträcker sig på dess östra sida Chibinbergen och på den västra bergskedjan Čuna. Här och där i dalsänkorna lyser den snö vit som ännu inte hunnit smälta och här och där rinner mitt i den mörka barrskogen en bäck som en klar ström efter att ha tagit sin början i ett snöfält uppe på en bergstopp. Från foten av berget till dess mitt är dessa höjdsträckningar skogklädda, men därefter skärs växtligheten av som om en trollmakt förbjudit träden att stiga högre upp. Det är därför som nakna granitkrön, fläckvis täckta med mattor av jägel, höjer sig mot den ljusblå himlen. Men de för ryska Lappland allra mest typiska bergen är enligt min mening kanske Olen’ja-tundran som sträcker sig ända till stränderna av sjöarna Murdozero och Pulozero. Dessa berg kallas tundra därför att deras krön är täckta av jägel. Denna bergskedja är liksom Chibinbergen och Čuna även till hälften skogbevuxen, delvis också med låga buskar. Men den andra hälften av bergskedjan blottar inte som hos dessa några sten­massor utan är täckt av en sammanhängande matta av jägel i grönaktigt vit färg. Dessa vidsträckta, kolossala bergstoppar väcker vår förvåning kanske liksom de snötäckta bergen i det vilda Kaukasus. Det beror på att av­saknaden av liv märks på samma sätt antingen man tittar på snötäckta bergstoppar eller på berg täckta med en matta av jägel. Men färgen på jägel är på något sätt varmare och vänligare än den glänsande vita snön. Det tycks att bakom det bälte där skogen upphör och där renmossan fullständigt dominerar, där vidtar ett nytt liv, ett egenartat liv olikt det man ser här nere vid foten av bergen. Det tycks att en ny sagovärld avslöjar sig för den som går upp på dessa toppar.

Beträffande den skog11 som täcker denna del av Lappland kan den fördelas på två kategorier: skog som täcker de höglänta områdena och skog som växer i de låglänta. I de förra består skogen huvudsakligen av gran, tall och delvis björk. Inget av de tre trädslagen når upp till någon större höjd. De är klena och dåliga som om de inte hade kraft att växa vidare. Vanligtvis utbreder sig mellan träden en matta av jägel, torr och knastrande under fötterna. Om man ställt sig på någon bergavsats och tittat sig omkring, ser man hur denna skog sträcker sig från höjd till höjd och försvinner allt längre och längre bort, tills alla träd smälter samman till en enda kompakt massa. Med träden kryper på den torra marken också jägel som upptar utrymmet mellan träden, slingrar sig kring deras rötter och försvinner tillsammans med träden. På långt håll verkar det som om det mitt i skogen skulle ligga snö i ett tjockt täcke, men en snö översållad av allehanda grönaktiga blommor. I denna skog finns det så gott som inget liv. Där hörs ingen fågelsång, inget skri från något fjärran vilt och inte heller flyger några fjärilar hit. Bara då och då griper en skalbagge tag i denna greniga jägel och kryper iväg, torr och grå som mattan av jägel.

Annat är förhållandet i dalsänkor och låglänta områden. Man träffar nästan inte alls på tall, endast gran och björk. Bägge är ännu lägre och ynkligare än på höglänta områden. Men här ger den fuktiga jordmånen möjlighet åt floran att utvecklas mer. Därtill bidrar även dalsänkornas skydd mot ogynnsamma vindar för växtligheten. Floran är inte rik: mynta, kardborre, mjölkört m.fl. gör dock den enfärgade mattan av grönt gräs omväxlande. Här träffar man här även på hjortron med sina mogna bär, vackert tittande fram mitt i grönskan. På sankare ställen finner man även tranbär och där det är något torrare lyser det svart av kråkbär och blåbär. Lingon förekommer också i ganska stor mängd. Detta är de viktigaste representanterna för den föga rikhaltiga lappländska floran. När sommar­solen börjar värma i dalsänkor och på låglänta ställen, visar sig också representanter för fjärilarnas och skalbaggarnas värld. Av fjärilar har jag personligen bara lyckats få se kålfjärilen och tistelfjärilen. I dessa skogar råder en liknande dödstystnad liksom i de förra och här i de låglänta markerna endast då och då avbruten av en skalbagges eller flugas surrande eller en ripas flykt, skrämd av vandrarnas fotsteg. Denna tystnad och folktomhet är karakteristik för Lappland. Den utgör ett av dess kännetecknande drag och var man än befinner sig inom Lapplands gränser är det tyst, som om allt hade dött och förstelnat, som om allt som här lever och andas fruktar för att ge ljud ifrån sig eller ett tecken på sin uppehållsort.

Denna tystnad och detta stillatigande störs bara av älvarnas brus i forsarna. Jag har redan ovan haft tillfälle påpeka att Lappland är rikt på vatten, särskilt i den bergiga delen. En mängd sjöar ligger utsträckta i dalgångarna mellan bergen. Dessa sjöar har en mycket varierande storlek och utseende. Efter vad Vereščagin meddelar kan man räkna dem till 70012 enbart i ryska Lappland. Några av dessa sjöar uppnår en ganska aktningsvärd storlek. Så t.ex. är sjön Imandra enligt en uppgift 90 verst lång och 40 verst bred, enligt en annan 105 verst lång och mer än 40 verst bred. En stor yta upptar även den långsmala Notozero, varifrån Tulomaälven tar sin början. Utom dessa två sjöar finns det också många andra som även om de till den yta de upptar inte kan jämföras med de två ovannämnda ändå inte kan kallas särskilt små. Till dessa bör man räkna sjöarna Kibo ozero, Kovdo ozero och Pjavo ozero. Vidare sjöarna Kolo ozero, där Kolaälven tar sin början, Pilmas ozero, Pulozero och Murdozero. Inte så sällan rasar det på dessa sjöar kraftiga stormar så att seglationen blir farlig. Nästan alla sjöar är förbundna sinsemellan genom ibland tämligen vattenrika älvar eller avges en älv som antingen direkt eller genom sammanbindning av några sjöar flyter genom dessa och slutligen rinner ut i Ishavet eller Vita havet. De lappländska bergen utgör vattendelare. I Vita havet utmynnar följande av de allra största älvarna: Ponoj, Pulonga, Sosnovka, Varzuga och Niva. Och dessa i Ishavet: Pazreka nära norska gränsen, bekant då på dess strand i byn med samma namn, den äldsta kyrkan i Lappland bevarats, uppkallad efter helgonen Boris och Gleb; Pečenga där det legat ett kloster grundat av hans högvördighet Trifon, lapparnas upplysare, vars kvarlevor också vilar där. (Om den helige Trifons levnad och om Pečengaklostrets betydelse får jag tillfälle att berätta längre fram); Tulomaälven som är bekant för sitt vattenfall; Kolaälven vid vars mynning på ett näs bildat av Kolaälvens och Tulomaälvens sammanflöde i Kolafjorden staden Kola ligger, som till­sammans med klostret i Pečenga spelat en stor roll i Kolahalvöns historia och har betydelse även i nutiden; vidare kan nämnas älvarna Jernišnaja och Jekonga.

Älvarna i Lappland karakteriseras av sitt strida lopp vilket i sin tur förklaras av att jordytans lutning är ganska betydande. Under sitt lopp måste älvarna övervinna de hinder den steniga marken uppreser för dem. Man träffar nästan inte på en enda älv, där det inte förekommer en eller flera forsar. Stora stenar i strömfåran belamrar den fria passagen för älven. Den brusar och skummar, kämpar och skvalpar över den steniga barriären och med ett dån rinner den slingrande mellan stenarna, förrän den passerat hela forsen. Nedanför denna lugnar den sig inte genast. Medan den ännu till en början forsar och svallar, rinner den vidare, blir allt lugnare och lugnare samt tystnar helt av innan en ny räcka stenar åter får den att brusa och med ett dån betvinga en ny fors. Givetvis skiljer sig dessa forsar åt i fråga om sin storlek. På somliga ställen uppnår de en sådan höjd att det vatten som passerar dem bildar vattenfall som ibland blir ganska ansenliga. Till sådana hör en fors i Tulomaälven, av ortsinvånarna helt enkelt kallad ”Padun”. På andra ställen växlar de också ganska små forsarna nästan oupphörligt om med varandra och några älvfåror är så överfulla med sten, att det inte finns plats att passera. Till sådana räknas bl.a. Nivaälven. Resenärer från Kandalakša är nödsakade att gå till fots bredvid den. Vid segling på älvarna i Lappland måste man ofta stiga ur båten och antingen släpa den efter sig eller överlåta åt lapparna att klara av de ursinniga vågorna. Detta gör de också med sällsynt skicklighet, djärvt kryssande mellan stenarna mot vilka båten varje ögonblick kan slås sönder. Går man ut ur skogen, så hör man bruset redan på ganska långt håll från älven. Det är en älv som passerar en fors. Bruset blir allt tydligare och starkare, och kommer man närmare älven, är det ibland svårt att urskilja rösten av ens sällskap. Det monotona bruset går en ovan människa på nerverna och disharmonierar på ett egendomligt sätt mot den dödstystnad man nyss just hade i skogen. Där härskar en sådan stillhet att om det inte fanns smala stigar som ideligen korsade ens väg, stigar upptrampade av djur som här gått till sitt vattenställe, hade man kunnat anse skogen fullständigt öde.

En absolut motsats till älvarna utgör sjöarna. Lika strida som de förra är, lika lugna och stilla är de senare. Bergen, likaså obebodda och tysta, avspeglar sig med sina skogar och omgivande krön i det stilla vattnet. Det verkar som om sjön hade förstelnat. Här hör man inte plasket av åror från en båt som kommer en tillmötes och inte heller börjar fiskarlappens vita segel synas i fjärran. Endast då och då ser man på stranden en ensam lappkåta från vars öppning ovantill det stiger upp en rök lik en smal stråle. Detta är lappens sommarviste, dit han flyttar från vinterpogosten för att bedriva fiske. Bara ibland ser man en ren som kommer ner till stranden. Vid åsynen av folk tittar den först förskräckt på en och försvinner sedan snabbt in i ett skogssnår. Det enda som ger liv åt sjöns slumrande yta är flockar av änder, snäppor och annat vilt som här finns i överflöd. På den öppna vattenvidden alldeles under det höga starrgräset simmar en hel flock vildänder utan rädsla för att någon jägare ska skjuta dem. Men försöker man styra båten mot dem, lyfter de snabbt och flyr undan handen som hotar dem eller dyker ner i vattnet och dröjer länge där för att sedan dyka upp och visa sig utom skotthåll. Vad som ytterligare ger liv i stillheten på sjön är laxens ”hoppande” i forsarna. Om det i sjön faller ut en älv, vars mynning är rik på forsar, kan man inte sällan lägga märke till följande intressanta företeelse: I sin strävan att gå mot strömmen hoppar unglax i massor i vattnet och försöker skutta över stenarna. Laxfjällen blänker i solen, återkastar reflexerna i hundratals gnistor. Fiskar i tiotal hoppar upp, tar i för att hoppande komma genom forsen, glider tillbaka och hoppar upp på nytt. Men detta är också allt som ger liv åt sjöarna. I lugnt väder sover de stilla liksom också de lappländska skogarna och de lappländska bergen med sina steniga eller jägelklädda toppar, sover sin hemlighetsfulla sömn. Men det behövs bara att det blåser upp så har sjön som fem minuter tidigare låg lugn råkat i uppror. Detta visar också de mörka vågorna som vredgat sätter den bedrövliga lapska båten i gungning. Om en storm överraskar på en sådan sjö som Imandra eller Notozero, så efter vad lapparna berättat för mig bestämmer de sig för att inte färdas vidare. De lägger i stället till vid stranden och väntar tills vädret slagit om och det inte längre föreligger någon risk för vidare resa. Stormarna på dessa sjöar är därtill mycket ofta förekommande och vågorna synnerligen varierande, något som verkligen inte gör en färd på de lappländska sjöarna riskfri.

De lappländska älvarna och sjöarna överflödar på fisk. Ofantliga mängder lax, sik och småfisk fångas årligen av lapparna ur djupet av sjöar och älvar. Det finns i dem en sådan mängd fisk, att hela Lappland livnärt sig på den under århundraden. Och med den bedriver lapparna bytes­handel med kolaborna. Men utom fisk finns det i de lappländska älvarna även pärlor och även om de inte gör lapparna förmögna, hjälper de dem ändå att leva sitt torftiga liv som är utan lyx och bekvämligheter. I älvarna Kola, Tuloma, Lica och några andra fångar lapparna pärlmusslor. Pärlorna avyttrar de i Kola och Kem. Tack vare en hos pomorerna ända hitintills bevarad sed att pryda sin hårklädsel med pärlor, hänga pärlhalsband om halsen och bära örhängen av pärlor finner pärlorna alltid avsättning i Kola och Kem och andra kuststäder vid Vita havet; vidare också längre söderut i de sydliga ujezderna i guvernementen Arkangelsk och Olonec samt till någon del i Vologda. De pärlor som man erhåller från de lappländska älvarna är med några få ganska sällsynta undantag inte av högsta kvalitet. De är inte tillräckligt symmetriska, runda pärlor förekommer ytterst sällan. Lika sällsynta är också stora pärlor, även stora oregelbunda är sällsynta. Men i älvarna förkommer det rosenfärgade pärlor som på orten värderas till synnerligen högt pris.

Utom bevingat vilt samt fisk och pärlor påträffas i det inre av lapp­marken även många pälsdjur: räv, ekorre, hermelin och fjällräv. Förr i tiden kunde man på älvstränderna även finna den dyrbara bävern. Men före­komsten av den hör redan nu till sägnernas värld och numera är det omöjligt att i Lappland längre finna detta för sitt skinn så värdefulla djur. Överhuvud lägger man för närvarande märke till en utarmning av lapp­marken i detta avseende. Till följd av en hänsynslös utrotning av viltet minskar mängden av det snabbt för varje år. Möjligt är att Lappland i en inte alltför avlägsen framtid är utarmat på pälsdjur liksom det redan för länge sedan utarmats på renar, som nu i vild form inte förekommer någonstans i ryska Lappland utom i ödemarkerna vid Chibinbergen. Där kan man ännu efter vad lapparna säger träffa på en icke tam ren - om också bara då och då.

Sådan är i stora drag lappmarken där ju lapparna bott i många hundra år. Trots sin i vissa avseenden betydande rikedom är den som synes inte särskilt gästvänligt sinnad mot sina barn. Endast genom tungt arbete och till priset av ofantliga umbäranden och hårda uppoffringar för­tjänar ortsinvånarna här sitt uppehälle. Det är ej lätt att uthärda det stränga klimatet med köld och storm om vintern och förhållandevis stark värme på sommaren. Tydligt är att endast en pressande nöd och ett fatalt livsöde kunnat föra folket hit och under så många århundraden hålla det kvar inom det nutida Lapplands gränser och att inget folk av fri vilja och på egen begäran stannat kvar här. Denna kamp mot naturens fientliga krafter har hittills slutat med lappens tillfälliga seger även om den satt en egenartad prägel på honom och av honom krävt mirakulösa uppoffringar.

© Eva Gripenstad and Gunilla Gripenstad, 2022

Noter

1 Ryska Lappland utbreder sig mellan 66° och 70° nordlig bredd och 30° och 40,5° östlig längd från Greenwich. Det sträcker sig över den ofantliga halvön från gränsen mot Norge till Kap Orlov, 650 verst, och i det inre efter meridianen c:a 400 verst från byn Keret’ till Fiskarhalvöns norra strand. Lappland har en omkrets av 2.800 verst och dess yta närmar sig 180.000 kvadratverst eller 18.771.700 kvadratdesjatinor, vilket utgör ungefär en fjärdedel av guvernementet Archangelsk (Dergačev: Russkaja Laplandija).
2 Vintern gör sitt inträde i början av oktober. Snön faller, älvarna fryser till och de mindre fjordarna täcks av is. Vintervägen iordningsställs i slutet av oktober. Polarnatten infaller under tiden 13 november - 3 januari. I december sjunker kölden till inemot -36° Réaumur och mer i det inre av Lappland. I kusttrakterna är det sällan mer än 30° kallt. Från 5 januari börjar solen synas. Vid mitten av april börjar snön smälta. Någon av de första dagarna i maj blir älvarna isfria. Grönskan visar sig först andra hälften av maj och då till att börja med på bergens sydsluttningar. Från 12 maj till 9 juli går solen ej under horisonten. Sommaren är varmare i inlandet än vid kusterna och vid Atlanten. I bergstrakterna går temperaturen ibland upp till +18° R. I skuggan, ibland stiger den ännu högre. Medeltemperaturen är i april +1,5°, maj +5,4°, juni +9,6°, juli +13,2°, augusti +11,8°, september +5°, oktober +0,9°, november -2,6°. Den allra högsta värmen har noterats vid Arzinabukten, +26°R. i skuggan (Russkaja Laplandija).
3 Schefferus: Lapponia, s. 19
4 Schefferus: Lapponia, s. 22
5 Friis: Russisch-Lapland i Petermanns Mittheilungen, 1870, s. 361
6 Friis: Russisch-Lapland i Petermanns Mittheilungen
7 von Düben: La Laponie et les Lapons i Congrès international des Sciences Geographiques, 1878, s. 324
8 Efter övergången från Norge täcker de skandinaviska fjällen största delen av ryska Lappland. Nära Kandalakšabukten och gränsen mot Norge når de upp till 1000 fot. Österut blir de lägre och deras största höjd är 500 fot. Från dessa berg, utom de låga bergskedjorna vid Kandalakša samt vid Ter- och Murmankusten, reser sig i enstaka grupper inne i landet utlöpare som var och en har sitt namn. På den nordvästra sidan av sjön Imandra utbreder sig Mingubskibergen (Čuna tundra), på den östra och nordsöstra sidan av samma sjö Chibinbergen. Dessa senare förgrenar sig i tre utlöpare: den första går norrut till Lovozero och vidare till Murmankusten. (Murmankusten är benämningen på Ishavskusten från norska gränsen, ibland även från Kolabukten till Svjatoj Nos). Den andra utlöparen, Chibinbergen, går österut längs efter Ponojälven och sammansmälter med den bergiga Terkusten. (Denna benämning har kusten från Svjatoj Nos ända till älven Varzuga). På Kolabuktens östra sida reser sig Ljetinskija gory i spridda kupolformade toppar till 500 fots höjd. På Fiskarhalvön mellan Kola och norska gränsen reser sig den stora klippbranten Kegor (400 fot). Norr om Mingubskibergen sträcker sig Volč’ja gory och bakom dem på vänster sida om Kolaälven Olen’i gory (Olen’ja tundra), omslutande sjöarna Murdozero och Pulozero. Vidare ligger där de lappländska bergen Rikotajbol’skija gory och Ul’banyja gora. Nära sjön Imandra reser sig Bož’ja gora. Vid ön Sosnovec höjer sig Sokol’ja gora. Dessa är de mest betydande bergen i Lappland. På skilda ställen har man i dessa bergskedjor funnit guld, silver, koppar, järn, bly och kobolt. Här påträffas även jaspis, porfyr, ametist och svart marmor (Russkaja Laplandija).
9 Vereščagin: Očerki Archangel’skoj gubernii, s.34
10 Ibidem
11 I Kolabukten har Boehtlingk funnit tall, gran, al, asp och hägg. I den skogbevuxna delen av Lappland mellan Kola och Kandalakša påträffas tall, gran, silvergran, mera sällan rönn och björk, ännu mera sällan al, asp och hägg. Trädens tjocklek är i genomsnitt 9 djuim, fastän det även påträffas träd på 30 djuim vid stubben (Russkaja Laplandija). Men detta kan endast gälla de trakter i Lappland som ligger skyddade mot nordanvindarnas påverkan.
12 Vereščagin: Očerki Archangel’skoj gubernii, s.37