Man lever inte alltid där man tror sig leva. Vad är en "ort"? Det kommer mig omedelbart att tänka: vad är dikt? - hur blir dikt till? Diktens början är när man finner sin ort. Den inre vistelseorten ("le lieu imaginaire"). En scen. Men som i olikhet med vanliga teaterscener inte är ett neutralt rum som man utifrån/uppifrån placerar in figurer i - utan ett rum som själv är begynnelsen till allt, ett födande rum, en ort som ut ur sin atmosfär, sin poetiska egenart av­söndrar öden och gestalter. Är "orten" riktigt funnen, är allt redan funnet och vunnet - orten där det verkliga skeendet har lov att utspela sig hänsynslöst utan att behöva förställa sig, maskera sig. Orten som är lika med skeendet.

Förhållandet mellan diktens ort och den verkligt upplev­da, reellt existerande staden eller trakten är - milt uttryckt - komplicerat. Det vill helt enkelt säga: oåtkomligt. På samma sätt som sambandet mellan det "verkligen" sedda och upp­levda, sambandet mellan det självbiografiska och diktens ge­stalter går genom bråddjup av ovetbarhet. Vägen går från verklighetsintrycket till dikten - det är nog så sant. Men hur? (på vilka underjordiska vägar, genom vilka jagupplös­ningens och personlighetsbytenas trakter, genom vilka okända jag? - genom vilket "jag" överhuvudtaget?) - ja, det är just det: HUR?

Utgångspunkten var en stor mörk högborgerlig våning, tio rum, våning och läkarmottagning i ett, det kunde ha varit doktor Freuds våning - min mors barndoms våning. Men den låg alltså inte i Wien utan i hamnstaden Göteborg vid Västerhavet, den mest högborgerliga och den mest prole­tära av svenska städer, vår enda kommuniststad.

Livet började i den våningen. Och i tystnaden i den - och i ljuden utifrån övernaturligt och overkligt förstorade i tystna­den som var mitt, det ensamma barnets, element.

Utanför flög eldmoln av gnistor från spårvagnarna, skrek skenorna, ringde kyrkklockorna, tutade bilarna, stampade stenstamparna ner gatubeläggning och slog gnistor de också. Dånade pålkranarna djupt nere i jordens innanmäte. Vackla­de och rasade husväggar som revs, ekade hammarslagen från nybyggen. Ropade röster från pråmarna i kanalerna. Råmade mistlurarna, tutade bogserbåtarna, skallade nithamrarna från varven i hamnen. Och överallt i denna stad byggd på höga nakna elefantgrå granitberg vid havsinloppet - vid Västerhavet, det riktiga havet som nådde ända till Amerika - dånade sprängskott i klipporna som bröts upp till bråddjupa schakt för nya höga hus, gator, tunnlar. Göteborg vid Västerhavet, havet som nådde ut i världen och som här kallas vid det egendomliga namnet Kattegatt: grönt blickan­de, lömskt, livsfarligt - gnistrande, hetsande.

En utåtvänd våldsam stad som inte alls liknade det övriga Sverige, det stelnade drömförsjunkna i sig själv inåtvända tajgalandet. Från Göteborg gick Amerikabåtarna: här var allt uppbrott, rörelse, förändring. Fyra gånger om dagen slet fabriksvisslorna vrålande sönder stadens ljudväv. Överallt skriade, dök, jublade de blixtvita fiskmåsarna, mellan husen, över hamnen, ner i kanalerna. Och alla dramer, allt kokande gråtande skrattande mänskligt liv som trängdes in­nanför de knarrande, knakande, i frostväder smällan­de timmerväggarna i arbetarkasernerna av trä. I ett sådant trähus med vattenpump och avträde på gården bodde mina farföräldrar (ty min barndom rymde också en klassmotsättning som de vuxna fann problematisk, men som för mig var enbart en tillgång - jag älskade de knarrande talande trähusen med sina illaluktande gårdar fulla av barn, skratt, svordomar och grovheter, fullegubbar, hot och fara).

I dessa väldiga träkvarter var alltid dramatiska händelser på gång. Alltid var det till exempel eldsvåda någonstans - från den borgerliga balkongen såg vi de väldiga eldskenen återkastas på natthimlen från trä­stadsvildmarken upp på bergen (och det väluppfostrade skyddade barnet bad intensivt inom sig att den stora eldsvådan, den stora katastrofen någon gång måtte in­träffa - måtte, måtte, måtte det brinna hos oss också någon gång!).

Från jag var åtta år beviljades jag rätten - det var en mycket liberal uppfostringsmiljö detta - att gå ensam i staden utan särskilda tidsrestriktioner: en frihet som jag utnyttjade efter skolan slutat för dagen till långa strövtåg från stadsdel till stadsdel, från spårvagnslinje till spårvagnslinje: staden öppnade sig som en väldig teater, torgen med marknaderna, sjömanskaféerna, positivhalare med markattor, de ballongförsäljande zigenarna, parkerna med sina besynnerliga åldringar som åt ur matpaket av tidningspapper - en stad som var en värld! (Och stadens riktiga teater, en institution som kom att spela en icke överblickbar roll för mig, var på samma sätt: vidöppen - den lysande funktiona­listiska glaslådan där vridscenen snurrade sina magis­ka färglandskap, Peer Gynt som ville genomvandra hela världen, hela jaget.)

Men kärnan i allt detta var: tystnaden. Den botten­lösa tystnaden i den mörka våningen. Och arkandisciplinen omkring denna tystnad - tystnaden som emanerade från min morfar nervläkarens mottagnings­rum. Min morfar vid sitt mahognyskrivbord, bakom den gröna kopparlampan, hans blick vars innebörd jag aldrig lyckades utgrunda, om mycket mild eller mycket sträng? - framför allt: egendomlig.

”Tyst! Morfar ger hypnos!”

Och så teg man. Tystnaden blev bottenlös. Vad hände egentligen där långt borta i andra ändan av vå­ningen, bortom korridoren? Där passerade alla de okända, de som satt i väntrummet med sina egendom­liga ansikten, egendomliga beteenden - ett socialt disparat klientel: societetsdamer med fobier, sömnlö­sa lokförare, fiskare utifrån skärgården med invalidi­serande migräner. Men alla passerade de genom denna hemliga livsfarliga zon som jag aldrig hade rätt att få veta något om: det tysta mottagningsrummet bad om sömn.

Om jag nu vill ge mitt liv ett slags sammanhang - vilket det möjligen inte alls har - ett slags konstnärligt sammanhang, en ariadnetråd, en väg, skulle jag säga att denna barndomsvärld var invigningen, initieringen, möjligheternas spektrum spelades upp. Däref­ter följde förverkligandet - inte ett val, men något som valde i mig (det okända jaget). Och det förutsatte en brutal avvänjning: att allt som inte hörde till detta val skulle tas ifrån mig.

Så när jag var nio år hände mig den fasansfulla ope­rationen, det slutgiltiga navelsträngssnittet. Jag förvi­sades från min stad, min stad som var världen. (Och det var en förvisning för alltid - aldrig mer har jag kunnat återfinna det Göteborg i sinnevärlden.) Till­sammans med mina föräldrar - som inte alls kände sig förvisade; som hade blivit ordinarie läroverkslärare och alltså till och med hade blivit befordrade - råkade jag i exil långt ute på en rå grå tom slätt, avskuren från världen, långt bort från all ära och redlighet. (Verkli­gen förvisning, fullkomlig utstötthet upplevde jag när jag grät om kvällarna i min säng.) Det var östra Skåne, sydöstra Sverige. Öster, ett motbjudande människofientligt väderstreck. Finkorniga isande snövirv­lar drog genom de linjalraka ödsliga gatorna (kasern, härläger) i en platt, trivial, på alla sätt vedervärdig liten stad. Grått, hårt, instängt, inspärrat. Jag växte upp och hatade den och dess militära umgängesritua­ler nästan till psykos.

Men hatet är ibland en bättre konstnärlig rådgivare än den euforiska sympatin. Den mörka musan, skuggjagets tvingande röst.

Och ett nytt hav betraktade mig med bleka ögon. Okända mystiska ögon. Det gröna Västerhavet där man nästan flöt av sig själv var ett för alltid avslutat kapitel.

I stället detta hav av tungt kallt grått vatten över bleka sandbäddar.

I stället detta grå skimmer av ljus och dy - denna underliga kalla dävna smak. Det baltiska havet. Det uråldriga sagohavet.

Österifrån från en karg kust, ett kallt hav steg den nya världen upp i mig. Min första verkliga inre "ort", ett landskap som utan åtskillnad var både verklighet och det imaginäras hemort föddes plötsligt ur denna gråhet som jag av hela mitt medvetande avskydde. I Östersjöns blekskimrande ljus framkallades det ma­giska i landskapet, hos sandkusterna, hos den låga ö av kalkhedar där jag numera ofta bor.

Första gången det magiska landskapet talade var den första förfärliga förvisningsvintern. Plötsligt i allt hatet och gråten såg jag för mig åmynningen ut mot Östersjön - de svarta vattenvirvlarnas olika riktning där vatten möter vatten, det sugs utåt, det sugs inåt. Den höga mörka vinternatten, väldiga stjärnor. Under träden iskanter. I vattnet kämpar en vit häst. Som alla sagoväsen hör Bäckahästen till den värld som inte kan förlossas. Strömmen drar den ut mot havet. (Jag arbetade länge på detta som skulle bli ett rimmat epos, det blev absolut ingenting: det hindrar inte att jag fort­farande, som när jag var nio år, ser för mig Bäckahäs­ten, hur han kämpar mot den nattliga sugande havs­strömmen, hur han sårar sig mot isarna - alltjämt ropar han därute, icke-förlossad.)

Det tomma frusna vilda kustlandskapet arbetade i mig och avsöndrade sitt sekret, sina öden.

Och en dag stod han där rakt framför mig - Perso­nen.

Jag är elva år, jag är på skidor tillsammans med min far ute vid Östersjökusten. De snöiga höga sanddyner­na, låga förvridna tallar - bakom dynerna dånar havet blysvart, köldröken skimrar över vintervågorna. Över dynerna ryker havsskum och snö. Stugan under nätstängerna som gnisslar i stormen är hopsjunken. En mager bandhund skäller rasande. Hönsen kacklar hysteriskt i uthuset. En man kommer ut. Han är tovig och smutsig. Ögonen är genomskinliga som is. Från vilket land, från vilken tid kommer han? Ja, detta är också vårt land, Sverige. Och: vi förstår inte vad han säger. Det är inte svenska, liknar inte heller danska - det liknar bara ett slags urspråk, ett allmänidiom av uråldriga sträva läten.

(Detta är i och för sig inte konstigare än att i Sverige, de tusen och tiotusen dialekternas land det vid den tiden - i början av 40-talet - ännu var fullt möjligt för en som bara var uppfödd på skol- och över­hetsspråket, "rikssvenskan", att hamna i samman­hang där man måste ha tolk.)

Men för mig är innebörden avgörande klar och tydlig, ett varsel: den obegripliga människan.

Och bakom dånar Östersjön, det obegripliga mytis­ka bärnstenshavet - förgångna folkstammars och sa­govärldars hav. Det är inte Europa längre. Det är något annat.

Östersjöns röst hörs sedan tydligare och tydligare i mitt liv - den leder bort den leder hem, som det heter i en psalm.

 

© 2016 by Maria Trotzig

Von einem Ort zum anderen
Translated by Hannes Langendörfer
 

Man lebt nicht immer dort, wo man zu leben meint. Was ist ein »Ort«? Unmittelbar kommt mir in den Sinn: was ist Dichtung? – wie entsteht sie? Dichtung beginnt, sobald man seinen Ort findet. Den inneren Aufenthaltsort (»le lieu imaginaire«). Eine Bühne. Die jedoch anders als gewöhnliche Theaterbühnen kein neutraler Raum ist, in dem man von außen / von oben Figuren plaziert – sondern ein Raum, der selbst der Anfang von allem ist, ein gebärender Raum, ein Ort, der aus seiner Atmosphäre, seiner poetischen Besonderheit Schicksale und Gestalten absondert. Ist »der Ort« erst einmal gefunden, ist alles gefunden und gewonnen – der Ort, an dem das wirkliche Geschehen sich rücksichtslos abspielen darf, ohne sich verstellen, sich maskieren zu müssen. Der Ort, der eins ist mit dem Geschehen.

Das Verhältnis zwischen dem Ort der Dichtung und der wirklich erlebten, real existierenden Stadt oder Gegend ist – gelinde gesagt – kompliziert. Will einfach heißen: unergründlich. Wie die Verbindung zwischen dem »wirklich« Gesehenen und dem Erlebten; die Verbindung zwischen dem Autobiographischen und den Gestalten der Dichtung geht durch Untiefen des Unwissbaren. Der Weg führt vom Wirklichkeitseindruck zum Gedicht – wohl wahr. Aber wie? (auf welch unterirdischen Wegen, durch welche Zonen von Ich-Auflösung und Persönlichkeitswandel, durch welche unbekannten Instanzen des Ichs? – durch welches »Ich« überhaupt?) – ja, das ist es eben: WIE?

Ausgangspunkt war eine geräumige, dunkle großbürgerliche Wohnung, zehn Zimmer, Wohnung und Arztpraxis in einem, es hätte Doktor Freuds Wohnung sein können – die Kindheitswohnung meiner Mutter. Sie lag allerdings nicht in Wien, sondern in der Hafenstadt Göteborg an der Westsee, der großbürgerlichsten und proletarischsten aller schwedischen Städte, unsrer einzigen Kommunistenstadt.

Das Leben begann in dieser Wohnung. Und der Stille in ihr – und den Geräuschen von außen, übernatürlich und unwirklich verstärkt in der Stille, die mein, des einsamen Kindes Element war.

Draußen stoben feurige Funkenwolken von den Straßenbahnen auf, schrieen die Schienen, läuteten die Kirchenglocken, hupten die Autos, stampften die Steinstampfer aufs Straßenpflaster und schlugen ebenfalls Funken. Krachten die Dampframmen tief in die Erdeingeweide. Wackelten, stürzten Häuserwände beim Abriss, hallten Hammerschläge von den Baustellen. Schallten Stimmen von den Lastkähnen in den Kanälen. Tröteten die Nebelhörner, tuteten die Schlepper, schmetterten die Niethämmer von den Werften im Hafen her. Und überall in dieser auf hohen, nackten, elefantengrauen Granithügeln an der Meeresmündung erbauten Stadt – an der Westsee, dem richtigen Meer, das bis nach Amerika reichte – donnerten Sprengladungen in den Felsen, die man zu steilen, tiefen Schächten aufbrach, für neue Häuser, Straßen, Tunnels. Göteborg an der Westsee, dem Meer, das in die Welt hinausreichte und hier auf den merkwürdigen Namen Kattegat hört: grünäugig, tückisch, tödlich – funkelnd, aufwieglerisch.

Eine ungestüme, offene Stadt, die so gar nicht dem übrigen Schweden glich, dem erstarrten, traumversunkenen, in sich gekehrten Taigaland. Von Göteborg fuhren die Amerikadampfer: hier war alles Aufbruch, Bewegung, Veränderung. Viermal am Tag zerrissen die Fabrikpfeifen gellend das Geräuschgewebe der Stadt. Überall kreischten, stürzten, jauchzten die blitzweißen Sturmmöwen, zwischen den Häusern, überm Hafen, hinunter in die Kanäle. Und all die Dramen, all das brodelnde weinende lachende menschliche Leben, das sich im Innern der knarrenden, knarzenden, bei Frostwetter knackenden Balkenwände der hölzernen Arbeiterkasernen drängte. In solch einem Holzhaus mit Wasserpumpe und Abtritt im Hof wohnten meine Großeltern väterlicherseits (denn meine Kindheit kannte auch einen Klassengegensatz, der den Erwachsenen problematisch schien, mir aber nur eine Bereicherung war – ich liebte die knarrenden, sprechenden Holzhäuser mit ihren übelriechenden Höfen voller Kinder, Gelächter, Flüche und Grobheiten,Suffköpfe, Drohungen und Gefahr).

In diesen riesigen Holzhausvierteln spielten sich ständig dramatische Ereignisse ab. Stets gab es zum Beispiel irgendwo eine Feuersbrunst – von dem bürgerlichen Balkon aus sahen wir den mächtigen Feuerschein, den die Holzstadtwildnis oben auf den Hügeln an den Nachthimmel warf (und das wohlerzogene, behütete Kind flehte innerlich, die große Feuersbrunst, die große Katastrophe möge eintreten, es möge – bitte, bitte bitte auch bei uns einmal brennen!).

Seit meinem achten Lebensjahr durfte ich – es war ein sehr liberales Erziehungsmilieu – ohne besondere zeitliche Beschränkung allein durch die Stadt laufen: eine Freiheit, die ich nach Schulschluss für lange Streifzüge von Stadtteil zu Stadtteil, von Straßenbahnlinie zu Straßenbahnlinie nutzte: die Stadt öffnete sich wie ein riesiges Theater, mit Marktplätzen, Seemannskneipen, Orgeldrehern mit Äffchen, Zigeunern, die Luftballons verkauften, Parks mit ihren absonderlichen Alten, die in Zeitungspapier gewickelte Esspakete verzehrten – eine Stadt, die eine Welt war! (Und das richtige Theater der Stadt, eine Institution, die für mich eine unschätzbare Rolle spielen sollte, war ebenso: weit offen – der leuchtende, funktionalistische Glaskasten, dessen Drehbühne ihre magischen Farblandschaften kreisen ließ, Peer Gynt, der die ganze Welt, das ganze Ich durchwandern wollte.)

Doch der Kern von all dem war: Stille. Die bodenlose Stille in der dunklen Wohnung. Und die Arkandisziplin um diese Stille – eine Stille, die von dem Behandlungszimmer meines Großvaters, des Nervenarztes, ausging. Mein Großvater an seinem Mahagonischreibtisch hinter der grünen Kupferlampe, sein Blick, dessen Bedeutung ich nie zu ergründen vermochte, ob sehr mild oder sehr streng? – vor allem eins: sonderbar.

»Still! Großvater gibt Hypnose!«

Und da schwieg man still. Die Stille wurde bodenlos. Was geschah eigentlich dort weit hinten am anderen Ende der Wohnung, jenseits des langen Flurs? Dort passierten all die Unbekannten, jene, die im Wartezimmer saßen, mit ihren sonderbaren Gesichtern, ihrem sonderbaren Verhalten – eine sozial disparate Klientel: Damen der Gesellschaft mit Phobien, schlaflose Lokomotivführer, Schärenfischer mit lähmenden Migränen. Doch alle passierten sie jene geheime, lebensgefährliche Zone, über die etwas zu erfahren mir immer verwehrt blieb: das stille Behandlungszimmer bat um Schlaf.

Wenn ich meinem Leben nun eine Art Zusammenhang geben will – den es möglicherweise gar nicht hat – eine Art künstlerischen Zusammenhang, einen Ariadnefaden, einen Weg, so würde ich sagen, diese Kindheitswelt war die Einweihung, die Initiation; das Spektrum der Möglichkeiten klang an. Darauf folgte die Verwirklichung – keine Wahl,sondern etwas in mir wählte (das unbekannte Ich). Und das setzte eine brutale Entwöhnung voraus: alles, was nicht Teil dieser Wahl war, sollte mir genommen werden.

Mit neun Jahren widerfuhr mir so die grauenvolle Operation, das endgültige Durchtrennen der Nabelschnur. Ich wurde aus meiner Stadt verbannt, meiner Stadt, die mir die Welt war. (Und es war eine Verbannung für immer – nie mehr fand ich dies Göteborg in der Sinnenwelt wieder. Zusammen mit meinen Eltern – die sich mitnichten verbannt fühlten; die ordentliche Gymnasiallehrer geworden und also sogar befördert worden waren – landete ich im Exil weit draußen auf einer rauhen grauen leeren Ebene, von der Welt abgeschnitten, in einer gottverlassenen Gegend. (Wirkliche Verbannung, völliges Ausgestoßensein erlebte ich abends weinend in meinem Bett.) Es war das östliche Schonen, im Südosten Schwedens. Osten, eine widrige, menschenfeindliche Himmelsrichtung. Feinkörnige, eisige Schneewirbel zogen durch die schnurgeraden, trostlosen Straßen (Kaserne, Heerlager) in einer flachen, trivialen, in jeder Hinsicht widerwärtigen Kleinstadt. Grau, grob, beengt, beklemmend. Ich wuchs auf und haßte sie und ihre militärischen Umgangsrituale beinah bis zur Psychose.

Aber Haß ist manchmal ein besserer künstlerischer Ratgeber als euphorische Sympathie. Die dunkle Muse, die bezwingende Stimme des Schatten-Ichs.

Und ein neues Meer betrachtete mich mit fahlen Augen. Unbekannte, mystische Augen. Die grüne Westsee, in der man fast von alleine schwamm, war ein für immer abgeschlossenes Kapitel.

Stattdessen diese See aus schwerem, graukaltem Wasser über bleichen Sandbetten.

Stattdessen dieser graue Schimmer von Licht und Schlamm – dieser seltsam kalte Modergeschmack. Das Baltische Meer. Das uralte Sagenmeer.

Von Osten, von einer kargen Küste, einem kalten Meer stieg die neue Welt in mir auf. Mein erster wirklicher innerer »Ort«, eine Landschaft, die ohne Unterschied gleichermaßen Wirklichkeit war wie Heimstatt des Imaginären, plötzlich geboren aus diesem Grau, das ich mit ganzem Bewußtsein verabscheute. Im fahl schimmernden Licht der Ostsee trat das Magische der Landschaft, der Sandküsten, der flachen Kalkheide-Insel, auf der ich inzwischen oft wohne, hervor.

Zum ersten Mal sprach die magische Landschaft im ersten fürchterlichen Winter der Verbannung. Plötzlich, in all dem Haß, all den Tränen, sah ich die Flußmündung hin zur Ostsee vor mir – die widerstreitenden Richtungen der schwarzen Wasserwirbel, wo Wasser auf Wasser trifft, der Sog seewärts und landwärts. Die hohe, dunkle Winternacht, riesige Sterne. Eisränder unter den Bäumen. Im Wasser kämpft ein weißes Pferd. Wie alle Sagenwesen gehört das Bäcka-Pferd zu einer Welt, für die es keine Erlösung gibt. Die Strömung zerrt es hinaus aufs Meer. (Lange Zeit arbeitete ich an etwas, das ein Reimepos werden sollte, es wurde rein gar nichts draus: was mich nicht dran hindert, dass ich immer noch, so wie damals mit neun, den Bäcka-Hengst vor mir sehe, wie er gegen den Sog der nächtlichen Meeresströmung ankämpft, wie er sich an den Schollen verletzt – noch immer ruft er dort draußen, unerlöst.)

Die kahle, eisige, wilde Küstenlandschaft arbeitete in mir und spuckte ihr Sekret, ihre Schicksale aus.

Und eines Tages stand er direkt vor mir – diese Person.

Ich bin elf Jahre alt, mit meinem Vater auf Skiern unterwegs draußen an der Ostseeküste. Hohe, verschneite Sanddünen, niedrige, krumme Kiefern – hinter den Dünen donnert das bleischwarze Meer, Kältenebel schimmern über den Winterwogen. Meeresgischt und Schnee fegen über die Dünen. Die Hütte unter den im Sturm knarrenden Trockenstangen ist halb eingefallen. Ein magerer Kettenhund kläfft wütend. Die Hühner im Schuppen gackern hysterisch. Ein Mann kommt heraus. Er ist schmutzig und zottig. Seine Augen sind durchsichtig wie Eis. Aus welchem Land, welcher Zeit kommt er? Ja, auch dies ist unser Land, Schweden. Und: wir verstehen nicht, was er sagt. Es ist kein Schwedisch, hat auch keine Ähnlichkeit mit Dänisch – es ähnelt einer Art Ursprache, einem Universalidiom uralter, rauher Laute.

(Was insofern nicht wunder nimmt, als man in Schweden, dem Land der tausend, zehntausend Dialekte, damals – Anfang der vierziger Jahre – als nur mit der Schul- und Obrigkeitssprache, »Hochschwedisch« Aufgewachsener durchaus noch in Situationen geraten konnte, die nach einem Dolmetscher verlangten.)

Doch für mich ist der Sinn vollkommen klar und deutlich, eine Warnung: der unbegreifliche Mensch.

Dahinter tost die Ostsee, das unbegreifliche, mythische Bernsteinmeer – Meer vergangener Völker und Sagenwelten. Es ist nicht mehr Europa. Es ist etwas anders.

Die Stimme der Ostsee klingt seither in meinem Leben immer deutlicher – sie führt in die Ferne, führt heim, wie es in einem Kirchenlied heißt.