Mälestused

Kui ma nüüd mais 1907 jälle Helsingi jõudsin, siis oli mul mu lähima elamise kohta ometi mingi kava olemas. Olin saanud kodumaal olles pisut kirjanduslikku honorari, mis võimaldas vähemalt paar kuud kergemini elada. Ja ma tahtsin seda võimalust kasutada suve veetmiseks Ahvenamaal.

         Mul polnud varem küll suurt aimu sest saarestikust, nagu polnud meil vist üldse kellelgi. Kuid möödunud talvel olid kunstnikest kaaslased oma sealsest suveidüllist nii palju rääkinud, et see huvi paratamatult nakkus. Jälle saabus suvi, Helsingi elu tundus mõttetuna – ja kuskil pidin ma ometi olema. Miks siis mitte kas või tollel imeväärsel Ahvenamaal, millest ma küll palju peale ta veidra nime ei teadnud.

         Jäin veel paariks päevaks Helsingi ja algasin siis teekonda. Sõitsin Hyvinkää kaudu ja nägin jälle pisut Soome sisemaad, peamiselt aga mulle seni tundmatut Lääne-Soomet. Nagu kõikjal lõunas, nii sõdis seegi maaosa üldise käsituse vastu Soomest nagu ,,tuhande järve maast”. Tõenäoliselt järvi vaevalt nime poolestki, ja põhjamaise ürglooduse asemel kõikjal tihedalt asustatud vana talu- ning isegi mõisakultuuri-alad.

         Lõpuks Turu – Soome vanim linn ning kauaaegne pealinn. Nüüd oli ta küll vaid provintsikeskus, ja kõnesoleval ajal polnud temas praeguse kahe ülikooli asemel veel ühtegi, kuid vanad kultuuritraditsioonid andsid end ometi tunda. Elanike arvult ei ületanud ta meie Tartut, küll aga heaoluliselt ilmelt. Ikka jälle ,,Euroopa” meie tolleaegse elu räpasuse ja hoolitsematuse kõrval! Sain vaid kiirülevaate linnast, ilma et oleksin võinud temaga lähemalt tutvuda, veel vähem ta ümbrusega. Seda aga märkasin küll, et Turu oli tollal, olgugi Rootsile lähemal, keelelt ometi soomelisem kui Helsingi. Ja veel märkasin, et mõne lihtmehe suus see keel oli mõnes suhtes eesti keelele lähemgi kui ametlik soome keel. Kuid ma ei teadnud siis veel, et samad ühised keelendid kuulusid ka Mikael Agricola rajatud soome vaimulikku kirjakeelde, mis põlvnes ikka neiltsamult aladelt.

         Õhtu eel lahkus suurepoolne laev Turu sadamast – Aura jõe suudmest. Ta lõppsihiks oli Stokholm, kuid ta läks Ahvenamaa saarestiku kaudu ja nõnda siis ka minu sihtkoha suunas. Liikusime aeglaselt välja jõesuudmest, lahkusime ka nagu mannermaast, ilma ometi merele jõudmata. Teadsin Turu saarestiku olemasolu, olin vaadelnud ka tema kaarti, kuid sellisena polnud teda ometi kujutlenud. Ikka vaid maa, lakkamata maa, ainult loetlematuist väinadest ja lahtedest käristatud! Tundus, nagu oleks kuiva isegi rohkem kui märga. Ainult siin-seal avanes mõni ulatuslikum veeperspektiiv, et siis jälle metsaste kaljusaarte vahele kaduda. Õhtu saabus, öö jõudis, kuid vaatepilt püsis samana. Ja ma ei raatsinud hetkekski laevalaelt lahkuda. Laev mürtsus pimedas, tõstes peegelsiledal pinnal musti laineid. Aeg-ajalt pilgutas pilvedest kuuvalgust, ja siis tundus ümbrus veelgi fantastilisemana. Ikka mustad metsalatvadest sakilised saartemassid! Vahel ka otse kõrval madal kaljulaid, nagu sügavusest pinnale kerkinud ürgeluka selg. Laev liikus ettevaatlikult, kuid sihikindlalt kõige selle fantastika keskel.

         Nii tutvusin esmakordselt selle maailma ühe tihedama arhipelaagiga, aimamata, et tulevikus teda veel palju kordi läbistan. Ja seejuures polnud mul ka täit käsitust sellest, et liikusime just välisliini mööda, mis polegi veel nii saarterikas kui sisemine, mida kasutavad ainult väiksemad laevad. Veel vähem oli mul aimu, kus siin Turu saarestik lõppes ja Ahvenamaa oma algas. Üks vee ja maa segu kõik! Võisin vaid kujutleda, kui aeglaselt siin muiste esimesed inimhõimud edasi liikusid, vallutades ikka saar-saarelt ja väin-väinalt seda maailma.

         Nüüd tean ma küll, et Ahvenamaa saari ja saarekesi loetakse olevat umbes kuus ja pool tuhat, neist asustatuid ainult poolteistsada. Kuid nendega liitub vahenditult Turu saarestik, nii et kümnetuhandeline koguarv pole vist mitte liialdav. Seda kõike on raske korraga kujutleda, nagu on raske kujutleda mõnd sektorit taeva tähepildist. Veel vähem sain ma tollal mingit üldkäsitust sest saartekaosest.

         Nii oli sõit kestnud tundi seitse. Ja soe kevadöö hakkas juba valgenema, kui lähenesime laeva ainsale peatumiskohale Ahvena saarestikus. See oh Föglö saare juures, ja nagu selgus, veel võrdlemisi kaugel päris Ahvenamaast. Kõhklesin juba, mis peaksin peale hakkama ses võhivõõras kohas, kui selgus, et oh küllalt teisigi, kes just sedakaudu suurele saarele pürgisid. Laev laskis meid lagedale rannale ja jätkas siis teed Stokholmi poole. Meie aga leidsime varsti uue edasiliikumisvahendi. See oli väike kalamehepurjekas, kuhu oma kompsudega asusime. Puri tõmmati üles ja algas jälle sõit, ikka samasugust saartelabürinti mööda. Päike oli tõusnud ja valgustas hommikustesse udujoomedesse mähkuvat saarestikku. Ületasime Föglö mere, siis Lemlandi ja Lumparlandi vahelise kitsuse, ületasime ka võrdlemisi lageda Lumpari mere ning jõudsime lõpuks Lemströmi kanali juurde, mis eraldab Lemlandi Ahvenamaa mandrist. Kõigeks selleks kulus tundi neli.

         Kuna mu kaaslased kanali suhu jõudnud saarestikuaurikuga varsti Maarianhamina poole edasi sõitsid, siis jäin mina siia maha. Sest vahepeal oli juba telefoneeritud sinna tallu, kus mu kunstnikest kaaslased möödunud aastal suvitasid, ja ma ootasin nüüd küüdimeest järele. Aeglaselt tõmbus maanteesild pärast auriku läbilaskmist jälle kanali kohale, ja üksik kaarikumees sõitis kõrinal üle silla. Vesi loksus kanali luipade kivikallaste vahel ja kahel pool nende otsas veikles meri päikese helenduses. Siis vaid idülline, uinutav vaikus üksikul rannal...

         Mõne aja parast saabus küüdimees, – nagu selgus, peremees ise, – ja samuti kaarikul. Talle olevat öeldud, et tuleb suveks külaline, mis siis muud, kui sõidame, – nii palju oligi sest juttu. Ja siis sõitsime paar kilomeetrit mööda kitsast, kuid head maanteed sisemaa poole. Imelik, kui merelt vaadates ei paistnud saarel muud olevatki kui aina tühjad kaljud ja metsad, siis vilas nüüd kahel pool teed punaseks värvitud maju, põlde ning kopleid. Ja siis kerkis kõrgendikul rida halle tuulikuid — nagu selgus, oli neid kaheteistkümne talu kohta kolmteistkümmend. Meie aga pöörasime mäerinnakult alla üksiku tahu juurde ning ohimegi päral.

         Talumaja oli, nagu nad Ahvenamaal peaaegu kõik on: all ühel pool suure lõukaga suur peretuba, kus elatakse ja sisetöid tehakse; teisel pool niisama suur saalitaoline ruum, mida vaid pidulikumail puhkudel kasutatakse; nende vahel, uksega eeskotta, veel üks väiksem kamber, aga üleval pööningul kummaski otsas ärklitoad. Ning ühe viimastest, aknaga loodesse, saingi enese kasutamiseks.

         Nagu kohe selgus, oli see sama tuba, kus oli eelmisel aastal elanud Konrad Mägi. Ukse taga pööninguäärtel nägin veel ta savivoolinguid, sees seintel ta maalivisandeid, kummutilaekaist leidsin aga tema luuletiste käsikirju. Nüüd pidi siia minu proosa lisaks tulema!

         Mis aga kõige veidram, hoolimata neist avaraist ruumest, ei elanudki pererahvas ise siin, vaid teises, umbes samasuguses väiksemas majas. Milleks oli küll kaks elumaja ehitatud, see jäigi mulle saladuseks. Igatahes leidus siin suvivõõrastele enam kui küllalt ruumi.

         Pererahvast nägin esiotsa vaid peremeest, ta venda ja teenijaplikakest. Peremees Verner Johansson, kellest mu eelkäijad olid juba küllalt jutustanud, oli noorepoolne kõhetu mees. Ta oskas ka soome keelt, nii palju kui oli seda suutnud kord Viiburis soome sõjaväes sundaega teenides õppida. Mis ta eestlastest teadis, seda polnud palju. Õieti ei teadnud ta muud, kui et tema mullusuvised külalised olid kuulunud sellesse rahvusse. Nii et puha boheemlasist koosnev imeväärsete eluviisidega tõug! Ja ta meenutas kohe mu eelkäijate seiklusi saarel nagu mingeid Gösta Berlingi lugusid. Tema vend, samuti mitte vana, kuid juba hallipäine mees, oli hoopis laiemalt maailmas liikunud. Seal oli taga meremehe, uusmaailma kaevandustöölise ja kes teab mis muid elukutseid veel. Ta polnud küll vist kunagi Soome mandrile saanud, kuid oli seevastu Ameerikas just soomlaste linna elama sattunud ja seal õieti ka esimest korda oma kodumaa enamusrahvuse keelt kuulnud. Ja kuna need juba tema keelt ära ei õppinud, siis ei jäänud tal muud üle, kui nende oma õppida. Ning nii esineski siin see erakordne juhus, et samas talus koguni kaks meest kuidagi soome keelega hakkama said, kuna muidu kogu külas ühtki säärast ei leidunud ja kogu saarelgi vaid nime poolest leidus. Sest see oh tollal täielikult rootsikeelne ala ja on seda nüüd oma maakonna-autonoomia tõttu veel kindlamini.

         Olime all saalis ühiselt mu saabumiskohvid joonud ja esimesed rääkimised rääkinud, leidsin enese jälle üleval oma toakeses. Oli küll keskpäev ja arvatavasti ka argipäev, kuid sellest hoolimata üllatas mind ääretu vaikus. Akna ees avaneval õueosal, mäerinnakut mööda tõusvas koplis ja selle taga maantee ääres punavate majade umber ei liikunud ainustki elulist. Samuti liikumatult seisid vastu heledat kevadtaevast poole tosina tuuliku tiivad, mida nägema ulatusin. See rahu otse uinutas pärast magamatut ööd ja muljeterikast reisi...

         Nii algas Ahvenamaal Jomala kihelkonnas Önningby külas Nedra Knapansi talus minu üksiklaseelu, mis kestis täpselt kolm kuud.

Olen rääkinud oma esimesest teekonnast Ahvenamaale sellepärast nii üksikasjalikult, et see mulle tõeliselt mingi uue alguseks osutus ja et need üksikasjadki just sellepärast nii teravalt mu meelde jäid.

         Seni olin kogu oma teadliku elu jooksul alati paljude huvide ristkeerises nagu lõhki käristatud. Ikka võtsin igasuguseist üritusist osa, innustusin kõige erinevamaist asjust ja suhtlesin kõige mitmekesisemate inimestega. Nüüd osutusin esimest korda täitsa üksi olevat, ilma mingi kindlama sidemeta oma ümbrusega. Nägin ju küll siingi veel inimesi, kuid nad olid hoopis väljaspool mind, juba mu keeleoskamatusegi pärast. Talus oli üldse vähe elanikke, liiatigi et mõlemad peremeestest vennad olid poissmehed. Ja neist soome keele oskajaist ei näinud ma pärisperemeest vahel päevade kaupa, ning teine vend kadus lõpuks sootuks silmapiirilt. Nii puutusin taluski kokku peamiselt ainult tollesama pisut juhmi-võitu teenija-plikakesega, kes mu argielu eest hoolitses. Aga temaga ei saanud ma niikuinii pikemalt rääkida.

         Nii olin jäänud ümbritseva looduse ja omaenese mõtete seltsi. See tähendas enesepiiramist, kuid ka süvenemist. See oh esiteks puhkuseks ja võimaldas siis hoopis pingelisemat keskendumist. Sellesse kolmesse kuusse sisaldus palju ning tagantjärele tundub see aeg igavikuna.

         Kõigepealt ristlesin mõne päevaga läbi oma lähima ümbruse – aetud ikka oma igavesest uudishimust iga uue koha vastu.

         Nedra Knapansi talu asetses muust külast eraldi ja teda ümbritsesid kõikjalt põllud ning karjakoplid. Ilma võõra ala riivamata pääses siit nii metsa kui ka mereranda. Juba talu õuestki paistis üle laskuvate põldude ja niitude tükk Lumpari merd, kuid see oli siiski kauge ja igav rand. Seevastu tuli minna piki karjatanumat, mööduda talu pukkjalast-tuulikust, siis läbi kõrge kadariku ja lõpuks kevadiselt värske kaasiku. Maapind laskus, ning siis paistis puude tagant juba mere läikiemist. Otse rannas oli rida pärani ustega võrkmaju ja kuivale kistud venesid. Kas ja kes siin kalastas, seda ei näinud ma õieti kunagi. Küllap tehti seda ainult juhuslikult ja üksnes omaks tarbeks. Igatahes ei mänginud kalastus talude majapidamises olulist osa. Aga lesti ja ahvenaid leidus siin rohkesti, – kuigi Ahvenamaa enese nime ärgu tuletatagu viimastest. Seda võiks tõlkida eesti keelde sõnaga Vesimaa.

         Valgmast paremat kätt ulatus lahe rand kaugele merre. Seal oli vee lähedal üksainus ülevalt alla veerenud kivimürakate murd, selle taga aga metsane kaljurinnak. Kõik lõppes kaugele küündiva kivise neemega, kuhu polnud kellelgi asja. Ja see täitsa üksik rannik sai mu meeldivamaks oleskelupaigaks. Vaiksemailgi suvepäevil purunesid siin ometi Lumpari merelt tulevad ummikud vastu kaljusid. Paiguti laskus siledaks hõõrutud kivipõrand luipa merre, ja vahutav vesi voolas seda mööda lakkamata üles ning alla.

         Õieti tundsin ma seni reaalse mere asemel ainult mingit dekoratiivset suurusmõistet. Ka siin polnud päris tõelist merd, sest avaramgi koht saarestikus – Lumpari meri – oli vaid kümmekond kilomeetrit üle mõõta. Kuid seda rohkem tutvusin nüüd mere intiimsete rannapiltidega. Punaseid ja ruskeid kaljumasse, kõrkjarandu veelinnustikuga, liivikuid oma veejoone igavese liikuvusega... Suve jooksul toimus siin palju nähtavaid ja nähtamatuid protsesse, mis kajastusid värvivarjundite, lõhnade või millegi sõnulseletamatu muutumises. Sügisel lõhnas ja kohises meri hoopis teisiti kui kevadel.

         Aga samuti paelusid ka veevälja kaugused – igal aasta- ja päevaajal isesugused. Oli silmipimestavat kiirgust, põuaudu opaalset helendust, kuid samuti ka mustjat sina, kui mere kohale kuhjunud äikesepilved vetepinna nagu liuapõhja lohku vajutasid.

         Kaugel eemal õhetas roosakaspunane kivisaar heledas päikesepaistes. Ta tõusis mere rohe-sinakast sügavusest nagu suurist kaljurahnest kükloopidekindlus. Ta ümber kees valge vahutuisk, ta kohal keerlesid kajakaparved. See oli nagu kujutlus kaugeilt eksootilistelt meredelt!

         Ja kord sügise poole sain otse põhjamaise ilmutamisraamatu nägemuse osaliseks. Kõige siniselgemal päeval nägin äkki Lumparlandi kohal vesihalli hiiglapilve. Arvasin olevat süttinud viimse kui metsatuka tol saaremandril. Kuid sest mõttest veel toibumata märkasin, kuidas see hall mass taevani ulatuva müürina kiiresti lähenes. Nüüd oli ta juba keset Lumpari merd, nüüd juba meie rannal ja nüüd mattis ta meid endidki – kõik paari minuti jooksul See oh piimvalge, äärmiselt tihe udu, millist ma veel eluilmaski polnud näinud. Peaaegu käsikaudu kobades jõudsin viimaks koju. Ja udulummutis ise kadus alles ööpäeva pärast – niisama äkki.

         Tutvunud lähema ümbrusega, võtsin varsti ette pikemaid käikusid. Juba paar päeva pärast siiajõudmist tegin rännaku saarestiku pealinna ja ühtlasi ka ainsasse linna – Maarianhaminasse. Selleks tuli hommikul minna jalgsi juba tuntud Lemströmi kanali juurde ja sealt siis aurikuga edasi sõita. Varsti paistiski ees puude keskele kaduva linnakese katustik. Tõsi, selle pealinna elanikearv ei ületanud paari tuhandetki, samuti kui kogu saarestiku elanikkond piirdus paarikümne tuhandega. Kuid kuna paljude teetundide kaugusel ei leidunud ühtki muud keskust, siis olid sellel siin ikkagi kõik linna tunnused ja omadused (ning praegu peab temas isegi autonoomse maakonna kohalik parlament oma istungeid!). Paar hiigellaia tänavat, mis ulatusid üle maakitsuse ühest sadamast teiseni, lisaks paar põiktänavat. Tänavate keskel puuderead ja nende all otse õitsvad heinamaad. Ümber aga aedadesse hajutatud helehallid eramajakesed ning ametlikud asutised. Ei küll mingeid mineviku traditsioone kas või meie Kuressaare ulatuses, seevastu aga värske supellinna siivsus. Ning rahvaski oma välimuse ja käitumisega selle kohane. Ei kuulnud ühtki sõna soome keelt ja rootsi keelelgi oli tihtipeale ,,riigikeele” laulev kõla. Ainsal äritänaval üksnes ,,Anderssonide” ja ,,Lundströmide” sildid.

         Linna pargis olevast kõrgest tornist avanes suurepärane vaade: idas taevaranna uttu kaduva saarestiku ilmlõpmatus, läänes aga mõnede üksiksaarte taga juba avamere helendus ning veel sellegi taga vahest juba Rootsi ranniku ebamäärane vinetus. Sama pilt nagu mõnelt Soome järveala voorelt, ainult veel avaram ja mereliselt karmim.

         Suve jooksul tegin neid linnarännakuid tihtipeale. Ja iga kord võimalikult ise viisil, mis tähendas ka eri kogemusi.

         Teisel pool Önningby küla oli veel teinegi lähedane merelaht ja seal oli meiegi talul veel teine võrgumaja. Need seal olid ehitatud vee kohale nagu malailaste vaionnid, nii et neisse võis mere pool olevast väravast paadiga sisse sõita. Nüüd hakkasin ma sellest lahest venega oma linnasõitusid tegema. Seda maad oli edasi-tagasi paarteistkümmend kilomeetrit ja venegi oli raske, kuid suvepäevad ka pikad. Ma pingutasin üle avaramate lahtede, kaarlesin neemede ümber ja kinnitasin pärale jõudes oma sõiduki teiste merelaevade kõrvale sadamasilla külge. Tagasiteel peatusin vahel tundide kaupa üksikuil kaljusaarekestel, tegin tuld ja rõõmutsesin oma Robinsoni-põlve üle. Ning vahel olin ma tuulisel päeval mõnes avaramas kohas ka hädas!

         Kuid peale selle sooritasin oma linnateekondi ka maismaad kaudu. Päris maanteed mööda, kus tuli põigata isegi Jomala (loe: Jumala!) kiriku juurde, oli sinna küll paarkümmend kilomeetrit, aga otseteed ainult pool sellest. Need jalgrajad läbisid igasuguseid mõeldavaid maastikke, kaljuplatoost kuni mädasooni; ja üksnes aedasid, millest tuli üle ronida, oli kakskümmend kaheksa, kui ma lugedes ei eksinud. Aga varsti püüdsin ma liikuda hoopis huupi, ainult umbkaudset suunda jälgides. Ja see pakkus kõige rohkem üllatusi.

         Nii sattusin kord keset kõnnumetsa ootamatult põllule, kus kündis mees härgadega. Sedagi imet nägin oma elus õieti esimest korda! Eemalt paistis mehel helevalge kaabu peas olevat, kuid lähemale jõudes selgus, et nõnda valendasid ta lumivalged lopsakad juuksed. Nii astus ta seal härgade taga nagu vägev patriarh, seitse-kaheksakümmend aastat vana, milline tööiga polnud ses kliimas veel ime. Ma võtsin kokku oma keeleoskuse: ,,Ilus ilm täna!” – ,,Jo jo!” vastas vanamees vastutulelikult. – ,,Kui kaugel on siit linn?” küsisin. Ja jällegi veel vastutulelikumalt: ,,Jo jo!!” – Ma tegin veelgi katset: ,,Kas pean paremat või pahemat kätt pöörduma?” Ning vanamees otse hõiskas ülevoolavast lahkusest: ,,Jo jo!!!” Oli selge: see rauk ei kuulnud mu küsimusist midagi. Ta avaldas võõrale ainult oma innustunud viisakust. Ja ma pidin hea õnne peale edasi minema.

         Teine kord sihtisin peaaegu püstboodis kaljuseina mööda üles. Tõusin ikka kõrgemale ja kõrgemale, toetudes käte ning jalgadega kaljukühmudele. Poolel teel olles nägin, kuidas suur rästik omakorda ülevalt mulle vastu laskus. Ehmusime esimesel hetkel mõlemad; kes aga lõpuks võitis, see olin mina. Kuid üleval kaljulael avanev pilt tasus kõik pingutused. See oli nagu ürgnäitelava: muistse ,,hiiglaste nõukogu” istekivide sõõr igiaegsete kääbusmändide vahel, ümber aga imeväärne vaade üle sisemaa ning saarte leegioni!

         Kolmas kord sain eriliste kogemuste osaliseks lausa eksituse tõttu. Linnast tulev saarestikuaurik läks igal õhtupoolikul Lemströmi kanali kaudu. Erandiks oli vaid üks nädalapäev, mil ta tegi suure tiiru Lemlandi umber, minnes lõpuks kes teab kuhu. Ja paha aimamata sattusin ma just ka sellisel päeval laevale, ning eksitus selgus alles kaugel merel olles. Kuidas nüüd vähemalt lähimale Lemlandi rannale pääseda? Viimaks märkasime eemal üksikut kalamehepurjekat. Tuul oli vali ja lainetus vähemalt nii väikestealuste jaoks saarestikuski tugev. Suure vaevaga läks mul korda purjekale üle minna. Ja seal kohtas mind hoopis omapärane pilt. paadi põhjas lamas laulujorutav mees. Oli käinud hinnas oma sõpra Ameerikasse saatmas, olid siis lahkumismures nõnda napsitanud, et mehele nüüd kogu maailm paistis lausa laulupeona. Märkasin huvitavat üksikasja: tal oli kõrvas vaskrõngas, nagu tihtipeale meremeestel. Paati juhtisid ainult kaks last. Vaevalt kaheksa-aastane poisike oli tüüri juures. Pärapingil istudes ei ulatunud ta jalad maha ja tuge otsides ajas ta nad vastu paadi ääri nii laiali kui võis. Ometi oli sellestki toest vähe, ja iga tugevam laine vastu tüüri paiskas poisikese pikali. Kuid sedamaid oli ta jälle tüüripuus kinni, enesel hambad risti ja nägu võitlusrõõmust naerul. Tütarlaps oli aasta või paari võrra vanem. Ta piha ümber oli seotud suurrätik täiskasvanu kombel ja ta näol peegeldus juba hoolitsev tõsidus. Ta hoidis purje ja kohendas aeg-ajalt isa peaalust, et sellel oleks mugavam lamada. Nii suhtusid mereohtudesse lapsed, kes nendega maast madalast harjunud!

         Märgadena, kuid muidu õnnelikult jõudsime viimaks ühele väikesele valgmale. Ma hakkasin mööda metsarada Lemströmi kanali poole astuma, kuid teel üllatas mind tugev äikesevihm. Põliskuused mühasid karvaste kaljupankade vahel, ajuti läks ööpimedaks, siis täitis metsaalust välgu roheline valgus ja äikese raksatused olid kõrvulukustavad. Seisin suure kuuse all, ja vihma valas nagu ämbrist. Kuid niisama ruttu kui äikesepilved saabusid, nad ka kadusid. Jõudsin metsaserva kõrge kaljumäe jalale Lemströmi kanali lähedal. Päike sätendas taevas, kust pilved põgenesid, ja kuum kaljuküngas auras üleni. Ma ronisin ikka kõrgemale ja kõrgemale. Siis kuulsin imepärast asja: see oli tuhandes toonis kostev tilin ja kõlin. Nähtavasti oli kivimäes nii palju pragusid ja õõnsusi, et äkiline vihmavesi nüüd seal tilkudes, igritsedes ning voolates neid hääli sünnitas. Tundus, nagu oleks kogu kaljumassiiv laulnud! Midagi selletaolist pole ma varem ega ka hiljem kuulnud Ja nüüdki sai see mulle osaks ainult tolle eksituse pärast laevaga!

         Risteldes nõnda ses saare osas sattusin vahel kaugemalegi, kord isegi Saltviki kihelkonda. Iseenesest polegi Ahvenamaa peasaar nii väike ja seal saab kuus-seitsekümmend kilomeetrit peaaegu ühes suunas sõita. Kuid ta on käristatud loetlematute lahtedega ja tema üksikud osad ulatuvad fantastiliste harudena merre. Nüüd liikusin kõige sisemaalisemat, põllumajanduslikumat ja jõukamat osa mööda. Paiguti võis isegi unustada saarelise asendi ja kujutleda olevat kes teab kui suurel mandril. Kõige rohkem üllatasid viljakad põllud ja lopsakad lehtmetsad, mille olemasolugi ei võinud aimata merel sõites, kuhu paistsid ikka vaid asustamatud okaspuurannad. Seda elu siin sisemaal võimaldas ometi võrdlemisi hea pinnas ja soe merekliima.

         Ja ma imestlesin ikka selle elu laadi. Ei näinud siin kuskil eriti raskelt tööd murtavat ja neid murdjaidki ei paistnud palju olevat. Kuid majapidamised olid jõukad ja maaelu nii kultuurne kui harva mujal. Kuidas oli see kõik võimalik? Aga küllap oleneski see samast igiaegsest kultuurist. Kunagi polnud siin tuntud võõraste isandate orjamist ega selle järel ka rahva äkilist jalule pingutamist. Kõik, mis siin loodud, oli loodud pikkade aegade jooksul. Valitses tõeliselt vana talupojakultuur. Ja kui meie omagi talu puhaskambris seisis vana, juba ammu igasugusest häälest lahtikuivunud orel, siis osutamaks, et sellel keegi praeguse omaniku esiisadest oli kord mänginud. Ja nii oli soetatud kõik muugi juba paljude sugupõlvede jooksul.

         Aga veel teinegi, juba nüüdisaegsem seletus. Siin nägi võrdlemisi vähe nooremaid mehi ja naisi, vaid ikka elatanud inimesi ning lapsi. Kus olid need keskealised? Nad olid Ameerikas või merel, kust tilkus dollareid siia kodusaarelegi. Harva oli see perekond, kust keegi polnud laiemas maailmas liikunud või praegugi ei liikunud. Ja see seletas ka seda ajaga kaasaskäivat moodsust, mis kõige igipõlisusegi juures vahel üllatas. Oi jah, talutüdrukute siidsukad ja küünarpeadeni ulatuvad ažuurkindad olid siin juba siis käibel, kui meil neist veel undki ei nähtud!

         Ühelt poolt sellest igapõlisest kultuurist, teiselt poolt noorte elujõuliste inimeste vähesusest olenes aga samuti ka siinse elulaadi eriline leebus ja, kuidas ütleksin, temperamendi puudus. Kuritegevus oli peaaegu tundmatu ja väiksemaidki vallatusi esines vähe. Mäletan rahvapidu Maarianhamina pargis. Piduplatsi ei piiranud mingi hundiaed ega korrapidajate ahelik, vaid harilik nöör, isegi mitte postide külge kinnitatud, vaid lihtsalt murule maha pandud. See märkis piiri mille ületamisel tuli pilet muretseda; ja keegi ei ületanud seda seadusvastaselt.

         Mis ime siis, et saartel kardeti eriti soome liikuvat rahvast – selle viinavõtliku iseloomu ja vööl rippuvate pusside parast. Maarianhaminas oli minu teades ainult üks päevane politseinik ja üks öövaht – viimasel pasun kaelas ja pikk Türgi sõja aegne mõõk vööl, kuigi muidu kandis erarõivaid. Aga just selle politseivõimu kogu ta koosseisus sulgeski üks märatsev soomlane Societetshuset’i alla keldrisse. Selle järele valitses ta kogu päeva diktaatorina linna, nii et ärid paanikas suleti ja elu tänavailt kadus. Alles õhtu eel tukastas ta valitsemisväsimusest ja pisteti siis samasse keldrisse, kuna muud politseiputkat polnud.

         Alles suve lõpul sain ma mingi kontakti siinse noorsooga. Nimelt oli Gustav Suits märganud, et ta samal ajal oli kirjavahetuses kahe Önningby suvitajaga, ja juhtis meid ka omavahelisele tutvusetegemisele. Sattusin sedakaudu ka piduõhtule, mis korraldati enne lõplikku laialisõitu ühe suurema talu pühapäevakambris. Oli saabunud nii sellest külast kui naabrusestki noori, küll kohalikke, küll ajutiselt saarel viibijaid. Oli nüüd siingi ülemeelikut nalja ning rõkkavat laulu ja mängu. Aga kui juba sametmustaks muutunud hilissuve öös viimaks teed oma koju otsisin, siis tundsin, et olin eksinud siia siiski hoopis teistsuguste noorushuvide mailt...

         Olin kevadel Ahvenamaale sõites võinud ainult mõned üksikud raamatud kaasa võtta. Need olid vähesed ilukirjanduslikud, aja- ning loodusloolised teosed. Nii polnud mu lugemismaterjal kuigi rikkalik ega mitmekülgne. Kuid just sellepärast süvenesin neisse vähestesse teostesse erilise tähelepanu ja kiindumusega. Õieti ei täitnudki mu aega niipalju lugemine kui loetava uuesti läbi elamine. Vähestestki lehekülgedest hargnes mõtteniite, mida andis merel või metsades liikudes päevade kaupa uuesti kerida.

         Mõnedki murrangud mööduvad nii, et neid hiljem ei saa ajaliselt ega paigaliselt enam lähemalt piiritleda. Minu järsk siia üksindusse sattumine teeb selle käesoleval korral kergemaks.

         Mitte et mu tõsiasjalised teadmised maailma ja inimese arenemisloost oleksid võinud siin imeväärselt-äkki kasvada, kuid mul oli mahti olemasolevagi materjali puhul järele mõtelda. Ja samuti mitte, et oleksin nüüd või kogu elu jooksul loobunud oma seniseist vaateist inimkonna sotsiaalse arenemise kohta, kuid nad said nüüdsest peale isikupärasema varjundi. Kõik senine oli tõsi, kuid seda tõtt ei tulnud võtta nii algeliselt, pinnapealselt ja lihtsustatult kui seni. Kõik kunst võrsub oma ajastu ühiskonnast, peegeldab ja arendab seda ühiskonda. Kuid ta võib seda teha ka objektiivsemalt-kaudsemalt, kui nõutakse seda vahel päevavõitlusevajaduste seisukohalt.

         Mulle hakkas ikka konkreetsemalt selguma mu kirjaniku ülesanne elus. Igatahes, muud ülesannet ma siitpeale enam ei näinud.

         Tegelikult ei toimunud küll miski kiirelt ja järsult. Olin varemgi heidelnud samade mõttekäikudega ja heitlesin veel edaspidigi. Kuid siinne üksinduspõlv soodustas eriti nende esialal püsimist. Juba looduslik ümbruski soodustas seda.

         Üksindased tunnid kuumil suvepäevil kõrgel kaljurinnakul, vaat ega üle madalamalt tõusvate metsalatvade, päikeses lõõmava mere ja põuauttu kaduva saarteräbuga... Või samasugused üksindushetked paadiga merel mõne veest püstloodis kerkiva musta kalju varjus, mille tagant kollane täiskuu tõusis... Või veel sagedamini mu erakulises katusekambris, kui väljas laskus juba sügisõhtu, kui peen vihm lõi aknale ja ma tundsin enese olevat lahtimõtestatud kogu maailmast...

         Jah, see mu väike tuba, mille pilt on igavesti mällu sööbinud: luitunud roosaka-mustriline tapeet, ümarik karrastatud ahi, raamatutega kaetud kõhetu laud, inimnäo asemel kes teab mis lõusta näitav peegel seinal ja ahtake, sügiseks otse kivikõvaks magatud voodi. Kõigest sellest hoovas üksindustunnet, askeetsust, muremeelsust, kuid ometi ka minu eale omast õnnetunnet. See oli küllaltki kehv, kuid sisemiselt ometi nii rikas olemasolu. Kuidas aga valida, destilleerida, vormida seda tunderikkust kunstiks?

         Kõik mu ümber huljutas mõttepilte ja äratas loomingulist inspiratsiooni, mis tihtipeale oli valuliselt palavikuline. Ning just ühel säärasel meeleoluhetkel ma visandasingi oma ,,Palavikkude” katkendlikud read. Kõik neis oli reaalne ja realistlik: Önningby maastikud-veestikud ja Nedra Knapansi katusekamber, ainult sõnastus liiga üleskruvitud-traagiline – veel senise maitse mälestusena...

         Kui ruttu siiski mingi uus stiilitaju läbi murdis, seda osutab ,,Midia” sünnilugu. Algasin selle teose kirjutamist varsti pärast Ahvenamaale saabumist ja lõpetasin ta paari nädala jooksul. Õieti oli see mõeldud ainult talvise veste ,,Kahel pool seina” jätkuna. Midia-nimeline tegelane lahkus seal konspiratiivkorterist, et minna üht ohtlikku ülesannet sooritama. Nüüd tahtsin ses jätkus kirjaldada seda ülesande sooritmist, Midia sissekukkumist ja lõpuks eneseohverdamist armastatud mehe päästmiseks. Niisiis harilik tolleaja maitse kohane joonealuselugu. Kuid kirjutamisel jäi senine kava täitsa kõrvale ja esialale kerkis midagi hoopis muud. Hakkasin oma tegelase isiku- ja arengulugu jutustama, püüdes seda väliselt suruda ühe tuisuse teekonna raamidesse. Jah, midagi samasugust olin teinud juba jutustuses ,,Surm”, suutmata seal oma tegelast ometi konkreetselt näha ja paiskudes kõrvalseikade padrikusse. Nüüd püüdsin ainult olulist silmas pidada ja kõike muud selle ümber tihendada. Tulemuseks oli asjalik elulookirjeldis, katkestatud ainult üksikute plastilisemate teekonnapiltidega. Samuti oli teadlikult jälgitud abstraktset artiklistiili, seda võõrsõnadega veel eriti rõhutades. Jõudnud selle isikuloo kirjeldamisega lõpule, tundus igasugune sündmustikuline arendus juba üleliigsena. Oluline oli antud, vesteline oleks vaid häirinud. Mitte, et oleksin nüüdki kes teab mis meistriteosega hakkama saanud, kuid mulle näis selle olemus ometi terve ja usutav olevat. Teose enese põhjal ei või aga aimatagi, millise sisemise palanguga oli ta sõnastamine toimunud. Kirjutasin mõne osa sest oma kõige talvisemast teosest isegi suveööl paadiga merel olles! Igatahes oli ,,Midia” katse mulle enesele mitmeti tähtis.

         Teiseks niisama põhimõtteliseks katseks, mis tol ajal toimus, oli väikepala ,,Notturno” kirjutamine. Sattusin kord oma rännakuil ka Ahvenamaa muistse keskuse – Kastelholmi lossi juurde. Rajatud juba XIV sajandil, etendanud osa Rootsi dünastiliste heitluste ajaloos, seotud vallutuste, timukatööde, tulekahjude kroonikaga, – nüüd täitsa maha jäetud, osalt väikese muuseumi asukoht, osalt lausa varemeis. Ümbruski, kus pidi kord olema ometi rohkesti elu, nüüd samuti vaikne, – vaid madaldunud sisemaa laht ja idüllised künkad metsistunud kirsipuudega. Kõik see inspireeris ajaloo tühjajooksmise pessimistlikku tunnet. Sealsamas lupja varistaval lossitrepil skitseerisin oma laastu esimese visandi. Unustatud saarestiku-miljöö, kauged ajaloolised varjukujud, ähmane suveöö taust – see võimaldas elimineerida ainest kõik ebaolulise, näha seda peaaegu nagu läbipaistvana. Sellekohaselt kujunes ka stiil vesivärviliselt hõredaks ja stiliseerivalt impressionistlikuks. See oli hoopis teistsugune käsitlemismeetod, võrreldes ,,Midia” abstraktse, kuid psühholoogiliselt süveneva esitamisviisiga.

         Kuid peale selle paari töö ei viinudki ma seekordsel Ahvenamaal viibimisel enam midagi lõpule, olgugi et lakkamata töötasin. Uusi kirjanduslikke kavatsusi, kuid ka neist võrsuvaid probleeme tekkis nii palju, et ma lõpuks nende taha takerdusingi.

         Üldse olid selle erakuelu kogemused mulle ometi viljakad. Avastasin siin tõelist loodust, õppides nägema ta monumentaalseid vorme ja intiimseid varjundeid. Samuti hakkasin leiutama ka isikupärasemaid vahendeid kõige selle sõnastamiseks. Kuid ühtlasi oli neis kogemusis veel nii palju ebateadlikku, et mõndagi alles ajapikka taipasin.

         Nedra Knapansi ärklitoa seinal rippus Konrad Mäe maalivisand, mis kujutas vaadet sellesama toa aknast üles Önningby küla poole. Võrdlesin tihti pilti aknasse paistva maastikuga. Kõik oli seal kooskõlas: esialal karjakoppel, siis tõusev põllukallak ja lõpuks lähima talu tumepunased hooned. Ainult üht detaili ma ei mõistnud. Seal esines ,,looduses” pikk väheldaste akendega palkmaja. Nüüd paistis ta ruske sein täielikult siia, kuid Mäe maalil oli see poolenisti varjatud mingi kollase massiga, mille olemusest ei saanud selgust. Mis pidi see ometi olema? Möödus nädalaid, ja siis nägin ühel hommikul, kuidas kaks meest hakkasid sedasama massi tollest majast välja vihtuma. Nüüd selgus: see visand oli tehtud sügisel, mil Övre Knapansi peremees oma lauda sõnnikust puhastas ja selle esialgu seina äärde kuhjas. Nii oli kunstnik sestki tõsiseigast truult kinni pidanud.

         Jah, sügis... Olin veetnud siin juba kolm kuud. Mu ainelised tagavarad olid ammu läbi, mu rõivad igavesest kalju- ja metsarägastikus rähklemisest räbaldunud. Kõige lisaks hakkas juba see viljakas üksinduski koormama. Ja nii otsustasin jälle oma asukohta muuta.

         Olid juba augusti lõpupäevad, kui Verner Johansson jälle hobuse kaariku ette rakendas ja mu Lemströmi kanali juurde sõidutas. Nüüd sõitsin väikese laevaga sisesaarestiku kaudu ja sõit kestis seitseteist tundi. Öö oli sügispime ja saarestik veelgi fantastilisem. Selline siseühenduse aurik teeb keerukaid käike, põigates sügavatesse lahtedesse ja väljudes jälle sedasama teed kaudu. Nüüd kogus ta saarestiku laidureilt suvitajaid, et neid talveks jälle Soome mandrile viia. Olid enamasti noored inimesed, üliõpilased ja muu õpisklev rahvas. Ja peaaegu kõikjal saadeti neid kohaliku kombe järgi lauluga. Ikka jälle peatusime kuskil mustava kaljuranna või metsaserva varjus, aurik mulistas pimedas, kostsid tagasihoidlik-liigutatud jumalagajätusõnad, ja kui laev jälle irdus, algas rootsi rahvaviis, mida laulsid enamasti haprad tütarlaste hääled. Selle helidesse kaduski lõpuks mustav rand. Mul polnud aimugi, kus me just käisime, kuid tukkudeski kuulsin ikka jälle uuesti seda laulu – kogu öö läbi.

         Järgmisel päeval sõitsin juba Turust Helsingi. Seal tundus alles suviselt igavana. Kirjanikest kaaslased polnud kõik veel tagasi jõudnud, kunstnikud aga valmistusid Pariisi sõidu vastu. Eesti Selts oli suvel Passaažist Alberti tänavale pisut avaramatesse ruumidesse kolinud. Igatahes leidsin siit jälle tuttavaid pagulasi, kelle pool veetsin paar päeva. Sain ka kuidagi reisiraha, nii et suutsin taas kodumaale sõita.

Muistelmat vuosilta 1895–1910
Translated by Raili Kilpi

Kesä Ahvenanmaalla

Saapuessani toukokuussa 1907 Helsinkiin minulla oli selvät suunnitelmat lähimmän oleskeluni suhteen. Olin ansainnut kotimaassa kirjoituksillani hiukan rahaa. Se helpotti elämistäni ainakin parin kuukauden ajan. Halusin käyttää tilaisuutta hyväkseni ja viettää kesän Ahvenanmaalla.

Minulla ei ollut minkäänlaista käsitystä Ahvenanmaan saaristosta, niin kuin ei ollut taiteilijatovereillanikaan. Edellisenä talvena he olivat kertoneet sikäläisestä kesäidyllistä niin paljon, että mielenkiintoni oli peruuttamattomasti herännyt. Kesä saapui jälleen, elämä Helsingissä tuntui tarkoituksettomalta, ja jossainhan piti kuitenkin olla. Miksipä ei siis tarunhohtoisella Ahvenanmaalla, vaikka en tiennytkään siitä paljon muuta kuin sen kummallisen nimen. Viivyin vielä pari päivää Helsingissä ja sitten lähdin matkaan. Matkustin Hyvinkään kautta ja näin jälleen kappaleen Suomen sisämaata, tällä kertaa minulle vielä tuntematonta Länsi-Suomea. Etelä-Suomessa yleensäkään eikä myöskään näillä seuduin saanut Suomesta mielikuvaa tuhansien järvien maana. Järviä oli tuskin nimeksi, ja pohjoisten erämaiden sijaan kaikkialla näkyi tiheään asuttua kulttuuriseutua vanhoine maatiloineen ja kartanoineen.

Vihdoin Turku - Suomen vanhin kaupunki ja maan pitkäaikainen pääkaupunki. Nyt se oli vain maakunnan keskus, eikä siellä vielä tuolloin ollut yhtäkään yliopistoa, kahdesta puhumattakaan. Mutta vanhat kulttuuriperinteet olivat tunnistettavissa. Kaupunki ei ollut asukasmäärältään meidän Tarttoamme suurempi, mutta se oli huomattavasti Tarttoa vauraampi. Se oli Eurooppaa meidän köyhään ja vaatimattomaan elämäämme verrattuna. Ehdin saada kaupungista vain pikaisen käsityksen pystymättä perehtymään siihen tai sen ympäristöön sen paremmin. Sen kyllä ehdin panna merkille, että Turku oli suomenkielisempi kuin Helsinki vaikka olikin lähempänä Ruotsia. Havaitsin myös, että tavallisen kadun miehen käyttämä suomen kieli muistutti enemmän viron kieltä kuin virallinen suomen kieli. En tiennyt vielä, että kieltemme yhteiset piirteet olivat kuuluneet jo Mikael Agricolan näillä alueilla kehittämään suomen kirjakieleen.

Illalla lähti suurehko laiva satamasta Aurajoen suulta. Sen matkanpäänä oli Tukholma, mutta sen reitti kulki Ahvenanmaan saariston kautta. Sinne minä olin menossa. Etenimme hitaasti joen suulta, jätimme mantereen taaksemme joutumatta kuitenkaan vielä avomerelle. Tiesin, missä Turun saaristo sijaitsi, olinhan tutkinut sitä kartasta, mutta tällaiseksi en ollut sitä kuvitellut. Aina vain lukemattomien salmien ja lahtien pirstomaa maata. Tuntui siltä, että maata oli enemmän kuin vettä. Vain silloin tällöin avautui jokin avarampi merenselkä hävitäkseen taas metsäisten kalliosaarten väliin. Tuli ilta ja yö, mutta näkymät pysyivät samoina. Joskus pilkahti kuu esiin pilvien takaa, ja silloin maisema näytti entistä mielikuvituksellisemmalta. En malttanut poistua hetkeksikään laivan kannelta. Laiva jytisi edetessään pimeydessä. Se jätti vanaveteensä mustia aaltoja veden peilityyneen pintaan. Yhä uusia sahalaitaisten metsien peittämiä saaria. Tutustuin maailman tiheimpään saaristoon aavistamatta ollenkaan, että tulevina vuosina matkustaisin tätä kautta monta kertaa. En ollut edes selvillä siitä, että matkustimme pitkin ulkoreittiä, jossa saaria ei ollut läheskään niin paljon kuin sisäreitillä, jota vain pienimmät laivat käyttivät. En myöskään huomannut, milloin Turun saaristo loppui ja Ahvenanmaan saaristo alkoi. Yhtä samaa vettä ja saarta kaikkialla! Saatoin vain kuvitella, miten entisaikojen ihmiset liikkuivat täällä valloittaessaan hitaasti saari saarelta ja salmi salmelta tämän maailman itselleen.

Tällä hetkellä tiedän, että Ahvenanmaalla lasketaan olevan saaria ja luotoja suunnilleen kuusi ja puoli tuhatta, mutta asuttuja niistä on vain noin sata viisikymmentä. Turun saaristo liittyy välittömästi Ahvenanmaan saaristoon, joten kymmenen tuhannen saaren kokonaismäärä ei liene liioittelua. Sitä on yhtä vaikeaa kuvitella kuin jotakin tiettyä aluetta tähtitaivaalla. Tuolloin en ainakaan pystynyt luomaan itselleni saarten kaaoksesta minkäänlaista kokonaiskuvaa.

Olimme olleet matkalla seitsemän tuntia. Lämmin kevätyö alkoi valjeta, kun lähestyimme laivan ainoaa pysähdyspaikkaa Ahvenanmaan saaristossa. Se sijaitsi Föglön saaren lähistöllä ja oli verrattain kaukana Ahvenanmaan mantereesta, kuten minulle selvisi. Olin jo nyt kauhuissani, mihin ryhtyisin tässä ventovieraassa paikassa. Pian selvisi kuitenkin, että oli muitakin, jotka tätä tietä pyrkivät saarelle. Laiva jätti meidät autiolle rannalle ja jatkoi matkaansa Tukholmaan.

Löysimme kuitenkin pian uuden kulkuneuvon. Siirryimme matkatavaroinemme pieneen kalastajaveneeseen. Purje nostettiin ylös ja matka saarten labyrintissa jatkui eteenpäin. Aurinko oli noussut ja valaisi aamuun heräävän autereisen saariston. Purjehdimme Föglöfjärdenin yli ja saavuimme sitten Lumparlandin ja Lemlandin välisen kapeikon kautta Lemströmin kanavalle. Se erottaa Lemlandin Ahvenanmaan mantereesta. Matkaan kului aikaa nelisen tuntia.

Minä jäin täällä maihin, matkatoverini sen sijaan jatkoivat Maarianhaminaan pienellä höyrylaivalla, joka odotti laiturissa kanavan suulla. Täältä soitettiin taloon, jossa taiteilijatoverini olivat vierailleet edellisen kesän. Odotin kyytimiestä noutamaan minua. Höyrylaivan lähdettyä kääntyi maantiesilta hitaasti takaisin paikoilleen. Joku hevosmies ajoi verkalleen rattaat kolisten sillan yli. Vesi loiskui kanavan viistojen kivirantojen välissä ja molemmissa päissä kimalsi meri auringossa. Yksinäisellä rannalla vallitsi unelias hiljaisuus…

Kyytimies saapui jonkin ajan kuluttua, kärryissä istui ihan isäntä itse. Hänelle oli sanottu, että oli tulossa kesävieras, mitäpä siis muuta kuin matkaan. Sen verran siinä kuulumisia vaihdettiin. Ajoimme pari kilometriä hyvää kapeaa maantietä sisämaahan. Kummallista, mereltä käsin ei saarella näyttänyt muuta olevankaan kuin autioita kallioita ja metsiä, mutta nyt vilahteli tien kahden puolen punaisiksi maalattuja taloja, oli peltoja, niittyjä ja laidunmaita. Harmaiden tuulimyllyjen rivistö kohosi mäenkumpareella, kolmetoista niitä oli. Käännyimme maantieltä yksinäisen talon pihaan ja olimme perillä.

Talo oli samanlainen kuin Ahvenanmaalla kaikki talot ovat. Talon toisessa päässä alakerroksessa oli tupa, jossa oli suuri uuni. Tuvassa asuttiin ja askarreltiin. Toisessa päässä taloa oli sali, jota käytettiin vain juhlallisissa tapauksissa. Niiden välissä oli pieni kaksiovinen eteinen ja pieni kamari. Ylhäällä ullakolla talon kummassakin päässä oli pieni kamari. Sain käyttööni toisen niistä, luoteispäädyssä sijaitsevan. Minulle selvisi piankin, että kamari oli sama, missä Konrad Mägi oli edellisenä kesänä asunut. Oven takaa ullakolta löysin hänen savitöitään, seinille oli kiinnitetty luonnoksia hänen maalauksiinsa, piirongin laatikossa oli hänen runojensa käsikirjoituksia. Nyt sinne kaiken lisäksi oli kertyvä minun proosaani! Oli kummallista, että väljistä tiloista huolimatta isäntäväki ei itse asunut täällä, vaan toisessa, tosin suunnilleen samanlaisessa mutta paljon pienemmässä talossa. Miksi he olivat oikeastaan rakentaneet kaksi taloa, siitä en päässyt selville. Mutta ainakin kesävieraille täällä oli riittävästi tilaa.

Talonväestä näin päivittäin aluksi vain isännän, hänen veljensä ja palvelustytön. Edellisen kesän vieraat olivat kertoneet minulle paljon isännästä, Verner Johanssonista. Hän oli nuorehko, laihanpuoleinen mies. Hän osasi suomen kieltä sen verran kuin hän sitä oli oppinut pakollisessa asepalveluksessa Suomen sotaväessä. Virolaisista hän ei tiennyt paljoakaan, oikeastaan vain sen, että edellisen vuoden kesävieraat olivat olleet virolaisia. Pelkkiä boheemeja koko joukko kummallisine elintapoineen! Isäntä kertoi heidän seikkailuistaan saarella kuin joitakin Gösta Berlingin tarinoita. Isännän velikään ei ollut vanha mies, vaikka olikin jo harmaapäinen ja kiertänyt maailmaa veljeään huomattavasti laajemmin. Hänellä oli takanaan ties minkälaisia ammatteja, ainakin merimiehen ja kaivostyöläisen. Hän ei ollut koskaan käynyt Suomen mantereella, mutta hän oli sen sijaan Amerikassa asunut suomalaiskaupungissa. Siellä hän oli kuullut ensimmäisen kerran kotimaansa enemmistön käyttämää kieltä. Koska suomalaiset eivät osanneet ruotsia, ei hänellä ollut muuta mahdollisuutta, kuin opetella puhumaan suomen kieltä. Oli hyvin harvinaista, että kaksi miestä samassa talossa Ahvenanmaalla osasi edes joten kuten suomea, koska yleensä ei koko kylässä ollut yhtään suomen kielen taitoista, ja koko saarellakin vain harvassa. Ahvenanmaa oli jo silloin täysin ruotsinkielistä aluetta, ja on sitä nykyään entistä varmemmin maakunnallisen itsehallinnon saatuaan.

Olimme juoneet salissa tervetuliaiskahvit ja jutelleet tärkeimmät asiat. Sitten kiipesin omaan pieneen vinttikamariini. Oli keskipäivä, todennäköisesti myös arkipäivä, hiiskumaton hiljaisuus tuntui yllättävältä. Yhtään elollista olentoa ei liikkunut ikkunasta avautuvalla pihanurmella, ei mäenrinnettä pitkin loivasti kohoavalla laitumella eikä maantien varressa olevissa taloissa. Tuulimyllyjen siivetkin piirtyivät liikkumattomina kirkasta kevättaivasta vasten. Ympäröivä rauha suorastaan raukaisi unettoman yön ja vaikutelmia täynnä olleen matkan jälkeen. Näin alkoi yksinäinen elämäni Ahvenanmaalla Jomalan pitäjässä Önningbyn kylässä Nedra Knapansin talossa. Sitä kesti täsmälleen kolme kuukautta.

Olen kertonut hyvin yksityiskohtaisesti ensimmäisestä matkastani Ahvenanmaalle sen vuoksi, että se todellakin osoittautui aivan uudeksi vaiheeksi elämässäni, ja sen vuoksi pikkuseikatkin ovat jääneet terävästi mieleeni.

Siihen saakka koko elämäni olivat täyttäneet monet hyvin erilaiset ja keskenään ristiriitaisetkin kiinnostuksen aiheet. Otin osaa kaikenlaisiin toimintoihin, innostuin hyvin erilaisista asioista, seurustelin monenlaisten ihmisten kanssa. Nyt olin ensimmäistä kertaa aivan yksin, mikään kiinteä yhteys ei sitonut minua ympäristööni. Tietysti tapasin täälläkin ihmisiä, mutta he eivät voineet tulla lähelleni jo siitä syystä, että en osannut heidän kieltään. Talossa asui hyvin vähän ihmisiä, molemmat isäntäväkeen kuuluvat veljekset olivat poikamiehiä. Minä en tavannut näitä suomen kielen taitajia juuri lainkaan. Isäntää ei näkynyt päiväkaupalla, toinen veli katosi lopulta kokonaan. Talossa jouduin tekemisiin oikeastaan vain hiukan yksinkertaisen palvelustytön kanssa. Hän huolehti jokapäiväisistä tarpeistani, mutta emme pystyneet juttelemaan keskenämme.

Minun oli tyydyttävä ympäröivän luonnon ja itseni seuraan. Aluksi se merkitsi lepoa, myöhemmin se mahdollisti kiinteän keskittymiseni työhön. Toisaalta se oli rajoitus, toisaalta se merkitsi tilaisuutta syventyä asioihin. Noihin kolmeen kuukauteen mahtui paljon. Jälkeenpäin ajateltuna ne tuntuvat ikuisuudelta.

Aluksi kiertelin lähiympäristössä - kuljin uteliaana koluamassa yhä uusia paikkoja. Nedra Knapansin talo sijaitsi muusta kylästä erillään. Pellot ja laitumet ympäröivät sitä joka puolelta. Sieltä pääsi metsään ja meren rantaan ilman, että oli tarvetta mennä vieraille alueille. Kaistale Lumparin merta näkyi jo talon pihalta loivasti laskeutuvien niittyjen ja peltojen takana. Ranta oli kuitenkin huono ja etäällä. Parempi oli mennä karjakujaa pitkin pukkijaloilla seisovan tuulimyllyn ohi korkean katajametsikön kautta keväisen vilpoisaan koivikkoon. Maa laskeutui rantaan ja puiden takana näkyi kimalteleva meri. Aivan veden rajassa oli rivi verkkovajoja. Niiden ovet olivat sepposen selällään, rannassa oli maihin vedettyjä veneitä. Kalastiko kukaan, sitä en koskaan nähnyt. Kaipa kalastettiin vain omiin tarpeisiin. Missään tapauksessa se ei ollut tilojen talouden kannalta merkittävää. Kampeloita ja ahvenia saatiin kuitenkin paljon, joskaan Ahvenanmaa ei ahvenista ole nimeään saanut. Viron kieleen nimi voitaisiin kääntää vaikka Vesimaaksi.

Valkaman oikeanpuoleinen ranta ulottui kauaksi mereen. Veden rajaan oli vierinyt ylhäältä kalliolta kivenlohkareita, niiden takana nousi metsäinen kalliorinne. Ranta päättyi pitkälle mereen työntyvään kiviseen niemeen, johon kellään ei ollut asiaa. Tästä yksinäisestä rantakaistaleesta tuli mieluisin oleskelupaikkani. Tyynimpinäkin kesäpäivinä huuhtoivat Lumparin mereltä tulevat mainingit rantakiviä. Paikoitellen kalliopaasi oli hiertynyt aivan sileäksi. Se laskeutui loivasti mereen, vaahtoava vesi lipui sitä myöten taukoamatta ylös ja alas. Minulla oli oikeasta merestä ja sen voimasta vielä hämärä ja epämääräinen käsitys, eikä Lumparin meri ollut sekään avomerta, avarinkin selkä saaristossa oli vain kymmenisen kilometriä pitkä. Mutta tähän läheiseen rantamaisemaan perehdyin sitä tarkemmin. Punaisia ja ruskeita kallioita, kaislarantoja vesilintuineen, hietikkoja, joita aallot lakkaamatta huuhtoivat... Maisemassa oli koko kesän ajan käymässä näkymätön prosessi, jonka tajusi värivivahteiden ja tuoksujen muuttumisessa. Sitä ei voinut sanoin kuvata. Syksyllä meri kohisi aivan eri tavoin ja tuoksui aivan erilaiselta kuin keväällä.

Kaukaiset merenselät kiehtoivat minua. Ne olivat erilaisia jokaisena vuodenaikana. Oli silmiähäikäisevää kirkkautta, oli opaalinhohtoista auerta, oli meren ylle kerääntyvien ukkospilvien mustanpuhuvaa, uhkaavaa sineä, joka rikkoi veden tyynen ja eheän pinnan kuin hauraan lasimaljan...

Kauempana hehkui punainen kalliosaari kirkkaassa auringonpaisteessa. Se nousi merestä kuin valtavista kivistä rakennettu kyklooppien linnoitus. Valkea vaahto pärskyi sen ympärillä, lokkiparvet kiertelivät sen yläpuolella. Se oli kuin kangastus kaukaisilta, eksoottisilta meriltä.
Kerran syksyllä jouduin todistamaan todellista pohjoista ilmestyskirjan näkyä. Oli mitä kirkkain päivä, kun äkkiä näin, miten Lumparlandin ylle kohosi vedenharmaa jättiläismäinen pilvi. Luulin viimeisenkin metsikön syttyneen tuleen mantereella. En ollut kunnolla edes toipunut säikähdyksestä, kun havaitsin harmaan pilvimassan lähestyvän minua taivaaseen saakka ulottuvana muurina. Samassa se peitti alleen kaiken, parissa minuutissa. Sumu oli maidonvalkeaa ja tiheää, en ollut koskaan eläessäni nähnyt sellaista. Käsin haparoiden pääsin vihdoin kotiin. Taianomainen sumu katosi vuorokauden kuluttua yhtä nopeasti kuin oli tullutkin.

Kun olin tutustunut lähiympäristöön, aloitin pitemmät retket. Parin päivän kuluttua lähdin pääkaupunkiin, Maarianhaminaan. Aamulla oli ensin tehtävä taivalta jalkaisin jo tutulle Lemströmin kanavalle, sieltä oli jatkettava matkaa höyrylaivalla. Pian kaupungin talot näkyivätkin vehmaiden puiden keskeltä. Maarianhaminassa oli vain parituhatta asukasta, mutta se oli ainoa kaupunkimainen keskus lähitienoilta. Sillä oli kaikki kaupungin tunnukset ja ominaisuudet. Nykyäänhän siellä kokoontuu myös autonomisen itsehallintoalueen parlamentti! Kaupungin halki johti kaksi leveää katua satamasta satamaan. Niiden lisäksi oli pari poikkikatua. Katujen keskellä oli puiden rivistö, puiden alla kukkia ja nurmikkoa. Puutarhojen ympäröimät vaaleat omakotitalot ja virastotalot reunustivat katuja. Täällä ei ollut vanhoja perinteitä kuten meidän Kuressaaressamme, sen sijaan oli kylpyläkaupungin raikkautta ja siisteyttä. Ihmisetkin olivat ympäristönsä kaltaisia. En kuullut sanaakaan suomen kieltä, ja ruotsin kielessäkin oli useimmiten riikinruotsin laulava sointi. Ainoalla kauppakadulla oli vain Anderssonien ja Lundströmien nimikilpiä.

Kaupungin puistossa sijaitsevasta korkeasta tornista avautui suurenmoinen näköala: idässä näkyi taivaanrannan utuun häipyviä lukemattomia saaria, lännessä saarten takana kirkasta avomerta, ja jossakin siellä kaukana oli jo Ruotsin rannikko. Näkymä oli samantapainen kuin Suomen järvialueen vaaroilla, vain avarampi ja merellisen karu.

Kesän aikana tein yhtenään retkiä kaupunkiin, joka kerralla eri reittiä myöten, mikäli mahdollista. Kokemuksetkin olivat joka kerralla erilaisia. Önningbyn kylän toisellakin puolella oli meri verrattain lähellä. Sielläkin sijaitsi talomme verkkovaja. Vajat oli rakennettu veden päälle kuin malaijilaiset puumajat. Vedessä olevasta portista pääsi niihin suoraan sisään. Täältä käsin aloin tehdä matkojani kaupunkiin veneellä. Kilometrejä kertyi parikymmentä, ja vene oli raskas, mutta kesäpäivät olivat pitkiä. Ponnistelin suurten selkien yli, kiertelin niemiä. Saavuttuani perille kiinnitin veneeni muiden alusten viereen satamasillan kylkeen. Paluumatkalla pysähdyin joskus tuntikausiksi yksinäisille kalliosaarille, sytytin nuotion ja elin huoletonta Robinsonin elämää. Mutta joskus tuulisina päivinä olin aavalla merenselällä totisessa hädässäkin.

Tein matkoja kaupunkiin myös maitse. Varsinaista maantietä pitkin matkaa oli parikymmentä kilometriä, mutta oikoteitä pitkin vain puolet siitä. Maantie kulki Jomalan (lue: jumalan!) kirkon ohi. Oikotiet kulkivat monenlaisten maisemien kautta. Oli kalliomaastoa ja rahkasuota, oli aitoja joiden yli piti kiivetä. Muistaakseni laskin niitä olevan matkan varrella kaikkiaan kaksikymmentä kahdeksan. Vähitellen rohkenin lähteä retkilleni ihan umpimähkään, vain suurin piirtein suunnasta kiinni pitäen. Sellaiset retket tarjosivat eniten yllätyksiä. Kerran jouduin aivan sattumalta peltoaukiolle ja näin miehen kyntämässä härillä. Semmoisen ihmeen näin ensimmäistä kertaa. Etäämpää näytti aivan siltä kuin miehellä olisi ollut lumivalkea hattu päässään, mutta lähemmäksi tultuani totesin, että miehellä oli valkoinen ja tuuhea tukka. Hän astui härkien takana vakaasti kuin patriarkka. Hän oli ehkä kahdeksankymmenen ikäinen. Tässä ilmastossa se ei ollut mikään harvinainen ikä työtätekevälle. Kokosin kaiken kielitaitoni: ”Kaunis ilma tänään!” ”Jaa, jaa”, vastasi ukko ystävällisesti. ”Miten pitkälti täältä on kaupunkiin?” ”Jaa, jaa!” Taas sama ystävällinen vastaus. ”Onko minun jatkettava oikeaan vai vasempaan?” Nyt ukko jo suorastaan huusi ystävällisen vastauksensa: ”Jaa, jaa!!!” Oli ilmeistä, ettei vanhus lainkaan kuullut kysymyksiäni. Hän vain tahtoi koko sydämestään olla kohtelias vieraalle. Minun oli pakko vain jatkaa matkaani hyvään onneeni luottaen.

Kerran jouduin retkilläni kiipeämään lähes pystysuoraa kallioseinämää ylös. Kapusin yhä korkeammalle ja korkeammalle. Etsin kallionkyhmyistä tukea käsilleni ja jaloilleni. Päästyäni puoleenväliin näin suuren kyykäärmeen laskeutuvan suoraan minua kohti. Säikähdimme molemmat, mutta minä siinä lopulta voitin. Ylhäällä kallion päältä avautuva näköala korvasi kaikki ponnistukset. Edessäni oli ikivanhojen tapahtumien näyttämö: vanhan käräjäpaikan istumakivien rivit männynkäkkäröiden välissä ja ympärilläni suurenmoinen näköala sisämaahan ja saaristoon.

Kerran jouduin omituiseen seikkailuun ihan pelkästä erehdyksestä. Kaupungista tuleva saaristolaiva kiersi iltapäivisin Lemströmin kanavan kautta, kaarsi kaukaa Lemlandin ympäri ja jatkoi matkaa ties kuinka pitkälle. Pahaa aavistamatta nousin juuri siihen laivaan ja erehdykseni selvisi vasta, kun olimme jo kaukana merellä. Vihdoin huomasimme etäällä yksinäisen kalastajaveneen. Tuuli navakasti, ja aallokko oli ainakin pienille aluksille saaristossakin hyvin voimakas. Hädin tuskin onnistuin laskeutumaan kalastajaveneeseen. Siellä kohtasin erikoislaatuisen näyn. Veneen pohjalla makasi hoilottava mies. Hän oli käynyt kaupungissa saattamassa Amerikkaan lähteviä ystäviään. He olivat jäähyväissuruunsa ryypänneet niin paljon, että nyt maailma oli miehelle pelkkää laulujuhlaa. Kiinnitin huomiota mielenkiintoiseen pikkuseikkaan: hänellä oli korvassaan kuparirengas niin kuin useilla merimiehillä. Kaksi lasta ohjasi venettä. Peräsimen ääressä istuva poikanen oli tuskin kahdeksanvuotias. Hänen jalkansa eivät ulottuneet peräpenkiltä maahan, tukea etsiessään hän levitti haaransa ja painoi jalkansa niin kauas veneen laitoihin kuin pystyi. Se ei auttanut paljonkaan, jokainen voimakkaampi aalto paiskasi pojan pitkälleen. Mutta samassa hän jo tarrautui uudelleen kiinni peräsimeen ja virnisti voitonriemuisesti. Tyttö oli pari vuotta poikaa vanhempi. Hartialiina oli sidottu hänen olkapäittensä ympärille kuin aikuisilla naisilla, hänen kasvoillaan oli huolestunut ja totinen ilme. Hän hoiteli purjetta ja kohensi silloin tällöin isänsä päänalusta, jotta tällä olisi mukavampi maata. Näin suhtautuivat vaaroihin merellä lapset, jotka olivat niihin pienestä pitäen tottuneet!

Märkinä mutta onnellisina selvisimme vihdoin pieneen valkamaan. Jatkoin matkaani metsäistä rantaa pitkin Lemströmin kanavalle. Matkalla minut yllätti raju ukkossade. Ikikuuset humisivat sammaltuneiden kallionlohkareiden välissä, ajoittain oli pimeää kuin yöllä, sitten taas salamoiden vihreä valo täytti metsän, ja ukkosenjyrinä oli korviahuumaavaa. Seisoin suuren kuusen alla, satoi kuin saavista kaataen. Ukkospilvet katosivat kuitenkin yhtä nopeasti kuin olivat tulleetkin. Olin saapunut metsän reunaan korkean kallion juurelle lähelle Lemströmin kanavaa. Aurinko loisti taivaalla, pilvet haihtuivat, kallioseinämä höyrysi. Kapusin yhä ylemmäs. Äkkiä kuulin kummallisen äänen, tuhansina sointuina toistuvan helinän ja kilinän. Kalliossa oli ilmeisesti rakoja ja onkaloita, joissa lirisevä ja tippuva sadevesi sai aikaan kuulemani äänet. Tuntui kuin kallio olisi humissut yhtä ainoata säveltä. Mitään sellaista en ole koskaan aikaisemmin enkä myöhemmin kuullut. Nytkin pääsin siitä osalliseksi vain sen vuoksi, että erehdyin laivasta.

Kiertäessäni saaristoa, jouduin joskus hyvinkin kauaksi, kerran Saltvikin pitäjään saakka. Ahvenanmanner ei ole mikään pieni saari. Siellä saattoi kulkea yhteen suuntaan kuusi- tai seitsemänkymmentä kilometriä. Maa oli kuitenkin lukemattomien lahtien ja mereen haarautuvien niemien pirstomaa. Mutta nyt kiertelin sisämaassa, saaren vauraimmassa osassa. Joskus melkein unohti olevansa saaressa ja kuvitteli liikkuvansa ihan oikealla mantereella. Yllättävintä oli peltojen viljavuus ja lehtometsien rehevyys. Niiden olemassaoloa ei mereltä käsin voinut edes aavistaa. Mereltä näki vain asumatonta, havupuiden peittämää rantaa. Mutta saaren sisäosissa maa oli hyvälaatuista, elämä täällä oli suotuisaa lämpimän meri-ilmaston ansiosta.

Minulla riitti ihmettelemistä saaren elämänmenossa. En nähnyt kenenkään raatavan itseään näännyksiin, eikä näännyttäjiäkään näkynyt missään. Tilat olivat kuitenkin ilmeisen vauraita, ja maallakin elämä oli niin sivistynyttä että harvassa paikassa muualla. Miten se oli mahdollista? Ehkä se johtui ikivanhoista kulttuuriperinteistä. Täällä ei koskaan ollut koettu maaorjuutta eikä sen aiheuttamia kiivaita kansannousuja. Kaikki mikä oli luotu, oli luotu pitkien aikojen kuluessa. Tämä oli todellista vanhaa talonpoikaiskulttuuria. Meidänkin talomme kamarissa oli vanha urkuharmoni, jolla jo nykyisen isännän esivanhemmat olivat soittaneet. Kaikki muukin oli saavutettu monien sukupolvien aikana.

Asialla oli tosin toinenkin, nykyaikaisempi selitys. Saarella oli varsin vähän nuoria miehiä ja naisia, enimmäkseen oli vanhuksia ja lapsia. Missä keski-ikäiset olivat? He olivat Amerikassa tai merellä. Sieltä tippui dollareita kotisaarellekin. Hyvin harvassa oli perheitä, joista ei ainakin yksi olisi ollut tai olisi parastaikaa jossakin kaukana. Sitä myöten selittyivät nykyaikaiset ilmiöt, jotka joskus aivan yllättivät saaren muutoin niin ikivanhan elämän keskellä. Talojen tyttäret esimerkiksi käyttivät silkkisukkia ja pitkiä verkkokäsineitä jo silloin, kun meillä ei niistä voitu edes uneksia!

Saaren elämän erityisen leppoisa sävy ja - miten tuon nyt ilmaisisi - tietynlainen temperamentin puute johtui toisaalta kulttuurin vanhuudesta, toisaalta nuorten elinvoimaisten ihmisten harvalukuisuudesta. Rikoksia ei juuri ilmennyt, pikkuilkeyttäkin esiintyi hyvin vähän. Muistan kansanjuhlan Maarianhaminan puistossa. Juhlakenttää ei ollut eristetty minkäänlaisella verkkoaidalla tai järjestysmiesten ketjulla, vain tavallinen köysi erotti sen muusta alueesta. Sitäkään ei oltu sidottu pylväisiin, vaan se oli yksinkertaisesti pantu maahan nurmikolle. Se oli raja, jonka yli astuttaessa oli lunastettava pääsylippu. Kukaan ei ylittänyt rajaa sääntöjenvastaisesti.

Ei ollut oikeastaan ihme, että saarella pelättiin kiertelevää, viinaanmenevää suomalaista rahvasta puukkoineen. Maarianhaminassa oli minun tietojeni mukaan vain yksi poliisi, joka oli passissa päiväsaikaan, ja yksi yövahti. Viimemainitulla riippui torvi kaulassaan ja pitkä Turkin sodan aikainen miekka vyöllään, vaikka hän muuten olikin ihan tavallisessa siviilipuvussa. Muuan mellasteleva suomalainen onnistui kerran lukitsemaan koko tämän poliisikunnan Seurahuoneen kellariin. Sen jälkeen hän hallitsi diktaattorina kaupunkia kokonaisen päivän, jopa niin että kauppiaat sulkivat liikkeensä paniikin vallassa, ja elämä kaduilla vaimeni kokonaan. Vasta illansuussa mellastaja sammui hallitsemiseensa uupuneena. Hänetkin suljettiin Seurahuoneen kellariin, koska muutakaan poliisiputkaa ei ollut.

Vasta kesän loppupuolella sain yhteyksiä ahvenanmaalaiseen nuorisoon. Gustav Suits nimittäin totesi olevansa juuri noihin aikoihin kirjeenvaihdossa kahden Önningbyssä majailevan kesävieraan kanssa. Hän tutustutti meidät toisiimme. Sillä tavoin jouduin iltamiin, jotka järjestettiin ennen kesävieraiden lähtöä muutaman suuren talon tuvassa. Nuoria oli saapunut sekä omasta kylästä että kauempaa, oli paikallisia asukkaita ja saarella tilapäisesti asuvia. Laskettiin huoletonta leikkiä, laulu raukui ja soitto soi. Mutta kun palasin yksin kotiin sametinmustassa yössä, oli minulla tunne siitä, että olin eksynyt tänne sittenkin kovin erilaisten nuoruudenilojen mailta...

Olin keväällä Ahvenanmaalle lähtiessäni ottanut mukaani vain muutamia harvoja kirjoja. Ne olivat kaunokirjallisia, luonnontieteellisiä ja historiallisia teoksia. Lukemisvarastoni ei siis ollut kovin runsas ja monipuolinen. Mutta juuri siitä syystä syvennyin harvoihin kirjoihini erityisen kiinnostuneena ja tarkkaavaisena. Oikeastaan luettuun eläytyminen vei minulta paljon enemmän aikaa kuin varsinainen lukeminen. Harvoista sivuista kehkeytyi ajatuksenlankaa, jota saattoi keriä yhä uudelleen päiväkaupalla metsissä ja merellä liikkuessaan.

Jotkut taitekohdat elämässä menevät ohi niin, ettei niitä enää myöhemmin osaa ajoittaa tai paikallistaa. Tällä kertaa ajan ja paikan määrittely on helppoa, koska olin tuona aikana täysin yksin.

Tietoni maailman ja ihmisen kehittymisestä eivät toki tuolloin voineet ihmeesti lisääntyä, mutta minulla oli mainio tilaisuus kirjojeni parissa pohdiskella asioita yksityiskohtaisemmin kuin aikaisemmin. Yhteiskunnalliset näkemykseni eivät silloin muuttuneet mitenkään, eivätkä ole muuttuneet myöhemminkään. Mutta nyt pystyin paremmin kuin ehkä aikaisemmin perustelemaan kantani. Omaksumani näkemykset olivat alun perin varmasti oikeita, mutta olin hyväksynyt ne pinnallisesti, asioita tarkemmin erittelemättä.

Taide kasvaa oman aikansa yhteiskunnallisista oloista, kuvastelee niitä, kehittää niitä. Tällainen osallistuminen voi tapahtua myös välimatkan päässä, ja silloin ehkä objektiivisemmin kuin tapahtumien keskellä. Minulle alkoi oma kirjailijankutsumukseni selvitä yhä konkreettisemmin. Sen jälkeen en ole voinut kuvitellakaan itselleni mitään muuta elämäntehtävää.

Tämä ei kuitenkaan tapahtunut nopeasti eikä silmänräpäyksessä. Olin aikaisemminkin painiskellut samanlaisten mietteiden parissa, ja paini jatkui. Ajattelin alinomaan kaikkea tuota viettäessäni päiviäni täydellisessä yksinäisyydessä. Ympäröivä luonto oli minulle suureksi avuksi. Pitkät tovit istuin yksin korkeilla kallioilla, joilta saatoin nähdä autereessa kimaltelevan meren häipyvän jonnekin pirstaleisen saariston ja puiden latvojen taakse. Samalla tavoin vietin yksinäisiä hetkiä soutuveneessä keskellä merta tai pystysuoraan vedestä nousevan kallioseinämän suojassa. Kallioiden takaa nousi keltainen täysikuu. Useimmiten kuitenkin olin ullakolla sijaitsevassa erakonkammiossani, syysilta hämärtyi ikkunan takana ja sade piiskasi ikkunaa. Minusta tuntui silloin, kuin olisin ollut eristetty koko maailmasta…

Tulen ikuisesti muistamaan pienen kamarini, sen haalistuneet ruusukuvioiset tapetit, seinäpeilin johon vilkaistessani näin ihmiskasvojen sijasta ties minkä virnistelijän. Muistan kapean, kivikovaksi maatun vuoteen. Kaikessa tuossa oli yksinäisyyttä, askeettisuutta ja surumieltä, mutta oli toki myös iälleni ominaista ilon ja onnen tunnetta. Elämäni oli ulkonaisesti köyhää mutta sisäisesti rikasta. Miten suodattaa taiteeksi tämä tunteiden ja mielikuvien runsaus?

Ympäristöni suorastaan ruokki mielikuvitustani, ja minulla oli tuskallisen kuumeinen halu luomiseen. Yhtenä sellaisena tuokiona luonnostelin ”Palavikud” (Kuumeet) -novellini katkelmalliset rivit. Ne ovat tosia ja realistisia. Mukana ovat Önningbyn maat ja vedet, Nedra Knapansin talon ullakkokamari, mutta tyyli on liian kireää ja traagista, se kertoo silloisesta kirjallisesta makusuuntauksestani.

Miten nopeasti tyylitajuni kuitenkin kehittyi, siitä on osoituksena ”Midia”-nimisen novellini synty. Aloitin sen kirjoittamisen heti Ahvenanmaalle tultuani, ja se valmistui parissa viikossa. Kirjoittaessani pyrin keskittymään vain kaikkein olennaisimpaan. Tuloksena oli ihan asiallinen ihmiselämän kuvaus, jossa juonenkulun keskeyttivät vain harvat, selkeät luonnonkuvaukset. Käytin vierasperäisiä sanoja saadakseni aikaan vaikutelman tietoisesti abstraktista artikkelityylistä. Kun sain novellin henkilökuvauksen osalta valmiiksi, tuntui muiden asioiden kuvaaminen turhalta. Olin jo kirjoittanut kaiken oleellisen, tarinan muu kehittely oli tarpeetonta. En toki saanut aikaan mitään mestariteosta, mutta novelli tuntui kuitenkin rakenteeltaan ehjältä ja uskottavalta. Mutta kun sitä luki, ei voinut varmasti edes kuvitella, miten kuumeisesti sitä oli kirjoitettu. Kirjoitin tuon talvisen kuvaukseni kesäyönä, veneessä, merellä! Sen kirjoittaminen merkitsi hyvin paljon minulle itselleni.

Pienoisnovellini ”Notturno” oli toinen samantapainen kokeilu. Jouduin kerran retkilläni Ahvenanmaan muinaiseen keskukseen - Kastelholman linnaan. Se oli rakennettu neljännellätoista vuosisadalla, ja sillä oli ollut oma osansa Ruotsin hallitsijasukujen välisissä taisteluissa. Sen muurit kertoivat valloituksista, murhatöistä ja tulipaloista. Nyt se oli täysin hylätty. Jossakin sen osassa oli vaatimaton museo, muuten se oli pelkkinä raunioina. Ympäristö, joka oli ennen ollut täynnä elämää, oli nyt täysin hiljentynyt. Meren lahti oli ruohottunut ja villiintyneet kirsikkapuut kukkivat idyllisillä mäenrinteillä. Ympäristöä katsellessani vaivuin syvään pessimismiin historian hukkaan valumisen vuoksi. Kirjoitin novellini ensimmäisen luonnoksen rapistuneilla linnanportailla istuen. Unohtunut saaristomaisema, etäiset historialliset varjokuvat, sumuisen kesäyön tunnelma antoi edellytykset kaiken epäoleellisen eliminoimiseen ja jonkinlaiseen kuultokuvamaiseen näkemykseen. Novellin tyyli on pastellinohut ja impressionistinen. Käsittelytapani on siinä toisenlainen kuin esimerkiksi abstraktissa ja psykologisesti syvällisemmässä ”Midiassa”.

Näitä kahta novellia lukuunottamatta en saanut sillä kertaa Ahvenanmaalla valmiiksi mitään muuta, vaikka koko ajan tein työtä. Uusia kirjallisia suunnitelmia ja niiden myötä uusia ongelmia syntyi niin runsaasti, että lopulta aivan jähmetyin paikoilleni niiden eteen. Mutta erakkoelämäni oli kuitenkin hyvin hedelmällistä. Koin yhteyden luontoon, opin näkemään sen monumentaalisuuden ja myös sen läheiset, intiimit piirteet. Keksin vähitellen myös omat ratkaisuni sen kuvaamiseen. Monessa suhteessa kokemukseni jäivät kuitenkin vielä hahmottomiksi, opin erittelemään ja tajuamaan sen kesän elämyksiäni vasta paljon myöhemmin. Nedra Knapansin ullakkokamarin seinällä riippui Konrad Mäen maalaus. Se oli huoneen ikkunasta näkyvän Önningbyn kylämaiseman luonnos. Vertailin usein ikkunasta näkyvää maisemaa kuvan esittämään. Kaikki täsmäsi: edessä oleva karjatarha, sen takana loivassa rinteessä pelto, ja sen takana naapuritalon tummanpunainen seinä. Yhtä yksityiskohtaa maalauksessa en kuitenkaan ymmärtänyt. Luonnossa oli maisemassa näkyvä pitkän, pieni-ikkunaisen hirsirakennuksen seinä väriltään ruskea, mutta kuvassa ruskea väri peittyi johonkin keltaiseen massaan. En ymmärtänyt, mitä se voisi olla. Kului viikkoja, ja sitten yhtenä aamuna kaksi miestä alkoi lapioida hirsitalosta keltaista massaa. Silloin ymmärsin, että Mägi olit tehnyt luonnoksensa syksyllä sen jälkeen, kun Övre Knapansin isäntä oli puhdistanut talon navetan lannasta ja kasannut sen aluksi seinänviereen. Taiteilija oli uskollisesti ikuistanut kankaalleen tämänkin seikan!

Syksy... Olin viettänyt Ahvenanmaalla kolme kuukautta. Rahani olivat aikoja sitten loppuneet, vaatteeni olivat kuluneet riekaleiksi ikuisilla retkilläni kallioilla ja metsissä. Lisäksi alkoi aluksi niin antoisalta tuntunut yksinäisyys ahdistaa. Päätin taas kerran lähteä liikkeelle. Oltiin jo elokuun lopussa, kun Verner Johansson jälleen valjasti hevosen kärryjen eteen ja kyyditsi minut Lemströmin kanavalle. Tällä kertaa laiva kiersi sisäsaariston kautta, ja matka kesti seitsemäntoista tuntia. Yö oli syksyisen pimeä, ja saaristo kiehtoi mielikuvitustani entistäkin enemmän.

Laiva kiersi hyvin mutkaista reittiä, poikkesi kapeisiin merenlahtiin ja palasi samaa tietä takaisin. Se kokosi kesänviettäjiä saarten laitureilta viedäkseen heidät talveksi Suomen mantereelle. Lähtijät olivat enimmäkseen nuoria ihmisiä, ylioppilaita ja muita opiskelijoita. Lähes joka laiturista heitä saateltiin paikallisen tavan mukaan laulaen matkalle. Yhä uudestaan pysähdyimme johonkin mustana häämöttävään kalliorantaan tai metsänreunaan. Vesi mulisi laivan kupeessa pimeässä, kuului hiljaisia, liikuttuneita jäähyväissanoja. Kun laiva irtosi laiturista, lauloivat hennot tytönäänet ruotsalaista kansanlaulua. Sävelten kaikuessa katosi tummana häämöttävä ranta vihdoin kokonaan näkyvistä. En ollut lainkaan selvillä, missä milloinkin pysähdyttiin, mutta uneni läpi kuulin ihmisten laulavan koko yön.

Jugenderinnerungen
Translated from Estonian by Maximilian Murmann
 

Als ich im Mai 1907 Helsinki erreichte, hatte ich bereits einen Plan für die anstehende Zeit. Ich hatte in meinem Heimatland ein kleines literarisches Honorar verdient, welches mir erlaubte, wenigstens ein paar Monate lang unbeschwert zu leben. Und ich wollte diese Möglichkeit nutzen, um den Sommer auf Åland verbringen.

Ich hatte zuvor keine besondere Vorstellung von dieser Inselgruppe, wie vermutlich die meisten Esten. Doch letzten Winter hatten Künstlerkollegen mir so viel von der dortigen Sommeridylle erzählt, dass mein Interesse umgehend geweckt wurde. Als der Sommer wieder kam, erschien mir das Leben in Helsinki bedeutungslos, und irgendwo musste ich ja bleiben. Warum nicht in dem wundersamen Åland, von dem mir nichts bekannt war, außer seinem seltsamen Namen.

Ich blieb noch für ein paar Tage in Helsinki und machte mich dann auf die Reise. Ich fuhr über Hyvinkää und sah erneut ein wenig vom finnischen Inland, vor allem das mir bislang unbekannte Westfinnland. So wie überall im Westen stand auch dieser Landesteil im Konflikt mit der Auffassung Finnlands als „Land der tausend Seen“. Die wenigen Seen waren nicht der Rede wert, und statt nordischer Wildnis gab es dicht besiedelte Kulturlandschaften mit alten Bauernhöfen und sogar Gutshäusern.

Schließlich Turku – Finnlands älteste Stadt und langjähriger Regierungssitz. Nun war sie bloß noch ein Provinzzentrum, und zu besagter Zeit gab es nicht einmal eine einzige Universität, geschweige denn zwei, aber die alten Traditionen waren dennoch zu spüren. Von der Einwohnerzahl übertraf sie unser Tartu nicht, von ihrem Wohlstand aber deutlich. Es war „Europa“, verglichen mit unserem schmutzigen und bescheidenen Leben damals! Ich bekam nur einen groben Überblick der Stadt und lernte sie nicht näher kennen, ganz zu schweigen von der Umgebung. Mir fiel aber auf, dass Turku damals, trotz der Nähe zu Schweden, hinsichtlich der Sprache finnischer war als Helsinki. Und mir fiel auf, dass die Sprache aus den Mündern einfacher Menschen dem Estnischen auf gewisse Weise näher war als die finnische Standardsprache. Doch ich wusste damals noch nicht, dass jene mit dem Estnischen gemeinsamen Sprachzüge auch zu der von Mikael Agricola erdachten Schriftsprache gehörten, die sich auf die Sprache dieser Region stützte.

Gegen Abend legte das große Schiff aus dem Hafen von Turku ab – von der Mündung des Aurajoki. Sein Ziel war Stockholm, aber es fuhr über Åland und somit in Richtung meines Ziels. Wir bewegten uns langsam aus der Flussmündung heraus, ließen das Festland zurück, allerdings ohne die offene See zu erreichen. Ich wusste von den Turkuer Schären, ich hatte sie auf der Karte betrachtet, aber so hatte ich sie mir nicht vorgestellt. Nichts als Land, endlose Landmassen, durchschnitten von unzähligen Meerengen und Buchten! Es schien, als gäbe es mehr trockene als nasse Flächen. Nur hier und da eröffnete sich überraschend eine Wasserperspektive, um dann wieder zwischen bewaldeten Felseninseln zu verschwinden. Es wurde Abend, die Nacht brach herein, aber der Anblick blieb unverändert. Und ich brachte es nicht übers Herz, auch nur für einen Moment das Deck zu verlassen. Das Schiff tuckerte in der Dunkelheit voran und hinterließ dabei schwarze Wellen auf der spiegelglatten Oberfläche. Von Zeit zu Zeit blinzelte das Mondlicht durch die Wolken hindurch, und dann wirkte die Umgebung noch fantastischer. Immer mehr schwarze, von Baumwipfeln gekrönte Inselhaufen! Manchmal auch unmittelbar daneben eine flache Felsinsel, wie der Rücken eines aus der Tiefe hervorgedrungenen Urzeitwesens. Das Schiff bewegte sich vorsichtig, aber zielsicher durch die Fantastik.

So lernte ich einen der dichtesten Archipele der Welt kennen, ohne zu ahnen, dass ich ihn in Zukunft noch viele Male durchqueren würde. Und dabei hatte ich auch keine Ahnung, dass wir uns entlang der Außenroute bewegten, die gar nicht so reich an Inseln ist, wie die innere, die lediglich von kleineren Schiffen genutzt wird. Noch weniger Ahnung hatte ich, wo die Schären Turkus aufhörten und die Ålands anfingen. Überall das gleiche Wasser und Land. Ich konnte bloß erahnen, wie langsam hier einst die ersten Menschen vorankamen, während sie diese Welt Insel für Insel und Meerenge für Meerenge eroberten.

Jetzt weiß ich natürlich, dass zu Åland ungefähr sechseinhalbtausend Inseln und Inselchen zählen, von denen nur einhundertfünfzig bewohnt sind. Doch diese sind unmittelbar mit den Schären Turkus verbunden, sodass eine Gesamtzahl von zehntausend Inseln wohl keine Übertreibung ist. Dies ist nur schwer zu begreifen, genauso schwer zu begreifen wie ein bestimmter Bereich am Sternenhimmel. Noch weniger konnte ich mir zu jener Zeit einen umfassenden Begriff von diesem Inselchaos machen.

So dauerte die Fahrt sieben Stunden. Und in der warmen Frühlingsnacht begann es bereits zu dämmern, als wir uns der einzigen Schiffsanlegestelle in den Schären Ålands näherten. Diese befand sich bei der Insel Föglö, und wie sich herausstellte, noch vergleichsweise weit weg vom eigentlichen Åland. Ich zauderte bereits, was ich an diesem wildfremden Ort tun sollte, als sich herausstellte, dass es genug andere gab, die auf genau diesem Weg zu der großen Insel unterwegs waren. Das Schiff setzte uns an dem verlassenen Ufer ab und setzte die Reise nach Stockholm fort. Wir aber fanden bald ein neues Fortbewegungsmittel. Es war ein kleines Fischerboot, in das wir mit unserem Gepäck stiegen. Das Segel wurde gehisst, und wieder fuhren wir los, durch das gleiche Insellabyrinth. Die Sonne war aufgegangen und beleuchtete den in morgendliche Nebelschwaden gehüllten Archipel. Wir überquerten die Bucht von Föglö, dann die Enge zwischen Lemland und Lumparland, wir überquerten auch den vergleichsweise flachen Lumparn und erreichten schließlich den Lemströms-Kanal, der Lemland von der Hauptinsel Ålands trennt. All dies dauerte vier Stunden.

Während meine Mitreisenden vom Kanal aus mit einem kleinen Dampfschiff umgehend nach Mariehamn weiterfuhren, ging ich hier an Land. Denn inzwischen hatte man bereits bei dem Hof angerufen, in dem sich meine Künstlerkollegen vergangenen Sommer eingemietet hatten, und ich wartete nun auf meinen Fuhrmann. Nach der Durchfahrt des Dampfschiffs drehte sich die Straßenbrücke zurück an ihren Platz, und ein einsamer Kutscher fuhr unter Hufgeklapper darüber. Das Wasser schwappte zwischen den geneigten Steinufern des Kanals, und an beiden Enden glänzte das Meer im Licht. Danach herrschte eine idyllische, einschläfernde Stille an dem einsamen Ufer…

Nach einiger Zeit kam der Fuhrmann – wie sich herausstellte, der Gastgeber selbst – samt Karren. Man hatte ihm gesagt, dass ein Sommergast käme, und das war alles, worüber wir uns unterhielten. Und wir fuhren ein paar Kilometer über eine enge, aber gute Straße Richtung Inland. Seltsam, während die Insel vom Meer aus betrachtet aus nichts als öden Felsen und Wäldern zu bestehen schienen, leuchteten zu beiden Seiten der Straße nun rot gestrichene Häuser, Felder und Koppeln auf. Und dann erschien auf einer Anhöhe eine Reihe grauer Windmühlen – wie sich herausstellte, gab es dreizehn Mühlen für die zwölf Bauernhöfe des Dorfes. Wir aber fuhren von der Anhöhe zu einem einsamen Gehöft und waren am Ziel.

Der Bauernhof war wie fast alle auf Åland: zu einer Seite des Erdgeschosses die große, mit einem großen Ofen ausgestattete Stube, in der gewohnt und gearbeitet wird; zur anderen Seite eine Art Saal, der nur zu feierlichen Anlässen benutzt wird; zwischen beiden ein Flur mit Tür und noch eine kleine Kammer, unter dem Dach wiederum zu beiden Seiten Mansardenzimmer. Eines davon, mit einem Fenster Richtung Nordwesten, durfte ich nutzen.

Wie sich bald herausstellte, war es dasselbe Zimmer, in dem im Jahr zuvor Konrad Mägi wohnte. Hinter der Tür zum Dachboden erblickte ich seine Tonarbeiten, an den Wänden hingen Skizzen seiner Gemälde, in den Kommodenfächern fand ich Manuskripte seiner Gedichte. Jetzt würde meine Prosa hinzukommen!

Am merkwürdigsten war jedoch, dass die Familie selbst trotz der großen Räumlichkeiten nicht hier wohnte, sondern in einem anderen, ganz ähnlichen, aber kleineren Haus. Weshalb hier zwei Wohnhäuser errichtet worden waren, blieb mir ein Rätsel. Jedenfalls gab es hier für Sommergäste mehr als genug Platz.

Von der Familie sah ich in erster Linie nur den Hausherren, seinen Bruder und das Dienstmädchen. Der Hausherr, Verner Johansson, von dem meine Vorgänger bereits ausführlich erzählt hatten, war ein junger, hagerer Mann. Er sprach auch so viel Finnisch, wie er während seines Wehrdienstes bei der finnischen Armee in Wyborg lernen konnte. Was er von den Esten wusste, war nicht viel. Im Grunde wusste er nichts, außer dass seine Gäste vergangenen Sommer diesem Volk angehörten. Also nichts als ein Haufen von Bohémiens mit seltsamen Lebensgewohnheiten! Und er erinnerte sich an die Abenteuer meiner Vorgänger auf der Insel, als wären es irgendwelche Geschichten von Gösta Berling. Sein Bruder, ebenfalls kein alter, aber bereits ergrauter Mann, war hingegen durch die Welt gereist. Er verfügte über Erfahrungen als Seefahrer, Bergarbeiter und wer weiß, als was noch. Er hatte wohl noch nie das finnische Festland betreten, war in Amerika aber ausgerechnet in einer von Finnen gegründeten Stadt gelandet und hatte dort zum ersten Mal die Mehrheitssprache seiner Heimat gehört. Und da die Finnen seine Sprache bereits verlernt hatten, blieb ihm nichts anderes übrig, als die ihre zu lernen. Also lag hier der außergewöhnliche Fall vor, dass in ein und demselben Bauernhof gleich zwei Männer sich auf Finnischunterhalten konnten, während man im Rest des Dorfes keinen einzigen fand und auf der ganzen Insel nur eine Handvoll. Denn es war zu jener Zeit ein vollkommen schwedischsprachiges Gebiet und ist es aufgrund seiner Autonomie heute noch mehr.

Nachdem wir unten im Saal meinen Willkommenskaffee getrunken und das Wichtigste besprochen hatten, fand ich mich in meinem Zimmerchen unter dem Dach wieder. Es war Mittag und vermutlich ein Arbeitstag, aber ich war trotzdem von der grenzenlosen Stille überrascht. In dem Hof vor dem Fenster, auf der Weide, die sich auf dem Hang erstreckte und rund um die roten Häuser bei der Landstraße bewegte sich kein einziges Lebewesen. Genauso bewegungslos standen vor dem strahlenden Frühlingshimmel die Flügel des halben Dutzend Windmühlen, zu denen mein Blick reichte. Diese Ruhe war geradezu ermüdend nach der schlaflosen Nacht und der eindrucksvollen Reise…

So begann mein Einsiedlerleben auf Åland, in der Gemeinde Jomala, im Dorf Önningby auf dem Hof Nedra Knapans, das genau drei Monate dauerte.

Ich habe so detailliert von meiner ersten Reise nach Åland erzählt, weil sie sich für mich tatsächlich als der Anfang von etwas Neuem herausstellte und sich mir diese Details gerade deshalb so stark ins Gedächtnis eingeprägt haben.

Bis dahin war ich im Verlauf meines bewussten Lebens zerrissen zwischen zahlreichen Interessen. Ich habe stets an verschiedensten Veranstaltungen teilgenommen, mich für alle möglichen Dinge begeistert und verkehrte mit den unterschiedlichsten Menschen. Nun beschloss ich, zum ersten Mal ganz allein zu sein, ohne feste Bindung zu meiner Umgebung. Natürlich sah ich auch hier Menschen, doch sie waren für mich völlig außenstehend, allein aufgrund meiner fehlenden Sprachkenntnisse. Auf dem Hof gab es überhaupt nur wenige Bewohner, zumal beide Bauern Junggesellen waren. Und von diesen Männern, die Finnisch konnten, sah ich den Gastgeber manchmal tagelang nicht, und seinen Bruder verlor ich schließlich ganz aus den Augen. So begegnete ich auf dem Hof hauptsächlich nur dem etwas albernen Dienstmädchen, das sich um meinen Alltag kümmerte. Aber längere Gespräche konnte ich mit ihr nicht führen.

Also war ich nur in Gesellschaft der Natur und meiner Gedanken. Dies bedeutete Selbsteinschränkung, aber auch Vertiefung. Zunächst war es Erholung und ermöglichte sodann eine viel gespanntere Konzentration. In diesen drei Monaten hatte vieles Platz, und rückblickend wirkt die Zeit wie eine Ewigkeit.

Als erstes erkundete ich für einige Tage die nähere Umgebung – getrieben von meiner ständigen Neugier gegenüber allem Neuen.

Der Hof Nedra Knapans war vom Rest des Dorfes getrennt und überall umgeben von Feldern und Viehweiden. Ohne fremden Grund zu betreten, gelangte man von hier zum Wald wie auch zum Meer. Vom Hof aus war hinter den geneigten Feldern und Wiesen ein Teil des Lumparn zu sehen, aber es war trotzdem ein ferner und langweiliger Strand. Stattdessen ging man besser den Viehpfad entlang, vorbei an der hofeigenen Bockwindmühle, dann durch hohe Wacholdersträucher und schließlich durch einen frühlingsfrischen Birkenhain. Der Grund war abschüssig, und so erschien hinter Bäumen bereits das Glänzen des Meers. Unmittelbar am Ufer gab es eine Reihe offenstehender Bootshäuser und an Land gezogener Boote. Ob und wer dort fischte, bekam ich nie mit. Wahrscheinlich wurde nur gelegentlich und für den eigenen Bedarf gefischt. Jedenfalls spielte die Fischerei in der Bewirtschaftung des Bauernhofs keine nennenswerte Rolle. Aber Flundern und Barsche gab es hier reichlich, obwohl sich Ålands finnischer Name, Ahvenanmaa, was sich als „Barschland“ übersetzen ließe, gar nicht von letzteren ableiten soll. Man müsste ihn eher als „Wasserland“ übersetzen.

Rechts von der Anlegestelle erstreckte sich das Ufer der Bucht bis weit ins Meer hinaus. In der Nähe des Wassers gab es ein Haufen herabgerollter Steinbrocken, dahinter eine bewaldete Felsklippe. Alles endete in der Ferne mit einer felsigen Landzunge, bei der niemand etwas zu suchen hatte. Dieser völlig einsame Strand wurde zu meinem bevorzugten Aufenthaltsort. Auch an stillen Sommertagen brachen sich hier die vom Lumparn kommenden Wellen an den Felsen. Stellenweise versank der glattgeschliffene Steinboden im Meer, und das schäumende Wasser spülte ununterbrochen auf und ab darüber hinweg.

Im Grunde hatte ich bisher keine Kenntnis des wirklichen Meers, sondern nur eine Art dekorative Vorstellung von dessen Größe. Auch hier gab es kein richtiges Meer, denn selbst das offenste Gewässer der Schären – der Lumparn – war nur gute zehn Kilometer breit. Umso mehr lernte ich nun die intimen Anblicke der Küste kennen. Rote und braune Felsmassen, Schilfufer mit Wasservögeln, Sandstrände mit der ständigen Bewegung der Wasserlinie… Im Laufe des Sommers fanden hier so viele sichtbare und unsichtbare Prozesse statt, die sich in der Veränderung von Farbtönen, Gerüchen oder anderen, nicht in Worte zu fassenden Dingen, widerspiegelten. Im Herbst duftete und brauste das Meer ganz anders als im Frühling.

Doch ebenso fesselten mich die Wasserflächen in der Ferne. Sie waren zu jeder Jahres- und Tageszeit anders. Mal blendend klar, mal opalen vom Dunst, und sogar blauschwarz, wenn die Gewitterwolken, die sich über dem Meer zusammenzogen, wie ein Deckel auf die Wasserfläche legten.

Weit draußen schimmerte eine rosarote Felseninsel im hellen Sonnenschein. Sie erhob sich aus den grünblauen Tiefen des Meeres wie eine Zyklopenfestung aus großen Felsbrocken. Um sie herum brodelte weißer Schaum, über ihr kreisten Möwenschwärme. Sie war wie eine Illusion von fernen, exotischen Meeren.

Einmal durfte ich eine Erscheinung wie aus einer nordischen Offenbarung miterleben. An einem strahlend blauen Tag sah ich über dem Lumparn plötzlich eine riesige, wassergraue Wolke. Ich dachte, auf der Insel hätte ein Wäldchen Feuer gefangen. Doch ohne mich von diesem Gedanken erholen zu können, sah ich die graue Masse wie eine himmelhohe Wand auf mich zukommen. Jetzt war sie schon unmittelbar über dem Lumparn, jetzt schon bei unserem Ufer und jetzt begrub sie auch mich – alles innerhalb weniger Minuten. Es war ein milchweißer, äußerst dichter Nebel, wie ich ihn in meinem ganzen Leben nicht gesehen hatte. Beinahe tastend gelangte ich endlich zurück. Und der Zaubernebel verschwand erst nach einem Tag – so plötzlich, wie er aufgetaucht war.

Nachdem ich mich mit der näheren Umgebung vertraut gemacht hatte, unternahm ich bald längere Ausflüge. Bereits ein paar Tage nach meiner Ankunft begab ich mich in die Hauptstadt und einzige Stadt der Inselgruppe – Mariehamn. Dazu musste ich am Morgen erst zu Fuß den bereits bekannten Lemströms-Kanal erreichen und von dort mit dem Dampfschiff weiterfahren. Bald tauchten zwischen Bäumen die Dächer des Städtchens auf. In der Tat, die Einwohnerzahl der Hauptstadt übersteigt nicht ein paar tausend, und auch die Einwohnerzahl der gesamten Inselgruppe beschränkte sich auf etwa zwanzigtausend. Da es aber viele Stunden entfernt kein anderes Zentrum gab, hatte dieses hier alle Merkmale und Eigenschaften einer Stadt (und heute tagt dort sogar das Landesparlament der autonomen Region!). Ein paar ausladende Straßen, die über eine Landenge von einem Hafen zum anderen führten, dazu ein paar Querstraßen. Zwischen den Häusern Baumreihen, zu deren Füßen Wiesen blühten. Ringsherum hellgraue, in Gärten verstreute Villen und öffentliche Einrichtungen. Es gab keine historische Tradition wie etwa bei uns in Kuressaare, dafür aber die Ordentlichkeit eines jungen Badeortes. Auch die Bevölkerung passte mit ihrem Aussehen und Verhalten gut hierher. Man hörte kein einziges Wort Finnisch und auch die schwedische Sprache hatte meist den singenden Klang des „Hochschwedischen“. Auf den Schildern der einzigen Einkaufsstraße standen nur Schilder wie „Andersson“ und „Lundström“.

Von dem hohen Turm im Stadtpark eröffnete sich ein großartiger Blick: Im Osten sah man die endlosen Schären, die am Horizont im Nebel verschwanden, im Westen hinter vereinzelten Inseln das Leuchten des offenen Meers und dahinter manchmal sogar die in diffusen Dunst gehüllte Küste Schwedens. Das gleiche Bild wie von einem finnischen Berg inmitten einer Seenlandschaft, aber noch weiter und auf maritime Weise rauer.

Im Sommer habe ich oft Stadtausflüge unternommen. Und nach Möglichkeit jedes Mal auf anderem Weg, was mit verschiedenen Erfahrungen einherging.

Auf der anderen Seit des Dorfs Önningby gab es eine weitere nahegelegene Bucht und auch dort hatte unser Hof ein Bootshaus. Die Häuser waren über dem Wasser gebaut wie malaiische Holzhütten, sodass man mit dem Boot durch ein im Wasser befindliches Tor hineinfahren konnte. Von dieser Bucht aus unternahm ich nun selbst Stadtfahrten mit dem Boot. Die Entfernung betrug hin und zurück gut zwanzig Kilometer, und das Boot war schwer, aber die Sommertage auch lang. Mühsam überquerte ich die breitesten Buchten, fuhr um Landzungen herum und machte mein Boot nach der Ankunft neben anderen Schiffen am Hafenkai fest. Auf dem Rückweg pausierte ich bisweilen stundenlang auf einsamen Felsinseln, machte Feuer und erfreute mich an meinem Leben als Robinson. Und wenn es ein windiger Tag war, geriet ich an besonders breiten Stellen sogar manchmal in Not!

Aber zudem absolvierte ich meine Stadtreisen auch über Land. Entlang der Landstraße, die über die Kirche von Jomala führte, waren es bestimmt zwanzig Kilometer, der direkte Weg war nur halb so lang. Die Pfade führten durch alle erdenklichen Landschaften, von Felsplateaus bis hin zu Feuchtmooren; und Zäune, die zu überqueren waren, gab es achtundzwanzig, wenn ich mich nicht verzählt habe. Doch bald begann ich ins Blaue hineinzugehen, und hielt mich nur grob an die Richtung. Und dies bot noch mehr Überraschungen.

So geriet ich einmal inmitten eines Waldes unerwartet auf ein Feld, wo ein Mann hinter einem Ochsenpflug herging. Dieses Wunder sah ich in meinem Leben tatsächlich zum ersten Mal. Aus der Ferne schien der Mann einen strahlend weißen Hut zu tragen, doch als ich näherkam, stellte sich heraus, dass es sein dichtes, schneeweißes Haar war, das so glänzte. Er schritt hinter dem Ochsen her wie ein mächtiger Patriarch, etwa siebzig bis achtzig Jahre alt, ein Arbeitsalter, das in diesem Klima nicht ungewöhnlich war. Ich nahm mein ganzes Vokabular zusammen: „Schönes Wetter heute!“ – „Jo, jo!“, antwortete der Alte freundlich. „Wie weit ist es von hier bis zur Stadt?“, fragte ich. Und noch freundlicher: „Jo, jo!!“ – Ich unternahm noch einen Versuch: „Muss ich nach rechts oder links gehen?“ Und der Alte rief übersprudelnd vor Freundlichkeit: „Jo, jo!!!“ Es war eindeutig: Der arme Tropf hörte meine Fragen nicht. Er zeigte dem Fremden bloß seine eifrige Höflichkeit. Und ich musste auf gut Glück weiter gehen.

Ein anderes Mal kletterte ich eine fast senkrechte Felswand hoch. Ich stieg höher und höher, und stützte mich dabei mit Händen und Füßen auf Felshöckern ab. Auf halber Strecke sah ich, wie überraschend eine große Kreuzotter auf mich zukroch. Im ersten Moment erschraken wir beide; aber am Ende war ich derjenige, der gewann. Die Aussicht von der Spitze des Felsens machte jedoch die Mühen wett. Es war wie eine Urzeitbühne: eine Reihe von Sitzsteinen für den antiken „Rat der Riesen“, zwischen uralten Zwergkiefern, umgeben von einem wunderbaren Blick über das Hinterland und die Legion der Inseln!

Ein drittes Mal machte ich aufgrund eines Irrtums besondere Erfahrungen. Der aus der Stadt kommende Schärendampfer fuhr jeden Abend durch den Lemströms-Kanal. Die einzige Ausnahme war ein Wochentag, an dem er einen großen Bogen um Lemland machte, und wer weiß wohin fuhr. Nichts ahnend stieg ich an genau diesem Tag auf das Schiff, und der Irrtum wurde mir erst auf offener See bewusst. Wie gelangte ich nun zumindest an den nächsten Strand von Lemland? Endlich sahen wir in der Ferne ein einsames Fischerboot. Der Wind war stark und die Wellen zumindest für so ein kleines Boot selbst in den Schären hoch. Mit großer Mühe gelang es mir, in das Fischerboot zu steigen. Und dort erwartete mich ein seltsamer Anblick. Auf dem Boden des Bootes lag ein grölender Mann. Er war in der Stadt gewesen, um sich von einem Freund zu verabschieden, der nach Amerika ging, und sie hatten ihren Abschiedskummer mit so viel Schnaps begossen, dass ihm die ganze Welt wie ein einziges Sängerfest erschien. Mir fiel ein interessantes Detail auf: Er hatte im Ohr einen Kupferring, wie viele Seeleute. Das Boot wurde nur von zwei Kindern gesteuert. Ein höchstens acht Jahre alter Bursche hielt das Ruder. Auf der Achterducht reichten seine Beine nicht bis zum Boden und auf der Suche nach Halt spreizte er sie gegen die Seiten des Bootes, so gut er konnte. Doch auch das war zu wenig Halt, und bei jeder größeren Welle gegen das Ruder warf es den Jungen um. Aber er hielt das Ruder sofort wieder fest, mit zusammengebissenen Zähnen und einem kämpferischen Lächeln. Das Mädchen war ein oder zwei Jahre älter. Sie hatte einen Schal um die Taille gebunden wie eine Erwachsene, und ihr Gesicht war bereits von einem verantwortungsvollen Ernst gezeichnet. Sie kümmerte sich um das Segel und korrigierte von Zeit zu Zeit die Kopfunterlage ihres Vaters, damit er bequemer lag. Auf diese Weise gingen Kinder mit den Gefahren der See um, die von Geburt an damit aufgewachsen sind.

Nass, aber sonst glücklich kamen wir schließlich in einem kleinen Hafen an. Ich lief über einen Waldweg entlang des Lemströms-Kanals, doch unterwegs wurde ich von einem heftigen Gewitter überrascht. Die hohen Fichten sausten zwischen den bemoosten Felsen, zeitweise war es stockdunkel, dann wurde der Wald erfüllt vom grünen Licht der Blitze, und das Grollen des Donners war ohrenbetäubend. Ich stand unter einer großen Fichte, und es goss wie aus Kübeln. Doch so schnell wie die Gewitterwolken gekommen waren, verschwanden sie auch. Am Waldrand erreichte ich einen steilen Felshügel nahe des Lemströms-Kanals. Die Sonne brannte am Himmel, die Wolken machten sich davon, und der ganze Felshügel dampfte. Ich kletterte höher und höher. Dann hörte ich etwas Wundersames: Ein Klingeln und Klirren in tausenden Tönen. Offenbar hatte der Felshügel so viele Risse und Hohlräume, dass der plötzliche Regen dort nun tropfend, sickernd und strömend diese Geräusche erzeugte. Es schien, als hätte die ganze Felsmasse gesungen! Dergleichen habe ich davor und danach nicht gehört und ich durfte dies nur erleben aufgrund meines Irrtums mit dem Schiff!

Bei meinen Spaziergängen durch diesen Teil der Insel kam ich manchmal auch weiter, einmal sogar bis zur Gemeinde Saltvik. An sich ist Ålands Hauptinsel gar nicht so klein, und man kann dort sechzig bis siebzig Kilometer in eine Richtung fahren. Aber sie ist von unzähligen Buchten zerklüftet, und die einzelnen Teile ragen wie fantastische Äste ins Meer. Nun zog ich durch den innersten, landwirtschaftlichsten und wohlhabendsten Teil. Stellenweise konnte man vergessen, dass es sich um eine Insel handelte, und sogar denken, dass man sich auf einer wer weiß wie großen Landmasse befand. Am meisten überraschten mich die fruchtbaren Felder und üppigen Laubwälder, von denen man nichts ahnte, wenn man auf dem Meer fuhr, von dem aus nur unbewohnte Strände mit Nadelbäumen zu sehen waren. Ermöglicht wurde dieses Leben im Binnenland durch einen vergleichsweise guten Boden und das warme Meeresklima.

Ich war immer wieder erstaunt über die Qualität dieses Lebens. Nirgendwo sah man jemanden besonders hart schuften und auch diejenigen, die schufteten, schienen nicht besonders viele zu sein. Die Haushalte waren wohlhabend und das Landleben so kultiviert wie kaum anderswo. Wie war das alles möglich? Vielleicht lag das an dem uralten Kulturerbe. Hier kannte man weder die Unterdrückung durch Fremdherrschaft noch den darauffolgenden Druck, plötzlich auf eigenen Beinen zu stehen. Alles, was hier geschaffen wurde, ist über einen langen Zeitraum entstanden. Hier gab es eine wahrhaft alte Bauernkultur. Und in der Putzkammer unseres Hofes stand eine alte, völlig abgenutzte Orgel, was wiederum zeigte, dass ein Vorfahre des jetzigen Besitzers darauf gespielt hatte. Und so war auch alles andere über mehrere Generationen weitergegeben worden.

Aber es gab noch eine andere, zeitgemäßere Erklärung. Hier waren vergleichsweise wenig junge Männer und Frauen zu sehen, nur ältere Menschen und Kinder. Wo waren alle dazwischen? Sie waren in Amerika oder auf hoher See, von wo die Dollars auf ihre Heimatinsel tropften. Es gab nur wenige Familien, aus denen keiner in die weite Welt gereist oder gerade unterwegs war. Und dies erklärte auch das ausgeprägte Modebewusstsein, das einen selbst bei der älteren Generation überraschte. O ja, die Seidensocken und die bis zu den Ellbogen reichenden Spitzenhandschuhe waren hier bereits gang und gäbe, als man bei uns davon nicht einmal träumte!

Die uralte Kultur einerseits und die Spärlichkeit junger, vitaler Menschen andererseits erklärten gleichzeitig aber auch die besondere Beschaulichkeit des hiesigen Lebens, und wie soll ich sagen, den Mangel an Temperament. Kriminalität war nahezu unbekannt, und selbst kleinere Vergehen kamen selten vor. Ich erinnere mich an ein Volksfest im Park von Mariehamn. Der Festplatz war nicht durch einen Zaun oder eine Kette aus Ordnungskräften begrenzt, sondern durch ein gewöhnliches Seil, das nicht einmal an Stangen befestigt war, sondern einfach auf dem Boden lag. Es markierte die Grenze des Bereichs, innerhalb dessen man eine Karte benötigte; und niemand überquerte sie illegal.

Kein Wunder also, dass man sich auf der Inselgruppe besonders vor den finnischen Landsleuten fürchtete – wegen ihrer schnapsseligen Natur und den Messern, die an ihren Gürtel hingen. In Mariehamn gab es meines Wissens bei Tag nur einen Polizisten und auch nur einen Nachtwächter – letzteren mit einem Horn um den Hals und einem Langschwert aus der Zeit des Großen Türkenkriegs am Gürtel, sonst aber ohne Uniform. Einem randalierenden Finnen gelang es eben diese Polizeieinheit in ihrer vollen Zusammensetzung im Keller unter dem Societetshus einzuschließen. Danach herrschte der Finne einen ganzen Tag als Diktator über die Stadt, sodass die Geschäfte in Panik geschlossen wurden und das Leben auf den Straßen verstummte. Erst am Abend schlummerte er müde von der Eroberung ein und wurde in denselben Keller eingesperrt, da es keine anderen Zellen gab.

Erst Ende des Sommers kam ich mit der hiesigen Jugend in Kontakt. Gustav Suits war aufgefallen, dass er zur gleichen Zeit mit zwei Sommergästen Önningbys Briefe wechselte, und machte uns miteinander bekannt. Auf diese Weise gelangte ich auch zu einer abendlichen Feier, die vor dem endgültigen Aufbruch der Sommergäste in der Sonntagskammer eines größeren Gehöfts veranstaltet wurde. Es waren junge Leute aus dem Dorf und aus der Umgebung gekommen, Einheimische, wie auch vorübergehende Bewohner der Insel. Es wurde ausgelassen gefeiert, lauthals gesungen und gespielt. Doch als ich in der bereits samtschwarzen Spätsommernacht schließlich den Weg nach Hause antrat, spürte ich, dass ich mich in den Gefilden ganz anderer Jugendfreuden verirrt hatte…

Als ich im Frühjahr nach Åland gereist war, konnte ich nur wenige Bücher mitnehmen. Es waren belletristische, historische und naturgeschichtliche Werke. Meine Lektüre war also nicht besonders reichhaltig und vielseitig. Doch gerade deshalb vertiefte ich mich besonders aufmerksam und gründlich in diesen Werken. Tatsächlich war meine Zeit nicht so sehr mit Lesen ausgefüllt, sondern mit dem Wiedererleben des Gelesenen. Selbst aus wenigen Seiten lösten sich Gedankenfäden heraus, die ich tagelang weiterspinnen konnte, während ich mich auf dem Meer oder in den Wäldern bewegte.

Manche Umwälzungen tragen sich so zu, dass man ihren Zeitpunkt und Ort später nicht mehr genauer bestimmen kann. Meine abrupte Einsamkeit macht das im vorliegenden Fall einfacher.

Es ist nicht so, dass mein tatsächliches Wissen über die Entwicklung der Welt und des Menschen hier auf wundersame Weise plötzlich angewachsen wäre, aber ich hatte Gelegenheit, über das vorhandene Material nachzudenken. Es ist auch nicht so, dass ich meine bis dato gültige Sicht auf die soziale Entwicklung der Menschheit aufgegeben hätte, aber sie hat eine persönlichere Färbung bekommen. Alles bisherige ist wahr gewesen, aber diese Wahrheit war nicht so primitiv, oberflächlich und vereinfacht aufzufassen wie vorher. Alle Kunst entspringt der Gesellschaft ihrer Epoche, sie spiegelt und entwickelt diese Gesellschaft. Aber sie kann dies noch objektiver und distanzierter tun, als es vom Standpunkt des täglichen Kampfes bisweilen verlangt wird.

Meine Lebensaufgabe als Schriftsteller wurde mir immer deutlicher. Jedenfalls sah ich keine andere Möglichkeit mehr.

Tatsächlich ist dies aber nicht schnell oder plötzlich passiert. Ich hatte schon früher mit den gleichen Gedankengängen gerungen und ringe auch weiterhin damit. Doch gerade die Einsamkeit hier hat dazu beigetragen, dass sie nun im Vordergrund stehen. Selbst die umliegende Natur trug dazu bei.

Die einsamen Stunden heißer Sommertage an steilen Felshängen, der Blick über die sich darunter erhebenden Baumwipfel, das in der Sonne glimmende Meer und die im Dunst versinkenden Inselsplitter… Oder ähnliche einsame Momente mit dem Boot auf See, im Schatten eines schwarzen Felsens, der senkrecht aus dem Wasser ragte, und hinter dem der gelbe Vollmond aufging… Oder noch öfter in meiner eremitischen Dachkammer, wenn draußen bereits der Herbstabend anbrach, der feine Regen ans Fenster schlug, und ich mich von der ganzen Welt losgedacht hatte…

Ja, mein kleines Zimmer, dessen Anblick sich mir für immer ins Gedächtnis eingeprägt hat: die verblichene Tapete mit dem Rosenmuster, der runde Blechofen, der mit Büchern bedeckte Tisch, der Spiegel an der Wand, der statt eines menschlichen Gesichts eine Fratze zeigte und das schmale, im Herbst bereits vollkommen durchgelegene Bett. Alles strömte ein Gefühl von Einsamkeit aus, Askese, Trübsinn, aber auch ein für mein Alter typisches Glücksgefühl. Es war ein karges, aber innerlich sehr reiches Dasein. Aber wie könnte ich diesen Gefühlsreichtum erkennen, destillieren, zu Kunst machen?

Alles um mich herum brachte Gedankenbilder hervor und weckte eine schöpferische Inspiration, die mich oft schmerzte wie Fieber. Genau in solch einer Gemütsverfassung skizzierte ich die fragmentarischen Zeilen von „Fieber“. Alles an ihnen war real und realistisch: Die Landschaften und Gewässer von Önningby und der Dachboden von Nedra Knapans, nur der Stil war übertrieben tragisch – eine Reminiszenz meines damaligen Geschmacks…

Wie schnell sich ein neues Stilbewusstsein durchsetzte, zeigt die Entstehungsgeschichte von „Midia“. Ich begann die Geschichte zu schreiben, kurz nachdem ich auf Åland angekommen war, und stellte sie im Laufe von ein paar Wochen fertig. Eigentlich war sie nur als Fortsetzung des winterlichen Feuilletons „Zu beiden Seiten der Mauer“ gedacht. Darin verlässt die Protagonistin Midia eine konspirative Wohnung, um einer gefährlichen Aufgabe nachzugehen. Nun wollte ich in der Fortsetzung beschreiben, wie die Aufgabe durchgeführt wird, Midias Verhaftung und letztlich ihre Selbstaufopferung, um den Mann zu retten, den sie liebt. Also eine gewöhnliche Geschichte nach dem Geschmack jener Zeit. Doch beim Schreiben blieb mein Plan völlig auf der Strecke, und stattdessen entstand etwas ganz Anderes. Ich begann von der Persönlichkeit und der Entwicklung der Protagonistin zu erzählen, und hatte vor, sie in einen Schneesturm geraten zu lassen. Ja, etwas Ähnliches hatte ich bereits in der Erzählung „Der Tod“ getan, allerdings war ich nicht in der Lage, den Protagonisten richtig zu sehen und verlor mich in einem Geflecht von Nebensächlichkeiten. Nun versuchte ich mich auf das Wesentliche zu konzentrieren und alles andere ringsherum zu verdichten. Das Ergebnis war eine sachliche Lebensgeschichte, die nur von vereinzelten plastischen Bildern unterbrochen wurde. Ebenso habe ich bewusst einen abstrakten Artikelstil verfolgt, besonders hervorgehoben durch Fremdwörter. Als ich mit dem Schreiben der Geschichte fertig war, erschien mir jede handlungsorientierte Entfaltung überflüssig. Das Wesentliche war da, das Erzählerische hätte nur gestört. Nicht, dass mir irgendein Meisterwerk gelungen wäre, doch ich fand, es war ein glaubwürdiges Ganzes. Auf Grundlage des Werks ahnt man nicht, mit welchem inneren Feuer es zu Papier gebracht worden war. Einige Partien meines winterlichsten Werks schrieb ich sogar in einer Sommernacht auf dem Meer! Jedenfalls war „Midia“ für mich in vielerlei Hinsicht ein wichtiges Experiment.

Ein anderes, ebenso grundlegendes Experiment, dem ich zu jener Zeit nachging, war das Stück „Notturno“. Bei meinen Spaziergängen gelangte ich einmal zum alten Mittelpunkt Ålands – Schloss Kastelholm. Es war bereits im 14. Jahrhundert errichtet worden, spielte eine wichtige Rolle in den Kämpfen der schwedischen Herrscherdynastien und war der Schauplatz von Invasionen, Hinrichtungen und Bränden gewesen – nun war die Burg völlig verlassen, teils Standort eines kleinen Museums, teils in Trümmern. Auch die Umgebung, die einst sicher voller Leben war, war nun still, - nichts als eine flache Bucht und idyllische Hügel mit wilden Kirschbäumen. All dies erweckte ein pessimistisches Gefühl von historischem Leerlauf. Dort, auf der bröckelnden Schlosstreppe skizzierte ich den ersten Entwurf meines Stückes. Die vergessene Schären-Umgebung, die fernen historischen Schatten, die dunstige Sommernacht im Hintergrund – dies ermöglichte, alles Unwichtige zu eliminieren, beinahe durch es hindurchzusehen. Dort wurde auch mein Stil aquarellartig und impressionistisch. Es war eine ganz andere Methode verglichen mit der abstrakten, aber psychologisch tiefgreifenden Darstellungsweise von „Midia“.

Doch abgesehen von diesen wenigen Arbeiten habe ich während meines Aufenthalts auf Åland nichts weiter fertiggestellt, obwohl ich ununterbrochen arbeitete. Es entstanden neue literarische Vorhaben, doch auch viele damit einhergehende Probleme, in denen ich mich schließlich verstrickte.

Insgesamt aber waren die Erfahrungen dieses Einsiedlerdaseins recht fruchtbar. Ich entdeckte hier die wahre Natur, und lernte dabei, ihre monumentalen Formen und intimen Nuancen zu sehen. Ebenso fand ich persönlichere Mittel, um all dies in Worte zu fassen. Doch in diesen Erfahrungen steckte auch so viel Unbewusstes, dass ich manches erst später begriff.

An der Wand meines Dachzimmers in Nedra Knapans hing eine Skizze von Konrad Mägi, die den Blick aus dem Fenster jenes Zimmers Richtung Önningby darstellte. Ich verglich das Bild oft mit der Landschaft vor dem Fenster. Alles stimmte: Im Vordergrund die Viehweide, dann der ansteigende Feldhang und schließlich die dunkelroten Gebäude des nächsten Bauernhofs. Nur ein Detail verstand ich nicht. Dort in der „Natur“ stand ein langes Blockhaus mit wenigen Fenstern. Jetzt war die gesamte braune Wand bis hier zu sehen, aber auf dem Bild von Mägi war sie zur Hälfte von einer gelben Masse verdeckt, die ich nicht identifizieren konnte. Was mochte das sein? Die Wochen vergingen, als ich eines Morgens sah, wie zwei Männer eine vergleichbare Masse aus dem Gebäude fegten. Jetzt wurde es mir klar: Die Skizze war im Herbst entstanden, als der Bauer von Övre Knapans seine Scheune von Dung befreite und diesen zunächst vor der Wand häufte. Der Künstler hatte sich also auch treu an diesen Umstand gehalten.

Ja, der Herbst… Ich hatte ganze drei Monate hier verbracht. Mein materieller Besitz war längst aufgebraucht, meine Kleider von den ständigen Fels- und Waldausflügen aufgetragen. Zudem begann die fruchtbare Einsamkeit mich zu belasten. Und so beschloss ich aufzubrechen.

Es war bereits Ende August, als Verner Johansson das Pferd wieder vor den Karren spannte und mich zum Lemströms-Kanal brachte. Nun fuhr ich mit einem kleinen Schiff durch die inneren Schären, und die Fahrt dauerte siebzehn Stunden. Die Herbstnacht war dunkel und die Schären noch fantastischer als sonst. Der Dampfer nahm eine vertrackte Route, fuhr in tiefe Buchten und kehrte auf demselben Weg zurück. Nun las er von den Piers die Sommergäste auf, um sie für den Winter zurück aufs finnische Festland zu bringen. Es waren vornehmlich junge Menschen, Studierende und andere Akademiker. Und fast überall wurden sie nach hiesiger Tradition mit Gesang verabschiedet. Immer wieder legten wir an irgendeinem schwarzen Felsufer an oder im Schatten eines Waldrandes, der Dampfer tuckerte, man hörte zurückhaltend-bewegte Abschiede, und als das Boot wieder ablegte, erklang ein schwedisches Volkslied, gesungen von dünnen Mädchenstimmen. In diesem Klang verschwand schließlich das schwarze Ufer. Ich hatte keine Ahnung, wo wir soeben waren, aber selbst im Schlaf hörte ich immer wieder dieses Lied – die ganze Nacht lang.

Am nächsten Tag fuhr ich bereits von Turku nach Helsinki. Dort war es so trist wie im Sommer. Meine Schriftstellerkollegen waren noch nicht zurückgekehrt, während sich die Künstler auf ihre Abreise nach Paris vorbereiteten. Der Estnische Verein war im Sommer von der Passage in etwas größere Räume in der Albertinkatu gezogen. Auf jeden Fall traf ich dort wieder auf bekannte Flüchtlinge, in deren Gesellschaft ich ein paar Tage verbrachte. Irgendwie bekam ich das Geld für meine Reise zusammen, sodass ich wieder in meine Heimat fahren konnte.

Ungdomsminnen
Translated by Heidi Granqvist


När jag kom till Helsingfors igen i maj 1907, hade jag en plan för mitt liv den närmaste tiden. Jag hade nämligen i hemlandet fått några litterära honorar som gjorde livet lättare i åtminstone några månader och den möjligheten ville jag utnyttja till att tillbringa sommaren på Åland.

         Jag hade visserligen inte mycket tidigare kunskaper om den skärgården, vilket antagligen överhuvudtaget ingen av oss hade. Men under den gångna vintern hade mina konstnärskamrater pratat så mycket om sin sommaridyll där, att deras entusiasm ofrånkomligen smittade av sig. Så blev det åter sommar, livet i Helsingfors kändes meningslöst – och någonstans måste jag ju tillbringa min tid. Varför alltså inte på detta fantastiska Åland, om vilket jag dock inte visste mycket mer än dess besynnerliga namn.

         Jag stannade ytterligare några dagar i Helsingfors och gav mig sedan iväg på min färd. Jag åkte över Hyvinge och såg igen lite av Finlands inland, men ändå mest av västra Finland som dittills varit okänt för mig. Liksom överallt i söder, stred även denna del av landet mot den allmänna bilden av Finland som ”de tusen sjöarnas land”. Förmodligen fanns det knappt hälften av detta antal sjöar och i stället för nordisk uråldrig natur syntes överallt ett tätt bebyggt landskap med bondgårdar och till och med herrgårdar.

         Slutligen Åbo – Finlands äldsta stad och långvariga huvudstad. Då var den visserligen bara en provinsstad och på den tiden fanns ännu ingendera av dagens två universitet, men det gick ändå att förnimma de gamla kulturtraditionerna där. Till invånarantalet överskred staden inte vårt Tartu, men däremot gjorde den det med sitt välmående utseende. Återigen ”Europa” jämfört med vår dåtida skräpighet och slarvighet! Jag fick endast en snabb överblick av staden utan att jag kunde bekanta mig närmare med den, än mindre med dess omgivning. Det lade jag dock märke till att Åbo då, trots att staden låg närmare Sverige, språkligt sett var mer finskt än Helsingfors. Och vidare märkte jag att den lokala dialekten som talades av vanligt folk i många avseenden låg närmare estniskan än högfinskan. Jag visste inte ännu då att vi har gemensamma språkuttryck som även ingår i det finska religiösa skriftspråket skapat av Mikael Agricola och med ursprung i just detta område.

         Framåt kvällen avgick det rätt så stora ångfartyget från Åbo hamn vid Aura ås mynning. Fartygets slutdestination var Stockholm, men rutten gick genom Ålands skärgård och alltså även i riktning mot mitt mål. Vi gled långsamt ut ur åmynningen och lämnade till synes också fastlandet, utan att egentligen komma ut på havet. Jag visste att det fanns en skärgård utanför Åbo, jag hade studerat den på kartan, men jag hade ändå inte föreställt mig att den var sådan. Det var bara land, oändligt land, genomskuret endast av oräkneliga sund och vikar. Det kändes som det till och med fanns mer land än vatten. Endast ibland öppnade sig några vidare vattenvyer för att sedan åter försvinna mellan de skogsbeklädda klippöarna. Kvällen kom, natten gick, men utsikten förblev den samma. Och jag förmådde inte lämna fartygets däck ens för ett ögonblick. Ångbåten dunkade fram i mörkret och plöjde upp svarta vågor på den spegelblanka ytan. Stundvis lyste månen fram mellan molnen och då kändes omgivningen än mer fantastisk. Fortfarande en enda massa av öar med flikiga skogstoppar! Ibland dök även skär upp alldeles intill fartygets sida, liksom ryggen på ett forndjur som stigit till ytan ur djupet. Fartyget rörde sig försiktigt, men ändå målmedvetet genom allt detta fantastiska.

         Så bekantade jag mig för första gången med en av världens tätaste arkipelager utan att ana att jag i framtiden skulle komma att korsa den flera gånger. Dessutom förstod jag inte heller att vi rörde oss i den yttre farleden som inte alls är så rik på holmar som den inre, trafikerad endast av mindre båtar. Än mindre förstod jag var Åbolands skärgård slutade och Ålands började. Allt var samma vatten och land! Jag kunde bara föreställa mig hur långsamt de första människostammarna fordom tog sig fram här och erövrade denna värld holme för holme och sund för sund.

         Numera vet jag ju att Åland beräknas bestå av ungefär sex och en halv tusen öar och skär, av vilka endast hundrafemtio är bebodda. Men de bildar ett sammanhängande område med Åbolands skärgård, så ett totalt antal på tiotusen är knappast en överdrift. Allt detta är svårt att föreställa sig på en gång, liksom det är svårt att föreställa sig en sektor av himlens stjärnbilder. Den gången fick jag inte heller någon övergripande bild av detta kaos av holmar.

         Så hade resan pågått i sju timmar och den varma vårnatten började redan övergå i gryning när vi närmade oss det enda stället där fartyget tog i land på Åland. Det var på Föglö och, som jag fick veta, ännu relativt långt från fasta Åland. Jag kände mig villrådig om vad jag borde ta mig till på denna totalt främmande plats, men det visade sig att det även fanns andra som ville ta sig till huvudön den här vägen. Fartyget satte av oss på den öppna stranden och fortsatte sedan sin färd mot Stockholm. Vi fann dock snart ett nytt färdmedel för att ta oss vidare. Det var en liten fiskarbåt, som vi steg ombord på med vårt pick och pack. Seglet hissades och resan fortsatte åter, fortfarande genom en likadan labyrint av holmar. Solen hade gått upp och lyste över skärgården som låg inlindad i morgonens dimslöjor. Vi seglade över Föglöfjärden, sedan igenom det smala sundet mellan Lemland och Lumparland, korsade den relativt stora Lumparn och kom till slut till Lemströms kanal, som skiljer Lemland från fasta Åland. Resan tog inalles fyra timmar.

         Medan mina medresenärer genast åkte vidare mot Mariehamn med skärgårdsångaren som kommit till kanalmynningen, stannade jag kvar där. Det hade nämligen telefonerats till gården där mina konstnärskamrater föregående år hade tillbringat sommaren och jag väntade nu på körkarlen. Långsamt drogs landsvägsbron tillbaka över kanalen efter att ångbåten hade åkt igenom och en ensam trilla körde skramlande över bron. Vattnet skvalpade mellan kanalens branta stenbankar och i dess båda ändar glittrade havet i solljuset. I övrigt rådde det endast en idyllisk, sövande tystnad på den ensamma stranden ...

         Snart kom min körkarl – husbonden själv, visade det sig – i en trilla även han. Han hade fått veta att det skulle komma en gäst till sommaren, så vi körde iväg utan orda mer om saken. Vi åkte några kilometer längs en smal men bra landsväg inåt landet. Det var konstigt att medan det sett från havet inte verkade finnas något annat på ön än tomma klippor och skogar, så skymtade det nu på båda sidor om vägen rödmålade hus, åkrar och hagar. Och så reste sig en rad gråa väderkvarnar på en ås – det skulle visa sig att det fanns tretton kvarnar för byns tolv gårdar. Vi vände dock av nedåt längs sluttningen till en ensam gård och så var vi framme.

         Bondgården var likadan som nästan alla på Åland: på nedre våningen fanns på ena sidan en stor stuga med en stor ugn, där man levde och gjorde inomhusarbete. På andra sidan låg ett likaså stort, salliknande rum, som endast användes vid festligare tillfällen och mellan dem låg en mindre kammare med dörr till farstun. Uppe på vinden fanns ett rum i båda gavlarna. Och ett av de sistnämnda, med fönstret mot nordväst, fick jag för mitt bruk.

         Det stod genast klart att det var samma rum som Konrad Mägi hade bott i föregående år. Ute på vinden såg jag leravgjutningar som han gjort, inne på rummets väggar hängde skisser av honom, i byrålådorna hittade jag hans diktutkast. Nu skulle min prosa läggas till detta!

         Men det allra konstigaste var att trots dessa stora rum bodde gårdsfolket inte själv här, utan i ett annat, ungefär likadant men mindre hus. Det förblev en gåta för mig varför man hade byggt två boningshus. I varje fall fanns här mer än nog med plats för sommargäster.

         Av gårdsfolket såg jag till en början bara husbonden, hans bror och pigan. Husbonden Verner Johansson, som mina föregångare hade berättat en hel del om, var en rätt så ung, magerlagd man. Han pratade även finska, så mycket som han hade lyckats lära sig under värnplikten i Finlands militär i Viborg. Det han visste om ester var inte mycket. Egentligen visste han inte mer än att hans gäster föregående sommar hade hört till det folket. Alltså en ras bestående av rena bohemer med besynnerliga levnadsvanor! Och han återgav också mina föregångares äventyr på ön som om de varit Gösta Berlings sagor. Hans bror, likaså en inte särskilt gammal men redan gråhårig man, hade rört sig vidare i världen. Han hade nämligen varit sjöman, gruvarbetare i nya världen och haft vem vet vilka andra yrken. Han hade visst aldrig besökt Finlands fastland, men hade däremot råkat bo i en finsk stad i Amerika och där för första gången hört sitt hemlands majoritetsspråk talas. Och eftersom finnarna där inte lärde sig hans språk, blev det ingen annan råd än att han måste lära sig deras. Därav kom alltså det ovanliga sammanträffandet att det på samma gård fanns hela två män som kunde göra sig förstådda på finska, medan det i övrigt i hela byn inte fanns en enda sådan och till och med på hela ön bara ytterst få. För Åland var på den tiden ett helt svenskspråkigt område och är det numera i ännu större grad tack vare landskapets självstyre.

         Vi hade druckit mitt välkomstkaffe tillsammans nere i salen och språkats vid lite och jag befann mig igen uppe i min kammare. Det var middagstid och förmodligen vardag, men ändå rådde det en häpnadsväckande, oändlig tystnad. På gårdsplanen som syntes genom fönstret, i hagen som sträckte sig upp längs sluttningen och kring de röda husen vid landsvägen bortom den rörde sig inte en enda levande varelse. Likaså orörliga mot den ljusa vårhimlen stod vingarna på det halvdussin väderkvarnar som jag kunde se. Detta lugn var rentav sövande efter min vakade natt och intrycksrika resa ...

         Så började mitt eremitliv på Åland, i Jomala socken, i byn Önningby på gården Nedra Knapans, som räckte i exakt tre månader.

Jag har beskrivit min första resa till Åland så detaljerat eftersom den verkligen visade sig vara början på något nytt för mig och dessa detaljer just därför etsade sig så skarpt i mitt minne.

         Dittills hade jag under hela mitt medvetna liv ständigt varit liksom söndersliten i korsdraget mellan många olika intressen. Jag deltog hela tiden i olika tillställningar, blev hänryckt av alla möjliga olika saker och umgicks med de mest olika människor. Nu var jag för första gången helt ensam, utan några som helst närmare band till min omgivning. Visserligen såg jag ju också här människor, men de befann sig helt utanför mig, om så bara på grund av mina bristande språkkunskaper. Det bodde överlag lite folk på gården, i synnerhet som båda husbönderna var ungkarlar. Av dessa finskkunniga män såg jag ibland inte den egentliga husbonden på flera dagar, och hans bror försvann till slut helt och hållet. Alltså träffade jag till och med på gården i huvudsak bara den smått enfaldiga pigan som såg till mitt vardagliga liv. Med henne kunde jag dock i varje fall inte föra några längre samtal.

         Mitt enda sällskap var således den omgivande naturen och jag själv. Det innebar en begränsning, men även en fördjupning i mig själv. Det gav för det första en frihet som gjorde det möjligt för mig att koncentrera mig ännu starkare. Dessa tre månader var så innehållsrika att i efterhand känns denna tid som en evighet.

         Allra först utforskade jag i några dagar grundligt min närmaste omgivning – driven av min ständiga nyfikenhet inför varje ny plats.

         Gården Nedra Knapans låg avskilt från den övriga byn och omgavs på alla sidor av åkrar och beteshagar. Utan att alls gå in på främmande mark kom man härifrån såväl till skogen som till havet. Från gårdsplanen kunde man bakom åkersluttningarna och ängarna skymta en del av Lumparn, men den stranden låg ändå långt borta och var tråkig. Däremot skulle man gå längs en boskapsstig, förbi gårdens stolpkvarn, sedan genom en dunge med höga enar och slutligen korsa en vårligt fräsch björkdunge. Marken började slutta nedåt och där glittrade havet redan bakom träden. Alldeles vid strandkanten låg en rad sjöbodar med öppna dörrar och båtar uppdragna på land. Jag såg egentligen aldrig om någon fiskade där och vem det i så fall var. Förmodligen gjorde man det endast då och då och bara för eget behov. I varje fall spelade fisket ingen väsentlig roll i gårdarnas hushållning. Men det fanns dock gott om flundra och abborre här – även om Ålands estniska namn Ahvenamaa (Aborrland) inte ska härledas från detta senare faktum. Namnet Åland kan översättas till estniska som ”Vattenland”.

         Från båthamnen högerut sträckte sig vikens strand långt ut mot havet. Nära vattnet låg en rad stenbumlingar som rasat ned, men bakom dem fanns en skogsbeklädd klippsluttning. Det hela slutade i en långsträckt stenig udde, dit ingen någonsin gick. Just denna ensliga strand blev nu min favoritplats. Till och med stilla sommardagar bröts svallet från Lumparn mot klipporna här. Ställvis sänkte sig det slätslipade stengolvet sluttande ned i havet och det skummande vattnet strömmade oavbrutet upp och ned längs det.

         I själva verket hade jag dittills inte alls upplevt det verkliga havet, utan bara något slags dekorativ tanke om dess storhet. Inte heller här fanns det egentligen ett verkligt hav, för till och med det öppnaste vattnet i den åländska skärgården – Lumparn – var bara ett tiotal kilometer brett. Men i stället utforskade jag nu havets strand in i intimaste detalj. Röda och bruna klippmassor, sävstränder med vattenfågelbon, sandstränder med vattenbrynets eviga rörelse ... Under sommarens gång pågick så många synliga och osynliga processer som avspeglades i förändringar i färgnyanserna, dofterna eller i något som inte går att klä i ord. På hösten doftade och brusade havet på ett helt annat sätt än på våren.

         Likaså fängslade mig vattenvidderna – olika varje tid på året och dagen. Ibland bländande klara, ibland mjölkvita av dis och till och med blåsvarta när åskmolnen som samlats över havet lade sig som ett lock över vattenytan. 

         Långt ute glödde en rosaröd klippa i det klara solskenet. Den steg upp ur havets grönblåa djup liksom en cyklopborg av stora stenbumlingar. Runt den bubblade vitt skum och över den svärmade måsflockar. Den var som en hägring från avlägsna exotiska hav!

         En gång på sensommaren fick jag ta del av en nordisk syn som direkt ur Uppenbarelseboken. En alldeles klarblå dag såg jag plötsligt ett jättelikt, vattengrått moln över Lumparland. Jag trodde att minst en skogsdunge hade fattat eld på ön. Men innan jag hann tänka klart den tanken såg jag hur den gråa massan snabbt närmade sig som en himmelshög mur. Nu var den redan mitt över Lumparn, nu redan på vår strand och nu begravde den även oss – allt under loppet av ett par minuter. Det var en mjölkvit, ytterst tät dimma som jag aldrig hade sett i hela mitt liv. Jag fick nästa treva mig fram för att till slut hitta hem. Denna spöklika dimma försvann först ett dygn senare – lika plötsligt som den hade dykt upp.

         När jag hade bekantat mig med den närmaste omgivningen gav jag mig snart ut på längre färder. Redan ett par dagar efter min ankomst tog jag mig till örikets huvudstad och tillika enda stad – Mariehamn. Först gick man till fots till den redan nämnda Lemströms kanal och därifrån åkte man vidare med ångbåt. Snart skymtade taken i den lilla staden som låg gömd bland träden framför oss. Invånarantalet i denna huvudstad överskred visserligen inte ens ett par tusen, och också hela örikets befolkning uppgick till bara ungefär tjugotusen personer. Men eftersom det inte fanns en enda annan större ort på många restimmars avstånd, så hade denna trots allt alla kännetecken och egenskaper som hör till en stad (och numera håller det självstyrande landskapets lagting till och med sina sessioner där!). Några väldigt breda gator, som sträckte sig över ett näs från den ena hamnen till den andra, därtill ett par tvärgator. Mellan gatorna stod rader av träd och under dem fanns blommande ängar. De omgavs av trädgårdar med glest placerade ljusgråa villor och offentliga inrättningar. Här fanns dock inte några historiska traditioner i den omfattning som exempelvis i vårt Kuressaare, men däremot prydligheten hos en ny badort. Även befolkningen passade in här med sitt yttre och sitt beteende. Man hörde inte ett enda ord finska och också svenskan hade ofta ”riksspråkets” sjungande ton. På den enda affärsgatans skyltar såg man uteslutande namn som ”Andersson” och ”Lundström”.

         Från tornet i stadens park öppnade sig en storartad utsikt: i öster den oändliga skärgården som försvann i dimman vid synranden, i väster bortom några enstaka holmar såg man däremot det öppna havets ljus och bakom det tidvis till och med den svenska kusten i ett diffust dis. Samma bild som från ett berg bland Finlands insjöar, dock ännu mer vidsträckt och med det kärvare havet.

         Under sommarens lopp reste jag ofta in till staden och varje gång försökte jag ta mig dit på ett så annorlunda sätt som möjligt för att få varierande erfarenheter.

         På andra sidan Önningby fanns en annan närliggande havsvik och också där hade vår gård en sjöbod. Där var bodarna byggda på vattnet som malajernas pålhus, så att man kunde köra in i dem med båt genom öppningen mot havet. Nu började jag göra mina stadsresor med roddbåt från denna vik. Sträckan till staden och tillbaka var ungefär två mil och båten var tung, men så var också sommardagarna långa. Med en kraftansträngning tog jag mig över de bredaste vikarna, rundade uddarna och när jag kom fram förtöjde jag min farkost vid kajen intill de andra båtarna. På återvägen stannade jag ibland i timtal på ensliga skär, gjorde upp eld och gladde mig över mitt Robinsonliv. Det hände att jag blåsiga dagar rentav var nödställd på vissa öppnare ställen!

         Men jag tog mig även ibland landvägen till staden. Längs landsvägen, som gick via Jomala kyrka, var det två mil dit, men den rakaste vägen var bara hälften av det. Dessa stigar gick genom all slags tänkbar terräng, från bergplatå till blötmyr och gärdsgårdarna som man måste klättra över var tjugoåtta till antalet, om jag räknade rätt. Snart började jag dock röra mig på måfå och höll bara på ett ungefär den rätta riktningen. Och detta bjöd mig på de största överraskningarna.

         Så råkade jag en gång mitt i skogen oväntat på en åker där en man gick bakom en oxdragen plog. Även detta under såg jag för första gången i mitt liv! På avstånd tycktes mannen ha en klarvit mössa på huvudet, men när jag kom närmare såg jag att det var hans tjocka snövita hår som lyste på det viset. Han stegade där bakom oxarna som en mäktig patriark, sjuttio-åttio år gammal, en arbetsålder som inte var ovanlig i detta klimat. Jag tog till hela mitt ordförråd: ”Vackert väder i dag!” – ”Jo jo!” svarade gubben vänligt. – ”Hur långt är det härifrån till staden?” frågade jag. Och igen ännu vänligare: ”Jo jo!!” – Jag försökte en gång till: ”Ska jag ta till höger eller vänster?” Och gubben rentav ropade av översvallande godmodighet: ”Jo jo!!!” Det stod klart för mig: den stackaren hörde ingenting av mina frågor. Han visade bara sin ivriga artighet mot en främmande. Och jag var tvungen att gå vidare litande på min goda tur.

         En annan gång tog jag mig upp längs en nästan lodrät bergsvägg. Jag klättrade allt högre och högre och tog stöd med händer och fötter i skrevor. Halvvägs upp såg jag hur en stor huggorm ringlade sig nedåt mot mig. Vi blev först båda förskräckta, men jag var den som segrade till slut. Utsikten från bergstoppen var dock värd allt besvär. Det var som en uråldrig scen: en ring av sittstenar för det forna ”jättarnas råd” bland urgamla martallar, omgiven av en fantastisk utsikt över inlandet och legionen av öar!

         En tredje gång fick jag mig speciella erfarenheter på grund av ett misstag. Skärgårdsångaren från staden gick varje kväll genom Lemströms kanal. Det enda undantaget var en veckodag då den gjorde en lång omväg runt Lemland och slutligen gick vem vet vart. Intet ont anande råkade jag ta båten just en sådan dag och misstaget stod klart för mig först långt ute till havs. Hur skulle jag nu komma till den närmaste stranden på Lemland? Till slut såg vi en ensam fiskarbåt längre bort på vattnet. Vinden var hård och vågorna höga åtminstone för en så liten båt till och med i skärgården. Med stort besvär lyckades jag ta mig över i segelbåten. Och där mötte mig en egendomlig syn: på båtens botten låg en lallande man. Han hade varit i staden för att ta farväl av en vän som skulle åka till Amerika och de hade dränkt sin avskedssorg i så mycket brännvin att hela världen nu framstod som en enda stor sångfest för mannen. Jag lade märke till en intressant detalj: i örat hade han en kopparring, vilket var vanligt bland sjömän. Båten styrdes av bara två barn. En knappt åttaårig pojke höll rodret. Där han satt på aktertoften nådde fötterna inte till bottnen utan han särade i stället på benen så brett han kunde och sökte stöd mot båtens sidor. Det här gav ändå alltför lite stöd och varje större våg mot rodret slog omkull pojken. Men han fattade direkt rorkulten igen, med hopbitna tänder men leende av kampglädjen. Flickebarnet var ett eller ett par år äldre. Hon hade en sjal knuten runt midjan på vuxnas vis och hennes ansikte präglades redan av ett ansvarsfullt allvar. Hon skötte seglet och rättade då och då till faderns huvudgärd så att det skulle vara bekvämare för honom att ligga. Så här förhöll sig barnen till farorna på sjön – de var visst vana vid dem sedan födseln.

         Våta, men annars lyckligt kom vi slutligen till en liten hamn. Jag började gå mot Lemströms kanal längs en skogsstig, men på vägen överraskades jag av en häftig åskskur. De höga granarna brusade mellan de sträva klipporna och först blev det mörkt som på natten, därefter fylldes skogen av blixtarnas gröna ljus och åskans muller var öronbedövande. Jag stod under en hög gran medan regnet öste ned. Men lika snabbt som åskmolnen hade dykt upp försvann de igen. Jag kom till skogsbrynet vid foten av en hög bergssluttning nära Lemströms kanal. Solen gassade på himlen, molnen flydde och det ångade om hela den heta klippan. Jag klättrade allt högre och högre. Sedan hördes något vidunderligt: ett plingande och klirrande i tusentals toner. Tydligen fanns det så mycket sprickor och håligheter i klippan att det plötsliga regnvattnet nu droppade, sipprade och rann i dem och åstadkom dessa ljud. Det kändes som om hela bergsmassivet hade sjungit! Något sådant hade jag aldrig tidigare och har inte heller senare hört. Och nu fick jag ta del av detta bara på grund av misstaget med båten!

         Under mina vandringar kors och tvärs i den delen av ön kom jag ibland också längre bort, en gång ända till Saltviks socken. Ålands huvudö är i själva verket inte alls liten och man kan köra sex till sju mil i en riktning på den. Men den är flikig av oräkneliga vikar och delar av den sträcker sig ut i havet som fantastiska förgreningar. Nu rörde jag mig i de innersta, mest välbärgade delarna av ön som dominerades av jordbruk. Ställvis kunde man till och med glömma att man befann sig på en ö och föreställa sig att man var på en hur stor landmassa som helst. Allra mest överraskande var de bördiga åkrarna och frodiga lövskogarna som man inte ens kunde ana från havet, därifrån man endast såg obebodda stränder med barrträd. Detta liv i inlandet var möjligt tack vare en jämförelsevis god jordmån och ett varmt havsklimat.

         Jag häpnades ständigt över hur detta liv tedde sig. Ingenstans såg man någon som skulle ha stretat på med särskilt hårt arbete och överlag tycktes det inte finnas så många som arbetade. Dock var hushållen välmående och lantlivet mer kulturellt än på de flesta andra ställen. Hur var allt detta möjligt? Förmodligen berodde det just på den uråldriga kulturen. Här hade man aldrig upplevt träldom under främmande husbönder och inte heller den därpå följande plötsliga pressen på folket att stå på egna ben. Allt som hade skapats här, hade skapats under en lång tidsperiod. Här rådde en verkligt gammal bondekultur. Även i salen på vår bondgård stod en gammal orgel som för länge sedan hade torkat till ostämbarhet, men den var tecken på att någon av den nuvarande ägarens förfäder en gång hade spelat på den. På samma vis hade också allt annat anskaffats under loppet av flera generationer.

         Men det fanns även en annan, mer samtida förklaring. Här såg man relativt få yngre män och kvinnor, endast äldre personer och barn. Var fanns alla medelålders? De var i Amerika eller till sjöss och därifrån droppade det in dollar även till hemön. Det fanns få familjer där ingen hade rest ut i den vida världen eller var borta just nu. Och det förklarade det tidsenliga modet som ibland överraskade bland allt det uråldriga. Javisst, bonddöttrarna här använde silkesstrumpor och långa handskar som nådde upp till armbågarna, när man hos oss ännu inte ens hade drömt om sådana!

         Denna urgamla kultur å ena sidan och de få unga, livskraftiga människorna å den andra, förklarade likaså lugnet hos livet här och, hur skall jag säga, bristen på temperament. Brottslighet var ett så gott som okänt begrepp och även mindre ofog förekom bara i liten utsträckning. Jag minns en folkfest i parken i Mariehamn. Festplatsen avgränsades inte av något stängsel eller en kedja av ordningsvakter, utan bara av ett vanligt rep som inte ens var fäst vid stolpar, bara helt enkelt lagt på gräset. Det visade gränsen för området dit man måste köpa biljett – och det var ingen som steg olovligt över repet.

         Det var alltså inget under att man i öriket fruktade speciellt finska landstrykare på grund av deras tendens till superi och knivarna som de hade hängande vid bältet. Så vitt jag visste fanns det endast en polis dagtid i Mariehamn och en nattvakt, den senare med ett horn runt halsen och ett långt svärd från turkiska kriget vid bältet, men i övrigt bar han ingen uniform. Men just denna polismakt i hela dess omfattning stängde en härjande finne en gång in i källaren under Societetshuset. Därefter härskade han hela dagen som en diktator i staden och butikerna stängde i panik sina dörrar och livet på gatorna tystnade. Inte förrän sent på eftermiddagen slumrade han in trött av makten och låstes in i samma källare, eftersom det inte fanns någon annan polisarrest.

         Först i slutet av sommaren fick jag kontakt med andra ungdomar här. Gustav Suits hade nämligen insett att han samtidigt brevväxlade med två sommargäster i Önningby och förde oss samman. På så sätt kom jag även att ta del i en festkväll som arrangerades i salen på en större bondgård innan alla slutligen åkte iväg igen. På plats fanns ungdomar såväl från byn som från grannskapet, både lokala och tillfälliga gäster på ön. Det gick livat till här och salen ekade av sång och lek. Men när jag slutligen letade mig hem i den sammetsmörka sensommarnatten, så kände jag att jag ändå hade förirrat mig hit från en sfär av helt annorlunda ungdomsnöjen ...

         När jag på våren reste till Åland hade jag kunnat ta med mig bara några enstaka böcker. Det var ett fåtal skönlitterära, historiska och naturhistoriska verk. Min lektyr var alltså inte särskilt rik eller mångsidig. Men just därför fördjupade jag mig i dessa några verk med särskild omsorg och eftertanke. I själva verket fylldes min tid inte i så hög grad av att läsa, som av att på nytt genomleva det lästa. Från endast några sidor förgrenade sig tanketrådar som jag kunde spinna vidare på i flera dagar när jag rörde mig till havs eller skogs.

         Vissa omvälvningar sker så att man senare inte kan fastställa ögonblicket exakt i tid eller plats. I mitt aktuella fall blir detta lättare eftersom jag plötsligt hamnade här i min ensamhet.

         Detta berodde inte på att mina faktiska kunskaper om världens och människans utveckling skulle ha ökat ovanligt snabbt här, men jag hade möjlighet att reflektera över det befintliga materialet. Och inte berodde det heller på att jag nu eller under resten av mitt liv skulle ha avstått från min dittillsvarande syn på mänsklighetens sociala utveckling, men den fick från och med nu en mer personlig skiftning. Allt som varit dittills var sant, men denna sanning skulle inte tas så primitivt, ytligt och förenklat som dittills. All konst springer ur sitt samtida samhälle, avspeglar och utvecklar detta samhälle. Men den kan göra detta även mer objektivt och indirekt, om det någon gång så krävs för behoven hos dagsaktuella kamper.

         Min livsuppgift som författare började stå allt mer konkret och klart för mig. I varje fall såg jag härefter ingen annan uppgift som möjlig.

         I själva verket hade något skett snabbt och plötsligt. Jag hade redan tidigare kämpat med samma tankegångar och kämpade även framdeles. Men ensamheten här bidrog speciellt till att dessa tankar nu hölls i förgrunden. Till och med den omgivande naturen bidrog till detta.

         De ensamma timmarna på höga bergssluttningar under heta sommardagar med utsikt över trädkronorna som bredde ut sig nedanför, över havet som glödde i solen och flisorna av öar som försvann i diset ... Eller likadana ensamma stunder i båten på havet i skuggan av ett svart skär som steg lodrätt upp ur vattnet med den gula fullmånen bakom sig ... Eller ännu oftare i min ensliga vindskammare när höstkvällen redan mörknade där utanför, duggregnet trummade tyst mot fönstret och jag kände mig avskild i tanken från hela världen ...

         Ja, detta mitt lilla rum har etsat sig i mitt minne för all evighet: den bleknade rosenmönstrade tapeten, den runda plåtklädda ugnen, det rangliga bordet täckt med böcker, spegeln på väggen som i stället för ett människoansikte visade vem vet vad för en nuna och den smala sängen som till hösten hade blivit stenhård. Allt detta andades ensamhet, asketism, dysterhet, men ändå också en lyckokänsla typisk för min ålder. Det var en nog så torftig, men ändå till det inre rik tillvaro. Men hur skulle jag kunna urskilja, destillera, forma denna rikedom av känslor till konst?

         Allt omkring mig fick tankebilderna att flyga och väckte en skaparanda som ofta var som en smärtsam feber. I en stund av just sådan sinnesstämning skissade jag de fragmentariska raderna till mitt stycke ”Feber”. Allting i dem var verkligt och realistiskt: landskapen och vattnen i Önningby och vindskammaren på Nedra Knapans, bara språkdräkten var alltför uppskruvad och tragisk – som ett minne av dåtidens smak ...

         Uppkomsten av ”Midia” visar dock hur snabbt en ny stilkänsla bröt fram. Jag började skriva novellen snart efter att jag anlänt till Åland och avslutade den på några veckor. Egentligen var den tänkt endast som en fortsättning på den vintriga berättelsen ”På två sidor av väggen”. I den begav sig en person vid namn Midia från en konspiratörslägenhet för att utföra ett farligt uppdrag. Nu ville jag i uppföljaren beskriva utförandet av detta uppdrag, Midias anhållande och slutligen hennes självuppoffring för att rädda mannen hon älskar. Alltså en vanlig historia enligt dåtidens smak att publiceras i en dagstidning. Fast när jag började skriva, fick min ursprungliga plan stiga åt sidan och något helt annat trädde fram. Jag började berätta historien om min huvudpersons personliga utveckling och försökte till det yttre pressa in den i en ram som bildades av en färd genom snöstormen. Ja, något liknande hade jag redan gjort i novellen ”Döden”, utan att egentligen ha lyckats se min person på rätt sätt och förirrade mig i snåren av bisaker. Nu försökte jag fokusera blicken endast på det väsentliga och komprimera allt annat omkring det. Resultatet var en saklig livshistoria som endast avbröts av enstaka plastiska bilder från färden. Likaså följde jag medvetet en abstrakt artikelstil och betonade den speciellt med främmande ord. När jag kommit till slutet av denna personskildring kändes all utveckling av händelserna överflödig. Det väsentliga fanns där, mer berättande element skulle bara ha varit störande. Inte för att jag nu heller skulle ha åstadkommit något stort mästerverk, men jag tyckte ändå att den utgjorde en trovärdig helhet. Utgående från verket i sig kan man inte ens ana, med vilken inre brand den hade skrivits. Jag skrev till och med några delar av detta mitt mest vintriga verk till havs i båten under en sommarnatt! I varje händelse var experimentet ”Midia” viktigt för mig på många vis.

         Det andra likaså principiella experimentet som jag gjorde då var att skriva det korta stycket ”Notturno”. En gång under mina strövtåg kom jag till Ålands forna centrum – Kastelholms slott. Det var byggt så tidigt som på 1300-talet, hade spelat en roll i Sveriges dynastiska kamper, dess historia handlade om invasioner, avrättningar och bränder – nu var slottet mer eller mindre övergivet, en del fungerade som ett litet museum, en del låg i ruiner. Även omgivningen, som en gång säkert hade sjudit av liv, var nu likaså tyst – bara en grund vik och idylliska kullar med förvildade körsbärsträd. Allt detta inspirerade en pessimistisk känsla av att historien tillintetgörs. Där på den söndervittrande slottstrappan skissade jag det första utkastet till mitt stycke. Den bortglömda skärgårdsmiljön, de fjärran historiska skuggfigurerna, den disiga sommarnatten i bakgrunden – detta gjorde det möjligt att eliminera allt oväsentligt från ämnet, se det nästan genomskinligt. Där utformades också det akvarellikt lätta och stiliserande impressionistiska skrivsättet. Det var en helt annan behandlingsmetod än det abstrakta, men psykologiskt fördjupande framställningssättet i ”Midia”.

         Utöver dessa få verk avslutade jag dock inte under den vistelsen på Åland något mer, fastän jag arbetade oavbrutet. Det föddes så många nya litterära avsikter hos mig och också problem som dessa ledde till, att jag till sist helt snärjde in mig i dem.

         Överlag var ändå mina erfarenheter av detta eremitliv fruktbara. Här upptäckte jag sann natur och lärde mig att se dess monumentala former och intima nyanser. Likaså började jag uppfinna personligare medel för att uttrycka allt detta. Det fanns emellertid även så mycket omedvetet i dessa erfarenheter, att jag insåg vissa saker först långt senare.

         På väggen i Nedra Knapans vindskammare hängde en skiss av Konrad Mägi som föreställde utsikten från rummets fönster upp mot Önningby. Jag jämförde ofta bilden med landskapet som syntes genom fönstret. Allt stämde: i förgrunden beteshagen, sedan den stigande åkersluttningen och till slut den närmaste gårdens mörkröda byggnader. Det var endast en detalj som jag inte förstod. Där i ”naturen” fanns ett långt timmerhus med få fönster. Nu kunde man härifrån se hela dess bruna vägg, men på Mägis målning var väggen halvt dold av en gulaktig massa som jag inte kunde identifiera. Vad kunde detta vara? Det gick flera veckor och så en morgon såg jag hur två män började kasta ut just sådan massa ur byggnaden. Nu stod det klart för mig: skissen var gjord på hösten när husbonden på Övre Knapans rengjorde sin ladugård på spillning och till en början skyfflade den i en hög vid väggen. Konstnären hade alltså troget hållit fast vid också den detaljen.

         Hösten ja ... Jag hade varit här i hela tre månader. Mina materiella tillgångar hade tagit slut för länge sedan, mina kläder var slitna av allt traskande och klättrande genom skogar och över berg. Därtill började den fruktbara ensamheten nu kännas som en börda. Så jag beslöt mig för bryta upp igen.

         Det var redan slutet av augusti när Verner Johansson åter spände hästen framför vagnen för att köra mig till Lemströms kanal. Nu åkte jag med en liten ångbåt genom den inre skärgården och resan tog sjutton timmar. Höstnatten var mörk och skärgården ännu mer fantastisk. En sådan förbindelseångbåt gör komplicerade manövrar och kör in i djupa vikar och ut igen längs samma rutt. Nu samlade den upp sommargäster från skärgårdens bryggor för att föra dem tillbaka till Finlands fastland. Det var mest unga människor, studenter och annat kunskapstörstande folk. Och så gott som överallt tog man farväl av dem med sång enligt den lokala traditionen. Vi stannade åter vid en mörk klippstrand eller i skuggan av ett skogsbryn, det skvalpade runt ångbåten i mörkret, det hördes dämpade men rörda avskedsord och när båten igen kastade loss, hördes en svensk folkvisa som vanligen sjöngs av spröda flickröster. Till ljudet av de tonerna försvann slutligen den mörka stranden. Jag hade ingen aning var vi just hade varit, men till och med när jag slumrade hörde jag återigen samma visa – hela natten lång.

         Följande dag reste jag från Åbo till Helsingfors. Där var stämningen fortfarande somrigt långtråkig. Av mina författarkamrater hade alla ännu inte återvänt, medan konstnärerna förberedde sig inför avresan till Paris. Estniska föreningen hade under sommaren flyttat från Centralpassagen till något större lokaler vid Albertsgatan. I varje fall träffade jag här igen på bekanta flyktingar och tillbringade några dagar hos dem. Jag lyckades på något sätt skrapa ihop respengar så att jag kunde återvända till mitt hemland.