Ett landskap som fått direkt mytiska dimensioner för finländsk konst och kultur är Karelen. Redan under tidigt 1800-tal intresserade man sig för kulturen i det karelska landskapet, på jakt efter en egen nationell identitet, något som man gjorde på många håll i Europa under denna tid. I Finland fann man vad man sökte, en egen mytologisk värld i Karelen; den mest ursprungliga vittnesbörden om den finska kulturen, Kalevala-runorna. Läkaren och vetenskapsmannen Elias Lönnrot vandrade om somrarna och skidade om vintrarna på 1830-talet, tusentals kilometer i det vidsträkta karelska området från väst till öst och syd till nord, för att teckna ner de muntliga sångerna om Väinämöinen och de andra fornfinska hjältarna i det som kom att bli Finlands nationalepos Kalevala. Både hjältarna och den kalevalask-karelska miljön visualiserades omkring sekelskiftet 1900 av den berömda finländska konstnären Axel Gallén-Kallela under den nationalromantiska epoken i Finlands konsthistoria. I hans målningar och fresker kan man möta konstnärens vision av ur-karelaren och som en naturlig förlängning: ur-finnen.
Men kan Kalevala också ses som grunden till den finlandssvenska kulturen? På den frågan måste man kanske säga nej. Kalevala lästes visserligen på finska till en början endast av den bildade klassen i Finland som bara talade svenska, mer eller mindre hela 1800-talet till slut. Stora finska folkupplagor kom först på 1880-talet och senare; mer en femtio år efter att boken utkom. Dessutom var finlandssvenskhet inte ett begrepp förrän på 1910-talet då språkfrågan i Finland allt mer problematiserades. Fram till dess talade alltså den akademiska kretsen mestadels svenska men ansåg sig nationellt sett vara finnar, ett arv sedan den s.k. svenska tiden före 1809 då Finland var en del av Sverige.
Men varför är då Karelen så viktig för finlandssvensk litteratur om man inte kan hitta egentliga spår av kalevalaromatik i den? Svaret måste sökas på annat håll under en annan tid och en annan litterär tradition: 1920-talet då den spirande litterära modernismen slog igenom drivna av författare med rötter i Karelen. Karelen som landskap, skall då ses som ett gränsområde med gränsområdets alldeles speciella särdrag där olika språk och kulturer möts och påverkar varandra.
För att vara pedagogiskt grundlig vill jag inleda med att peka på var Karelen egentligen finns geografisk. För dagens finländare är begreppet Karelen inte alls entydigt eller ens geografiskt lätt att konkretisera. Karelen är för många finländare landskapet Karelen i nordöstra Finland, där landet är som tjockast. Många, särskilt yngre generationer har glömt bort att Karelen är så mycket mer; ett enormt vidsträkt område som sträcker sig från Finska viken i sydväst bortom Ladoga och ända fram till Vita havet i nordost. I själv verket är det kulturhistoriskt ursprungliga Karelen ett område som är till ytan sett lika stort som hela Finland.
Gränsen mellan Finland och Ryssland har i flera århundraden varit vacklande, men i regel har den gått rätt igenom Karelen. Den karelska historien och kulturen präglas delvis ännu idag av att det är ett gränsområde med gränsområdets egna särdrag. Den karelska kulturen är inte på något sätt homogen utan består av många olika kulturella och språkliga dimensioner som ofta smält samman eller annars påverkat varandra. I dag finns det många syner på Karelen och vad det är. Definitionen beror på vem man frågar. Ur finländsk synpunkt är i synnerhet Vitahavskarelen och Karelska näset viktiga landskap för vår kulturella särart. Vitahavskarelen eller Fjärrkarelen räknas ju som Kalevalafolkets land, både litterärt, etnografiskt och språkhistoriskt viktigt för den finska kulturen. Efter freden i Moskva 1940 förblev Fjärrkarelen ett rysk-sovjetiskt område och Karelska näset, som länge räknats som en del av Finland, avskildes och blev en del av Sovjetunionen. Särskilt Karelska näset har varit en kulturvagga för många både finlandssvenska och finska författare och konstnärer. Karelska näset var också hemort för många berömda ryska författare och konstnärer, bl.a. Ilja Repin, Leonid Andrejev och Anna Achmatova levde och verkade där under långa tider.
Karelen är inte bara ett svårdefinierbart geografisk område utan också ett mytiskt landskap i folks medvetande. Det Karelen som definitivt avträddes till Sovjetunionen 1944 lever kvar som barndomens för evigt skövlade landskap hos de personer som evakuerades till Finland. I flera generationer har många finländare försökt bearbeta det trauma som skapades i samband med fredsslutet, då stora delar av det kulturellt och ekonomisk betydelsefulla Karelen avträddes till Sovjetunionen. Kriget innebar att en stor del av befolkningen på området (framför allt de som talade finska och svenska) övergav sin hembygd för gott, och flydde till Finland. Det rörde sig om över 400.000 personer. Dagens befolkning i dessa karelska områden utgörs till en stor del av personer som stannade kvar eller som mer eller mindre tvångsförflyttats dit under stalintiden. Ca. 100.000 kolhosfamiljer flyttades till Karelen från olika delar av Sovjetunionen.
Karelska näset, alltså området mellan Finska viken och sjön Ladoga, var före 1940 Finlands mest kosmopolitiska landsort och staden Viborg landets mest kosmopolitiska stad, framför allt för att den var en livlig handelsstad. Finsk, svensk, rysk, tysk och baltisk befolkning samsades på Karelska näset. Rysk över- och medelklass hade under 1800-talet låtit bygga sommarvillor, främst längs Finska vikens kustområden men också vid insjöar på näset, något som än idag har gett näset sin visuella särprägel. Men största delen av befolkningen på karelska näset bestod fram till 1940 av finländsk och delvis ryskspråkig allmoge.
Man kan alltså säga att Karelska näset var vaggan för de spirande modernistiska tendenserna särskilt inom finlandssvensk men också inom finsk litteratur. Författaren Hagar Olsson tillbringade visserligen sina första år i Åbo, men ungdomsåren och somrarna som ung vuxen fram till krigsåret 1939, vistades hon i Räisälä på Karelska näset, där hennes far var präst. Författarbröderna Henry, Ralf och Oscar Parland tillbringade sin barndom och ungdom på Tikkala herrgård utanför Viborg. På 1930-talet blev Villa Golicke i Kuokkala by i Kivinebb vid Finska vikens kust, ett centrum för flera betydande konstnärer. Villan ägdes av bildkonstnären Sven Grönvall och hans kusin, grafikern Ina Behrsen, gift Colliander. Konstnärsparet Ina och Tito Colliander bosatte sig under några år i villan och de gästades om somrarna ofta av både finlandssvenska och rikssvenska författare och konstnärer, som var nyfikna på och tjusade av den säregna drömska miljön i denna karelska avkrok som fortfarande vittnade om kejsartidens glansdagar. Då sikten var god kunde man från stranden urskilja den skrämmande fästningsön Kronstad som varit föremål för så många uppror. De finlandssvenska författarna Ralf och Oscar Parland, Elmer Diktonius och de svenska författarna Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och Ebbe Linde var trägna gäster i Villa Golicke. Inte sällan gjorde de en avstickare till en by som hette Raivola som låg några mil därifrån, för att hälsa på författaren Edith Södergrans mor Helena som gärna förevisade dotterns favoritplatser och hennes grav.
Flera litterära verk av författare med rötter i det förkrigstida Karelen kan beskrivas som uppgörelser med barndomens och ungdomens idylliska och mytomspunna landskap; Tito Colliander som flydde från Petrograd till Finland 1918, har i flera verk beskrivit en av sina favoritmiljöer, villabebyggelsen i Terijokitrakten vid Finska viken kust, bl.a. i romanen Huset där det dracks (1932) handlar om 20-30-talets Terijoki med ryska emigranter, tillfälliga sommargäster och andra rotlösa existenser. Terijoki var ännu på 1930-talet en av Finlands livligaste badorter. Romanen Taina (1935) utspelar sig i Kuokkala i Terijoki och handlar om en rysk flicka som flytt från ön Kronstadt där den ryska flottan hade sin bas. I Collianders memoarsvit beskriver han mycket tydligt den konkreta rotlöshet, den oro och ångest som utlöses av att mista sitt hem och sitt landskap. Svälten i brödköerna och livet som flykting gör att han som författare profilerar sig som en socialt engagerad outsider.
Författaren och sedermera professorn i litteratur Olof Enckell debuterade med romanen Ett klosteräventyr (1930) i vilken han skildrar hur en ung man, utled på sin Helsingforstillvaro, besöker Valamo kloster för att söka ro, men finner en främmande ortodox värld som omväxlande väcker hans intresse och olust. I senare böcker är han mer socialt engagerad då han beskriver halvryska miljöer från norra delen av Karelska näset och Ladogakarelen. Också Hagar Olsson beskriver sin barndoms karelska landskap i Träsnidaren och döden (1940), ett dokument för hennes reaktion på fredsslutet 1940 och avyttringen av Karelska näset till Sovjetunionen. Hennes romanpersoner söker frid i Valamo, Konevitsa och Lintula kloster.
Det är omöjligt och antagligen inte heller njutbart för er lyssnare att höra en längre uppräkning av olika finlandssvenska författare som varit delaktiga av mytologiseringen av Karelen. Därför har jag valt två exempel på författare som dels varit viktiga för mig men som också har en mycket speciell relation till sitt eget fysiska karelska landskap, nämligen Edith Södergran och Oscar Parland.
Om man återknyter till mitt motto om de litterära landskapen som en famn i vilken dikten och diktaren vilar, ser och upptäcker, kan man säga att det fått vittgående följder för tolkningen av Edith Södergrans författarskap. Man har gärna ytligt och schablonmässigt förknippat Edith Södergran med hennes hemby Raivola i Karelen. I sina dikter har hon beskrivit och tagit sin utgångspunkt i sin egen mikromiljö i trädgården vid hennes hem, och eftersom mytbildningen kring henne och hennes författarskap har blivit så omfattande, har många gått så långt att man t.o.m. fysiskt har försökt lokalisera de träd och backar Edith Södergran skrev om i sina dikter. Edith Södergrans författarskap har mer än de flesta författare utsatts för nackdelarna av en biografisk tolkning. Författarmyten kring Södergran är svårgenomträngbar: hon var kvinna, ogift, banbrytare, delvis missförstådd, sjuk, isolerad och dog ung: alla ingredienser för en konstnärsmyt att frossa i. Också tolkningen och förståelsen av hennes dikter har påverkats av att hennes fysiska landskap hörde till det område som avträddes till Sovjetunionen, trots att det skedde nästan 20 år efter hennes död. Det är också märkligt att hon och de dikter hon skrev uppfattas som drivna ur en karelsk exotism, trots att hon knappast själv identifierade sig som karelare eller nämnde ordet Karelen i sina dikter.
Edith Södergran föddes i S:t Petersburg 1892 och växte upp i en finlandssvensk medelklassfamilj, gick i tysk flickskola i S:t Petersburg och tillbringade största delen av sitt liv i den mestadels finskspråkiga byn Raivola, en järnvägsort mitt emellan Viborg och S:t Petersburg. I dag räknas hennes författarskap som ett paradigmskifte, den litterära modernismen i Norden fick sitt genombrott genom hennes första diktsamling, Dikter 1916.
Det har diskuterats mycket hur isolerad Edith Södergran var på Karelska näset, men fram till den ryska revolutionen 1917 kan man säga att hon hade alla förutsättningar att i S:t Petersburg och Viborg få tillgång till den nyaste avantgardistiska litteraturen. Det var snarare det litterära etablissemanget i Helsingfors som var isolerat från det övriga Europa. Där var det svårare att få information om nya europeiska strömningar, och därför var det inte så konstigt att den litterära modernismen introducerades i Finland och Norden av en till synes udda och isolerad diktare i Raivola som trots allt hade tillgång till nya litterära verk av ryska futurister och tyska expressionister. Södergran fick sina influenser från flera språkområden, hennes språkliga register var stort. Hon kunde läsa den allra nyaste litteraturen på originalspråk; hon läste Severjanin och Balmont på ryska, Nietzsche, Maximilian Dauthenday, Mombert och Else Lasker Schüler på tyska, Rimbaud och Maeterlinck på franska, Walt Whitman på engelska och Eino Leino och Frans Eemil Sillanpää försökte hon läsa på finska. Vistelserna på Nummela-sanatorium i det centrala Finland och de nästan två åren på sanatorium i Davos i Schweiz bidrog givetvis som kulturella språngbrädor för hennes litterära utveckling.
I början av seklet 1900 var Raivola en livlig semesterort, med många lyxvillor utplacerade längs den långsträckta Onkamosjöns branta strand; de flesta villorna ägdes av rysk överklass. På orten fanns flera affärer, en fotografiateljé, två stora sågverk och två fabriker som tillverkade tobaksaskar. Befolkningen i Raivola var, som på många andra orter på Karelska näset, blandad från olika språkgrupper. Bebyggelsen och den kulturella miljön överlag präglades av mötet mellan ryskt, baltiskt, tyskt, finskt och svenskt, trots att största delen av befolkningen var finskspråkig allmoge.
Redan här får vi nycklarna till något som många i dag uppfattar som karelska exotism hos Södergran: det faktum att hon hade kontaktytor med så många språk och kulturer. Den karelska exotismen hos Södergran är alltså inte utpräglat karelsk utan snarare ett resultat av att hon levde i en språklig och social minoritet i ett gränsområde. Finlandssvenska författare som träffade henne 1917 i Helsingfors talade om hennes "ryssinnelika uppenbarelse" och arkaiserande svenska, kulturella egenheter som hon fått som finlandssvensk i förskingringen.
På grund av att Edith Södergran själv upplevde revolutionen 1917 i Ryssland och de därpå följande krigshändelserna i samband med inbördeskriget i Finland och flyktingströmmarna under I världskriget, blev händelserna också indirekt stoff för hennes diktning. Efter 1917 var hon mer eller mindre stationär hemma i Raivola; den förmögenhet hon en gång hade skingrades för vinden i samband med revolutionen. Hennes litterära landskap blev till slut hennes egen trädgård som, trots sin begränsade lokala yta, i dikten hade en spännvidd mellan mikrokosmos och makrokosmos. Från sin trädgård kunde hon skrika ut berömda sentenser som "Jag är ingen kvinna, jag är ett neutrum"? "Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är". Att Edith Södergran från sin trädgård i Karelen formulerade tankar om den Nya kvinnan (Das Neue Weib) är alltså inte ett tecken på någon isolerad ny-karelsk kvinnosyn utan ett resultat av tillfälligheter i tiden, kulturmöten och litterära strömningar som rör sig i Europa överlag.
Edith Södergran dog midsommaren 1923 och begrovs på andra sidan staketet räknat från hennes egen trädgård, på den grekiskortodoxa kyrkogården. Raivola evakuerades på hösten 1939 och Edith Södergrans mor flyttade till östra Finland där hon dog en månad senare. Idag är Raivola en vallfärdsplats för ihärdiga Södergranbeundrare. Ingenting av Södergrans närmiljö; hennes hem och trädgård finns inte kvar, inte ens den angränsande kyrkan och kyrkogården. Delar av Raivola skövlades under kriget och ett nytt och annorlunda Rotschjino har vuxit upp på samma plats. På 1960-talet restes ett monument på den plats där man tror att Södergrans hus stod, orginellt nog endast med text på svenska. Vallfärderna till Raivola fyller förstås sin funktion; en orsak till dem måste vara att man vill uppleva någonting av den forna idyllen, kanske andas samma luft som Edith Södergran. Eller att bli delaktig av något man velat kalla "karelsk exotism".
Mitt andra exempel på karelsk mytologisering i den finlandssvenska litteraturen är Oscar Parlands självbiografiska böcker Den förtrollade vägen 1953, Tjurens år 1962 och den postuma romanen Spegelgossen som utkom 2001. De kan sägas basera sig på självbiografiska upplevelser och är uppgörelser med barndomens landskap. Oscar Parland kan ses som den allra mest kosmopolitiska av de finlandssvenska författarna (vid sidan av sina skrivande bröder Ralf och Henry). Han kallade sig en engelsman, född i Ryssland, med tyska som modersmål, skolgång på svenska och finskt medborgarskap. Med detta ville han ge uttryck för sin hemlöshet och vilsenhet i den finländska kulturkretsen. Hans föräldrar var uppvuxna i S:t Petersburg och hade en baltisk-tysk-engelsk-finländsk-rysk kulturbakgrund. Att han valde att skriva sina böcker på svenska kan ju förefalla märkligt, men för väldigt många s.k. emigrantryssar som flyttade till Finland i samband med ryska revolutionen var det naturliga valet av skolspråk och senare hemspråk ofta svenska eftersom man upplevde att det var lättare att assimilera sig i en minoritet, den finlandssvenska. Familjen Parland var visserligen strängt taget inte emigrantryssar utan finländska medborgare som hade bott långa tider i Ryssland, men föräldrarna hade båda bristfälliga kunskaper i såväl finska som svenska och kommunicerade på tyska och ryska. Mellan åren 1914 och 1919 bodde den Parlandska familjen på släktgodset Tikkala nära Viborg, som också blev den primära litterära miljön i Oscar Parland författarskap. De tre mer eller mindre självbiografiskt baserade böckerna kryllar av balttyska och ryska tanter och onklar, i verkligheten 37 stycken, som invaderar släktgodset på flykt undan revolutionen. Släktingarna beskrivs som mer eller mindre tjehovska original, somliga mycket skrämmande med uppenbara mentala problem. Grälen och avundsjukan inom släkten accentuerades genom att svälten och misären var svår. Oscar Parlands familj förlorade tidvis kontakten med fadern som arbetade i S:t Petersburg som tjänsteman vid statsjärnvägen och blev kvar i staden då gränsen stängdes mellan Finland och Ryssland. 1922 lyckades dock hela familjen flytta till Grankulla utanför Helsingfors, men somrarna tillbringade familjen fortfarande i Karelen ända fram till slutet av 30-talet.
Oscar Parland föddes i Kiev 1912 och dog i Helsingfors 1997. Han var egentligen verksam som psykiater och psykoanalytiker och vid sidan om detta skrev han musikkritik och romaner. Han hör till de få författare som mycket klart redogjort för sambandet mellan den diktade världen och verkligheten i essäboken Kunskap och inlevelse (1991). I boken framlägger han en intressant teori om varför expressionismen var så tidig och stark i den finlandssvenska litteraturen. Han menar att finlandssvenskarna som minoritetskultur utsatts för större språklig osäkerhet och flerspråkighet, något som var tidstypiskt för expressionistiska texter. Han säger att "modernismens syntaktiska frigjordhet och associationsrikedom har kanske något att göra med [finlandssvenskarnas] behov att föryngra ett uttryckssätt som hotas av fattigdomen på ord och tilltagande förflackning", något som han menar ofta sker med ett minoritetsspråk. Jag kan inte säga om resonemanget stämmer men åtminstone tror jag att exemplen Parland och Södergran passar mycket bra in på detta: båda hade vacklande modersmål, var a-typiska representanter för finlandssvenskhet och hade en mångspråkig uppväxt.
Det Karelianska hos Parland då? I Parlands självbiografiska böcker beskrivs allting ur barnets perspektiv, i den första är pojken ca 4-5 år och i den sista ca 7-9. Romanerna är skrivna från ett medvetandeplan mellan verklighet och fantasi, och saknar egentlig kronologi. Barnets upplevelser beskrivs med skenbar psykologisk och vetenskaplig skarpsyn där såväl litteratur, konst och musik har en central betydelse. Det betyder att Parlands texter förefaller fragmentariska och de utspelar sig sällan i en konkret verklighet, snarare i en sinnevärld. Det karelianska syns i valet av motiv för böckerna; de utspelas i barndomens myller av språk och kulturella egenheter som samsas på Tikkala herrgård. Livet där står i uppenbar kontrast till den omgivande finska landsbygden. Ett annat drag som är påfallande är att Parland inleder att skriva sin romantrilogi 1941, när barndomens landskap definitivt gått förlorat i kriget. Den sista boken Spegelgossen inleds med en episod där Oscar Parland själv återvänder till Tikkala som soldat under kriget.
På ett allmänkulturellt plan miste alltså Finland det område som på många sätt kan ses som vaggan för många betydande litterära och konstnärliga strömningar. Allt från kalevalatraditionen till de spirande modernistiska tendenserna inom både finsk och finlandssvensk litteratur, fick sin näring från det Karelska landskapet och kulturen. Men den karelska mytologin i finlandssvensk littertur är alltså inte ett resultat av någon genuint karelsk tradition utan snarare ett resultat av de historiska omvälvningar som skett och de kulturmöten som ofta sker i gränsområden.
Karelska näset är alltså ur historisk och kulturell synpunkt någonting annat än det övriga vidsträckta Karelen. Hela Karelen har utsatts för stora politiska och sociala omvälvningar som krigsskådeplats. Särskilt på Karelska näset blev kontrasterna stora. På 1800-talet var näset en idyll särkilt för rika Petersburgsbor som sökte sig till den oerhört vackra naturen som fortfarande finns kvar och lockar folk. 1917 blev ett ödesår för många människor; första världskriget och revolutionen i Ryssland hade konsekvenser för Finland som blev en självständig nation och avskiljd från Ryssland med en välbevakad gräns. På 1920- och 30-talen blev Karelska näset en tillflyktsort för många ryska emigranter och ett sommarparadis för många finländska familjer. Revolutionen och krigen ändrade på allt. Flyktingströmmar rörde sig på området, interneringsläger byggdes upp, hungersnöden och misären blev enorm. För många finländare har Karelska näsets blödande sår efter krigsslutet ännu inte helnat. Det finns många som sett sin barndoms idylliska landskap skövlas och förändras. Och nya generationer kommer och de har sin egen syn. Vems är Karelen i dag? Världshistorien och politiska ideologier kan ha ödesdigra följder för den enskilda individens livsväg. Och vad blir då kvar? Dofter, känslor och förnimmelser, eller orden och dikten.
Zwischen Dichtern, Dichterinnen und ihren Landschaften besteht eine deutliche Verbindung. Das bedeutet oft, dass Herkunft und die Landschaften der Kindheit oder auch andere erlebte als literarisches Milieu wiederkehren. Die literarischen Landschaften werden ebensowohl von realen Eindrücken wie von Träumen und fiktiven Visionen geformt. Der finnlandschwedische Psychoanalytiker Mikael Enckell bezeichnet die literarische Landschaft als „eine Umarmung, in der Dichtung und Dichter ruhen, sehen und entdecken”. Diesen Satz möchte ich gern als Motto über diesen Vortrag setzen: Die literarische Landschaft. Eine Umarmung, in der Dichtung und Dichter ruhen, sehen und entdecken.
Eine Landschaft, die für Kunst und Kultur Finnlands geradezu mythische Dimensionen angenommen hat, ist Karelien. Schon zu Beginn des 19. Jahrhunderts interessierte man sich, wie damals vielerorts in Europa auf der Jagd nach einer eigenen nationalen Identität, für die Kultur Kareliens und das ursprünglichste Zeugnis der finnischen Kultur, die Kalevala-Runen. Der Arzt und Forscher Elias Lönnrot legte in den 1830er Jahren, im Sommer zu Fuß und im Winter auf Skiern, Tausende von Kilometern durch das weite Karelien zurück, von West nach Ost und von Süd nach Nord, um die mündlich überlieferten Gesänge über Väinämöinen und die anderen altfinnischen Helden für das aufzuzeichnen, was einmal Finnlands Nationalepos Kalevala werden sollte. In der nationalromantischen Epoche der finnischen Kunstgeschichte um die Wende zum zwanzigsten Jahrhundert wurden sowohl diese Helden als auch ihre karelische Kalevalawelt von dem berühmten finnländischen1 Maler Axel Gallén-Kallela in Bilder umgesetzt. In seinen Gemälden und Fresken findet man die Vorstellung des Künstlers vom Ur-Karelier und seiner natürlichen Verlängerung, dem Ur-Finnen.
Doch lässt sich das Kalevala auch als Grundlage der finnlandschwedischen Kultur ansehen? Die Frage muss man womöglich verneinen. Anfangs wurde das Epos natürlich auf Finnisch, aber nur von den gebildeten Kreisen in Finnland gelesen, und die sprachen mehr oder weniger das ganze neunzehnte Jahrhundert hindurch bis zu seinem Ende nur Schwedisch. Große finnische Volksausgaben erschienen erst seit den 1880er Jahren und später, mehr als fünfzig Jahre nach der Erstausgabe. Außerdem wurde das Finnlandschwedische nicht vor dem zweiten Jahrzehnt des zwanzigsten Jahrhunderts ein Begriff, als die Sprachenfrage in Finnland immer mehr zum Thema wurde. Bis dahin sprachen die akademisch Gebildeten überwiegend Schwedisch, verstanden sich aber als Finnen, ein Erbe der sogenannten Schwedenzeit vor 1809, in der Finnland ein Teil Schwedens war.
Warum ist dann aber Karelien für die finnlandschwedische Literatur so wichtig, wenn man in ihr keine wirklichen Spuren von Kalevalaromantik findet? Die Antwort muss in anderer Richtung, in einer anderen Zeit und einer anderen literarischen Tradition gesucht werden: In den 1920er Jahren, als der aufkeimende literarische Modernismus seinen Durchbruch vor allem durch Autoren mit Wurzeln in Karelien erlebte. Als Landschaft muss man Karelien als eine Grenzregion betrachten, mit den ganz spezifischen Besonderheiten eines Grenzlandes, in dem sich verschiedene Sprachen und Kulturen begegnen und aufeinander Einfluss nehmen.
Um pädagogisch solide vorzugehen, möchte ich damit beginnen, wo Karelien eigentlich liegt. Für Finnländer von heute ist der Begriff Karelien nämlich keineswegs leicht und eindeutig geografisch zu lokalisieren. Für viele von ihnen ist Karelien die Landschaft Karelen im nordöstlichen Finnland, da, wo es am breitesten ist. Viele, vor allem jüngere Generationen, haben vergessen, dass Karelien noch so viel mehr ist, ein riesiges Gebiet nämlich, das sich vom Finnischen Meerbusen im Südwesten bis über den Ladoga-See und weiter bis ans Weiße Meer im Nordosten erstreckt. Tatsächlich umfasst das kulturgeschichtlich ursprüngliche Karelien ein Gebiet, das ebenso groß ist wie ganz Finnland.
Die Grenze zwischen Finnland und Russland blieb jahrhundertelang veränderlich, verlief aber in der Regel mitten durch Karelien. Geschichte und Kultur Kareliens werden teilweise noch heute davon geprägt, dass es ein Grenzland mit eigenen Besonderheiten ist. Die Kultur Kareliens ist keineswegs homogen, sondern besteht aus vielen verschiedenen kulturellen und sprachlichen Dimensionen, die oft miteinander verschmolzen sind oder einander beeinflussten. Heutzutage existieren viele Einstellungen und Meinungen zu Karelien und dem, was es ausmacht.
Eine Definition hängt davon ab, welche Position oder Perspektive man jeweils einnimmt. Aus finnländischer Perspektive sind besonders Weißmeerkarelien und die Karelische Landenge wichtige Regionen für unsere kulturelle Eigenart. Weißmeer- oder Ostkarelien gilt als Land des Kalevalavolks und ist literarisch, ethnografisch und sprachgeschichtlich für die finnische Kultur von Bedeutung. Nach dem Moskauer Friedensschluss von 1940 blieb Ostkarelien russisch-sowjetisches Territorium, und die Karelische Landenge, die lange als ein Teil Finnlands galt, wurde abgetreten und ein Teil der Sowjetunion. Gerade diese Landenge aber stellte eine kulturelle Wiege für viele finnlandschwedische und finnische Künstler und Literaten dar. Doch stammten ebenso viele berühmte russische Künstler und Autoren von dort; so lebten dort für längere Zeit zum Beispiel Ilja Repin, Leonid Andrejew und Anna Achmatowa.
Karelien ist nicht nur eine geografisch schwer zu definierende Region, sondern auch eine mythische Landschaft im Bewusstsein der Menschen. Das Karelien, das 1944 endgültig an die Sowjetunion abgetreten wurde, lebt bei denen, die damals nach Finnland evakuiert wurden, als auf ewig verwüstete Landschaft ihrer Kindheit fort. Durch mehrere Generationen haben viele Finnen das Trauma zu verarbeiten gesucht, das durch den Friedensschluss entstanden ist, dem zufolge große Teile des kulturell und wirtschaftlich bedeutenden Karelien an die Sowjetunion abgegeben wurden. Der Krieg hatte zur Folge, dass ein großer Teil der Bevölkerung in diesen Gebieten (vor allem die Finnisch und Schwedisch sprechende) auf immer seine Heimat verließ und nach Finnland floh. Es handelte sich um mehr als 400.000 Menschen. Die heutige Bevölkerung dieser karelischen Gebiete setzt sich zum großen Teil zusammen aus den Nachfahren derer, die damals blieben, und derer, die in der Stalinzeit dorthin zwangsumgesiedelt wurden. Zirka 100.000 Kolchosfamilien aus verschiedenen Teilen der Sowjetunion zogen nach Karelien.
Die Karelische Landenge, also das Gebiet zwischen dem Finnischen Meerbusen und dem Ladoga-See, war vor 1940 die weltoffenste Gegend Finnlands und Wiborg die kosmopolitischste Stadt des Landes, vor allem weil es eine lebhafte Handelsstadt war. Finnische, schwedische, russische, deutsche und baltische Volksgruppen lebten auf der Karelischen Landenge einträchtig beieinander. Vertreter der russischen Ober- und Mittelschicht hatten sich im Lauf des neunzehnten Jahrhunderts vor allem an der Küste aber auch an Seen im Binnenland Sommervillen errichten lassen, die eine bis heute sichtbare Besonderheit dieser Region ausmachen. Der Großteil der Bevölkerung auf der Landenge bestand jedoch bis 1940 vor allem aus finnischen und teils aus russischsprachigen Bauern.
Man darf folglich behaupten, die Karelische Landenge sei die Wiege der wachsenden modernistischen Tendenzen insbesondere in der finnlandschwedischen, aber auch in der finnischen Literatur gewesen. Die Schriftstellerin Hagar Olsson verbrachte ihre ersten Jahre zwar in Åbo, doch ihre Jugendzeit und die Sommer des frühen Erwachsenenlebens bis zum Kriegsjahr 1939 verlebte sie in Räisälä auf der Karelischen Landenge, wo ihr Vater Pfarrer war. Die Brüder Henry, Ralf und Oscar Parland, alle drei betätigten sich literarisch, verbrachten ihre Kindheit und Jugend auf dem Gut Tikkala außerhalb von Wiborg. In den 1930er Jahren wurde die Villa Golicke im Dorf Kuokkala bei Kivinebb an der Küste des Finnischen Meerbusens zu einem Zentrum für mehrere bedeutende Künstler. Das Haus gehörte dem Maler Sven Grönvall und seiner Cousine Ina Colliander, geborene Behrsen. Das Künstlerehepaar Ina und Tito Colliander ließ sich für einige Jahre in der Villa nieder und erhielt dort in den Sommermonaten oft Besuch von schwedischen und finnlandschwedischen Schriftstellern und Künstlern, die auf die eigentümlich verträumte Atmosphäre in diesem abgelegenen Winkel neugierig waren, der noch immer an die Glanzzeiten der Zarenzeit erinnerte. Bei guter Sicht konnte man vom Ufer die schreckeinflößende Festungsinsel Kronstadt sehen, die Schauplatz so vieler Revolten gewesen war. Die finnlandschwedischen Autoren Elmer Diktonius, Ralf und Oscar Parland waren ebenso häufig in der Villa Golicke zu Gast wie ihre schwedischen Kollegen Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren und Ebbe Linde. Nicht selten unternahmen sie Ausflüge zum nicht weit entfernten Dorf Raivola, wo sie Edith Södergrans Mutter Helena besuchten, die ihnen gern die Lieblingsplätze und das Grab ihrer Tochter zeigte.
Mehrere literarische Werke von Autoren mit Wurzeln in Karelien vor dem Zweiten Weltkrieg lassen sich als Verarbeitungen oder auch Abrechnungen mit der idyllischen und sagenumwobenen Landschaft ihrer Kindheit und Jugend beschreiben. Tito Colliander, der 1918 aus Petersburg nach Finnland floh, hat in mehreren Büchern seine Lieblingsgegend, die Sommerhaussiedlungen in der Gemeinde Terijoki an der Küste des Finnischen Meerbusens beschrieben, u.a. in dem Roman Huset där det dracks (Das Haus in dem getrunken wurde, 1932), der im Terijoki der 1920er und 1930er Jahre unter russischen Emigranten, gelegentlichen Sommerfrischlern und anderen entwurzelten Existenzen spielt. Noch in den Dreißigerjahren war Terijoki einer der lebendigsten Badeorte Finnlands. Der Roman Taina (1935) ist in Kuokkala in Terijoki angesiedelt und handelt von einer jungen Russin, die von Kronstadt flieht, wo die russische Flotte stationiert war. In den Bänden seiner Memoiren beschreibt Colliander sehr eindringlich die konkrete Entwurzelung, die Unruhe und Angst, die durch den Verlust des eigenen Hauses und der Heimat ausgelöst werden. Der Hunger der Menschen, die in Warteschlangen nach Brot anstanden und das Leben als Flüchtling brachten ihn dazu, als Schriftsteller zu einem sozial engagierten Außenseiter zu werden.
Der Autor und spätere Literaturprofessor Olof Enckell debütierte mit dem Roman Ett klosteräventyr (Ein Klosterabenteuer, 1930), in dem er schildert, wie ein des Lebens in Helsingfors überdrüssiger junger Mann auf der Suche nach Ruhe das Kloster Valamo aufsucht und dort auf eine fremde orthodoxe Welt trifft, die mal seine Neugier weckt, ihn mal abstößt. Seine späteren, sozial engagierteren Bücher spielen in zum Teil russischen Milieus im nördlichen Teil der Karelischen Landenge oder in Ladogakarelien.
Auch Hagar Olson beschreibt die karelische Landschaft ihrer Kindheit in Träsnidaren och döden (Der Holzschnitzer und der Tod, 1940), einem Dokument ihrer Reaktion auf den Friedensvertrag von 1940 und das Abtreten der Karelischen Landenge an die Sowjetunion. Ihre Romanfiguren suchen Frieden in den Klöstern von Valamo, Konevitsa und Lintula.
Es ist wohl kaum zumutbar, noch weiter finnlandschwedische Schriftsteller nur aufzuzählen, die an der Mythisierung Kareliens mitgewirkt haben. Darum werde ich mich auf zwei Beispiele beschränken, die mir wichtig gewesen sind, die aber auch in einer sehr speziellen Beziehung zu ihrer je eigenen realen karelischen Landschaft standen, nämlich Edith Södergran und Oscar Parland.
Wenn man an mein Motto von der literarischen Landschaft als einer Umarmung, in der Dichtung und Dichter ruhen, sehen und entdecken, anknüpft, dann lässt sich sagen, dass dies weitreichende Folgen für die Interpretation von Edith Södergrans Werk hat. Gern hat man sie oberflächlich und schablonenhaft mit ihrem Haus im karelischen Raivola verbunden. In ihren Gedichten beschrieb sie und nahm sie ihren Ausgangspunkt in ihrem eigenen Mikrokosmos im Garten des Hauses, und nachdem die Legendenbildung um ihre Person und ihr Werk so allumfassend geworden war, sind manche so weit gegangen, sogar die Bäume und Hügel real ausfindig machen zu wollen, über die Edith Södergran in ihren Gedichten schrieb. Ihre Werke wurden mehr als die der meisten anderen Autoren den Nachteilen einer biografischen Deutung ausgesetzt. Der Dichtermythos um Edith Södergran ist nicht leicht zu durchdringen. Sie war eine Frau, unverheiratet, eine Bahnbrecherin, zum Teil unverstanden, krank, einsam und starb jung – alles Zutaten zu einem Künstlermythos, wie man ihn sich nicht besser ausmalen könnte. Deutung und Verständnis ihrer Gedichte wurden auch dadurch beeinflusst, dass die reale Landschaft, in der sie lebte und schrieb, zu den Gebieten gehört, die an die Sowjetunion abgetreten wurden; auch wenn das erst zwanzig Jahre nach ihrem Tod geschah. Bemerkenswert auch, dass sie und ihre Gedichte als von einem karelischen Exotismus getrieben aufgefasst wurden, obwohl sie selbst sich kaum als Karelierin verstand und der Begriff Karelien in ihren Gedichten nicht vorkommt
Edith Södergran wurde 1892 in Sankt Petersburg geboren und wuchs in einer finnlandschwedischen Familie der bürgerlichen Mittelschicht auf. Sie besuchte in Sankt Petersburg die deutsche Mädchenschule und verbrachte den größten Teil ihres Lebens in dem überwiegend finnischsprachigen Dorf Raivola, einem Eisenbahnhaltepunkt an der Strecke zwischen Sankt Petersburg und Wiborg. Heute wird ihr Werk als Paradigmenwechsel gesehen; mit ihrer ersten Gedichtsammlung, Dikter, von 1916 erlebte der literarische Modernismus seinen Durchbruch im Norden.
Es wurde diskutiert, wie isoliert Edith Södergran auf der Karelischen Landenge gelebt habe, doch man darf behaupten, dass sie bis zur Russischen Revolution 1917 in Wiborg und Sankt Petersburg durchaus Zugang zu neuester Avantgardeliteratur hatte. Es war eher das literarische Establishment in Helsingfors, das vom Rest Europas abgekoppelt war. Dort waren Informationen über neue europäische Strömungen schwerer zu beschaffen, und darum ist es keineswegs so merkwürdig, dass der literarische Modernismus in Finnland und überhaupt im Norden von einer exzeptionellen und scheinbar isolierten Dichterin in Raivola eingeführt wurde, die jedoch Zugang zu neuen literarischen Werken russischer Futuristen und deutscher Expressionisten besaß. Södergran bezog ihre Einflüsse aus mehreren Sprachgebieten, sie verfügte über umfangreiche Sprachkenntnisse und konnte die gesamte brandneue Literatur jeweils in der Originalsprache lesen. So las sie Sewerjanin und Balmont auf Russisch, Nietzsche, Max Dauthendey, Mombert und Else Laske-Schüler auf Deutsch, Rimbaud und Maeterlinck auf Französisch, Walt Whitman auf Englisch, und Eino Leino und Frans Eemil Sillanpää versuchte sie auf Finnisch zu lesen. Ihre Sanatoriumsaufenthalte in Nummela in Mittelfinnland und ihre zwei Jahre in einem Sanatorium im Schweizer Davos dürften als Katalysatoren für ihre literarische Entwicklung gewirkt haben.
In den Anfangsjahren des zwanzigsten Jahrhunderts war Raivola ein lebendiger Ferienort mit vielen Luxusvillen entlang des langgestreckten Steilufers am See Onkamo. Die meisten gehörten der russischen Oberschicht. Im Ort gab es mehrere Geschäfte, ein Fotoatelier, zwei große Sägewerke und zwei Fabriken, die Zigarettenschachteln produzierten. Die Einwohnerschaft von Raivola setzte sich, wie in vielen anderen Orten auf der Karelischen Landenge, aus Angehörigen verschiedener Sprachen zusammen. Die Bebauung wie das kulturelle Milieu waren durchweg geprägt durch die Begegnung von Russischem, Baltischem, Deutschem, Finnischem und Schwedischem, obwohl die Mehrheit der Bevölkerung aus Finnisch sprechenden Bauern bestand.
Schon hier bekommen wir die Schlüssel zu etwas, das heute viele als „karelischen Exotismus” bei Södergran betrachten: dem Umstand, dass sie über Kontaktflächen zu vielen Sprachen und Kulturen verfügte. Der karelische Exotismus bei Södergran ist also nicht spezifisch karelisch, sondern eher das Resultat des Umstands, dass sie innerhalb einer sprachlichen und gesellschaftlichen Minderheit in einem Grenzgebiet lebte. Finnlandschwedische Schriftstellerkollegen, die sich 1917 in Helsingfors mit ihr trafen, sprachen von ihrem „russinnenhaften Auftreten” und ihrem altertümelnden Schwedisch, kulturelle Eigenheiten, die sie sich als Finnlandschwedin in der Diaspora zugelegt hat.
Da Edith Södergran 1917 die Revolution in Russland und auch die darauf folgenden Kriegsereignisse im finnischen Bürgerkrieg selbst miterlebte, lieferten diese Ereignisse indirekt auch Stoff für ihre Dichtung. Nach 1917 blieb sie mehr oder weniger dauerhaft in Raivola; ihr einstiges Vermögen schmolz im Gefolge der Revolution wie Schnee in der Sonne. Ihre literarische Landschaft wurde am Ende ihr eigener Garten, der – seiner begrenzten Ausdehnung zum Trotz – in den Gedichten eine Spannweite zwischen Mikro- und Makrokosmos erhielt. Aus ihrem Garten konnte sie berühmte Sentenzen herausschreien wie: „Ich bin keine Frau, ich bin ein Neutrum” oder „Es kommt mir nicht zu, mich kleiner zu machen, als ich bin”. Dass Edith Södergran in ihrem Garten in Karelien Gedanken über „Das neue Weib” formulierte, ist kein Beleg für ein isoliertes neukarelisches Frauenbild, sondern Resultat von Koinzidenzen in der Zeit, kulturellem Austausch und literarischen Strömungen, die in Europa überhaupt virulent waren.
Edith Södergran starb am Mittsommertag des Jahres 1923 und wurde, von ihrem Garten aus gesehen, auf der anderen Seite des Zauns bestattet, auf dem griechisch-orthodoxen Friedhof. Raivola wurde im Herbst des Jahres 1939 geräumt, und Edith Södergrans Mutter zog ins östliche Finnland um, wo sie ein paar Monate später starb. Heute ist Raivola Wallfahrtsort für eingefleischte Södergran-Bewunderer. Von ihrer unmittelbaren Lebensumgebung ist nichts geblieben; ihr Haus und ihr Garten existieren nicht mehr, nicht einmal die angrenzende Kirche und ihr Friedhof. Teile von Raivola wurden im Krieg zerstört, und ein neues, anderes Roschtschino ist an gleicher Stelle entstanden. In den 1960er Jahren wurde an dem Platz, an dem man Södergrans Haus vermutete, ein Denkmal errichtet; die Inschrift originellerweise nur auf Schwedisch. Die Wallfahrten nach Raivola erfüllen selbstverständlich eine Funktion. Eine ihrer Ursachen dürfte darin bestehen, dass man noch etwas von der früheren Idylle erleben möchte, vielleicht die gleiche Luft atmen möchte wie Edith Södergran. Oder Anteil haben möchte an dem, was man „karelische Exotik” nennt.
Mein zweites Beispiel für eine Mythisierung Kareliens in der finnlandschwedischen Literatur liefern Oscar Parlands autobiografische Bücher Den förtrollade vägen (Der verzauberte Weg, 1953), Tjurens år (Das Jahr des Stiers, 1962) und der 2001 postum erschienene Roman Spegelgossen (Der Spiegelknabe). Man darf sagen, dass sie auf persönlichen Erlebnissen beruhen und eine Abrechnung mit der Landschaft der Kindheit darstellen. Oscar Parland lässt sich (neben seinen ebenfalls schreibenden Brüdern Ralf und Henry) als der kosmopolitischste unter den finnlandschwedischen Autoren ansehen. Er bezeichnete sich als Engländer, der, mit Deutsch als Muttersprache, in Russland geboren wurde, eine schwedische Schule besuchte und die finnische Staatsangehörigkeit besaß. Damit wollte er seine Heimatlosigkeit und Verlorenheit in finnischen Kulturkreisen zum Ausdruck bringen. Seine Eltern waren mit einem baltisch-deutsch-englisch-finnisch-russischen kulturellen Hintergrund in St. Petersburg aufgewachsen. Es mag überraschen, dass er sich entschied, seine Bücher auf Schwedisch zu schreiben, doch bei sehr vielen sogenannten „Emigrationsrussen”, die vor der russischen Revolution nach Finnland flohen, fiel in der Frage der Schulsprache und der, die zu Hause gesprochen wurde, die Wahl in vielen Fällen auf das Schwedische, weil sie es als leichter empfanden, sich einer Minorität zu assimilieren, der finnlandschwedischen. Die Familie Parland gehörte streng genommen nicht zu den „Emigrationsrussen”, vielmehr waren ihre Mitglieder finnische Staatsbürger, die lange in Russland gewohnt hatten; allerdings sprachen die Eltern nicht sehr gut Finnisch und Schwedisch und unterhielten sich auf Deutsch oder Russisch. Von 1914 bis 1919 lebten die Parlands auf dem Familiengut Tikkala nahe Wiborg, das für Oscar auch das primäre literarische Milieu seiner Autorschaft abgab. In den drei mehr oder minder autobiografischen Büchern wimmelt es von baltendeutschen und russischen Tanten und Onkeln, in der Realität waren es siebenunddreißig Stück, die auf der Flucht vor der Revolution auf dem Gut einfallen. Sie werden als mehr oder weniger Tschechow'sche Originale dargestellt, von denen einige offen erschreckende mentale Probleme aufwiesen. Streit und Neid innerhalb der Verwandtschaft wurden durch wirtschaftliche Nöte und Hunger noch verstärkt. Zeitweilig verlor die Familie den Kontakt zum Vater, der als Beamter der staatlichen Eisenbahn in St. Petersburg arbeitete und auch in der Stadt geblieben war, als die Grenze zwischen Russland und Finnland geschlossen wurde. 1922 konnte dann doch die ganze Familie glücklicherweise nach Grankulla außerhalb von Helsingfors umziehen. Die Sommer verbrachte sie jedoch bis zum Ende der Dreißigerjahre weiterhin in Karelien.
Oscar Parland kam 1912 in Kiew zur Welt und starb 1997 in Helsingfors. Im Hauptberuf war er Psychiater und Psychoanalytiker, verfasste nebenher aber Musikkritiken und schrieb Romane. Er gehört zu den wenigen Autoren, die explizit die Verbindungen zwischen der erdichteten und der realen Welt aufdecken. In seinem Essayband Kunskap och inlevelse (Erkenntnis und Einfühlung, 1991) präsentiert er eine interessante Theorie darüber, weshalb der Expressionismus in der finnlandschwedischen Literatur so früh und so stark Widerhall fand. Er meint, dass die Finnlandschweden als Minderheitskultur häufiger Mehrsprachigkeit und größerer sprachlicher Unsicherheit ausgesetzt waren, Merkmale, die zeittypisch sind für expressionistische Texte. Er sagt, „die syntaktische Freizügigkeit und der Assoziationsreichtum des Modernismus haben womöglich etwas mit dem Bedürfnis [der Finnlandschweden] zu tun, Ausdrucksmöglichkeiten zu verjüngen, die von Wortarmut und zunehmender Verflachung bedroht sind”, wie es bei Minderheitssprachen seiner Meinung nach häufig der Fall sei. Ich weiß nicht, ob die Argumentation zutrifft, zumindest glaube ich, dass sie sehr gut auf die Beispiele Parland und Södergran passt: Beide waren nicht sattelfest in ihrer Muttersprache, waren atypische Vertreter des Finnlandschwedischen und sind mehrsprachig aufgewachsen.
Und das Karelische bei Parland? In seinen autobiografischen Büchern wird alles aus der Perspektive eines Kindes geschildert; im ersten Band ist der Junge vielleicht 4 oder 5 Jahre alt, im letzten 7-9. Die Romane sind von einer Bewusstseinsebene zwischen Wirklichkeit und Fantasie geschrieben und folgen keiner echten Chronologie. Die Erlebnisse des Kindes werden mit scheinbar psychologischem und wissenschaftlichem Scharfsinn dargestellt, in dem auch Literatur, Kunst und Musik von zentraler Bedeutung sind. Dadurch erscheinen Parlands Texte fragmentarisch, und selten spielen sie in einer konkreten Wirklichkeit, sondern eher in einer Phantasiewelt.
Das Karelische zeigt sich in der Motivwahl der Bücher: sie spielen im Durcheinander von Sprachen und kulturellen Eigenheiten, wie sie während Parlands Kindheit auf dem Gut Tikkala herrschten. Das Leben dort steht in offenbarem Kontrast zum umliegenden finnischen Landleben. Im Übrigen fällt auf, dass Parland die Arbeit an seiner Romantrilogie 1941 begann, als die Landschaft der Kindheit im Krieg endgültig verloren war. Der abschließende Band, Spegelgossen, beginnt mit einer Episode, in der Oscar Parland selbst noch einmal nach Tikkala zurückkehrt; als Soldat im Krieg.
Im Bereich der Kultur verlor Finnland mithin die Region, die in vielfacher Hinsicht als Wiege vieler bedeutender literarischer und künstlerischer Strömungen gelten kann. Alles von der Kalevalatradition bis zu aufkeimenden modernistischen Tendenzen in finnischer wie finnlandschwedischer Literatur bezog seine Nahrung aus der Landschaft und Kultur Kareliens. Der Karelienmythos in der finnlandschwedischen Literatur verdankt sich somit keiner genuin karelischen Tradition, sondern ist vielmehr Produkt historischer Umwälzungen und der Begegnung von Kulturen, wie sie in Grenzregionen häufig stattfindet.
Von daher gesehen stellt sich die Karelische Landenge als etwas anderes dar als das übrige weitläufige Karelien. Ganz Karelien wurde als Kriegsschauplatz großen politischen und sozialen Umwälzungen unterworfen. Auf der Karelischen Landenge fielen die Kontraste besonders groß aus. Im 19. Jahrhundert war die Landenge ein Idyll speziell für reiche Petersburger, die sich zu der heute noch existierenden unerhört schönen Natur hingezogen fühlten, die noch immer Menschen anzieht. 1917 wurde für viele Menschen zu einem Schicksalsjahr. Der Erste Weltkrieg und die Revolution in Russland hatten Folgen für Finnland, das ein unabhängiger Staat mit einer streng bewachten Grenze zu Russland wurde. In den Zwanziger- und Dreißigerjahren des letzten Jahrhunderts wurde die Karelische Landenge ein Zufluchtsort für viele Emigranten aus Russland und ein Sommerparadies für viele finnländische Familien. Die Revolution und der Krieg änderten alles. Flüchtlingsströme durchzogen die Gegend, Internierungslager wurden errichtet, Hungersnot und allgemeiner Notstand nahmen enorme Ausmaße an. Für viele Finnländer ist die blutende Wunde der Karelischen Landenge nach Kriegsende noch immer nicht verheilt.
Neue Generationen wachsen nach und haben ihre eigene Sicht auf die Dinge. Wem gehört Karelien heute? Die Weltgeschichte und Ideologien können schicksalsschwere Auswirkungen auf den Lebensweg von Einzelnen haben. Und was bleibt dann? Düfte, Gefühle und Empfindungen oder Worte und Gedichte.
Vortrag gehalten auf der Tagung "Landscapes of the Baltic in Literature and Art" in Visby im November 2002
1 Anmerkung des Übersetzers „finnländisch” wird von schwedischsprachigen Finnen als Oberbegriff benutzt, der finnischsprachige und schwedischsprachige Finnen gleichermaßen als Einwohner Finnlands bezeichnet.