Förvisning till moderlandet
Allt detta utplånades under Stalintidens terror, tiotusentals ingermanländare förvisades, fängslades eller arkebuserades. Vid Leningrads belägring 1941-43 drabbades också Ingermanland svårt. Belägringen gick rakt genom landskapet som härjades svårt av kriget, speciellt under upprullningen i slutskedet, och under själva belägringen drabbade svälten också Ingermanland. Med start i början av 1943 evakuerades 63.000 ingermanländare till Finland. Den officiella sanningen var i 40 år att det handlade om en humanitär insats, men i verkligheten handlade det om två saker – den akuta bristen på lantbruksarbetskraft i Finland och Tysklands krav på Lebensraum för att ge plats åt tysk inflyttning. För Finlands del handlade det om överlevnad, livsmedelssituationen var akut, och såväl sådd som skörd var hotade då man saknade händer i lantbruket. För Tyskland handlade det om storvulna planer på en befolkningsförflyttning.
Enligt Generalplan Ost, som antagits i maj 1942, skulle Ingermanland bli ett "Siedlungsmark Ingermanland" med tysk bosättning som på 25 år skulle bli till hälften tyskt med speciella bosättningsbaser som fort för tyskheten. Så sent som den 12 januari skärpte Heinrich Himmmler, som ledde ämbetsverket, tidtabellen och ambitionerna ytterligare – Ingermanland skulle på 20 år bli ett helt förtyskat "Ostsiedlungsraum" och underställt Reichsführer-SS. I Himmlers plan var området en del av ett tyskt imperium som skulle besättas av 350.700 medlemmar i SS och Försvarsbönderna; "Wehrbauern". Som Pekka Nevalainen skriver i sin bok Inkeriläinen siirtoväki Suomessa 1940-luvulla är det i skenet av det här inte märkligt att SS-Reichsführern förhöll sig positivt till att skicka iväg ingermanländerna – undan för tyskarna. Den tyska krigslyckan vände som bekant bara ett par månader senare efter Stalingrad och andra motgångar. Hitler förbjöd storskaliga planer för framtiden, resurserna måste riktas in på akuta problem. Men för ingermanländarnas del förverkligades alltså förflyttningen trots det förändrade läget för Tyskland. Den finska sejouren blev kort – enligt fredsslutet skulle alla Sovjetmedborgare återbördas till hemlandet. För 55.000 ingermanländare gick tåget tillbaka, dock inte till hembygden utan till avlägsna orter i Sovjetunionen. Av de övriga 8.000 stannade ungefär hälften i Finland, de andra fann det säkrare att fortsätta västerut. Då ingermanländarna tilläts återvända till Ingermanland i början av femtiotalet var området redan i hög grad förryskat. Detta fullbordades drygt trettio år senare. I spåren av glasnost och de sovjetiska reformerna vaknade det finska dåliga samvetet. Ingermanländarna fick en sorts äreräddning med en humanitär gest av president Mauno Koivisto som på sitt sätt skulle komma att släta över Finlands agerande på 1940-talet. Våren 1990 slog han fast att ingermanländare bör kunna betraktas som återflyttare. Sedan dess har omkring 25.000 ingermanländare fått finländskt medborgarskap. Den tragiska paradoxen är att den här gesten i praktiken dränerade området kring Leningrad/S:t Petersburg på den största delen av den ingermanländska, finsktalande befolkning som återstod. Ingermanland i dag är så gott som helt förryskat.
Familjen Kiippa: Pavo och Maria
Den lilla byn Kavelahti låg i Tuutari socken ungefär tre mil söder om metropolen med de många namnen; S:t Petersburg, Petrograd, Leningrad och sedan åter S:t Petersburg. Den svenska församlingen i Tuutari; på svenska Dudern, på tyska Dudershof, grundades på 1600-talet men socknen kan spåras ända till 1400-talet. I det i övrigt flacka med Ingermanland sticker Tuutari ut med de höga kullarna, högst av dem Äijänmäki, ungefär ”Gubbarnas backe”, just intill Kavelahti by där familjen Kiippa bodde. Familjen Kiippa hörde till de karelska ingermanländarna, ”äyrämöiset”, av namnet på socknen Äyräpää ganska mitt på Karelska näset – de med rötterna i Savolax gick under namnet ”savakot”. Som stamfar räknas en Kiippa med okänt förnamn, ”Kiipanpoika”, ”Kiipppapoiken”, från Jokipää i Äyräpää, som tillsammans med andra bönder flydde från hembyn efter att kronan beslagtagit det sista av spannmålen och den enda kon, som ersättning för obetalda skatter. Efter att ha misshandlat kronans soldater återstod inget annat än att fly, och då tillräckligt långt så att lagens långa arm inte skulle nå en. Pappa Paavo föddes 1892 som son till en fri bonde, farmor Eeva Hämäläinen kom från en familj av förmögna och företagsamma bönder.
Men på tjugotalet var Paavo kolchosbonde, en roll han inte ska ha gått in i utan knot. Paavo var kolchosens hästkarl och slaktare, fuskade med kolchosledningens goda minne som veterinär och körde kolchosens brandkärra som drogs av ett trespann. Han har beskrivits som en lång och ståtlig karl, och det måste ha varit en syn när ekipaget drog fram med Paavo vid tömmarna! Mamma Maria var åtta år yngre och hade hand om vardagen, inte bara den stora barnaskaran utan också familjens djur. Hon deltog också i arbetet på kolchosen, rensade bland annat ogräs i de ändlösa raderna av vad det nu var man odlade, potatis, kål eller kanske kålrot? För min syster har min mor Helvi berättat att hon fick följa med till åkrarna, och att Maria bad henne berätta något hon läst, nån historia, för att lätta upp det enformiga slitet.
Det var ingen brist på slit – som kolchosbönder hade Kiippas rätt till en ko, en gris, ett får och några hönor, och under tjugotalet växte barnskaran till sju. Paavo var kolchosbonde på heltid. Första barnet, Hilda föddes 1920, sedan följde med några års mellanrum min mor Helvi, Sylvi, tvillingarna Albert och Edvard, lilla Elsa som dog bara tre år gammal, och sedan en annan Elsa som är vid livet än i dag, Leo, och till sist minstingen Irma, också hon kvar i livet.
Pappa Paavo framstod som en principernas man, en som man inte skulle säga emot, men med en stor kärlek till sina barn, och med god hand med alla djur. Men de var inte till för att gosas med! Paavos skolgång sträckte sig inte längre än några månader vid en vinter i en ambulerande skola, men han lärde sig det nödvändiga – att läsa, skriva och räkna. Enligt mor Helvi var han flitig tidningsläsare, med bättre insikter om världen än de flesta i byn. Han ska i ett tidigt skede blivit varse det öde som drabbade judarna. Han var också en händig fixare, kunde reparera det mesta, och var den i familjen som höll barnens skor i skick. Paavo var en vänlig själ, alltid beredd att hjälpa, sticka till en slant åt en behövande om han bara hade, dela husrum med människor på flykt, också med den risk man tog för att gömma folkets fiender. Mamma Maria ska inte alltid varit lika entusiastisk. Han var en friskus med snaggat hår, som helst tvättade sig ute med kallt vatten, också på vintern och kurerade sina förkylningar med att äta rå lök. Barnen var måttligt förtjusta. Mamma Maria var jämngammal med seklet. Hennes far, också han en Paavo, dog då Maria var bara fyra år gammal. Hennes mamma Anna, en sträng och krävande uppfostrare, gifte om sig med den estniske Johannes Kotka. De fick flera barn, två tvillingpar, men bara en son, Juho, överlevde. Maria fick gå i skola lite längre än Paavo, tre år i folkskolan som låg tvärsöver byvägen. Hon hade läshuvud, det står till och med i kyrkböckerna att hennes kunskaper i skrivning och läsning var berömliga. Senare förkovrade hon sina kunskaper med kurser i svinskötsel och bokföring. Den sistnämnda kursen sammanföll med stor dramatik och en personlig tragedi för henne. Maria befann sig i Petrograd i oktober 1917, enligt dåvarande rysk tideräkning november, då revolutionen bröt ut. För mamma Anna blev upplevelsen så traumatisk att hon drabbades av en hjärtinfarkt och dog.
Sjutton år gammal blev Maria föräldralös. Som barn tyckte Maria kyrkbesöken var långtråkiga, men upplevde vid tolv års ålder en personlig frälsning som gav henne en tro hon bar genom livet och säkert hjälpte henne klara av de många tragiska vändningar som livet skulle bjuda på. Också Paavo hade sin gudstro, men var inte from som mamma Maria. Han drev ändå på henne att låta tron gå vidare till barnen och mota skolans antireligiösa propaganda. Själv minns jag Maria som en varm och god människa som aldrig gjorde något nummer av sin tro. Hon gick bort i oktober 1977 och är begravd i Pemar tre mil från Åbo. På gravstenen står också Paavos namn inristat med en anteckning om var han dog.
Helvi minns
Livet i byn Kavelahti syns så här efteråt som torftigt, också innan nöden satte in på allvar. Husen var traditionella boningar timrade direkt på marken utan stenfot, med pärttak och med en liten gård.
Kolchosborna hade rätt till en markplätt på en kvarts hektar, lite mindre än vår stugtomt. En stor bakugn gav värme, och ljuset kom från oljelampor. Vatten fanns i brunn. I det här skenet framstår
ändå Helvis tidiga barndom på tjugotalet som ljus, hon berättar om långa somrar av lek med barnen i byn – under den här tiden fanns ett hundratal barn i byn, och man lekte tillsammans, de äldre tillsammans med de yngre. Helvi berättar också om pappa Paavos skämtlynne. Nån gång då han vässade sågen tog han noga tillvara metallspånet, blandade det med en nypa krut i ett tätt litet paket av tidningspapper och tuttade på struten mitt på bygatan. Barnen stod på tryggt avstånd och såg hur ”grodan”, ibland flera i rad, hoppade gatan fram. Var Paavo fick tag i krut bevarade han som en hemlighet. På vårarna plockade man blåsippor som man for in till stan med – Leningrad – och sålde. Man samlade också kottar som man använde som bränsle i samovaren. Viktigt var att samla maskrosor för att dryga ut fodret till korna. Skolgången var tvåspråkig, med ryska som första språk, och mamma Helvi med sin läsbegåvning tydligen en duktig elev. En gång hamnade hon med lillasyster Sylvi på skolans ”svarta lista” för att familjen gått i kyrkan en söndag. Samtidigt fanns hon på ”röda listan” för att hon klarat sig så bra i ett prov! På en skolavslutning spelade hon huvudrollen i Rödluvan. Då hon kom tillbaka till skolan efter jullovet 1936 fick hon beskedet att undervisningen från och med nu enbart skulle ske på ryska. Finskan sades vara överflödig. Det var vid den här tiden som Stalins utrensningar satte igång på allvar, och det drabbade också Ingermanland.
Omkring 13.000 ingermanländare och mellan 9.000 och 11.000 finska immigranter arkebuserades i Stalins utrensningar. 45.000 ingermanländare förvisades till avlägsna hörn av Sovjetunionen och under åren 1941-1945 tvångsförflyttades 29.000 i samband med belägringen av Leningrad. De sista kyrkorna stängdes. Här en scen ur Helvis minnen från vintern 1939.
"Det var en decembermorgon, en förvinterdag utan snö. Något hotfullt hade legat i luften redan länge. Vi var på väg till skolan. Mor skyndade sig ännu med att fläta någons hår. Far kom in i stugan med något bistert i blicken och sade: 'Kom ut på trappan.' Vi gick alla ut, den ena efter den andra, mor också. Först var det alldeles tyst. Sedan hörde vi dova smällar, en gång, två gånger, en tredje. Vi såg frågande på far, vad är det här. ‘De där smällarna är kanonkrevader. Det har utbrutit krig mot Finland.’ Mor lät sig undslippa en djup suck, jag såg ångest i fars ögon. Ingen kunde ana hur den leken skulle komma att sluta.”
Vinterkriget hade brutit ut, men kom aldrig nära Kavelahti. Men kriget var ändå närvarande – soldater på väg till fronten inkvarterades i Kavelahti, och också familjen Kiippas hus fylldes med soldater, en del av dem mycket långväga.
Paavo var som sagt kolchosens hästkarl. Efter vinterkriget hade han skickats med en grupp andra karlar till det av Sovjet ockuperade Terijoki i Finland. De skulle ta hand om hästar som tagits som krigsbyte. Var hästarna hamnade förtäljer inte historien, de kom inte till kolchosen. Men resan kom att sätta djupa spår i Paavo. Exalterat berättade han om hur han passat på att se sig omkring i Terijoki. ”'Jisses, ni vet inte hur folk lever', i ett hus såg han att de hade mattor på golven, det var en helt vanlig bondgård, och han såg att de hade en bokhylla med böcker. Tänk om ni själva kunde få se vilket människovärdigt liv man kan ha.”
I likhet med många av männen i byn tog han ibland till flaskan för att söka tröst i eländet, och Helvi skriver om hur brännvinet kunde få honom att lossa på tungans band och yttra farliga åsikter till exempel om hur fint livet i Finland kunde vara, och då återkomma till minnena från Terijoki. Men hon konstaterar också att den här glimten kanske sådde ett frö till en dröm om en tillvaro som blev verklighet då de evakuerades till Finland.
Under belägringen
Den tyska belägringen av Leningrad, som kom att vara i 900 dagar, inleddes den 8 september. Följande dag, den 9 september 1941 – det var en tisdag – blixtrade skyn över Leningrad av krevader från luftvärnskanoner, mullret hördes långa vägar. Trettio kilometer därifrån satt familjen Kiippa vid kanten av en skyddsgrop och hörde det avlägsna mullret av bombplan och jaktflyg och såg granaterna explodera vid horisonten.
Pappa Paavo drog en djup suck. "Där är det inte gott att vara”, sa han. Dagen därpå dödades han av en granat. Det var Helvi som hittade honom livlös. Helvi har lämnat efter sig en kusligt detaljerad skildring av hur hon minns händelsen.
"Marken skälvde, det tunga torvtaket lyfte då bomberna föll nära, och rasade tillbaka så att det regnade jord i nacken på oss. Lufttrycket blåste ut lyktan som hängde i taket. Vi satt i mörkret, tätt intill varandra och flämtade av rädsla. Jag minns svetten i mors ansikte innan lyktan slocknade. Hon bad stilla, och utbrast ‘vi måste hålla samman, vi måste hålla samman'."
Mot kvällen lugnade sig eldgivningen, och Helvi vågade titta upp ur gropen. Brandstationen som låg mitt emot Kiippas hus hade satts i brand. Helvi klev upp ur gropen och sökte sig över tunet till gropen där pappa Paavo sökt skydd.
"Det duggregnade och höll redan på att bli mörkt. Mina händer sjönk in i något mjukt och kladdigt … Jag kunde urskilja en gestalt, en sten hade rullat över honom. Riitalainens [en grannfamilj],som sökt skydd i en grop intill, sade sig ha sett hur han blev träffad. I mörkret kunde jag inte, skräckslagen som jag var, få någon reda i vad som hänt. Jag ropade på far, men fick inget svar. Jag torkade av händerna i det mjuka gräset och gick tillbaka till de andra. Jag ville tro som min mor att min far blivit bortförd och sade inget till något om vad jag upplevt.”
För familjen Kiippa var tragedin total. Inte nog med att pappa Paavo var död – deras hus brann ned och den enda kon var död. Som en grotesk detalj minns Helvi att familjens hönor slungats upp i ett träd. Döda, så klart. Helvi, som då var 17 år, fick träda till som reservförälder för småsyskonen. Storasyster Hilda var redan gift med en ryss och befann sig på okänd ort. Helvi skriver att de hamnade ur askan i elden då tyskarna trängde ut ryssarna.
”De var välklädda och välutrustade och vi trodde de kom som kristna befriare, men de var ingetdera. De första trupperna var SS-elittrupper. Det kändes otroligt att erövrarna behandlade de besegrade folken, också oss, med så stort förakt. Det var bara rädslan som underkastade oss.”
Exemplen på illvilja och ren ondska är många. Ändå är Helvi mån om att nyansera bilden av tyskarna, hon stämplar inte ett helt folk som monster. Hon berättar om hästkarlar som på begäran med fara för sin egen säkerhet skänker lite havre eller lite salt, hon nämner en Franz, som själv har en liten baby där hemma, som brukar titta in på kvällarna och ofta har med sig något smått till barnen och en gång kommer med en flaska petroleum då han sett att familjen sitter i mörker på kvällarna. En gång lagar han en delikatess familjen aldrig smakat, vaniljkräm. När Franz skickas till fronten presenterar han sin vän Willy som är snickare och en gång kommer med en lastbil åt lille Leo. Då Franz åkte iväg lämnade han en lapp där han plitat ”Ich wünsche Euch alles Gute”. Hans truppenhet skickades till Stalingrad. Men det blev värre vad det led – Helvi skriver att de första soldaterna som kom framstod som elitsoldater, de som kom senare enligt hennes egna ord ”kaikenlaista pohjalta poimittua”, ungefär all slags bottenskrap.
Enligt tysk order fick man inte begrava ryska stupade med en gång, inte heller Paavo Kiippa. Först en vecka senare bars han i en kista, snickrad av män i byn, till gamla ryska begravningsplatsen på Äijänmäki. Egentligen fick man inte sedan några år tillbaka begrava någon där, men Paavo och två andra bybor som dödats i bombardemanget lades ned i en djup granatkrater. Platsen märktes ut med en rönnkvist med dubbla toppar. Efteråt anlade Helvis småsyskon Elsa och Leo, bara barnen, en liten gravhög på platsen. De två besökte platsen flera gånger innan de lämnade byn, och vid det sista besöket dagen innan flytten till Finland, grävde Leo ned en knapp han lossat från sina byxor så att de säkert skulle hitta platsen. Långt senare, i början av sextiotalet, då Helvi tillsammans med sina syskon kunde besöka byn för första gånger efter flykten, återfann de knappen och kunde fastslå var graven låg. Den lilla rönnkvisten hade rotat sig och var nu ett stort träd. Efteråt kommenterade Helvi detta så här, hennes egna ord i fri översättning:
”Då man tänker på det i efterhand fick far den mest hedersamma sista vila man kan tänka sig, i det eviga Äijänmäki. Ett mer grandiost minnesmärke för far och oss kan inte finnas i hela Ingermanland.”
Överlevnad: nöd och evakuering
Tragedin slutade inte här, utan framstår nu efteråt som ofattbar. Samma dag som Paavo dödades av en granat utplånades Paavos syster Liispettas storfamilj i byn Vauhkola då de ryska trupperna retirerade. Någon hade kastat ett knippe handgranater i den grop där de sökt skydd. Tjugotvå personer ljöt en ögonblicklig död.
I sin memoarbok har Helvi räknat upp alla de släktingar på fädernet och mödernet som mött en våldsam död eller dött av svält under 1900-talet, och stannat vid hisnande 49 omkomna eller försvunna. Bland dem som Helvi räknar upp finns hennes farbror Aatami, som Helvi i sin skrift som hon skrev skriv i mitten av åttiotalet noterade som försvunnen eller stupad vid Leningradfronten 1941. Aatami och några andra män från kolchosen hade en dag givit sig ut med boskapen på bete. De sågs inte av sedan dess. Han efterlämnade en son Albert, jämngammal med Helvi och som skulle få ett långt liv i Petroskoi. Ödets ironi är att Helvi en bit in på nittiotalet av en slump ramlade över en artikel i en finskspråkig tidning utgiven just i Petroskoi. I tidningen fanns en lista över finskättade personer som dött i något av de beryktade ryska fånglägren. Där hittade hon Aatami. Det var bara ett par år efter att hennes kusin och goda vän Albert gått bort! Hon sade att det finns få saker som grämt henne som det att hon aldrig fick framföra nyheten till Albert, som gick bort utan vetskap om sin fars öde.
Familjen Kiippas umbäranden upphörde inte med att fadern dog och deras gård brann ned. Hungersnöden i det belägrade Leningrad är allom bekant. Siffrorna varierar beroende av källan, men det rör sig kring en miljon döda. Men läget var mycket utsatt också utanför belägningsringen där familjen Kiippa bodde. Familjen hade levt under knappa omständigheter under flera år, men det var ingenting emot vad som komma skulle.
Helvi skriver om den svåra vintern 1942 då familjen överlevde på hö och bitar av kokt hästhud. Man kokade höet, torkade det i ugn och gräddade sedan det finsmulade höet till något slag av kakor som gick att äta. Hon skriver att tvillingarna var så svaga att de inte orkade gå upp ur sina sängar. Mirakulöst nog överlevde hela familjen svälten, men undernäringen satte spår i Helvi, som kände av sviterna under resten av sitt liv.
Läget förbättrades när Helvi fick jobba i tyskarnas kantin och hennes mamma Maria tog hand om deras tvätt. Helvi fick med sig potatisskal som Maria torkade i ugnen, malde och bakade till bröd. Ibland kunde Helvi också få ett helt bröd, någon gång fick de en kanna olja.
Familjen Kiippa var inte de enda som svalt i Ingermanland. Just vintern 1942, som min mor Helvi skrev om, var livsmedelsläget akut i delar av Ingermanland. Enligt en utredning upplevde sex tusen av drygt 60.000 ingermanländare hungersnöd vid den här tiden. Matbristen var ett stort och erkänt problem redan innan jul 1941, och våren därpå började det gå rykten om en förflyttning av arbetsoförmögna från byn. Till dem räknades också familjen Kiippa då bara mamma Maria, Sylvi och Helvi ansågs kunna bidra med arbete. Inga besked gavs om vart resan skulle gå, bara att de skulle föras till läger där de skulle få mat.
Det blev en strapatsrik resa till Estland. Det var i sträng kyla som familjen Kiippas den 13 mars lämnade byn utan att veta vart färden skulle gå. Byborna trängdes ihop i godsvagnar, proppfulla av åldringar, barn och personer svaga av umbäranden. Soldater med piskor i händerna såg till att ingen skulle smita. Tåget stannade vid ett läger i estniska Veimari. Helvi återger groteska detaljer, öppna gravar med kalk strödda på lik som låg där. Från Veimari tvingades familjen med de små barnen vandra vidare till fots de 25 kilometrarna till Kingisepp. Nånstans fick de tag i en liten kälke för de två yngsta, Elsa fick gå hand i hand med Maria eller någon av storasystrarna Helvi och Sylvi.
Sist och slutligen fanns varken jobb eller mat i Kingisepp, så familjen fick bege sig tillbaka till Kavelahti – nästan 200 kilometer till fots med tre små barn och en kälke som gått sönder. Någonstans hittade de ryggstödet till en trasig wienerstol, som med ett par brädstumpar förvandlades till en improviserad kälke. Utmattade och svultna var de tillbaka hemma i sin by den första april. En månad senare, på första maj, tog ett godståg med sig Sylvi och tvillingarna till Tyskland dit de värvats för arbete. Beslutet att skicka iväg dem innebar en Jakobsbrottning för mamma Maria – tanken på att skicka iväg dem till en okänd värld förskräckte så klart, men det fanns inget alternativ. Enligt Helvi tänkte Maria att de så klart får mat att äta om de nu förs iväg för att arbeta. Och jo, de tre återvände med livet och hälsan i behåll våren därpå.
1942 beslöt Finland och Tyskland i samråd att tömma Ingermanland på sin finska befolkning. Evakueringarna inleddes i januari 1943. För familjen Kiippa gick resan över Finska viken den 4 september 1943 via ett läger i Hatsina ett tjugotal kilometer från hembyn Kavelahti, tåg till Estland och båt från hamnen i Paldiski till mottagningslägret Hangö, och vidare via Lojo till den sista lägervistelsen i Pemar. Det är ett mirakel att alla barnen överlevde krigets fasor och hungersnöd. Sylvi och tvillingarna också som hade återvänt från Tyskland. Hilda fanns inte med, hon befann sin nånstans långt borta vid Volga.
Ingermanländsk identitet
Det skulle dröja in på sextiotalet innan man återknöt kontakten med Hilda och kunde träffas i Leningrad. Hilda gjorde sitt enda besök i Finland i slutet av sextiotalet. Hon hade glömt sin finska, men kunde förstå en del av vad som sades. Jag minns hennes besök mycket tydligt.
1995, tror jag det var, träffade jag hennes son, kanske tio år äldre än jag, min kusin Anatol när han besökte Finland. Han bodde i Sibirien och jobbade som byggnadsarbetare. Anatol, eller Tolja som vi sa, berättade att de inte behövde jobba ute om det var minus 50, var det minus 60 behövde de inte komma till jobbet. Och jo, jag berättade för Tolja – tolkad av Helvi – att vårt lokala fotbollslag Jaro i Jakobstad hade värvat en rysk spelare som visst heter Yeremenko eller nåt sånt. ”Va, ska Yeremenko spela hos er!” Yeremenko kom att bli en av Finlands mest framgångsrika fotbollsspelare och anfader till en dynasti av fotbollsproffs. Det var för övrigt första och enda gången jag drack en snaps hos mina föräldrar! Tolja ville på ryskt vis höja en skål för vårt släktskap. На здоровье!’
Om jag förstår Helvi rätt var det först efteråt, efter flytten till Finland, hon formade sin identitet som ingermanländska. Hemma i Ingermanland var de som vilka finnar som helst, suomalaisia, men bosatta i det historiska Ingermanland och sovjetiska medborgare. Som en finsk spillra i havet av rysktalande sågs hon som ”tsuhna”; ungefär finnjävel. Evakuerad till det finska moderlandet fick hon som före detta Sovjetmedborgare finna sig i att kallas ”ryssä”.
Min mor Helvi gick bort 2010, 86 år gammal.
Läs vidare om Ingermanlämndare hos Lida Starodubtseva: https://www.balticsealibrary.info/essays/item/1004-ingermanlaendare.html