Swedish

Klar var dagen
fåglarna drog mot norr.
Vi var tre
vi gick över isen
sköt alfågel, ejder och knipa.

Svarttjärad var vår båt
vi förde den med oss ut
vi rodde mellan isens lysande slätter.
Morgonens vatten var sol
dagen var jaktens dag.

Fågeljägare var vi
tre var våra namn.

Då ägde vi namn.

 

När isarna brister om vårarna
och långa sprickor far genom dem
då sjunger de
– nej inte de, men sprickan sjunger
och tysta dagar över havet
hörs då som vingar.

Vingar syns inga
men vingar hörs

den stunden innan sprickan vidgas
och en grav blir synlig.

 

Plötsligt kom sprickan
vi såg den för sent
för sent såg vi vårt öde.

Den av oss som stod längst bort från båten:
För helvete, skrek han
det spricker, det spricker!
Båten – spring genast till båten!

Båten vi nyss hade lämnat
skild nu ifrån oss genom den vidgade sprickan.
Alltför länge hade vi dröjt
vända mot ejdersträcken
mot skotten och jaktens åtrå.

Flamgrönt var vattnet mot isens kant
svartnade hastigt mot djupet.

Den svarta tjärade båten, två åror
matsäck, stövlar och fåglar vi redan skjutit.
Båten – så lätt att dra över isen.

Hukade oss, skulle just till att ta språnget
över det hetsande svarta.
Hejdade oss, i språnget hejdade oss
trodde kanhända att längre bort
var sprickan till omfånget mindre
– syntes så, skyndade dit
men redan var bredden för stor.
Sprang vi, slog vi med armarna
ingen vågade språnget,
ingen vågade simma genom det isiga kalla.

För lång var vår tvekan
sprickan tvekade inte.

Lamslagna stod vi
fattade intet. Fattade, fattade ej
ännu var döden ej synlig
den dröjde än i sekunden.

Slag utav järn hörde vi inne i isen
och genom luften
det lät som hyvlar mot bräder
– förut hade vi trott det var isens sång.

Skräckens blommor slog ut
frossan tog oss, gråten var nära
kvällen var nära
snart vi skulle vänt hemåt.

Ingen såg oss, ingen hörde från stranden
de rop som ströks bort utav vinden.
Himlen såg oss men rörde sig inte
vi såg hur döden där skrev våra namn.
Isen såg oss
vattnet som väntade såg oss
fäste på våra händer de dömdas märke.

 

Örnar syntes tidigare den vintern
de satt långt ute på isen
de liknade avsatta furstar väntande sin egen död
de livnärde sig på hunger
de högg bitar av as ur isen
och krönte sig med den längsta natten.

 

Och våra ögon var glansiga av skräck
och våra tungor var stela som fiskens
och långt borta vilade havstruten
med ögon kallare än hökens
van att leva på fisk
och annat som i havet dött.

Det vilda språnget
det vilda hoppet
det vilda ropet bortom ropet.

Men ett hopp om räddning för oss
skulle endast utmana löjet
men något löje finns heller inte här.
Långt ute på havet finns aldrig något löje.
Och sedan var det mörkt
och sedan var det inget mera
och sedan var vattnet
och vattnet var det sista
och bortom vattnet var det inget mera.

 

Om de som sjunker
om de som bygger sig ett bo
mot bottnen
om det osannolika i bergsravinerna därnere
om resan dit

utan minne och före sin födelse
bygger de där sina nya båtar.

 

Fördes vi ned i den lägre solkretsen redan
djupt under isarnas tak
våra skrik spolades bort
i avlägsna ekon hördes de ännu
innan månens nytändning
och genomskinligare än maneternas kroppar
mottog vi ljudet från vattnets klockor.

Som när en nyfödd
lämnar sin hemvist och förs in i det synliga
där namnet ges och könet fastställs
fördes vi här mot det bortre
där inga namn och inget kön
och inga andra igenkänningstecken
längre gäller.

 

Sjönk så den första kvällen
kvällen när isen brast.
Grått var landet, husen var sänkta i grått
grått var blodet, grå var sorgen.

Spreds över isen i svarta lysande fjädrar
det frisläppta vattnet
is gnagde mot is, sörplandet hördes
när fälten av vitt spräcktes av vinden.

Sjönk så den natt där ingen glädje var möjlig
ljusen som lyste i fönstren
där sömnen ej heller var möjlig
strimmor av rött bredde sig ut över ögonens vita
timmarna blev till vålnaders kroppar
svepta i grått
i mörkret dränkta
ingen smakade brödet, ingen åt utav köttet.

Kappan av sorg breddes ut över natten
Satan, ropade någon i hat med händerna knutna
Gud, min Gud, var det någon som bad
kvidandet hördes ända mot gryningens timma.
Vinden svarade inte
isarna svarade inte.

Grått var blodet, grå var sorgen
gråa var dödens rosor.

Långt därute driver en båt utan manskap
isen äter den redan.

 

Fåglarnas sträckta halsar
de långa halsarna
de smala och de med grön sammet täckta.
Brandröd var morgonens sol
och isen brister.

Alfågelns spetsade vingar
brinner i solen
smattret, fjädrarnas duniga virvel
ännu ej nådda av hagel
smek dem med handen
dun emot fingertopparnas darrning
över den bristande isen.

Knipornas vaksamma ögon
mörka kristaller
speglas i vattnet – vattnet som speglas.

Virvlande kroppar, virvlande vindar
och när ett rop brister ut
is emot blod hettat av solen
hörs över vatten – hörs under vatten
spelar om kväll och om morgon.
Fåglarnas rop
fåglarnas spetsiga vingar.

 

Om det ändå varit morgon
och vår död blivit tecknad i solen
om vi ändå hört gårdshundar skälla
fast inga hundar finns härute.

Om marskråkor som vi är vana vid att höra
den här tiden hade kommit
inte som räddning men ändå som ett sällskap.

Om ett sent norrsken varit synligt.

 

Den natten var dyningarna
höga berg av en stor ondska
som går genom världen
de smärglade sig själva till tunga knivar
före järnets tid.

Men de drevs inte fram av ondska
de var före ondskans tid
det var bara vi som uppfattade dem så.
De var knivar ur den natt som allting äter
och skär sönder varje antydan
till mänskligt ansikte.

Stjärnorna vakade över dem
fiskarna lyssnade till dem djupt nere
stenarna hörde dem i sina gömslen
när de skar genom världen.

 

Att med vattnets bokstäver skriva
det alfabet som endast vattnet läser

att gå ner mot bottnen
och där skriva namnen på dem
som en gång ägde händers insida

och vattnet som skall strömma
innan något ens är färdigskrivet:
vattnet som ständigt plånar ut
vattnet som ständigt på nytt låter namnen
glimra i vågornas ögon.

På väggar av sorg
bygger vattnet sitt genomskinliga tak.

 

Vattnet som pratar i sömnen
följer de drunknades färd
pratar sig genom natt efter natt
gömmer det dagen kan finna:
spant, roder och åra.
Ålen simmar förbi men stannar ej upp på sin färd
torskens öga bevakar
allting är sugande munnar.

Vattnet döljer sitt öga
fyller sin mun med slam
stirrar som blint mot de sjunkandes väg.

Skulle i natt ett rop
åter höras i stormen
vore det vattnets munnar
vore det vattnets rop

vore det mardrömmens rop
vore det ropet från bristande fjädrar
sjunkna till sot i vattnet.

Vattnet som pratar i sömnen, skriver i bly
tröst som ingen kan tyda.

 

Och vi som talar här
vi talar inte med vår vanda tunga
och det är inte heller fiskens
– vattnet gav oss åt en annan röst.

Det mörknar runt oss
mer än mörkret låter ana.

Drogs vi allt djupare ned
allt tyngre vi fördes mot slutna rum
och en sömn som länge skulle vara.
Bäddar av en annan sort än dem vi förut sovit i
stod färdiga att ta emot oss
med en annan mjukhet i en annan sömn.

Och havskon råmar
hennes spenar räcker åt oss alla
och bikuporna på bottnen
står fulla av havsbinas honung
och fjärilarna låter fladdrande
de olika årstiderna byta färg
hängivna som de är mot både sommar och vinter.

Nog har vi rum att gå i
nog har vi nätter att sova genom
nog har vi sötma för vår tunga.
Bränner oss ändå minnet:
klar var dagen, fåglarna drog mot norr.

 

Och när vattnet
trängt genom våra munnar
och när vi öppnat oss
för havet
och havet var i oss.

När vi var fiskar lika
och så långt borta från fiskars skönhet
som tänkas kan.

Men skönhet räknas inte
under en sådan resa
– inte den skönheten
och tiden räknades inte
– inte den tiden.

 

Sjögräset
sjöhåret
sjöropens vatten

och kniporna som stiger upp från bottnen
med sina gröna tofsar.

 

Sedan vi tagit in vattnet
gled vi mot bottnen
viskade bottnen till oss.

Luften ville inte längre ge oss sitt liv
men vattnet mottog oss
drog oss
som nedåtgående rökslingor.

Med utspärrat hår sjönk vi
och med utsträckta armar.
Vår tyngd var en annan än ovan vattnet
vår tyngd blev vår lätthet
vi var bland de snett glidande
likt ägg
var vi sjunkande nedåt
mot ett rede.

Vi vände oss runt i vattnet
med våra ögonvitor mot ytan
varifrån sol kunnat komma
om inte kväll redan kommit
– dock skulle solen ej lockat oss mera.

 

Mindes vi potatisen i de öppnade fårorna
och de blå daggmaskarna som försvann
vi mindes måsarna över

gärdsmygen
och kumminen som repades

saltet på bordet mindes vi
de lätta björklöven som slog ut

drömmen om kvinnobröst, sommarens nätter
och hudens hetta mot lakanen.

 

Förvandlade till djur
till fiskdjur, till kodjur
betade vi av havets ängar
och fördes allt längre bort.

Förvandlade till kråkdjur
och till de örnar vi förut sett på isen,
förvandlade till de möss som knaprar
också under den nedersta bottnen
fördes vi allt längre in
mot ett stort
ett tungt hjärta.

Vi tyckte oss fria
vi var där vi inte var.
Vi var där.

Ropa efter ett nytt namn
ett namn som ingen känner
viskade vågorna till oss
de som gick högt över våra ansikten.
Och mareldar som slocknat under vintern
och väntade att tändas nästa höst
viskade också.

Vi ropade då och blev till det rop
som går genom vågornas ryggar
vinter som sommar.
Vi blev måsens vinge.

 

I cirklar fortsätter vi neråt
algerna som förr inte alls lyste
lyser nu som fosfor
i drömmarna som är före det sedda
och efter.

Den grönt skimriga fjädern som följer.

Sedan drack vi glömska
och vi gick till glömskans tröskel.

Vi lägger ut våra nät som vi gjorde förr
och det är glömskans nät.

Vi älskar som förr
och våra kvinnor är glömskans kvinnor

de ser på oss med blanka ögon
om av lust eller av tårar
och de säger:
ni är glömskans män.

 

På land ligger husen
som döda fåglar ruvar de döda ägg.

Hos dem som sjunkit är höga, gröna salar
vatten rörs mot vatten
bland fiskars munnar.

På land är sorgen, den virar runt sig
sin gråa sjal.

En föreställning är att de döda
diar de oföddas bröst.

 

Timmarna kom, dragna ur saltet
inte saltet från havet men sorgens salt
och brödet som gavs oss
förmådde vi inte äta.

Drömmarna kom om natten och förde oss nära
vansinnets land
och ännu mera som hån räcktes oss drömmar
om livet som varit.
Fläckar av kortvarig dvala
när inget vi mindes kom oss till dels.

Gick vi ut över åkern, vipan var kommen
åkern kände vi inte, vipan kände vi inte.

Bleka, hopkrympta fjädrar
gavs oss i sömnen och gavs oss i vakan
ryckta från fåglar där köttet redan var ätet
vågorna högg som tänder mot våra anklar.
Solen förbrände
dagen var helt utan skugga
regnet som kom
var vatten från drunknades hår.

 

Och svalorna som redan om hösten
sökte sig till vattnets botten
för att dricka vintern
slår upp sina ögon och möter oss.

De viskar:
i natt bröts isen upp
hörde ni den sjungande sprickan?
nu närmar sig redan sommarens värme
och vi flyger åter.

De rör sina vingar
och ler så som svalor ler.

Likt skepp driver vi över bottnen
fyllda av vatten
vi ser våra revben och hjärtat som slutat att slå
våra ögon ser vi som vinda glober
och fötterna som vi gått med
och händerna som vi gripit med
och munnarna som sugit lust och kärlek
de flyter undan från oss
vi ägde dem en stund

tids nog skall de lösas upp av vattnet
och de skall vara vattnet.

Vi blir till skepp
och svalorna ler i sin sömn.

 

När isen brast
brast våra somrars sista glädje
vi krymper
och förs halvt i sömn allt längre bort
från det vi trodde var vårt liv.

En mistlur hör vi genom dimman
men inga röster når oss som vi känner.

En hinna har växt fram
emellan oss och träden när de blommar
nu som förr
allt är som förr
och inget är som förr.

Vi plockar äpplena om hösten
vi samlar dem i korgar
men vet ej hur de smakar.
Vi minns som plåga sommarnattens ljus
och gökens rop om tröst
blir till ett rop om död.

Vi skriver namn
men papperet har vitnat.

 

Egentligen är det inte återkomsten
vi längre hoppas på
att ett av vatten utnött ansikte
som inte längre är en människas
skulle visa sig.

Vad är då vårt hopp?
det som är bortom hoppet och ändå väntan.

Vågorna talar om en vind från sydväst
då kommer sommaren
strandpiparen lägger sina ägg
och i bleken kan vi ibland se laxens
sneda käke.

Vi väntar ingen återkomst.
Sorgens rep har tänjt oss år efter år.
Skall de då aldrig brista?
Nej, de skall aldrig brista.

Nätens vimplar visar att vinden tilltar
och det vi väntar på
är bortom hopp och väntan.

 

Norrskenet vi ännu minns inom oss
från den vintern
nu är den nya vintern
och solnedgångarna som sprakar i kölden
lika vilda nu som då.

Fiskarna vi fångar och tar upp på land
från isens vakar
skrämmer oss
de tar bort orden då vi äter dem.

Vi äter ett annat bröd än den natten
vi äter ändå utav samma bröd
vi bakar det av döda dagar
det smakar oss inte.
Tigandet lärde vi oss redan efter första sommaren
men inte heller tystnaden mättar
till sist smakar inte ens tårar.

Vi ser sprickan när den öppnar sig.

I månader gick vi och sökte
men inget flöt iland:
ingen stövel, ingen åra, än mindre fann vi
en hand
ett hjärta
ett öga.

Hur skall vi höra den röst som vattnet svalde?

 

Vi som länge bott intill ett vatten
och som länge saknat de som sjunkit
vet att vattnet inte äger några sånger
utom vattnets egen klagan.

Vi som gråter
vi gråter så länge gråten finns
till sist gör också sömn och glömskans
droger sitt.

Sol som sjunker
bevara oss för milda händer
och tröst som ändå inget tröstar.

Glömskans fjäril sammetslen på vingen
men med en en giftig gadd inunder.
Ty vattnet äger inga sånger.

 

Sol kom – sol försvinn
frost kom – frost försvinn.

Sommar och vinter kommer ändå
till oss kommer de inte tillbaka.

Vatten kom – vatten vänd
vind kom – vind försvinn

till oss kommer de ändå inte tillbaka.

Knipor kom – knipor vänd
båt kom – båt försvinn.

Knipor och båtar kommer ändå
till oss kommer de inte tillbaka.

 

Långt efteråt var vattnet klarblått
med inslag av grönt

båtar styrde från land, båtar sökte land
fiskar tyngde näten.

 

Vi sjönk och med oss sjönk tiden
våra kroppar fylldes inte bara med vatten
glömskan gavs till vårt minne
och drog oss nedanför bottnen
en stund följde oss namnen
men när tiden vek, vek också de.

I multnandet där vi varit en gång förr
innan namn blivit givna –
och runt oss var fiskars munnar.

Men inget av det vi berättar
har vi någonsin berättat
vi är i dödens land
och vi har inget därifrån att berätta.

Orden läggs i våra munnnar
hur vi drogs allt djupare ned
och nådde Glömskans rike
där betade glömskans kor
och drack vi av glömskans mjölk.

Nådde vi sent på natten den kust som sjunger
snö föll
sången var glömskans sång
ljuv som honung mötte den våra läppar
så som när mannen sjunker i kvinnan
och kvinna i man.

Seglade vi vidare – och isarna brister
rodde vi vidare – såg vi alfågel, ejder och knipa
brast våra ögon, brast våra läppar
fördes vi vidare
algernas grönska blev våra segel.
Örnen gav oss sitt öga.

Det var färden ned till vår död
om den har det här berättats.
Om dödslandet och våra dagar där
har vi inget att berätta.

 

Fåglar som inte var fåglar
sökte sig in mot kusten
brösten var uppslitna av hagel
i deras ögon var också hål.

De flög mot fönstren
de ville in där människorna var.

 

Inte sjönk vi
så som våra döda sjunkit
i sorgens vatten hade vi länge
förts nedåt.

Ibland blev stranden oss en brygga
där väntade vi bortom väntan.

Ur vindarnas botten
som är än djupare än vattnets
hörde vi röster
– till oss viskade de.

 

Om det gått ett år eller många
– den våren kom en ärla.

Den satte sig på åkerkanten
vi såg den
den bar ingen hälsning från de döda
men den levde så som vi lever.

Den klara luften blev än klarare
vi såg vårt liv.
En bävan var det.

Sorgen sörjer i oss
– skall vi en gång se den
så som ärlan såg på oss?

 

Årans hemvist bortglömd
skulle den hittas vore dess trä så splittrat
att ingen kust där kunde spåras
ännu mindre ett namn.

Inga minnen av ejder och knipa.

Åran ägd av vattnet.
Åran ägd av Ingen.

Till Fader Mollberg rörande hans Harpa, och tillika et slags ad notitiam at Mollberg led oskyldigt på Krogen Rostock.

Tjenare Mollberg hur är det fatt?
Hvar är din Harpa? hvar är din hatt?
Ach! hur din läpp är klufven och stor!
Hvar har du varit? svara min Bror.
Til Rostock, min Far,
Min harpa jag bar;
Där börjas krakel,
Om mej och mit spel;
Och bäst jag spelte, Pling plingeli plång,
Kom en Skoflickare hjulbent och lång,
Högg mig på truten. Pling plingeli plång.
* * *

Hur såg han ut? jo surögd och klen,
Svarta skinnbyxor, mörkblåa ben,
Upfästad hatt med guldträns och band,
Randiger nattråck och käpp uti hand.
Just så såg han ut;
På västen et spjut,
Satt i et gehäng,
Och när han blef sträng
Slog han i verkstan, Pling plingeli pläng,
Så at där darra båd’ fållbänk och säng,
Fönster och dörrar. Pling plingeli pläng.
* * *

Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens Pålska i Pålen, G dur;
Rundt kring mig satt förståndiga män;
Den drack et stop, et halfstop drack den.
Men hur det var fatt,
Slog en af min hatt,
En ann’ sad’ åt mej:
Hvad fan angå dej
Pålens affärer? Pling plingeli plång.
Spela ej Pålska, men lär dig en gång
Ha tand för tunga. Pling plingeli plång.
* * *

Hör min Mæcenas, hör hvad som sker:
Jag satt så nöjd och drack mit qvarter,
Talte helt högt om Pål’ns conjunctur,
Veten god’ herrar, sad’ jag, och drack ur,
At ingen monark
I världen så stark
Förmår i sitt land
Förbjuda min hand
At på min harpa, Pling plingeli pläng,
Och det så länge där finnes en sträng,
Spela en Pålska. Pling plingeli pläng.
* * *

Nu satt i vrån en gammal Sergeant,
Tvänne Notarier och en Stånd drabant;
De ropa slå, Skoflickarn har rätt,
Pålen är straffadt, des öde utmätt.
Ur skrubben kom fram
En vindögd Madam,
Slog Harpan i kras
Med flaskor och glas;
Skoflickarn högg mig, Pling plingeli plång
Bak uti nacken en skårsa så lång.
Där har ni saken. Pling plingeli plång.
* * *

Rättvisa verld, nu frågar jag sist:
Led jag ej orätt? — Mollberg jo visst.
Lider jag ej oskyldigt? Gutår!
Harpan är sönder och näsan är sår.
Tvi sådan förtret!
Ej bättre jag vet
Än fly ur mit land
Med harpan i hand,
Spela för Bacchus och Venus, kling klang,
Bland Virtuoser ta stämma och rang.
Följ mig Apollo. Pling plingeli plang.

En ängel

med stort grått hår

lutar sig över Östersjön

 
den har skuldror som en välutvecklad man

men försvinner snart bort

den talar högt

förtydligande

- nog ville jag också förstå

men jag förstår inte

ty vad som är tung vind

och vad som är läppars rörelse

kan jag inte avgöra.

 
Med ett kraftigt slag av sin vinge

tar den bort

vad som ändå kunde finnas kvar att höra.

Båtar

betydligt större än vad jag föreställde mig

fäller ner sina ankare

och bereder sig för vintern.

Människor

skall komma gående över isen

de frågar: finns här någon mat?

 
Och de skall fortsätta in i frosttjockan

i tron att det är ängelns hår

men någon röst

skall inte svara dem

- om inte vindens tyngd

som alltmera tilltar

är ängelns röst.

Gråt inte, lilla hästen min

Det ska bli bra.

Det ska bli bra,

när vi kommer till de lugna lunder.

 

Lilla hästen sova nu.

Lilla hästen vila sig

med ett täcke över sig i den svarta natten.

 

Kära hästen,

vatten finns och mat finns

för en liten häst,

bröd och socker likaså,

innan Ångest stiger över landen.

 

Lilla hästen min,

i kriget skall du aldrig ut,

till Polen blir du aldrig såld.

Där det kan bli krig,

dit blir du aldrig såld.

 

Aldrig i trångt lastrum

under vattenytan

över Östersjön skall du

till de tunga körslor.

Vi stannar här i de öländska lunder.

 

© Viktoria Bengtsdotter Katz, 2022
Från kupéfönstret gjorde Finland ett dystert intryck. Landskapet saknade i många trakter den omväxling av skog, sjö och berg vi inbillar oss ha, fast jag numera lärt mig något annat om svensk enformighet och finsk improvisation. Jag tyckte att allvaret mötte i Åbo, personifierat i slottet, som mer än våra Vasaborgar behållit sin osmyckade karaktär av fästning. Det följde en hela vägen bort till Viborg, även där personifierat i den dystra, högresta gamla gränsfästningen, vars tornkåpa redan hade ett tycke av östern.

Det ännu östligare karelska näset utgjorde med sina ändlösa sandstränder och ändlösa, på sandbotten stående skogar intet undantag från regeln. Här och där öppnade sig en vid pinnmo - om det nu var resultatet av en skogsbrand, en krigshandling eller av att forna odlingar övergivits. Ödsligheten växte ju mer man närmade sig ryska gränsen. När man såg dessa inbjudande, buktande sandstränder så gott som folktomma var det egendomligt att tänka sig att man hade en miljonstad på mindre än fem mils avstånd från gränsen. Gränslandet var avfolkat. Dystra minnen och föraningar gjorde att ingen ville bo där.

I förstadssamhällena till varje större stad brukar det ju finnas ett eller annat hemlighetsfullt, obebott hus av den typ som kriminalförfattare gärna gör till skådeplatsen för en nyckelhandling. Här, innanför stränderna, stod tusentals sådana. Karelska näset var tsartidens ryska riviera. De oproportionerligt jättelika och ödsliga centralstationer, som ibland kantade banan, vittnade ännu om den livliga trafiken.

I det fridfulla Kuokkala, som dock aldrig hörde till de större eller finare orterna, och där jag nu under några veckor gästade målaren Svenka Grönwall och Elmer Diktonius, fanns på sin tid tre hundra izvosjtsjiker vid stationen. Nu räckte det med chaufför Pekkanens Ford.

Och i skogarna låg de gamla villorna kringströdda. Ibland såg de ännu mänskliga ut fast timret hade grånat och fönsterrutorna gått all världens väg, ibland hade taken störtat in och björnbärsslingorna slagit rot och klängt in genom de nedmurknade fönsteröppningarna, ibland återstod ingenting annat än den höga, spinkiga och brandsvärtade skorstensstocken eller, i de fall där husen rivits och virket försålts, grundstenarna. I närheten av Rajajoki, själva gränsstationen, lär det sålunda ha funnits ett villasamhälle mitt i den uppväxande ungskogen, som påstods ge en fullkomlig illusion av hundraårig törnrosasömn. Men det såg jag aldrig.

Utefter stranden, på de naturskönaste tomterna och i de en gång begärligaste villorna, bodde folk ännu kvar - dels en tynande, med ryssar och tyskryssar blandad flyktingbefolkning - dels strödda sommargäster. Det sätt på vilket Ryssland gjorde sig påmint - utom i minnet - var genom de ivrigt sökande strålkastarknippena och genom Kronstadts grova artilleri som väckte en på nätterna med jordbävningsliknande övningar. Då skallrade tavlorna på spåntväggarna. Jag minns också ett elektriskt lok på någon decauvillebana som tjöt därborta på andra sidan, en gång i halvtimmen, ett elektriskt tjut.

Det var i denna miljö fast primitivare och före maskinåldern Edith Södergrans diktning slog ut i full blom - eller rättare sagt icke i denna miljö utan i en oas i öknen, Raivola. För den som älskar hennes diktning och kunnat besöka den omgivning där hon levat är det ett bestående minne. Det var en mycket trång krets, en liten fattig plätt av jorden, men hon förstod att vidga den för sig så att den blev en värld. Den bestod av kyrkan, kyrkogården, ”trädgården” med de stora träden och till sist sjön därnedanför - det var så att säga fyra makter som delade de få tunnlanden mellan sig, fyra regioner, ett kors. Men de stämde underbart väl överens, dessa makter - det fanns ingen osämja dem emellan. Det gjorde att stället fick korsvägens karaktär av centrum. Det finns många kulturella medelpunkter på jorden, ställen dit en intensiv förtätad stämning koncentrerats. Sällan har jag mött någon så intensiv som denna.

Det är i själva verket egendomligt. Kyrkan var en gammal murken träkyrka, visserligen rysk och pittoresk och översållad med lövsågsarbeten, men föga lysande. Kyrkogården - med sina andreaskors, sina konstgjorda blommor som tiden ändå hade tvingat att vissna, sitt religiösa bric-à-brac, sina bleknade fotografier under små glasramar - gav mer än andra ett intryck av alltings förgänglighet. Trädgården var på det hela taget en vanlig, igenvuxen sådan och sjön en vanlig sjö som en flod flyter genom. Men ändå var allting så vackert, trots sitt skräpiga förfall, och ändå tycktes allting leva. Det var som om någon vore närvarande.

Edith Södergrans gamla mor tog emot oss. Hon var numera nästan blind och golvet var överstrött av fjädrar efter fåglar som de båda katterna Kolk och Silverfota dragit in i rummen. Hon visade oss det stora, kalla, kala rummet där dottern dog, föga lämpligt för en lungsjuk. Tapeterna hängde i våder, konstreproduktioner var klistrade direkt på dem. Huset var grått och förfallet. Fru Södergran visade oss famlande ut i trädgården. Hon sade:

- Här måste det stå ett par björkar, här till vänster, och där framme en syren . . . är det inte en syren där? .. . och därborta äro de stora träden som Edith tyckte om- en lönn måste där finnas, ja, en lönn ... och så lärkträden där, de stora lärkträden. Och någonstans här måste det finnas en sibirisk gran, den har alldeles mjuka barr, man kan känna igen den på barren . . . Och Edith sade ofta: ”Nu skola vi gå ut och befria” - då menade hon att vi skulle gå ut och såga av torra grenar på träden och buskarna så att de icke kände sig hindrade av dem .

Hon fortsatte sin monolog och pekade omkring sig utan att se, men hon kunde sin trädgård ur minnet. När man hörde henne tala kände man igen den ofta kantiga och oviga svenskan i dotterns dikter. Det är en svenska i förskingringen - Edith Södergran föddes ju i S:t Petersburg - en svenska som bara haft boklig kontakt med urhemmet. Fru Södergran talade också som en bok, uttalade alla pluralformer.Ekelof and Diktonius in Raivola, 1938 © Suzanne Ekelöf

I ett hörn av kyrkogården med utsikt över sjön låg graven, med en enkel vård av Aaltonen. Man måste ha sett dessa träd och buskar i vilka vinden susar ödsligt och känt det magnetiska i själva omgivningen för att rätt förstå de rader som fanns inhuggna på stenen:

Se här är evighetens strand,
här brusar strömmen förbi,
och döden spelar i buskarna
sin samma entoniga melodi .

Ty liksom själva denna lokalitet spelat en stor roll för Edith Södergran måste den spela en roll för hennes läsare. I själva verket finns det flera av hennes dikter som man inte helt och fullt kan förstå utan att ha varit på stället. Alldeles intill graven låg t.ex. hallonbacken om vilken det är fråga i dikten ”Min barndoms träd”:

Min barndoms träd stå höga i gräset
och skaka sina huvuden: vad har det blivit av dig?
- - -
Då du var barn förde du långa samtal med oss,
din blick var vis.
Nu ville vi säga dig ditt livs hemlighet:
nyckeln till alla hemligheter ligger i gräset i hallonbacken.
Vi ville stöta dig för pannan, du sovande,
vi ville väcka dig, döda, ur din sömn.

Det finns på en gång ett djup och en glädje i denna naturupplevelse som varit få diktare förunnad, den kämpande och bildstormande andens återvändande till det enkla och första - att allt är lika besjälat och att alla gåtors nyckel kan finnas på det närmast till hands liggande stället, där man minst tänker på att söka, lika väl som i något utland.

En annan dikt vars stämning blir förstärkt är ”Zigenerskan”.

Jag är en zigenerska ur främmande land,
i bruna hemlighetsfulla händer håller jag korten.
Dagar gå efter dagar, enformiga och brokiga.
Trotsigt blickar jag människorna i ansiktet:
vad veta de att korten bränna?
Vad veta de att bilderna leva?
Vad veta de att varje kort är ett öde?

Denna dikt - om korten, om hennes egna dikter - står inte fullt åskådlig framför en förrän man sett det karelska näsets exotiska zigenare, mindre blandade till sin ras än våra eller kanske bara mera östligt utstyrda, verkliga främmande fåglar i denna nordiska omgivning. Och även för övrigt finns det många av hennes dikter - ofta sådana som man tidigare tyckt vara av mindre värde - som får sin plötsliga förklaring genom denna kontakt med miljön och som sedan, tack vare det intryck man bevarat på näthinnan, står för en som bokmärken i hennes samlingar. Dit hör enligt min mening särskilt en del småstycken i den allra första samlingen Dikter, t.ex. ”Höstens dagar”, ”Höstens bleka sjö”, ”Stjärnorna”, ”I fönstret står ett ljus”, ”Tidig gryning” och många andra som först kan te sig som bagateller men i själva verket har något av den kinesiska lyrikens koncentration.

Att besöka Raivola var att besöka fattigdomen - om man fäste sig vid det yttre. För en samlare av litterära vykort måste det första intrycket bli av en oerhörd torftighet. Sjuk, fattig och förhånad har en människa levat här och ändå förmått göra det som fanns inom dessa snäva gränser, denna trädgård och denna kyrkogård, till skådeplatsen för ett själsligt äventyr av allmänmänskliga mått. Vilken inre kraft och trosvisshet har inte behövts. I stället för klagovisor har det blivit modiga ord som dessa, skrivna mitt i brinnande krig och molande hungersnöd:

Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom
och trånga år av längtan
såsom de korta ögonblick då öknen blommar.

Nu är allt detta som om det inte hade varit. Eller det existerar endast i dikterna och på några bleknade fotografier.

Sista gången jag hörde något från Raivola - det är nu redan längesen och jag tror att det var samma Svenka Grönwall som hade haft sina vägar förbi under något av krigen - stod på platsen ett i jättelikt garage för militärbussar. Av den gamla södergranska kåken fanns inte ett spår och lika litet av kyrkan. De gamla ryska lungsotsgravarna var jämnade med jorden och Edith Södergrans egen gravsten hade väl använts till garagebygget eller hamnat i något bröstvärn, vad vet jag. De ”stora träden” fanns inte mer, bara sjön som inte gick att utplåna och kanske en och annan buske i vilken döden kunde spela.

Jag undrar också om stränderna längs Näset åter öppnats för Leningrads befolkning, tror dem snarare vara spärrade av taggtråd.

Men avfallet som brukade skvalpa iland och som huvudsakligen kom från den stora staden är sig kanske likt. Det brukade bestå av ett slags flytande, pimpstensliknande bitar, kanske pannsten, av evigt samma vattniga kålstjälkar och evigt samma blå-vit-randiga trasor efter utslitna matroströjör.

Nu står där, enligt Ralf Parland som varit där, ett jättelikt ”Folkets hus”, som gärna vill förse sig med en ny, berömd gravsten.

[1938/1954]

© Suzanne Ekelöf, 2022