Svarttjärad var vår båt
vi förde den med oss ut
vi rodde mellan isens lysande slätter.
Morgonens vatten var sol
dagen var jaktens dag.

Fågeljägare var vi
tre var våra namn.

Då ägde vi namn.

När isarna brister om vårarna
och långa sprickor far genom dem
då sjunger de
– nej inte de, men sprickan sjunger
och tysta dagar över havet
hörs då som vingar.

Vingar syns inga
men vingar hörs

den stunden innan sprickan vidgas
och en grav blir synlig.

Plötsligt kom sprickan
vi såg den för sent
för sent såg vi vårt öde.

Den av oss som stod längst bort från båten:
För helvete, skrek han
det spricker, det spricker!
Båten – spring genast till båten!

Båten vi nyss hade lämnat
skild nu ifrån oss genom den vidgade sprickan.
Alltför länge hade vi dröjt
vända mot ejdersträcken
mot skotten och jaktens åtrå.

Flamgrönt var vattnet mot isens kant
svartnade hastigt mot djupet.

Den svarta tjärade båten, två åror
matsäck, stövlar och fåglar vi redan skjutit.
Båten – så lätt att dra över isen.

Hukade oss, skulle just till att ta språnget
över det hetsande svarta.
Hejdade oss, i språnget hejdade oss
trodde kanhända att längre bort
var sprickan till omfånget mindre
– syntes så, skyndade dit
men redan var bredden för stor.
Sprang vi, slog vi med armarna
ingen vågade språnget,
ingen vågade simma genom det isiga kalla.

För lång var vår tvekan
sprickan tvekade inte.

Lamslagna stod vi
fattade intet. Fattade, fattade ej
ännu var döden ej synlig
den dröjde än i sekunden.

Slag utav järn hörde vi inne i isen
och genom luften
det lät som hyvlar mot bräder
– förut hade vi trott det var isens sång.

Skräckens blommor slog ut
frossan tog oss, gråten var nära
kvällen var nära
snart vi skulle vänt hemåt.

Ingen såg oss, ingen hörde från stranden
de rop som ströks bort utav vinden.
Himlen såg oss men rörde sig inte
vi såg hur döden där skrev våra namn.
Isen såg oss
vattnet som väntade såg oss
fäste på våra händer de dömdas märke.

Örnar syntes tidigare den vintern
de satt långt ute på isen
de liknade avsatta furstar väntande sin egen död
de livnärde sig på hunger
de högg bitar av as ur isen
och krönte sig med den längsta natten.

Och våra ögon var glansiga av skräck
och våra tungor var stela som fiskens
och långt borta vilade havstruten
med ögon kallare än hökens
van att leva på fisk
och annat som i havet dött.

Det vilda språnget
det vilda hoppet
det vilda ropet bortom ropet.

Om de som sjunker
om de som bygger sig ett bo
mot bottnen
om det osannolika i bergsravinerna därnere
om resan dit

utan minne och före sin födelse
bygger de där sina nya båtar.

Fördes vi ned i den lägre solkretsen redan
djupt under isarnas tak
våra skrik spolades bort
i avlägsna ekon hördes de ännu
innan månens nytändning
och genomskinligare än maneternas kroppar
mottog vi ljudet från vattnets klockor.

Som när en nyfödd
lämnar sin hemvist och förs in i det synliga
där namnet ges och könet fastställs
fördes vi här mot det bortre
där inga namn och inget kön
och inga andra igenkänningstecken
längre gäller.

Sjönk så den första kvällen
kvällen när isen brast.
Grått var landet, husen var sänkta i grått
grått var blodet, grå var sorgen.

Spreds över isen i svarta lysande fjädrar
det frisläppta vattnet
is gnagde mot is, sörplandet hördes
när fälten av vitt spräcktes av vinden.

Sjönk så den natt där ingen glädje var möjlig
ljusen som lyste i fönstren
där sömnen ej heller var möjlig
strimmor av rött bredde sig ut över ögonens vita
timmarna blev till vålnaders kroppar
svepta i grått
i mörkret dränkta
ingen smakade brödet, ingen åt utav köttet.

Kappan av sorg breddes ut över natten
Satan, ropade någon i hat med händerna knutna
Gud, min Gud, var det någon som bad
kvidandet hördes ända mot gryningens timma.
Vinden svarade inte
isarna svarade inte.

Grått var blodet, grå var sorgen
gråa var dödens rosor.

Långt därute driver en båt utan manskap
isen äter den redan.

Fåglarnas sträckta halsar
de långa halsarna
de smala och de med grön sammet täckta.
Brandröd var morgonens sol
och isen brister.

Alfågelns spetsade vingar
brinner i solen
smattret, fjädrarnas duniga virvel
ännu ej nådda av hagel
smek dem med handen
dun emot fingertopparnas darrning
över den bristande isen.

Knipornas vaksamma ögon
mörka kristaller
speglas i vattnet – vattnet som speglas.

Virvlande kroppar, virvlande vindar
och när ett rop brister ut
is emot blod hettat av solen
hörs över vatten – hörs under vatten
spelar om kväll och om morgon.
Fåglarnas rop
fåglarnas spetsiga vingar.

Om det ändå varit morgon
och vår död blivit tecknad i solen
om vi ändå hört gårdshundar skälla
fast inga hundar finns härute.

Om marskråkor som vi är vana vid att höra
den här tiden hade kommit
inte som räddning men ändå som ett sällskap.

Om ett sent norrsken varit synligt.

Den natten var dyningarna
höga berg av en stor ondska
som går genom världen
de smärglade sig själva till tunga knivar
före järnets tid.

Men de drevs inte fram av ondska
de var före ondskans tid
det var bara vi som uppfattade dem så.
De var knivar ur den natt som allting äter
och skär sönder varje antydan
till mänskligt ansikte.

Stjärnorna vakade över dem
fiskarna lyssnade till dem djupt nere
stenarna hörde dem i sina gömslen
när de skar genom världen.

Att med vattnets bokstäver skriva
det alfabet som endast vattnet läser

att gå ner mot bottnen
och där skriva namnen på dem
som en gång ägde händers insida

och vattnet som skall strömma
innan något ens är färdigskrivet:
vattnet som ständigt plånar ut
vattnet som ständigt på nytt låter namnen
glimra i vågornas ögon.

På väggar av sorg
bygger vattnet sitt genomskinliga tak.

Vattnet som pratar i sömnen
följer de drunknades färd
pratar sig genom natt efter natt
gömmer det dagen kan finna:
spant, roder och åra.
Ålen simmar förbi men stannar ej upp på sin färd
torskens öga bevakar
allting är sugande munnar.

Vattnet döljer sitt öga
fyller sin mun med slam
stirrar som blint mot de sjunkandes väg.

Skulle i natt ett rop
åter höras i stormen
vore det vattnets munnar
vore det vattnets rop

vore det mardrömmens rop
vore det ropet från bristande fjädrar
sjunkna till sot i vattnet.

Vattnet som pratar i sömnen, skriver i bly
tröst som ingen kan tyda.

Och vi som talar här
vi talar inte med vår vanda tunga
och det är inte heller fiskens
– vattnet gav oss åt en annan röst.

Det mörknar runt oss
mer än mörkret låter ana.

Drogs vi allt djupare ned
allt tyngre vi fördes mot slutna rum
och en sömn som länge skulle vara.
Bäddar av en annan sort än dem vi förut sovit i
stod färdiga att ta emot oss
med en annan mjukhet i en annan sömn.

Och havskon råmar
hennes spenar räcker åt oss alla
och bikuporna på bottnen
står fulla av havsbinas honung
och fjärilarna låter fladdrande
de olika årstiderna byta färg
hängivna som de är mot både sommar och vinter.

Nog har vi rum att gå i
nog har vi nätter att sova genom
nog har vi sötma för vår tunga.
Bränner oss ändå minnet:
klar var dagen, fåglarna drog mot norr.

Och när vattnet
trängt genom våra munnar
och när vi öppnat oss
för havet
och havet var i oss.

När vi var fiskar lika
och så långt borta från fiskars skönhet
som tänkas kan.

Men skönhet räknas inte
under en sådan resa
– inte den skönheten
och tiden räknades inte
– inte den tiden.

Sjögräset
sjöhåret
sjöropens vatten

och kniporna som stiger upp från bottnen
med sina gröna tofsar.

Sedan vi tagit in vattnet
gled vi mot bottnen
viskade bottnen till oss.

Luften ville inte längre ge oss sitt liv
men vattnet mottog oss
drog oss
som nedåtgående rökslingor.

Med utspärrat hår sjönk vi
och med utsträckta armar.
Vår tyngd var en annan än ovan vattnet
vår tyngd blev vår lätthet
vi var bland de snett glidande
likt ägg
var vi sjunkande nedåt
mot ett rede.

Vi vände oss runt i vattnet
med våra ögonvitor mot ytan
varifrån sol kunnat komma
om inte kväll redan kommit
– dock skulle solen ej lockat oss mera.

Mindes vi potatisen i de öppnade fårorna
och de blå daggmaskarna som försvann
vi mindes måsarna över

gärdsmygen
och kumminen som repades

saltet på bordet mindes vi
de lätta björklöven som slog ut

drömmen om kvinnobröst, sommarens nätter
och hudens hetta mot lakanen.

Förvandlade till djur
till fiskdjur, till kodjur
betade vi av havets ängar
och fördes allt längre bort.

Förvandlade till kråkdjur
och till de örnar vi förut sett på isen,
förvandlade till de möss som knaprar
också under den nedersta bottnen
fördes vi allt längre in
mot ett stort
ett tungt hjärta.

Vi tyckte oss fria
vi var där vi inte var.
Vi var där.

Ropa efter ett nytt namn
ett namn som ingen känner
viskade vågorna till oss
de som gick högt över våra ansikten.
Och mareldar som slocknat under vintern
och väntade att tändas nästa höst
viskade också.

Vi ropade då och blev till det rop
som går genom vågornas ryggar
vinter som sommar.
Vi blev måsens vinge.

I cirklar fortsätter vi neråt
algerna som förr inte alls lyste
lyser nu som fosfor
i drömmarna som är före det sedda
och efter.

Den grönt skimriga fjädern som följer.

Sedan drack vi glömska
och vi gick till glömskans tröskel.

Vi lägger ut våra nät som vi gjorde förr
och det är glömskans nät.

Vi älskar som förr
och våra kvinnor är glömskans kvinnor

de ser på oss med blanka ögon
om av lust eller av tårar
och de säger:
ni är glömskans män.

På land ligger husen
som döda fåglar ruvar de döda ägg.

Hos dem som sjunkit är höga, gröna salar
vatten rörs mot vatten
bland fiskars munnar.

På land är sorgen, den virar runt sig
sin gråa sjal.

En föreställning är att de döda
diar de oföddas bröst.

Timmarna kom, dragna ur saltet
inte saltet från havet men sorgens salt
och brödet som gavs oss
förmådde vi inte äta.

Drömmarna kom om natten och förde oss nära
vansinnets land
och ännu mera som hån räcktes oss drömmar
om livet som varit.
Fläckar av kortvarig dvala
när inget vi mindes kom oss till dels.

Gick vi ut över åkern, vipan var kommen
åkern kände vi inte, vipan kände vi inte.

Bleka, hopkrympta fjädrar
gavs oss i sömnen och gavs oss i vakan
ryckta från fåglar där köttet redan var ätet
vågorna högg som tänder mot våra anklar.
Solen förbrände
dagen var helt utan skugga
regnet som kom
var vatten från drunknades hår.

Och svalorna som redan om hösten
sökte sig till vattnets botten
för att dricka vintern
slår upp sina ögon och möter oss.

De viskar:
i natt bröts isen upp
hörde ni den sjungande sprickan?
nu närmar sig redan sommarens värme
och vi flyger åter.

De rör sina vingar
och ler så som svalor ler.

Likt skepp driver vi över bottnen
fyllda av vatten
vi ser våra revben och hjärtat som slutat att slå
våra ögon ser vi som vinda glober
och fötterna som vi gått med
och händerna som vi gripit med
och munnarna som sugit lust och kärlek
de flyter undan från oss
vi ägde dem en stund

tids nog skall de lösas upp av vattnet
och de skall vara vattnet.

Vi blir till skepp
och svalorna ler i sin sömn.

När isen brast
brast våra somrars sista glädje
vi krymper
och förs halvt i sömn allt längre bort
från det vi trodde var vårt liv.

En mistlur hör vi genom dimman
men inga röster når oss som vi känner.

En hinna har växt fram
emellan oss och träden när de blommar
nu som förr
allt är som förr
och inget är som förr.

Vi plockar äpplena om hösten
vi samlar dem i korgar
men vet ej hur de smakar.
Vi minns som plåga sommarnattens ljus
och gökens rop om tröst
blir till ett rop om död.

Vi skriver namn
men papperet har vitnat.

Egentligen är det inte återkomsten
vi längre hoppas på
att ett av vatten utnött ansikte
som inte längre är en människas
skulle visa sig.

Vad är då vårt hopp?
det som är bortom hoppet och ändå väntan.

Vågorna talar om en vind från sydväst
då kommer sommaren
strandpiparen lägger sina ägg
och i bleken kan vi ibland se laxens
sneda käke.

Vi väntar ingen återkomst.
Sorgens rep har tänjt oss år efter år.
Skall de då aldrig brista?
Nej, de skall aldrig brista.

Nätens vimplar visar att vinden tilltar
och det vi väntar på
är bortom hopp och väntan.

Norrskenet vi ännu minns inom oss
från den vintern
nu är den nya vintern
och solnedgångarna som sprakar i kölden
lika vilda nu som då.

Fiskarna vi fångar och tar upp på land
från isens vakar
skrämmer oss
de tar bort orden då vi äter dem.

Vi äter ett annat bröd än den natten
vi äter ändå utav samma bröd
vi bakar det av döda dagar
det smakar oss inte.
Tigandet lärde vi oss redan efter första sommaren
men inte heller tystnaden mättar
till sist smakar inte ens tårar.

Vi ser sprickan när den öppnar sig.

I månader gick vi och sökte
men inget flöt iland:
ingen stövel, ingen åra, än mindre fann vi
en hand
ett hjärta
ett öga.

Hur skall vi höra den röst som vattnet svalde?

Vi som länge bott intill ett vatten
och som länge saknat de som sjunkit
vet att vattnet inte äger några sånger
utom vattnets egen klagan.

Vi som gråter
vi gråter så länge gråten finns
till sist gör också sömn och glömskans
droger sitt.

Sol som sjunker
bevara oss för milda händer
och tröst som ändå inget tröstar.

Glömskans fjäril sammetslen på vingen
men med en en giftig gadd inunder.
Ty vattnet äger inga sånger.

Sol kom – sol försvinn
frost kom – frost försvinn.

Sommar och vinter kommer ändå
till oss kommer de inte tillbaka.

Vatten kom – vatten vänd
vind kom – vind försvinn

till oss kommer de ändå inte tillbaka.

Knipor kom – knipor vänd
båt kom – båt försvinn.

Knipor och båtar kommer ändå
till oss kommer de inte tillbaka.

Långt efteråt var vattnet klarblått
med inslag av grönt

båtar styrde från land, båtar sökte land
fiskar tyngde näten.

Vi sjönk och med oss sjönk tiden
våra kroppar fylldes inte bara med vatten
glömskan gavs till vårt minne
och drog oss nedanför bottnen
en stund följde oss namnen
men när tiden vek, vek också de.

Men inget av det vi berättar
har vi någonsin berättat
vi är i dödens land
och vi har inget därifrån att berätta.

Orden läggs i våra munnnar
hur vi drogs allt djupare ned
och nådde Glömskans rike
där betade glömskans kor
och drack vi av glömskans mjölk.

Nådde vi sent på natten den kust som sjunger
snö föll
sången var glömskans sång
ljuv som honung mötte den våra läppar
så som när mannen sjunker i kvinnan
och kvinna i man.

Seglade vi vidare – och isarna brister
rodde vi vidare – såg vi alfågel, ejder och knipa
brast våra ögon, brast våra läppar
fördes vi vidare
algernas grönska blev våra segel.
Örnen gav oss sitt öga.

Det var färden ned till vår död
om den har det här berättats.
Om dödslandet och våra dagar där
har vi inget att berätta.

Fåglar som inte var fåglar
sökte sig in mot kusten
brösten var uppslitna av hagel
i deras ögon var också hål.

De flög mot fönstren
de ville in där människorna var.

Inte sjönk vi
så som våra döda sjunkit
i sorgens vatten hade vi länge
förts nedåt.

Ibland blev stranden oss en brygga
där väntade vi bortom väntan.

Ur vindarnas botten
som är än djupare än vattnets
hörde vi röster
– till oss viskade de.

Om det gått ett år eller många
– den våren kom en ärla.

Den satte sig på åkerkanten
vi såg den
den bar ingen hälsning från de döda
men den levde så som vi lever.

Den klara luften blev än klarare
vi såg vårt liv.
En bävan var det.

Sorgen sörjer i oss
– skall vi en gång se den
så som ärlan såg på oss?

Årans hemvist bortglömd
skulle den hittas vore dess trä så splittrat
att ingen kust där kunde spåras
ännu mindre ett namn.

Inga minnen av ejder och knipa.

Åran ägd av vattnet.
Åran ägd av Ingen.