Swedish

När Kökar flöt upp upptäcktes det först av gråsälen och fågelsträcken på väg norrut. Om vårarna låg sälarna i väldiga mängder på bådarna utanför det stigande Karlbylandet och ropade så att himlavalvet bågnade. Efter sälarna kom bronsåldersmännen. Kalins högplatå stack nu upp över vattnet som en sammanhängande landmassa, redan lövträdsbevuxen i dälderna. Männen, som enligt en hypotes kom från Långbergsöda i Saltvik där man funnit keramik av samma slag som i Kökar, sökte sej in i den långa grunda vik som nu kallas Tellmossen, tog sej en överblick av landet och valde till boplats en skyddande däld med Otterböte i ryggen och Vaktanböte framför sej.
Männen var säljägare, och deras by vid Otterböte är en av Kökars stora sevärdheter. I gräset visar nio stenrundlar med nedsänkt kokgrop var hyddorna stått, antagligen kåtliknande konstruktioner täckta av sälskinn. Ett stycke utanför byn ligger en större grop som ofta kallas avskrädeshög. Vid utgrävningen kunde man ännu tydligt känna tranlukt, och det skulle tyda på att vi i själva verket står vid trankokeriet — avskrädet har i skärgården alltid hävts i sjön. Det anses troligt att männen vistades på Kökar enbart för säljaktens skull och lämnade kvinnor och barn bakom sej på boplatsen på fasta Åland. Säkert är det inte. Vi vet t.ex. inte om männen i sina ekstockar verkligen var beredda att regelbundet ge sej ut på så långa färder. Vilka vägar de än valde hade de flera breda vattuskiften att ta sej över. Vi vet inte heller tillräckligt om klimatförhållandena under den perioden för att kunna säga att de kom över isarna på våren och tog sej tillbaka på senhösten när de hade lagt sej på nytt. Troligast är i alla fall att bronsåldersmännen inte alls var så ängsliga för att ge sej ut i sina bräckliga båtar som vi skulle vara och att de ägde intuitiva insikter i navigering och väderbestämning som för alltid gått förlorade för oss.
Keramikfynden daterar boplatsen till bronsålderns slut, 800—400 f. Kr. Redan det faktum att byn ligger ca 22 m ö.h. utesluter en tidigare datering — vid bronsålderns början låg kustlinjen närmare 28 m högre än nu. Hur länge byn varit bebodd och om alla hyddor samtidigt varit i bruk är däremot omöjligt att säga. Allra senast ett par århundraden före vår tideräknings början försvann bronsåldersmännen från Kökar och tog med sej sitt språk, sin världsbild och sin instinkt, saker som arkeologin inte kan levandegöra för oss men som det är möjligt att ana sej till när man kommer gående över bergen på Kalin i pinande blåst med Östersjön dundrande i öronen och känner att man lever.
Av orsaker vi inte känner decimerades befolkningen i Skandinavien kraftigt vid bronsålderns slut. Det finns föga spår av mänsklig aktivitet under nästan tusen år innan folkvandringstiden blåste nytt liv i området. För Ålands del innebar slutet av järnåldern ett våldsamt uppsving. Fasta Åland med sina stora handelscentra i Saltvik och Sund blev ett av de tätast befolkade områdena i Norden. Den livliga handeln gjorde att avsättningsmöjligheterna för sälskinn och trän var obegränsade. Det är därför svårt att hålla med den försiktiga opinion som anser att Kökar med sina outtömliga sälfiskevatten koloniserades först på 1300-talet.
Redan under vikingatiden blev Kökar en viktig hamnplats. När de svenska drakskeppen på väg österut hade passerat Föglö var Kalins rundade massiv ett gott ögonmärke. Vid Hamnö seglade de in i skärgården och sökte sej genom det smala sundet in i Karlby och upp i Oppsjön, nu en insjö men då en perfekt skyddad hamnflada. Det är svårt att tänka sej att en sådan knutpunkt inte skulle ha haft en fast befolkning. Man hör ofta att kökarsöarna då ännu var för ogästvänliga och att de vildsinta främlingar som passerade dem skulle ha gjort det alltför farligt att leva där. Men dagens turister vet hur viktigt det är att det finns en infödd befolkning där man gör sina strandhugg: det är knappast troligt att genomresande vikingar med vett och vilja skulle ödelägga holmarna — det är sedan en annan sak att nära nog varje hamnplats i dessa oroliga vatten någon gång kunde räkna med övergrepp av något slag. Det är farligt att leva.
Vad ogästvänligheten beträffar låg Kökar inte sämre till än t.ex. Shetlandsöarna. Här som där fanns det gott om bete för getter och får, och för säljägare måste de kryllande bådarna ha tett sej nog så inbjudande. Skinn, kött, tran och ull var goda handelsvaror, det är svårt att tänka sej att Kökar, då bättre placerat i världshandeln än nu, inte skulle ha dragit till sej en vikingatida befolkning. För en sådan bosättning talar också två kökarsägner. Enligt den ena var Kökars första innebyggare tre vikingar från Gotland. En bosatte sej i Karlby, en i Finnö och en i Österbygge. Den andra sägnen berättar om två runstenar som skulle ha rests på var sin sida av Oppsjön. Slutligen verkar nya fynd att en gång for alla etablera Kökars vikingatida befolkning: uppe vid Boberg har man funnit lämningar som preliminärt daterats till järnåldern; liknande grunder ska också finnas i andra byar.
Inom de närmaste åren kommer det att klarläggas hur det förhåller sej med bosättningen i Kökar under slutet av järnåldern. Redan nu är det ställt utom allt tvivel att Kökar var en av vikingatidens viktiga hamnar och att vaktkedjan, som kan dateras till 1000-talet och anses ha rötter i folkvandringstiden, gick över Vaktanböte i Kökar. Från svenska sidan gick budet över till Eckerö där vårdkasen tändes på Kasberget, upptäcktes på Jomala Kasberg, sändes vidare till Lemböte i Lemland, skickades över till Stentorpa Kasberg i Föglö och fick elden att gå till väders på Vaktanböte i Kökar. Omvänt kunde man från Vaktanböte på en natt alarmera Mälardalen och Uppland. En sommarnatt naturvårdsåret 1970 brann vårdkasarna igen, men med ringa verkan. Vi har lärt oss leva med vetskapen att fienden finns mitt ibland oss.
Ungefär 1240 kommer kökarsnamnet första gången på pränt i den äldsta bevarade segelbeskrivningen över Östersjön, Navigatio ex Dania per mare Balthicum ad Estoniam. Itinerariet skriver Kökar Thiyckaekarl. Hur det uttalades, och om kökarborna själva kallade sina klippor så, vet vi inte. Striden om vad namnet betyder är förmodligen nästan lika gammal som namnet självt. Under tidernas lopp har det skrivits Thiyckaekarl, Tjockaela, Tiokarle, Tiockarne, Tiockar, Tiockakarl, Tiökar. Det har spekulerats om att en av sägnens gotländska vikingar hade kallats Tjocke och att namnet skulle åsyfta Tjocke och hans karlar, eller att det skulle betyda Tjockö-karlarna och åsyfta en tidig inflyttning från Tjockö i Roslagen, men troligare är väl då att hela Karlbylandet kallats Tjockö och att ögonmärket Kalin fått bilda andra leden. Namnet tolkas dock i de flesta sammanhang som "Tjocka karlen". Det skulle vara trevligt med ett sockennamn som bottnar i ett skämt, men de flesta är ense om att karlen åsyftar Kalins massiva rundade rygg, synlig långt ute i havet. Varför Kalin kallas Kalin eller Karlen ger upphov till nya diskussioner. Själv tror jag att "karl" helt enkelt är ett namn på de breda runda bergryggar som ligger sida vid sida i terrängen som limporna på ett bakbord och ger Kökar ett sådant säreget utseende, en teori som stöds av de många kal- och kar-namnen i skärgården. Vi har ju också ordstävet "Undan karlar eller seglar jag på er! sa kökarbon åt grunden."
Segelleden som beskrivs i det danska itinerariet följde i stort sett den gamla vikingatida stråten över Ålands hav till Lemböte, via Föglö till Kökar och vidare mot sydost. För Kökars del var infarten till Oppsjön nu så uppgrundad att det var nödvändigt att finna en ny hamnplats. Vid Hamnö strax NO om Kalin fanns det t.o.m. två. Ön med sitt vindskydd och sin sötvattenskälla gör fortfarande ett starkt intryck av fristad, och för sjöfarare som kommit kryssande mellan brotten måste hamnen ha öppnat sej som ett mirakel. Så blev också Hamnö tidigt en helig ö.
På Kappelskatan, genialiskt utplacerade på näset mellan två naturliga ankarplatser, ligger grunderna av ett tillsvidare oundersökt kapell. Likheten med kapellresterna på Signilskär och i Lemböte är så slående att det ligger nära till hands att förmoda att vi här står inför ett av tolvhundratalets sjöfararkapell. Åland kristnades tidigt: det var inte första gången kyrkans representanter landsteg på Hamnö på 1200-talet, men vid den tiden var både kyrkan och handelsvägarna etablerade. Kökars betydelse som hamnplats gjorde det följdriktigt att anlägga ett kapell här. Det förmodas att det och senare klostret byggdes för att pacificera de vilda kökarborna som enligt ett ihärdigt rykte skulle ha tänt villeldar och livnärt sej på vrakplundring sedan tidens begynnelse. Det är ett ståtligt förflutet man gärna unnar kökarborna. Tyvärr är det märkligt illa dokumenterat trots att flera berättelser överlevt om hur kökarborna själva plågades av danska och estniska sjörövare.
(Sjöröveriet ska enligt en sägen vara orsaken till att Kökar är totalt skoglöst. Fordom täcktes öarna av stora skogar, som myndigheterna lät bränna ner för att vrakplundrarna inte skulle ha någonstans att gömma sej. Enligt andra uppgifter skulle skogen ha bränts ner av ryssarna först under stora ofreden. Mest fantasieggande är ändå sagan om det väldiga skeppet Refanut som med sitt bogspröt i ett slag svepte bort skogen från Kökar. Hur som helst hjälper skoglösheten till att ge kökarlandskapet ett sådant uråldrigt uttryck: granen som så fördystrar det nordiska landskapet vandrade in först vid tiden för Kristi födelse.)
Kappelskatan, där otaliga sjöfarande tackat helgonen för sin räddning och bett om foglig vind, är nu ett favorittillhåll för praktfulla magnifikt tecknade huggormar. Ett stycke längre upp på ön, med ansiktet mot havet och de skyddade hamnfladorna i ryggen, ligger resterna av gråbrödraklostret som man antar anlades någon gång på 1450-talet — exakta uppgifter saknas. 1472 omtalas det i förbigående som ett etablerat, allom bekant faktum i en anteckning i Stockholms gråbrödraklosters dagbok.
Det var ett fattigt och oansenligt kloster som växte upp på Hamnö om man jämför det med motsvarande anläggningar på andra orter, men med andra mått mätt var det ett imponerande byggnadsverk som sattes i gång på en av de ödsligaste platserna i denna del av världen. Enligt en sägen skulle byggmästaren ha varit en munk som i Kökar går under namnet Helige Per Djäkne. Kort före sin död spådde han att den dag hans gravsten överväxtes av gräs skulle världens undergång vara förestående. Han begrovs under en slät kalkstenshäll mitt i klosterkyrkan, och när den nya kyrkan byggdes nyttjade de praktiska kökarborna gravstenen till trappsten för att så vitt på dem ankom uppskjuta undergången så länge som möjligt.
Klostret fick verka bara ca 80 år. Vi vet inte mycket om munkarnas liv ute på Kökar, inte ens deras antal är känt. Så mycket är klart att för franciskanerna som kunde konsten att tala med trutar och ejdrar när människorna stoppade till sina öron var Kökar ingen förvisningsort. Det var säkert lätt för en svärmisk yngling att tappa huvudet i de ångande midsommarbackarna där vildmejram, brudbröd och nyponros samtidigt bearbetade honom, och inse att närmare himlen än så här kunde han inte komma, om man med himlen avsåg det dallrande himmelska ljus som låg över vattnet och avskilde öarna från saltsjön så att de flöt och skullade mellan sjö och sky.
Kanske hade Stefan Larsson, provinsialminister eller högste styresman för gråbrödraklostren i Dacien (Norden), varit en sådan yngling. När han dog i Viborg i Danmark år 1496 var han en av Skandinaviens lärdaste män. Enligt hans önskan fördes hans lik den långa vägen till Kökar och gravsattes i klosterkyrkan. Detta har tolkats så att han ville "betyga sin ringhet och ödmjukhet inför allas vår Herre", men kan också ha varit ett försök att komma närmare himlen. Tiden på Kökar där broder Staffan var broder Staffan och jämbördig med tärnor och skrakar måste ha framstått som ett ouppnåeligt helighetstillstånd för den åldrande ministern Stephanus Laurentii som knappast kan ha undgått att beröras av de intriger som frodas bland denna världens andliga stormän. [...]

© Ulla-Lena Lundberg, 2018

En dag i juni

Gå ner till Strandvägskajen i Stockholm en sommarmorgon och se om där ligger en liten vit skärgårdsbåt med namnet Saltkråkan I. Om det gör det, så är det den rätta båten och man har bara att gå ombord. Prick klockan tio kommer hon att klämta till avgång och backa från kajen, för nu skall hon ut på sin vanliga färd, den som slutar vid öarna ytterst i havsbandet. Saltkråkan I är en målmedveten och energisk liten båt, hon har gått den här traden i mer än trettio år och tre gånger i veckan, antagligen förstår hon inte att hon plöjer farvatten som inte liknar något annat på jorden. Över vida fjärdar och genom smala sund, förbi hundra gröna holmar och tusen gråa skär stävar hon fram helt oförtrutet, det går inte fort, och solen står redan lågt när hon kommer till sin sista brygga, den på Saltkråkan, ön som har gett henne sitt namn. Längre ut behöver hon inte gå. Bortom Saltkråkan är öppna havet med kala kobbar och skär, där ingen bor mer än ejder och mås och annan sjöfågel.

Men på Saltkråkan bor det människor. Inte många. På sin höjd tjugo stycken. Det vill säga om vintern. Om sommarn kommer där sommargäster.

Just en sådan där sommargästfamilj fanns med på Saltkråkan I en dag i juni härom året. Det var en far och hans fyra barn, Melkerson hette de, stockholmare var de, ingen av dem hade varit på Saltkråkan förut. Därför var de nu mycket förväntansfulla, i synnerhet Melker, pappan.

"Saltkråkan", sa han. "Jag tycker om namnet. Det är därför jag har hyrt där."

Malin, hans nittonåring, såg på honom och skakade på huvudet, å, att ha en sån lättsinnig far! Han skulle fylla femtio snart, men han var impulsiv som ett barn och mer pojkaktig och bekymmerslös än små egna pojkar. Nu stod han där, ivrig som en unge på julafton, och väntade att alla skulle vara lyckliga över hans påhitt att hyra sommarnöje på Saltkråkan.

"Det är likt dej", sa Malin, "det är alldeles precis likt dej att gå och hyra sommarnöje på en ö som du aldrig har sett, bara för att du tycker att namnet låter bra."

"Så trodde jag att alla människor gjorde", försvarade sig Melker, men sedan teg han och tänkte efter. "Eller kanske man måste vara författare och mer eller mindre vansinnig för att göra en sån sak? Bara ett namn. .. Saltkråkan, haha! Andra människor kanske far och tittar för^t."

"En del gör det, ja! Men inte du!"

"Nåja, jag är på väg nu", sa Melker obekymrat. "Jag far och tittar nu!"

Och han såg sig omkring med glada blå ögon. Han såg allt som var honom kärt, dessa bleka vatten, dessa öar och holmar, dessa gråa skär av hederligt svenskt urberg, stränderna med sina gamla hus och bryggor och sjöbodar... han kände att han ville sträcka ut handen och klappa alltsammans. I stället tog han Johan och Niklas om nacken.

"Förstår ni att det är vackert? Förstår ni att ni är lyckliga som får bo mitt i det här hela sommarn?"

Johan och Niklas sa att de förstod det, Pelle sa att han också för­stod det.

"Nå, men varför jublar ni inte då", sa Melker. "Får jag be om lite jubel!"

"Hur gör man", undrade Pelle. Han var bara sju år och kunde inte jubla på befallning.

"Man råmar", sa Melker och skrattade okynnigt. Sedan försökte han själv råma lite och hans barn fnissade tacksamt.

"Du låter som en ko", sa Johan, och Malin invände:

"Ska vi inte för säkerhets skull vänta med att råma, tills vi har sett huset du har hyrt?"

Det tyckte inte Melker.

"Huset, det är underbart, det sa agenten. Och man får ju tro folk på deras ord. Ett riktigt sånt där trivsamt gammalt sommarnöje, det försäkrade han."

"Å, om vi vore framme snart", sa Pelle. "Jag vill se det där sommarnöjet nu genast."

Melker tittade på sin klocka.

"Om en timme, min lille gosse! Vid det laget kommer vi att vara ordentligt hungriga allihop, och kan ni gissa vad vi gör då?"

"Äter", föreslog Niklas.

"Just det. Vi sätter oss ute på tomten i solskenet och äter den underbart goda lilla måltid som Malin har lagat åt oss. I gröngräset, förstår ni... vi bara sitter där och känner att det är sommar!"

"Oj", sa Pelle, "nu råmar jag snart."

Men sedan bestämde han sig för något annat. Det var en timme kvar hade hans far sagt, och än fanns det väl saker att göra på den här båten. Det mesta hade han redan stökat undan. Han hade klättrat i alla trappor och kikat i alla spännande skrymslen och vrår. Han hade stuckit in näsan i styrmans hytt och blivit bortkörd därifrån. Han hade gjort en liten visit i matsalen och blivit bortkörd därifrån. Han hade försökt komma upp till kapten på kommandobryggan och blivit bortmotad. Han hade stått och kikat ner i maskinrummet på alla mojänger och vevstakar som dunkade och gick runt. Han hade hängt över relingen och spottat ner i det fräsande vita skum som båten rev upp. Han hade druckit sockerdricka och ätit bullar på akterdäck. Han hade kastat bullbitar åt hungriga måsar. Han hade pratat med nästan alla människor ombord. Han hade prövat hur fort han kunde springa från för till akter och han hade gått i vägen för besättningskarlarna varenda gång som båten la till vid en brygga och gods och bagage skulle langas i land. Ja, han hade gjort allt som en sju års pojke vanligtvis gör ombord på en skärgårdsbåt. Nu såg han sig omkring efter något nytt, och då upptäckte han ett par passa­gerare som han inte hade lagt märke till förut. Långt borta på akter­däck satt en gubbe med en liten flicka bredvid sig. Och på bänken bredvid flickan stod en fågelbur med en korp i. En livslevande korp! Det satte fart på Pelle. Ty han älskade alla slags djur, allt som levde och rörde sig, flög eller kröp under himmelens fäste, alla fåglar och fiskar och fyrfotingar. 'Små trevliga små djur' kallade han dem allesammans, och dit räknade han också grodor och getingar, gräshoppor och skalbaggar och andra småkryp.

Men just nu fanns där alltså en korp, en livslevande korp!

Den lilla flickan log ett älskligt, tandlöst leende mot honom när han stannade framför buren.

"Är det din korp", frågade han och stack in ett pekfinger mellan spjälorna för att om möjligt klappa korpen lite. Det skulle han inte ha gjort. Korpen högg efter honom och han drog kvickt tillbaka handen.

"Akta dej för Hoppiland-Kalle", sa flickan. "Ja, det är min korp ... det är det väl, morfar?"

Gubben bredvid henne nickade.

"Visst! Visst är det Stinas korp", förklarade han för Pelle. "När hon är hos mej på Saltkråkan åtminstone."

"Bor ni på Saltkråkan", sa Pelle förtjust. "Det ska jag också göra i sommar. Pappa och vi ska bo på Saltkråkan, menar jag."

Gubben tittade intresserat på honom.

"Jaså, minsann. Då är det väl ni som har hyrt i gamla Snickar-gården då?"

Pelle nickade ivrigt.

"Ja, det är vi. Är det trevligt där?"

Gubben la huvudet på sned och såg ut att tänka efter. Sedan gav han till ett litet lustigt skrockande skratt.

"Visst! Visst är det trevligt. Beror på hur man tycker förstås."

"Hur så", sa Pelle.

Gubben skrockade till igen.

"Ja, antingen tycker man om när det regnar in genom taket eller gör man det inte."

"Eller gör man det inte", kom det som ett eko från flickan. "Jag gör det inte."

Pelle blev lite fundersam. Det här måste han nog berätta för pappa. Men inte just nu. Just nu måste han titta på korpen, det var alldeles nödvändigt. Den där Stina ville gärna förevisa honom, det märktes. Det var nog roligt att ha en korp som folk kom och ville titta på, allra helst en stor pojke som han själv. Och visserligen var Stina bara en liten jäntunge, högst fem år, men för korpens skull var Pelle villig att göra henne till sin lekkamrat för sommaren eller i varje fall tills han hade hittat någon bättre.

"Jag kan komma och hälsa på dej nån dag", sa han nådigt. "I vilket hus bor ni?"

"I ett rött", sa Stina, och det var ju alltid en ledtråd men heller inte stort mer.

"Du kan fråga var gubben Söderman bor", sa hennes morfar, "för sir du, det vet varenda människa."

Korpen skränade hest i sin bur och verkade orolig. Pelle försökte om igen sticka in ett finger till honom och om igen högg korpen efter honom.

"Han är klok, må du tro", sa Stina. "Klokast i världen säjer mor­far."

Det tyckte Pelle var skryt. Varken Stina eller hennes morfar kunde väl veta vilken fågel som var klokast i världen.

"Min farmor har en papegoja", sa Pelle. "Och hon kan säja 'Far ända in i baljan'!"

"Vad är det för svårt med det", sa Stina. "Det kan väl min farmor också."

Då gapskrattade Pelle.

"Det är väl inte farmor som säjer det heller. Det är papegojan vetja!"

Stina tyckte inte om att man skrattade åt henne. Nu blev hon för­närmad.

"Då ska du säja det då, så att man förstår det", sa hon buttert. Sedan vände hon på huvudet och tittade ihärdigt ut över relingen, hon ville inte prata med den där dumma pojken mer.

"Hej då", sa Pelle och stack i väg för att ta reda på sin egen kringspridda familj. Han hittade Johan och Niklas uppe på övre däck, och så fort han såg dem, visste han att något var på tok. Båda två verkade så bistra att Pelle blev ängslig - hade han gjort något som han borde ha dåligt samvete för?

"Vad är det", frågade han oroligt.

"Titta där", sa Niklas och pekade med tummen. Och då såg Pelle. Lutad mot relingen en bit längre bort stod Malin och bredvid henne en lång ung man i ljusblå polotröja. De pratade och skrattade, och han med polotröjan tittade på Malin, deras Malin, som om han helt plötsligt hade hittat en liten fin guldklimp där han minst hade väntat det.

"Så nu är det färdigt igen", sa Niklas. "Jag trodde det skulle bli bättre, när vi kom bort från stan."

Johan skakade på huvudet.

"Jo, det kan du inbilla dej! Du kan sätta Malin på en liten kobbe mitt ute i Östersjön och inom fem minuter kommer det en kille sim­mande och ska nödvändigt upp på just den kobben."

Niklas blängde på polotröjan.

"Tänk att man inte kan få ha sin egen syster i fred! Man borde sätta upp en sån där skylt bredvid henne ... 'Ankring förbjuden'! "

Sedan tittade han på Johan och de småskrattade båda. Det var ju inte riktigt på allvar som de protesterade när någon kom och började uppvakta Malin, vilket enligt vad Johan påstod hände ungefär en gång i kvarten. Inte riktigt på allvar, ändå fanns där trots allt en liten hemlig ängslan hos dem - tänk om Malin en vacker dag gick och förälskade sig så pass att det slutade med förlovning och gifte och sånt där!

"Hur skulle vi klara oss utan Malin", brukade Pelle säga och det var vad de tänkte och kände allesammans. Ty Malin var familjens ankare och stöttesten. Ända sedan deras mor dog, när Pelle föddes, hade hon varit som en mamma för alla pojkarna Melkerson, Melker inberäknad. En späd och barnslig och ganska olycklig liten mamma de första åren men undan för undan allt mer kapabel att 'snyta och tvätta och skälla och baka bullar' - det var så hon själv beskrev vad hon höll på med.

"Men du skäller bara när det verkligen behövs", försäkrade Pelle alltid. "För det mesta är du len och god och snäll som en kanin."

Tidigare hade Pelle inte förstått varför Johan och Niklas ogillade Malins kavaljerer. Han hade varit alldeles trygg och säker på att Malin var något som i all evighet skulle tillhöra familjen Melkerson, hur många polotröjor som än kretsade omkring henne. Det var Malin själv som utan att veta det gjorde slut på hans lugn. Och det hände en kväll när Pelle låg i sin säng och försökte somna. Det gick inte, för Malin sjöng för full hals i badrummet strax intill. Hon sjöng en visa som Pelle aldrig hade hört förr, och några ord i den visan träffa­de honom likt ett klubbslag, där han låg.

"Som just har tatt studenten och gift sej och fått barn..." sjöng Malin utan att ana vad hon ställde till.

"Som just har tatt studenten" ... ja, men det var ju det Malin hade gjort! Och sedan ... sedan var det förstås bara att vänta på resten! Pelle började svettas, där han låg. Nu förstod han hur det skulle bli, tänk att han inte hade begripit det förut! Malin skulle gifta sig och försvinna, de skulle bli ensamma med bara tant Nilsson som kom fyra timmar om dagen och sedan gick sin väg.

Det var en outhärdlig tanke och Pelle rusade förtvivlad in till sin far.

"Pappa, när ska Malin gifta sig och få barn", frågade han med darrande röst.

Melker höjde förvånad ögonbrynen. Han hade inte hört att Malin hade några planer i den vägen, och han förstod inte att det för Pelle var en fråga om liv och död.

"När ska det bli", envisades Pelle.

"Om den dagen och den stunden veta vi intet", sa Melker. "Det är inget som du behöver grubbla på, min lille kille."

Men grubblat hade Pelle gjort sedan dess, inte varje stund, inte ens varje dag, men med jämna mellanrum, när det fanns särskild anledning. Som just nu till exempel. Pelle glodde bort mot Malin och polotröjan. De höll visst på att säga adjö åt varann som tur var. Polotröjan skulle tydligen av vid nästa brygga.

"Hej då, Krister", ropade Malin, och polotröjan ropade tillbaka:

"Jag tittar över med motorbåten nån dag och ser om jag kan hitta dej."

"Det tycker jag du ska ta och låta bli", mumlade Pelle argt. Och han bestämde sig för att be pappa sätta upp en sådan där skylt som Nik­las hade talat om: 'Ankring förbjuden' skulle det stå på Snickargårdens brygga, det skulle Pelle se till.

Det hade nog varit lättare att få ha Malin i fred, om hon inte varit så söt, det förstod Pelle. Inte för att han hade tittat efter så noga, men han visste att hon var söt. Det sa alla människor, de tyckte det var vackert med ljust hår och gröna ögon, sådana som Malin hade. Det tyckte nog han med polotröjan också.

"Vad var det där för en vidring", frågade Johan när Malin kom fram till dem.

Malin skrattade.

"Ingen vidring alls. En som jag träffade på Bosses studentskiva. Rätt så trevlig."

"En specialvidring", sa Johan hårdnackat. "Honom ska du akta dej för, skriv opp det i din dagbok."

Malin var inte för inte dotter till en författare. Hon skrev hon också, men bara i sin hemliga dagbok. Där förde hon in sitt hjärtas tankar och drömmar och dessutom alla pojkarna Melkersons bedrif­ter, även Melkers. Hon brukade hota dem med det där:

"Vänta bara tills jag låter trycka min hemliga dagbok. Då blir ni avslöjade allihop in på bara skinnet."

"Haha, du blir nog avslöjad själv allra värst", försäkrade Johan. "För du är väl noga med att föra in alla dina schejker i tur och ordning ?"

"Gör ett register, så du inte hoppar över nån i hastigheten", före­slog Niklas. "Per XIV Olof, Karl XV Karlsson, Lennart XVII och Åke XVIII. Det kan bli en liten snygg regentlängd, om du får hållas."

Och just nu var både Johan och Niklas övertygade om att han i polotröjan skulle bli Krister XIX.

"Jag skulle bra gärna vilja veta, hur hon beskriver honom i sin dagbok", sa Niklas.

"Specialvidring med snaggat hår och egenkär uppsyn", föreslog Johan. "Allmänt lös och otrevlig."

"Jo, det kan du inbilla dej att Malin tycker", sa Niklas.

 

Men Malin skrev inte ett ord om Krister XIX i sin dagbok. Han hoppade av vid sin brygga utan att lämna några spår i hennes sinne. Och bara en kvart senare hade Malin ett mycket mer uppskakande möte som kom henne att glömma allt annat. Det var när båten stä­vade in mot nästa brygga och hon första gången såg Saltkråkan. Om det mötet skrev hon i dagboken:

 

Malin, Malin, var har du varit så länge? Den här ön har legat och väntat på dig, lugnt och stilla har den legat här ute i havsbandet med sina rörande små sjöbodar, sin gamla bygata, sina gamla bryggor och fiskebåtar och med all sin hjärtslitande skönhet, och du har inte ens vetat det, är det inte hemskt? Jag undrar vad Gud tänkte, när han gjorde den här ön? 'Jag vill ha lite blandning' tänkte han nog. 'Kargt ska det vara, skrovliga grå klippor vill jag ha. Vänt ska det vara, gröna träd, ekar och björkar, blomsterängar och blomstersnår, jo, för jag vill att hela ön ska flyta av skära törnrosor och vit hagtorn i stora drivor den junidag om tusen millioner år, när Malin Melker son kommer dit.' Ja, kära Johan och Niklas, jag vet vad ni tänker, om ni tjuv­läser det här, men det låter ni bli: Får man vara så inbilsk? Nej, jag är inte inbilsk, jag är bara glad, förstår ni, för att Gud hittade på att göra Saltkråkan just så här och inte annorlunda och för att han sen hittade på att lägga ner den som en juvel längst ute i havsbandet, där den har fått vara i fred och förbli sig lik ungefär som han hade tänkt den och för att jag har fått komma hit.

 

Melker hade sagt:

"Ni ska få se att varenda kotte är nere på bryggan för att titta på oss. Vi kommer att göra sensation."

Riktigt så blev det inte. Det hällregnade när båten la till, och på bryggan stod en enda liten människa och en hund. Människan var av kvinnokön och ungefär sju år. Hon stod stilla, liksom uppvuxen ur bryggan, regnet sköljde över henne men hon rörde sig inte. Man kunde tro att Gud gjorde henne på samma gång som ön, tänkte Malin, och ställde henne där, att vara öns härskarinna och väktare till evig tid.

 

Så liten har jag aldrig känt mig, skrev Malin i dagboken, som när jag inför det barnets ögon måste gå över landgången i strömmande regn och fullastad med prylar. Hon hade en blick som liksom såg allt. Jag tänkte, att det där måste vara Saltkråkan själv och blir vi inte accepterade av den ungen, så blir vi aldrig accepterade här på ön. Därför sa jag inställsamt som man gör till små barn: "Vad heter du?"

"Tjorven", sa hon. Bara en sån sak! Kan man verkligen heta Tjorven och se så majestätisk ut?

"Och din hund", sa jag.

Då tittade hon mig stadigt in i ögonen och frågade lugnt:

"Vill du veta om det är min hund eller vill du veta vad han heter?"

"Bägge sorterna", sa jag.

"Det är min hund och han heter Båtsman", sa hon, och det var som om en drottning nedlät sig att presentera sitt favoritdjur. Vilket djur förresten! Det var en S:t Bernhardshund, den största jag har sett i mitt liv. Han var majestätisk på samma sätt som sin matte och jag började tro att alla varelser på den här ön var av samma slag och skyhögt överlägsna oss små stackare från stan. Men då kom där en vänlig själ ångande — det visade sig vara öns handelsman, och han var visst gjord efter vanliga mänskliga mått, för han hälsade så snällt på oss och önskade oss välkomna till Saltkråkan och talade om att han hette Nisse Grankvist utan att vi behövde fråga honom. Men sen yttrade han något förvånansvärt.

"Gå hem, Tjorven", sa han till det majestätiska barnet, tänk att han tordes och tänk att han var far till ett sådant barn! Men det hjälpte inte mycket.

"Vem har sagt det", frågade ungen strängt. "Har mamma sagt det?"

"Nej, det är jag som säjer det", sa hennes far.

"Då gör jag det inte", sa ungen. "För nu ska jag ta emot båten."

Och handelsmannen skulle ta emot varorna från stan och hade väl inte tid att ta itu med sin uppnosiga dotter, för hon stod kvar där i regnet, medan vi samlade ihop allt vårt pick och pack. Vi var nog en ömklig syn just då, och inget undgick henne. Jag kände hennes ögon i ryggen, när vi lufsade i väg mot Snickargården.

Och där fanns fler ögon än Tjorvens. Bakom gardinerna i alla fönster i alla hus längs bygatan fanns det ögon som följde vår blöta karavan - kanske vi gjorde sensation i alla fall som pappa hade sagt. Han började bli lite betänksam nu, kunde jag se. Och bäst som vi gick där och när det forsade ner som allra värst, sa Pelle:

"Pappa, vet du om att det regnar in genom taket i Snickargården?"

Då tvärstannade pappa mitt i en vattenpöl.

"Vem säjer det", frågade han.

"Gubben Söderman", sa Pelle, och det lät som om han talade om en gammal bekant.

Pappa försökte verka oberörd.

"Jaså, det säjer gubben Söderman, vem nu denna förträffliga olyckskorp kan vara. Och det vet förstås gubben Söderman - tänk att inte agenten nämnde ett ord om det då!"

"Gjorde han inte det", sa jag. "Sa han inte att det var ett trivsamt gammalt sommarnöje, särskilt när det regnar, för då får man en sån liten tjusig swimming pool i storstugan."

Pappa gav mig en lång blick och svarade inte.

Och sedan var vi framme.

"Goddag, Snickargården", sa pappa. "Får jag presentera familjen Melkerson — Melker och hans stackars små barn."

Det var ett rött tvåvåningshus, och när man såg det, tvivlade man inte på att det kunde regna in genom taket. Men jag tyckte om det i alla fall. Jag tyckte om det från första början. Pappa däremot var livrädd nu, det märktes — jag vet ingen som svänger mellan olika humör så kvickt som han. Han stod stilla och glodde missmodigt på sommarnöjet som han hade hyrt åt sig och sina barn.

"Vad väntar du på", sa jag. "Det blir inte annorlunda."

Då tog han mod till sig och så gick vi in.

© Saltkråkan AB

Utanför den okände soldatens

grav i Kovno,

inkilad mellan judar tyskar litauer

åter judar

genombävas jag av patriotism

när elektriciteten flammar opp

i gravkorset

och alla judar blotta sina huvud

för nationalhymnen.

Kap. I.
Carlsson går in i tjänsten och befinnes vara en spelfågel.

 

View from Kymmendö © Angelika Fischer, Berlin

Han kom som ett yrväder en april-afton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med skötekan att hämta honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt. De skulle till handelsman och ha en tunna tjära, och på abeteket och hämta gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på gästgivargården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp. Och så kommo de äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle hissa focken, som inte fanns.

Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern, när ekan gick över stag och länsade ner åt Saltsäcken.

- Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden; Stopp till! Stopp till! och medan Carlsson tittade efter hålen hade Clara knuffat undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades Lotten få ekan opp i vinden igen, så att nu strök det ner åt Aspösund med god gång.

Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med blå ögon och näsa krokig som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö för att ta hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med sedan gubben Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.

Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna om ställningar och förhållanden, så fick han riktiga skärkarlssvar:

- Ja si, det vet jag inte! Ja si, det kan jag inte säga! Ja si, det vet jag rakt inte.

Så dem blev han inte klok på!

Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gackade bakom kobbarne, och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar och strömmar, tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av ut på stora vattnet där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke; än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen när ekan gick över dem; en yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och måsar som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut där stjärnorna gingo ner i sjön syntes ett rött och ett grönt öga av en stor ångare som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom salongsventilerna.

Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar, så många att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark.

»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär detsamma som att inför stadsbon vara från landet.

Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så att man måste ta ner och ro. Och snart inkomna i ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en stuga inne mellan alar och tallar.

- Nu ä vi hemma! sa Clara och båten sköt in i en smal vik, där en ränna var huggen genom vassen, vilken rasslade mot båtsudorna, och väckte en lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok.

Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig uppe vid stugan.The farm, Kymmendö © Angelika Fischer, Berlin

Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och urlastningen började. Seglet rullades på råt, masten togs ur, och stagen virades med tågnålarne omkring. Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, knyten lågo snart på bron.

Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen och såg idel nya och ovanliga ting. Utanför bron låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed brons långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare, fästor, draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och på broplankorna stodo strömmingstrummor, tråg, tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet låg en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade ejdrar, skrakar, prackor, svärtor, knipor, och under takskägget lågo på hållare, segel och master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar, lak-klubbor. Och på land stodo gistgårdar med strömmingsskötar, så stora som de största körkfönster, flundernät med maskor som man kunde få armen i, abborrgarn nybyggda och vita som de finaste slädnät; men rätt opp från bron gick det som en herrgårdsallé med två rader klykstör, och på dem hängde stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu lyktan och kastade sitt sken på sandgången, som gnistrade av musselskal och torkade fiskgälar, och i noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost i spindelnät. Men lyktan lyste också på ett gammalt gumansikte, som tycktes torkat av blåst, och på ett par små vänliga ögon som krumpit ihop vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan, en raggig best som kunde gå lika bra i sjön som på land.

- Nå, är ni hemma nu kära hjärtans, hälsade gumman, och har ni gossen med er!

- Jo, här är vi, och här är Carlsson, ska moster se! svarte Clara.

Gumman torkade sin högra hand på förklädet och räckte den åt drängen.

- Välkommen då, Carlsson, och må han trivs hos oss. Har ni fått med kaffet och sockret, flickor, och seglena är inne i bo’n? - Så, kom då opp, så ska ni väl ha er något att äta!

Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson tyst, nyfiken, i väntan att få reda på huru hans liv skulle ställa sig på den nya platsen.

Det brann eld i spiseln inne i stugan och det vita slagbordet hade en ren duk på; och på duken stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar med rosor och förgätmigej; en nybakad bulle och skörtorkade skorpor, en smörtallrik, sockerskål och gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson fann rikemansaktig och som han ej väntat sig så långt bortom all ära och redlighet. Men stugan själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade henne i det flammande skenet från spiseln som korsade sig mot talgljusets i mässingsstaken, och lyste i mahognychiffonjéns något suddiga polityr, speglade sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel, gnistrade i silverinläggningarne på de långa fågelbössornas damaskerade pipor, och ritade upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av postillor, psalmböcker, almanackor och bondepraktikor.

- Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson, som var en nyare tids barn, sprang verkligen inte ut på logen, utan steg genast fram och satte sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade med hans kista, som kom ut i köket, vilket låg på andra sidan farstun.

Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade på igen och gav henne ett litet kok, samt förnyade bjudningen denna gång med tillägg att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.

Drängen satt och rullade mössan och passade på vindkasten hur han skulle ställa sina segel, för det var alldeles tydligt att han beslutat sig för att stå väl med vederbörande, men som han inte visste ännu om gumman var av den sorten som tålde att man pratade, vågade han inte slå opp språklådan med detsamma förrän han hade hört var landet låg.

- Det var en rasande rar chiffonjé, det där, tog han till och fingrade på mässingsrosorna.

- Hm! sa gumman, men det är inte så mycket i henne.

- Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson på och trädde in lillfingret i nyckelhålet till klaffen; där är nog moltum, där!

- Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon kom hem från auktion, men Floden skulle i jorden, och Gusten på excesisen, och så har det ingen reda varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde nya stugan, som ingen nytta var till, och så gick det undan för undan. Lägg i sockret nu Carlsson, och drick en kopp kaffe!

- Ska jag börja, jag? krusade drängen.

- Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman. Den välsignade gossen är ute på sjön med bössan och så tar han Norman med sig, så det blir aldrig något uträttat. Bara de kan komma ut och klå efter en fågel så låter de kreatur och fiske gå över styr, och ser Carlsson, det är därför han ha kommit hit för att styra till rätta; och därför ska han hålla sig liksom litet för mer, och ha ett öga på gossarne. Vill han inte ta en skorpa! Carlsson!

- Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom för mer, så att de andra lystra på mig, då ska det också vara ordning, och då ska jag ha ett ryggstöd, för jag känner gossarne, när man ska vara du och gemen med dem, tog Carlsson sitt landfäste, när han kände var han var hemma. Vad sjöaffärderna anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för dem känner jag inte, men på land där är jag hos mig, och där vill jag råda.

- Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då ha vi söndag, och få språka vid dagsljus. Nu ska Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig sedan.

Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset och lät det rinna till en dryg fjärdedel i koppen. Och sedan han druckit en slurk, kände han sig benägen att uppta det fallna samtalet, som berört honom ytterst angenämt. Men gumman hade rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut och in, och rackan gav skall på gården, så att uppmärksamheten drogs utåt.

- Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.

Och nu hördes röster utanför och rasslet av klackjärn emot bergknallarna, och mellan balsaminerna i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och packningar på ryggarne.

Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades dörren till stugan. In kom nu klivande sonen, i sjöstövlar och stortröja; och med den lycklige jägarens säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa ejder på bordet vid dörren.

- God afton, mor, där har du kött! hälsade han utan att ännu märka den nykomne.

- God afton, Gusten, ni ha varit borta länge, hälsade gumman igen, under det hon kastade en ofrivilligt belåten blick på de praktfulla ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade brösten och de sjögröna nackarna. - Ni har haft gott skytte, ser jag. Nå, se här ha vi Carlsson nu, som vi ha väntat!

Sonen kastade en forskande blick ur sina små vassa ögon, som halvskymdes av ljusröda ögonhår, och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit öppen, blev blyg.

- God afton, Carlsson, sade han kort och skyggt.

- God afton själv, svarte drängen och anslog en ledig ton färdig att bli överlägsen så fort han fått den unge mannen klar för sig!

Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på fönsterbrädet och lät modern ge sig en kopp kaffe; i vilken han genast lade brännvin och drack, under det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne och undersökt dem.

- Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson och klämde dem över bröstet för att känna om de voro feta! Han är en snäll skytt, kan jag se, för skotten sitter på rätta stället!

Gusten svarade med ett listigt grin, för han hörde genast att drängen inte förstod skytte, då han berömde skott som satts in medfjärs och gjort fåglarne odugliga till vettar.

Men Carlsson gick på oförfärat och pratade; berömde skälskinnsväskorna, prisade bössan, och gjorde sig så liten som möjligt, så okunnig om sjösakerna som han verkligen var, och mer till.

- Var har du gjort av Norman? frågade nu gumman, som började bli sömnig.

- Han håller på att bära opp grejorna i boden, svarte Gusten, men han kommer väl snart.

- Och Rundqvist har redan lagt sig, nå det är på tiden också, och Carlsson kan vara trött som har varit ute och färdats. Jag ska visa honom till rätta var han ska ligga, om han följer med.

Carlsson ville gärna stanna kvar och se timglaset rinna ur, men antydningarne voro för öppna att han längre skulle våga fresta. Och gumman följde honom ut i köket men kom strax in igen till sonen, som genast återtagit sin frimodiga min.

- Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman; han ser mig rejäl och villig ut!

- N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar skyt, den hålen!

- Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå fast han är språksam.

- Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, som vi få dras hårt med, innan vi bli fri från honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta för maten, och inte ska han komma mig för när, inte. Ja si du tror aldrig vad jag säger, men du får väl se, du får väl se! Och så ångrar du dig när det är för sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var också så mör i mun, och kunde så mycket fasligheter, men i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi hanka me’n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna där hymlare som ä kringa i mun, är bara stora i grötfatet. Tro du mig!

- Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro folk om gott, och begära orimligheter sen! Rundqvisten är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land också, men han kan så mycket som andra inte kan; och sjökarlar få vi aldrig mer, för de gå till flottan och tulln och lotsverket, så hit kommer bara landsfolk mer. Ja ser du, man får ta vad man får.

- Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, utan alla ska gå till Kronan, och hitut samlas allt skrap oppeifrån land. Inte må en tro att något ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina orsaker, och därför säger jag som förr: se opp med ögona!

- Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, återtog gumman, och hålla reda på ditt, för det blir ditt alltsammans ändå, och du skulle vara hemma och inte ligga på sjön jämt och samt, och åtminstingen inte ta folket från arbete, som du gör.

Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte:

- Åhja, mor, men du tycker nog om att få stek på bordet, när det vankats salt fläsk och torrfisk hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för resten, så, jag går inte på krogen jag, och något ska en ha att roga sig med. Mat ha vi ju, så det räcker, och lite pengar på banken, med, och gården ruttnar inte; vill han brinna så kan han få det, efter som han är brandförsäkrad.

- Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men allting annat faller sönder; gärsgårdarne ska lagas, dikena ska tas opp, logtaket multnar så det dryper in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är sköra som fnöske, nätena ska lättas och mjölkkällarn skulle täckas. Ock-ock-ock, det är så mycket som skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi väl se till om inte det kan bli av ändå, efter som vi ha fått en enkom till att ordna me’t, och få se om inte Carlsson är mannen till’et!

- Nå, så lät ’en göra’t då! snäste Gusten och reste med handen sitt kortsnaggiga hår på ända så det stod som spik. - Se där är Norman! Kom och ta en halv nu! Norman!

Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende mustascher och blåa ögon kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten sedan han hälsat gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor ur västfickorna och stoppat med svarta ankaret, började de på jägarvis, vid en kaffehalva, gå igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i havsbandet. Och fåglarne undersöktes med fingrarna i skottsåren, och haglen räknades, oavgjorda träffar förhandlades, och nya planer till andra utflykter uppkastades.

Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för att få sitt natthärbärge.

Det var en ryggås-stuga och såg ut som en skuta med kölen i vädret, flytande på lasten, bestående av allt världens gods. Högst upp under den sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne; därunder voro bräder och båtbord stuvade till torkning; lin- och hamphärvor, draggar, smidesjärn, lök-knippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk lågo nystoppade vettar i en lång rad; på en annan voro fårskinn kastade; från en tredje dinglade sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och strumpor; och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor, käppar med ålskinn, störar med långrevar och stångkrok.

Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä, och vid väggarne tre utdragssoffor, bäddade och med ganska rena men grova lakan.

I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en plats, och sedan hon avlägsnat sig med ljuset, lämnat den nykomne i skymningen som endast svagt upplystes av glöden från spisen och en kort månstrimma, som lagt sig på golvet kluven och rutad av fönstrets post och spröjsar. Av blygsamhetsskäl bestods intet ljus vid sänggången, då flickorna också hade sina sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln i skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog uret ur västfickan för att dra upp det vid skenet av kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i hålet och började vrida med något ovan hand, ty klockan var endast i gång om söndagarne och vid högtidliga tillfällen, då han hörde en djup knarrande stämma stiga upp från sängkläderna:

- Nej si fan har klocka också!

Carlsson röck till, tittade ner, och såg i glödskenet ett lurvigt huvud med ett par pliriga ögon upphängt på stödet av två håriga armar.

- Angår det dej du? svarade han för att inte vara svarslös.

- Angången ringer de i körkan fastän jag aldrig går dit! svarte huvet.

- Fast, sitter du fast, så ska jag slå ett ämbar vatten på’n, högg Carlsson igen.

- Det var inte så dumt sagt det där, käftade den andra. Men det var en schangtil karl i alla fall som har saffian i stövelhalsarna.

- Jo jag, skulle tro det, och galoscher har han också om han sätter till!

- Nej Jessus, har han galoscher också; då kan han bestämt bju’ på en sup!

- Ja det kan han också om det gäller, svarade Carlsson avgjort och gick efter höganäskruset. - Var så god och håll till godo.

Han tog ur korken, drack en klunk - och räckte över kruset.

- Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det är brännvin. Så, gutår och välkommen till by’s! Nu säger jag du till dig Carlsson, och du kallar mig tokiga Rundqvist, för så heter jag mest.

Och så kröp han under täcket.

Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i säng, sedan han hängt sin klocka på saltskäppan och ställt stövlarna mitt på golvet så att de röda saffianskilarna skulle synas utåt.

Det var tyst i stugan och endast Rundqvist hördes snörvla bort vid spisen. Carlsson låg vaken och tänkte på framtiden; som en spik satt gummans ord i huvet, om att han skulle vara liksom förmer än de andra, och att han skulle sätta gårdsbruket på fötter. Omkring den spiken värkte och bulnade det, och det var som han skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och tänkte på mahognychiffonjén och sonens röda hår och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en stor knippa nycklar på en stålring och skramla med dem i byxlommen, och så kommer någon och ber om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar på högra benet, sticker ner handen i fickan och känner nycklarne mot låret; och så plockar han på knippan som när man reder drev, och när han fått fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker han in den i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret i aftons, men nyckelhålet som sett ut som ett öga med en ögonsten i blir runt och stort och svart som en bössmynning och över andra ändan av pipan ser han sonens röda sarvöga sikta skarpt, lömskt, som om han ville försvara sitt guld.

Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp ur sin halvslummer. Mitt på golvet, dit månrutorna flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som snart dykte ner i en säng vilken knarkade ett väldigt tag som en båt mot en rankig brygga, och så levde det i lakan och fnissades tills det blev tyst.

- God natt, små flickor, hördes Rundqvists slocknande röst. Dröm om mig, så är ni snälla.

- Jo, det brydde vi oss allt om! svarade Lotten.

- Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara.

- Ni är - så snälla - så! Om jag bara kunde vara så snäll - som - ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal, och så får man inte sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med livet. God natt med er, barn, och akta er för Carlsson, för han har klocka och saffiansstövlar! - Ja, Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer, lyckan går, lycklig den som flickan får. - Va ligger ni och fnissar för där borta! - Hör nu Carlsson, kan jag inte få en sup till, det är så rysligt kallt här bortnast, för det drar från spisen.

- Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag sova, snäste Carlsson som blivit störd i sina drömmar om framtiden, i vilka varken förekommo vin eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning som »förmer».

Det blev tyst igen, och endast dova ljud från jägarnes historier trängde genom de båda dörrarne och däremellan nattvindens sakta ryckande i spjället.

Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren Lottens halvhöga stämma läsa utantill något, som han först inte kunde fatta, men som småningom släpade fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde: och inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, tyriketärditt ochäranochhärlighetenievighetamen. God natt Clara! Sov gott!

Och så snarkade det om en liten stund från flickornas säng, men Rundqvist drog timmerstockar så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste inte själv om han var vaken eller sov, förrän han kände täcket lyftas och en knubbig och svettig kropp krypa ner vid sin sida.

- Det är bara Norman! hörde han en inställsam röst bredvid sig, och förstod, att det var drängen, han skulle ha till sängkamrat.

- Jaså, det är skytten, som är hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta på lördagsafton.

- Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bössa har kvar, fräste Norman av.

- Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte förlora sista ordet. Jag kan skjuta svartstarar med rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå.

- Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga stämma genom dörren utifrån farstun.

- Javars! svarade korus.

- God natt med er då!

- God natt, moster!

Och så drogos långa suckar, och så pustades, flåsades och snusades, tills snarkningarne voro igång.

Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och räknade fönsterrutorna för att bli sanndrömmad.

[...]

Kap. VII.

Carlssons sanndrömmar; Chiffonjén bevakas, men utredningsmannen kommer och stryker streck över alltsamman.

 

Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit fullt vad man plägar kalla lyckligt. Gumman var till åren, om icke lastgammal, och Carlsson stod i begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina nu ingångna fyrtio år hade han mest släpat för brödet och framkomsten, och den flickan han ville ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme och såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet pocka, kanske starkare än annars, emedan han icke haft så strängt arbete sista året, och kanske även därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde. Hans tankar började därför att spela, när han satt i köksvärmen, och hans ögon vande sig att följa Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan. Blicken stannade småningom, slog sig ner och vilade, gjorde små utflykter hit och dit, flög bort, kom igen. Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och vart han gick såg han henne. Men det var en annan, som också såg, men ej på Clara, utan på ögonen, som följde henne, och ju mer hon såg, dess mer trodde hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes öga, som värkte och rann.

Det var några dagar före julafton. Mörkret hade fallit, men månen hade kommit upp och lyste klar över snöhöljda granar, över den blanka viken och den vita marken. En snål nordanvind drog fram och sopade torrsnö för sig. Men inne i köket stod Clara och eldade bakugnen, medan Lotten arbetade i degtråget.

Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann som en katt i värmen; hans ögon vore ute på spel och de gassade sig och gonade sig, när de stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur linnet.

- Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? frågade Lotten.

- Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig en fårskinnskofta, sedan hon lagt undan raka och viska.

Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när hon gått ut, steg Carlsson upp och gick efter.

Om en stund kom gumman ifrån stugan och frågade efter Carlsson.

- Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte Lotten.

Utan att vänta på närmare besked, tog gumman en lykta och gick också ut.

Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända om och ta på sig något, efter som det bara var ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom raskt nog upp till lagården, gick strax in i fjöset, där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det svaga månskenet, som föll in genom spindelvävar och höboss på rutorna, såg hon korna vända sina huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret grönt lysande ögon. Pallen stod där och stävan också. Men det var inte det hon ville se, det var något annat, något hon för all världen aldrig ville ha sett; något som lockade henne som en halshuggning och som skrämde livet ur henne. Så gick hon då över ströhögarne fram genom fähuset och kom in till fåren. Där var mörkt och tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu. Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej, det var inte det hon ville se. Så gick hon vidare och kom in till hönsen, som krupit upp på pinnarne och småskrockade, som om de nyss blivit väckta.

Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i månskenet igen. Två par skodon, ett mindre och ett större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de voro blåa i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat. Hon följde efter, som om hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter marken som en stolpkätting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades från ett osynligt ställe inne i hagen.

Och det drog och drog, drog henne in i samma hage, förbi samma stätta, under samma hasselbuskar, där hon en annan gång, en ryslig gång, hade upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. Nu stodo hasslarne nakna och buro bara de nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande för vinden, men så tunna, att man kunde se stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem.

Och mera kätting, mera kätting stacks ut; slingrade in under granarne, som lossade sin snö över hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem, rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner på hals och rygg och kylde och vätte.

Allt längre och längre bar det av inåt skogen, där tjädern flög upp från sin nattkvist och skrämde henne, ut över kärr, där tuvorna gungade, - över gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.

Två och två gingo spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida, ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; över stubbåker, där snön blåst av, över stenrös och diken, gärdselhögar och vindfällen.

Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon frös om huvudet och var valhänt, stack de magra, röda händerna under kjolen och blåste i dem emellanåt. Hon ville vända om, men det var för sent och hon kunde ha lika långt tillbaka som att gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde, som om de frusit i nordanvinden; och så kom hon till en stätta. Månskenet föll klart och skarpt, så att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon märkte intrycket av Claras kjol, av koftan med fårskinnsbrämet. Det var här således! Här! Hon darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is, brann som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon satte sig utmattad ner på stättan, grät, skrek, lugnade plötsligt av, steg upp och gick över. På andra sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården. Vinden blåste skarpt och kändes gå mitt igenom ryggen, slet i hårtestarne och isade näsborrarne; halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande skivan, hörde den torkade vassen susa om öronen, knäckas under fötterna, och hon slog ikull på en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om döden varit efter henne och bränt henne i ryggen, nådde andra stranden, men gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som fönsterrutor på dybotten och som klingande och krasande brusto under hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt benen, men hon vågade inte skrika för att inte någon skulle komma och fråga henne var hon varit. Hostande, som om bröstet ville spräckas, släpade hon sig upp ur vaken, smög sig uppför backen, gick rätt in i stugan till sängen, lade sig ner och bad Lotten göra eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där blev hon liggande.

Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och fårfällar över sig, elda upp med långved, men frös ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt ute i köket.

- Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn.

- Nu är jag där, svarte gumman pustande, - och jag går aldrig igenom. Stäng dörrn och gå i chiffongjen. Nyckeln ligger bakom kruthornet på hyllan, du vet!

Gusten blev nedslagen och lydde.

- Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster hand och ta det stora pappersbrevet... Så där... Lägg det på elden.

Gusten lydde, och snart flammade det på härden, knorrade sig och kolade sig.

- Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! Stoppa nyckeln på dig! Sitt nu här och hör på mig, för i morgon kan jag inte tala mer.

Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde han det var allvaret.

- När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars peschaft, det har du själv och så sätter du sigill för alla nyckelhålen, tills rättens herrar kommer.

- Och Carlsson? frågade sonen tvekande.

- Den blir på undantaget; det lär väl ingen kunna ta ifrån ’en; men inget mer; och kan du lösa ut honom, så gör det! Gud vare med dig, Gusten; du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men du hade väl dina skäl. Och nu, sir du, när jag reser, så ska du vara förståndig. Ingen stoftkista med silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de har betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; men klockor vill ja ha, och vill pastorn säga några ord, så må han det, och du kan ge honom far dins sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; och sen, Gusten, ska du se dig om att få gifta dig; ta en flicka du tycker om och håll dig till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör det också ingenting ont; men ta inte opp någon nerifrån; de bara äter dig som lus; och lika barn leka bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se åt att få somna.

Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men förtröstansfull.

- Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, - så ska vi skicka efter doktorn.

- Det behövs inte, svarte gumman och vände sig åt väggen. Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän igen.

- Är du ond på mig, Anna Eva? - Asch, inte var det värt att bli ond för ingenting! - Vill du, att jag ska läsa ur boken för dig?

- Det behövs inte! var allt vad gumman svarade.

Carlsson, som märkte, att här inte var något mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat arbete, tog saken, som den var, och satte sig på pinnsoffan att vänta. Som affärerna voro klara och gumman inte hade lust eller kraft att meddela sig, så var ingenting att tillägga; och vad som rörde Gusten och honom, det skulle nog bli bra med sen. Att hämta en läkare tänkte ingen på, ty folket var vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse med land avbruten.

I två dygn bevakade de kammaren och varandra, och när den ena somnade in på en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart någon rörde på sig, spratt den andra upp.

På julaftonsmorgon var madam Carlsson död.

Det var för Gusten som om navelsträngen först då blivit avklippt; som om han blivit lössliten från moderlivet och blivit en självständig man. Sedan han lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under hakan på henne, så att munnen inte skulle falla ner, tände han i Carlssons närvaro på ett ljus, tog fram petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.

De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick fram och ställde sig för chiffonjén med ryggen.

- Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade han.

- Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, - utan jag är bonn’ på Hemsö, och du är undantagsman.

- Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.

Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp hanen, så knallhatten syntes, trummade på kolven och röt för första gången i sitt liv:

- Ut! Annars knäpper jag dig!

- Hotar du?

- Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkväm med rättskarlar på sistone.

Det var besked och det förstod Carlsson.

- Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i köket.

Julafton var dyster detta år. Lik i huset och inte någon möjlighet att få bud efter kista eller svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar och fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön var omöjligt, ty vattnet var en enda issörja, i vilken man varken kunde ro eller åka eller gå.

Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla sig, gingo om varandra, sutto till bords tillsammans utan att byta ett ord. Huset var i oordning; ingen satte arbetet i gång och alla litade på varandra så att det mesta blev ogjort.

Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen. Att komma till kyrkan var lika omöjligt som att komma någon annan stans; och Carlsson läste därför en predikan i köket. Man kände, att man hade lik i huset, och någon julglädje kom ej till stånd. Maten var slarvigt lagad, ingenting färdigt i tid och alla voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och inne, och som den gamla stod lik i stugan, vistades alla i köket. Där var alltså som en inkvartering, och när man inte åt eller drack, så sov man, en på en soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller dragklaveret föll ingen in.

Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig; men nu förlorar Floden tålamodet. Inseende att dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som liket börjat förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon och snickrade en kista, som sedan ströks gul; och med vad som kunde finnas i huset sveptes den döda. Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret icke visade tecken till bättring och det var utsikt att få vänta i fjorton dagar, måste man till vad pris som helst söka skaffa liket upp till kyrkan för att få det i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan i sjön och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med kälkar, isbillar, yxor och rep. Och tidigt om sjättedagen gåvo de sig i väg på den livsfarliga färden. Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man; så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få båten opp på kälkarne, och när det var väl gjort, fick man ta i och dra; värst var det i issörjan, där årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten kom fram mer än några tum i sänder; ibland föredrog man att gå framför och hugga ränna med isbillar och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig igenom den tunna skorpan.

Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig tid att äta eller dricka och sista fjärden återstod att tillryggalägga. Så långt de kunde se, öppnade sig ett enda stort snöfält, här och där med små runda höjningar, som voro nedsnöade kobbar; himlen var blåsvart i ostkanten och bådade snö; kråkorna kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att söka nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle det lika sig till töväder, och skälarne hördes böla ute till sjös. Fjärden låg öppen för havet i östra sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt föreföll ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt havsbanden, men som de icke hört något från land på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro släckta, men det togo de för alldeles givet mellan jul och nyår.

- Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson, som mest varit tyst.

- Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot kälken, men vi ska ta i land på Måskläppan och ha en bit mat i oss.

Och därmed styrde man kurs på den kobbe, som låg mitt i fjärden.

Den låg emellertid längre bort än man trott och den förändrade utseende, ju närmare man kom, men slutligen hade man den på en kabellängd.

- Vak förut! skrek Norman, som hade utkik; - håll av åt vänster!

Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster ändå, och slutligen hade man gått runt kobben. Den hade av sista solvärmen eller av varma bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från alla sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll, goda råd voro dyra och Floden, som tagit allt befäl över manövern, uppkastade genast en angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut i vaken och i samma ögonblick alla man kasta sig i och sätta ut årorna. Och så blev beslutat, så gjordes.

- Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt fart, släppte kälken föröver, vickade till och kistan kom i sjön.

I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa i båt, medan Norman och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående på iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjönk, innan någon fick besinning att tänka på annat än sig själv.

- Nu få vi gå till prästgården, genast! befallde Floden, som i dag var mera handlingskraftig än tankeduglig.

Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens fråga, om han tyckte det var bättre att stå kvar på isen hela natten, hade han intet att invända, helst han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute.

Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid i land, skreko och hojtade åt kamraterna att komma efter, men Floden svarade endast med att vifta med handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där prästgården låg.

Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; Gusten med isbillen först för att pröva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig i lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru fått och vilket man nog skulle kasta på honom.

När de gått en halvtimma, stannade Gusten och pustade; därpå tittade han sig omkring på kobbar och stränder för att se, var han befann sig.

- Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade han; det var inte Måskläppan, för den ligger där; och han pekade åt ost. Och där ha vi Gillöga tall.

På en långsträckt ö inåt land pekade han ut en tall, som var lämnad ensam uppe på en uthuggen skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke eller landkänning.

- Och där ha vi Trälskär.

Han talade för sig själv och skakade på huvudet.

Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i skären och hade haft obegränsat förtroende till Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha tagit sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera söderut.

Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste ännu något litet, så att de kunde hålla landkänningen; de talade inte ett ord, men Carlsson höll sig tätt i spåren efter sin vägvisare.

Plötsligen stannade denne och lyssnade. Carlssons ovana öra hörde ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan, där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja som insvepte synranden, hade stigit upp.

De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus och ett dunkande som nalkades.

- Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten.

- Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme ha vi ostvinden här med snötjocka, och vill det sig riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete hålen hur det går med oss. Raska på nu bara!

Han satte till att småspringa och Carlsson efter; snön susade om fötterna och dånet tycktes följa.

- Nu är det slut med oss! skrek Gusten och stannade, pekande på ett ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön går öppen!

Carlsson förstod ej faran, men han insåg att det var på tok när Gusten var rädd.

Nu hade ostvinden fått fatt dem så att de på ett stenkasts håll kunde se snöväggen komma framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro de omvärvda av snön som föll tätt tätt och var svart som sot. Det blev alldeles mörkt kring dem och fyrens ljus som ännu ett ögonblick blekt och suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, slocknade slutligen.

Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde så gott han kunde; men han var fetlagd och kunde icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang, sprang för livet. Carlsson tog honom i rockskörtet, tiggde och bad, att han ej skulle löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar, besvor honom vid salighet och pina, men ingenting halp.

- Var och en för sig och Gud med oss! svarade Gusten, och bad Carlsson hålla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista.

Det tycktes den också göra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer, vad värre var, bruset nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne och trutarne skriade efter oväntat byte.

Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan honom och Gusten ökades och slutligen befann han sig ensam springande i mörkret. Han stannade då tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet svar. Det var ensamheten, mörkret, kölden, vattnet som kom med döden.

Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart under fötterna, sprang så att han såg huru snöflingorna gingo baklänges fastän de hade samma riktning som han, och så ropade han igen.

- Följ med vind, så kommer han väst på land! hördes en flyende röst inifrån mörkret, och så blev det tyst igen.

Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa utan modlös lät han farten sakta och gick, steg för steg, utan att kunna förmå sig göra motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig, dånande, frustande, suckande som om den enkom var ute på nattligt rovtåg.

 

-------

 

Pastor Norström hade gått och lagt sig klockan åtta om aftonen och legat och läst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan och hörde henne kalla:

- Erik! Erik! hörde han i sömnen.

- Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken.

- Lugn! Tror du inte jag är lugn! Häh!

Fruktande några långrandiga förklaringar, skyndade pastorn sig att bedyra det han var övertygad om lugnet, repade eld på en tändsticka och frågade vad som stod på.

- Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte!

Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre.

- Ja min själ gör det så! Vem... kan det vara?

- Gå och se efter, vet jag! svarte frun och gav gubben en ny påstötning.

Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt fötterna i sina bottforer, tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt; skakade ner fängkrutet och gick ut.

- Hej, vem där! ropade han.

- Flod! svarade en dov stämma bakom syrenhäcken.

- Vad fan står nu på att du kommer så här dags! Ligger gumman i själtåget?

- Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna stämma. Vi ha förlorat henne!

- Har ni förlorat henne?

- Ja, på sjön ha vi förlorat henne.

- Men kom in då för all världen och stå inte här i kylan!

Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst ägg enär han varken ätit eller druckit på hela dagen och dessutom haft det hundgörat att springa i kapp med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått redogörelsen för förloppet gick han in till sin gumma, och efter en liten storm på några minuter fick han nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det stora köksbordet, medan pastorn tog fram brännvin, istersmör, pressylta och bröd och satte för den uthungrade.

Därpå rådslogs om vad som kunde göras för de strandsatte. Att gå ut i natten och båda upp folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar i strand var farligt, emedan det kunde vilseleda fartyg om skenet verkligen förmådde genomtränga tjockan.

Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med, men värre såg det ut för Carlsson. Gusten trodde nämligen sig veta att fjärden brutit upp och att Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», menade han, »som om han fått för sina gärningar».

- Hör du, Gusten, invände pastor Norström; jag tycker ni ha varit orättfärdiga mot Carlsson, och jag vet inte vad du menar med hans gärningar. Hur såg gårn ut när han tog vid? Har han inte arbetat opp hemmanet åt dig? Har han inte skaffat dig sommargäster, och byggt dig en ny stuga! Och att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha’n; att han bad henne göra testamente, det var ju inte ont i att försöka, men att hon gjorde det, kunde vara mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, men inte kunde! Va? - Vill du kanske inte att jag skall fria åt dig hos änkan i Åvassa med sina åtta tusen riksdaler? Nej, hör du Gusten, du ska inte vara sträng, och ser du: det finns flera synpunkter på mänskorna än din!

- Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glömmer jag inte på länge.

- Åh strunt, det har du glömt när du krupit i säng med din hustru; och om Carlsson verkligen tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang ut om kvällen, så hade hon inte förkylt sig. Och inte tog hon väl det så när att han unga karln fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken vara utspelt och vi få se till i morgon bitti vad som kan göras. Vi ha söndag och folket kommer nog till körkan, så vi slipper båda opp dem! Gå nu och lägg dig och var lugn, och tänk på att den enes död är den andras bröd.

 

Följande morgon, när körkfolket stod på backen, kom pastor Norström upptågande i sällskap med Flod. I stället för att gå in stannade han i hopen som redan tycktes underrättad om vad som hänt. Och sedan han förkunnat mässfall uppmanade han allt manfolk samlas med båtarne nere vid prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och bärga de nödställda. Det förnams visserligen något knot i bakgrunden, där utbördingen hade några ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo att de icke ville undvara gudsordet.

- Åh strunt, invände pastorn; ni är inte så fasligt angelägna att höra min spiksoppa om jag känner er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är så skriftlärd så du hör när jag kommer i botten på såpfjärdingen.

Det gick ett stilla löje genom hopen, och betänkligheterna voro hävda till hälften.

- Vi ha för resten söndag om åtta dar, och kom då, så ska jag dra er ska ni få se, och tag kärngarne med er, så lovar jag ge dem en oppborstning för ett halvt kvartal. Är vi ense nu att dra åsnan ur brunnen?

- Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning från sabbatsbrottet.

Och så skingrades man för att gå hem och klä om sig och gå till sjös.

Snöyran hade upphört, vinden hade gått på norden och det var kallt, klart väder. Fjärden gick uppe, blåsvart svallande omkring de bländvita kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan. Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, medförande yxor och draggar. Att segla var ingen tanke på utan man hade bemannat årorna. Pastorn satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de styvaste skärkarlarne och medförande båtsman Rapp som utkik och plikthuggare.

Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet ledsen; ett människoliv mer eller mindre brukade sjön inte räkna så noga på.

Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet frös genast, måste huggas opp och vräkas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot båtborden, dök under och kom upp igen; ibland med infrusna vass-strån, löv, pinnar, lösryckta från stränderna.

Pastorn satt med sin kikare och spanade åt Trälskär där Hemsöpojkarne sutto fångna, stundom kastande en hopplös blick utåt fjärden där Carlsson sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett spår på de drivande iskakorna, ett spår av en fot, ett klädesplagg eller liket självt. Men förgäves.

Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret. Rundqvist och Norman hade på långt håll upptäckt undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på stranden. Och när båtarne lade till visade de mera nyfikenhet än eljes rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.

- Inte så länge man har land under sig! menade Rundqvist. Som dagen var kort började upptagningen av ekan genast, och straxt därpå draggningen efter kistan.

Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon låg, för han hade sett mareld lysa på vattnet. Man drog varp på varp, men utan att få upp annat än långa tångrevor med musslor och andra kräk på; man draggade hela förmiddagen ända till middagen, men utan framgång. Folket började se trötta ut och ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en sup och en smörgås eller koka kaffe, då Gusten slutligen förklarade, att han icke vidare ansåg något kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan ut på djupet.

Som ingen var vidare angelägen om att se liket flyta upp och saken strängt taget icke angick någon personligen, erfor man en viss lättnad över att bli befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras bekymmer.

För att emellertid få ett någorlunda avrundat slut på en snöplig ändalykt, gick pastor Norström fram till Flod och frågade, om han ville, att de skulle göra något för gumman. Boken hade pastorn med sig, och en psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten mottog med tacksamhet förslaget, som meddelades åt församlingen.

Solen höll på att sluta sin korta bana och kobbarne lågo rosenröda i sista belysningen, när folket samlade sig på stranden i en klunga för att övervara den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen. Pastorn steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick ut i akterstäven, tog upp sin bok, satte sin näsduk mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt huvud, under det alla karlarne på stranden ströko av mössorna.

- Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade pastorn.

- Jaa! svarades från stranden.

Och så steg sången dallrande av kölden först, sedan av rörelse över det ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som ledsagat så många i den sista vilan.

De sista tonerna klingade ut och ekade över vatten, mot skär, genom den kalla luften, och det blev ett uppehåll, varunder man endast hörde nordans sus i martallarnes barr, vågornas plask i stenarne, måsarnes skri och båtarnes huggande i botten. Pastorn vände sitt åldriga, fårade ansikte ut mot fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring vilket de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran.

- Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus vår Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen!

- Låtom oss bedja! började han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind och våg för att höras.

Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, och efter välsignelsen sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl.

Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men tycktes ännu ha något på hjärtat.

- Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att - skulle inte Carlsson också haft ett litet ord med?

- Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att tänka på honom; svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.

Solen gick ner och man hade endast att skiljas, söka komma hem så fort man kunde.

Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet, och sedan avsked blivit taget och alla kommit i båt, följde man honom en bit på väg, lade så upp båtarne i linje som till skötsättning, hälsade med årorna och ropade adjö!

Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen, som nu upptogs i männens självansvariga led.

Och till rors i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar och gröna sund.

Judiska teatern i Kovno

 

Det största språket

det stumma

med händerna.

Det är med händerna

vi fattar livet

kramar ur det

det lilla solsken

som kan rinna över oss

och färga oss i guld.