Kring det baltiska

Ett av min ungdoms minnen är ett samtal med en herr Belovutjetitj angående det vatten som han besett från kajen i Travemünde. Mötet mellan herr Belovutjetitj och östersjön hade ägt rum ett par decennier innan vi råkades i en dalmatisk hamn, men han hade inte kommit över det.

— Och en sådan färg, trumpetade han, och en sådan färg! Som ölbuteljer. Fy fan.

Nej, Adrias glans har det baltiska havet knappast haft under vår geologiska epok. Det är ett blackt och stenigt vatten med nordliga vikar, som bottenfryser un­der kalla vintrar, och en mestadels plattkavlad sydkust med uppslammade laguner och enstaka kritklippor.

Vad har jag för minnesbilder? Askvädret över Veckelax, fåren som skrämda skockas vid blygråa hoppande vattnet.

På hemresan från södern, efter en dag i det gamla Königsberg går jag ombord på den lilla ångaren i Pil­laus hamn och följer relingen till min hytt. När jag då slår upp ventilen ser jag i norr en väldig regnbank skjutas ut som en gravhäll över havet. Medan det mörknar, förvandlas jag snabbt. En känsla av fruktansvärt betryck tar mig i besittning — och samtidigt en tanklös, kyligt leende resignation. Små vågor, blanka och hårda som kantställda tallrikar slamrar mot ankarkättingarna i hamnbassängen. Blåsten pinar in över dynerna. Solen skiner i tallarnas flata kronor. Jag vilar under molnet, ångbåtens svarta rök penslar vårt låga tak.

När vi i juni gled in mellan Revals pirarmar dar den spräckliga »Suurtöll» låg overksam. Och rosthamrarnas knackande.

Ingen ödslighet künde vara större an vandringen i ett litet regn i den snörrätt planterade tallskogen på dynerna vid Brigitten.

Jag är född ett stenkast från Aura å vid dess utlopp i Erstan. Min släkt har i några hundra är vandrat runt kusterna och begravt sina döda i alla provinser kring Östersjön, aldrig bofast på samma ställe i mer an tre generationer, aldrig längre än tre svenska mil inåt land. På min mors sida är det sjöfolk i flera släktled. Så kom­mer det sig att jag älskar detta lynniga och blacka vatten som smakar bräckt på tungan.

Men kärlekens föremål det kan inte vara något utanför människan. Jag måste lokalisera det eller kläda det i ord. Däremot vore det löjligt att söka efter motiv i det påtagliga. Om jag säger att under senare år har något som jag ville kalla »det baltiska» pockat på min uppmärksamhet som fenomen och polariserat känslor av saknad och ömhet, blir jag da förstådd?

Det baltiska.

Det är nog bara en stämning, och att på kartan försöka avgränsa de omräden där stämningen upplevs, är vanskligt. Och vill man göra reda för dess komponenter står man sig slätt. Men det är nvgonting som endast små hopblandade folk, under livlig sjöfart, överhängande hot och med ett gemensamt språkligt medium, kunnat frambringa. Där en nationeil kultur blir alltför renodlad — uppsvensk, storrysk — där förflyktigas stämningen.

Ändå är det baltiska som själstillstånd och livsmiljö långt ifrån begränsat till de forna östersjöprovinserna där det varit starkast förnimbart. (Den avhyvling och sandblästring som nu pågår är en annan sak — jag talar om det som var eller kan komma.) Nej, det baltiska förnams lika tydligt i Danzig eller i det språkförbistrade Viborg eller i svenskpommerska hamnar. Men det ville landskap till, och helst ingenting verkligt deciderat som påkallade häftiga känslor av betagenhet. Då är nog Finska vikens sydkust och Rigabukten bäst för ändamålet — ett på samma gång lillgammalt och trådslitet landskap, i övervägande beige och grålila, som nästan kunde påträffas var som helst i många länder ända ned till Ardennerna, bara det inte vore märkbart fattigare än de. Givetvis får man inte bli utom sig av förtvivlan, som till exempel i trakten av Seinäjoki. Det önskvärda är ett mättligt vemod.

Att vidmakthålla detta vältempererade sinnestillstånd är svårt, om man har goda skäl till vrede och sorg. Även det som i gårdagens tankevanor häftade vid »det baltiska» — agrarpolitik och språkstrider — för att nämna blott två innehållsrika dossierer, var ägnat att skingra det absolut unika, stämningen.

Ja, det absolut unika. Och det har åtminstone för mig ett värde bortom alla moraliska kvaliteter, Vad vet man om kostnadsberäkningarna för en stämning? Är det inte just medvetandet om det prekära i levnadsomständigheterna som skänkt den baltiska miljön dess vemodiga, ansvarslösa förtrollning? En av mina estniska vänner betecknade den som »den svala känslan av öm, översvinnlig lycka mellan gallstensanfall. ..»

Ja, vad rör det den som balanserar på förnimmelsernas nålspets, att hela folkstammar fordom råkade på obestånd eller att det just varit ett sillstryparspråk som plattyskan och inte Venedigs sonora tunga som förvanskat de lokala lätena. Nu när sångfesterna är slutsjungna och det som är gjort är gjort.

Små hopblandade folk . ..

Den är verkligen den samma överallt, denna kustbandets sällsamma legering av blod, byggnadsstilar och språk, förgrämda hansestäders kammarlukt och sorgmodiga sirlighet. Och varhelst man kommer, som kom­pakt och orubblig bakgrund Åkerbruksfolken, talande ohanterliga, diftongrika tungomål, i synminnet evigt prutande på strandlösa torg med kullrig stenläggning och guvermentsbyggnadernas pelarrader som vita strumpor på tjocka ben vid horisonten . . .

Det är byggnadskonsten, ramen för de stämningar jag här söker fånga, vilken redan knapphändigt resumerad klarast förmedlar intrycket av våldsam hopblandning. Här betyder varje arkitektonisk stil ett nytt herravälde — jag talar närmast om de forna östersjöprovinserna — först det nedersachsiskt hanseatiska, det ordensriddartyska i tegel och trappstensgavlar, svenska barocken, den baltiska empire som Nils Erik Wickberg så kärleksfullt beskrivit, och slutligen tsarismens höghetstecken, åbäkiga katedralkyrkor, uppresta på de synligaste platserna — vid Rigas förnämsta torg, på Dom­berget i Reval och den mörkröda Uspenski, ett vackert undantag på en stenig nyländsk udde,

Konsthistorikern må här försöka finna det gemensamma och åtskiljande, antaga eller förkasta hypoteserna om en baltisk kulturmiljö. För mig, en lekman, grundas övertygelsen om något väsentligen gemensamt på »igenkännanden», på känslor av trevnad och sympati — ja, på något så obestämt som det ständigt förnyade minnet: snöskymning, höga svarta spiror —

Jag nämnde nyss att den baltiska stämningen förflyktigas där en nationell kultur blir alltför renodlad. Och det hänger samman med det samtidigt provinsmässiga och kosmopolitiska i detta havsbehärskade rum. Det fanns hos människorna liksom det fanns hos byggnaderna, det var på satt och vis en översättning till sjöfartstermer av vissa förhållanden i den gamla Donaumonarkien! Och förstår man inte det har man små utsikter att kunna följa med i fortsättningen.

Men på dessa områden är oförståelsen väl etablerad. Mycket av det som en okunnig resenär, »svensken i österled», kallar ryskt kan sålunda saklöst betecknas som baltiskt. Vid Östersjön har det ryska sent gjort sig gällande. Den folkkil som sköt upp längs Narvaåns östra strand vann ingen riktig hemortsrätt häruppe innan tsar Peter tog Nyen. Och hur vantrivdes icke äktryssen i metropolen som ett maktbud trollat fram ur de »finska kärren», i Petersburg, i den mest baltiska av städer, själva kvintessensen, trots varjehanda caesarisk måttlöshet i byggnader och perspektiv!

Å andra sidan bör vi inte heller överdimensionera det tyska inslaget. Gjutformarna för samhällsliv och lärdom har otvivelaktigt varit tyska på Östersjöns sydkust, och i det uppsvenska Stockholm, även efter slaget på Brunkeberg. Men göten var av annan konsistens.

I detta sammanhang roar det mig ej att utreda hur starkt »de otyska» påverkat Östersjöprovinsernas forna härskarskikt. Det får räcka med olikheten i kynne mellan tyskbalter och rikstyskar. Skillnaden i livsuppfattning mellan låt oss säga en mansperson från Leipzig och en herre från Dorpat var icke ringa. Den speciella blandningen av vad man i Reval kallade »Härzänsbildunk», av naiv egoism, av galghumor* och prudentlig ståndshögfärd kan svårligen upptäckas söderom Marienkirche i Lübeck. Men det var ju den som förenade oss trots allt — petersburgaren på Nevskij, flanören i Edlunds hörn och den numera utdöde kolingen på Skeppsbron.

Det finns därjämte någonting i den rätt sparsamma »baltiska litteraturen», i de hopträngda, ålderdoms-ängsliga städernas atmosfär, som för tanken till sekelskiftets säregna tyskjudiska författare i Prag. Man tycker sig plötsligt stå inför något på samma gång löjligt och outhärdligt, ett fruktansvärt invecklat och miniatyrmässigt problem, man grips av en hjälplös förlägenhet ungefär som i närvaro av en uråldrig dvärg som försökte tala till en om sin kärlek och ideligen kom av sig. Det absurda som man frapperas av i någon polemisk, dödligt giftig fotnot i »Jahrbuch für Heraldik, Genealogie und Sphragistik», i de grodaktiga assonanserna hos vissa estniska namn, i kollisionen mellan gro­tesk nymodighet och rucklig medeltid som till exempel i trettiotalets Viborg . . .

I de första tonåren gjorde jag en kanotfärd uppåt ån Sauka under kedjebroar, under långsamt svängande väderkvarnsvingar, under branter där plöjaren stegade vänd mot himlen, övernaturligt stor, och de vita stackmolnen och strandsvalorna och den blåa sländan någon mil uppströms där ån blev så stenig och grund att kanoten skrapade i botten.

Jag var så lycklig.

På det lilla museet i Pernau, världens mest gripande museum, där i de låga rummen ett krokodilskinn över de livegnas grova skopor och mellan von Kügelgens trista, långsmala små tavlor mumiefodralet som en nylackerad moraklocka.

Gravhällen stod uppställd mot ytterväggen invid trappan och tvenne sjöjungfrur — dubbelstjärtade, med fenor flikiga som vinbärsblad — smålog i den nariga kalkstenen. Varför hällen hamnat där vet väl ingen nulevande. Klockan var ett på dagen. Staden sov i julisolens gula hätta. Cyklarna hade lämnat slingrande spår i det tjocka dammet. Gossen som den sommaren betraktade gravstenen i kanten av det ödsliga torget i den lilla staden är jag.

Åh jag vet, jag vet. Det inom en som har lust att vara sjuk, att gråta som en flicka vänd mot väggen.

Men en bra smalbent karl måste man vara för att inte skämta grovt i dessa skymningens gårdar. För oss på norra sidan som har fått ett mera infanteritaktiskt betingat öde är det numera mest en fråga om form. Fast det håller vi ju styvt på. Och stämningar eller inte, ett har vi nog gemensamt: förvissningen om att trots all personlig snickarglädje och insupningar av pariserluft och tillfälliga uthopp ur ödet ligger den torftiga barrskogen med sina nedrasade vedstaplar och långa ekon tvärs över vägen, när splittret den gången ryker från tallstammarna, när ohjälpligheten sluter upp vid vår sida, när kulsprutan hackar och hackar.

En sådan där kall höstdag.

Så någon risk för att grundstämningen skall gå förlorad finns inte.

 

* Den östliga »humour noir» som i sin strävhet vanligen gör Stockholmaren sedligt eller socialt upprörd har i denna samling föranlett anekdoten om den sibiriska garnisonen. Historien berättades mig på en bastulave av Carl-Gustav Wahren vid Tavastlands Ryttare. Han hade själv hört den av en baron von Ungern-Sternberg som upplevde basarbesöken. Det var samme baron som sedermera blev vitrysk general och mongolisk furste. Han avrättades enligt landets sed, styckad mellan fyra hästar.

Concerning the Baltic

 

One memory from my youth is a conversation I had with a Herr Belevucetic about the body of water that he had contemplated from the quay in Travemünde. The encounter between Herr Belevucetic and the Baltic had taken place a couple of decades previous to our meeting in a Dalmatian harbor, but he had still not gotten over it.

— And such color, he trumpeted, and such color! Like oil drums. Hellish!

No, in our geological era the Baltic has hardly had an Adriatic sparkle. It is a drab and stony body of water whose northern coves freeze to the bottom during cold winters and with a southern coast that is mostly flat as a pancake, with silted-up lagoons and solitary lime cliffs.

What images do I retain in my memory? A thunderstorm over Haminanlaks, frightened sheep that cluster next to the lead-gray swell.

On a journey home from the south, after having spent a day in the old Königsberg, I embark on the little steamship in the harbor of Pillaus and walk along the gunwale to my cabin. As I open the porthole I see in the north an enormous rain cloud towering like a burial mound over the sea. While dusk falls, a change comes over me. A feeling of terrible distress takes possession of me — and at the same time a thoughtless, coolly smiling resignation. In the dock, small waves, shiny and hard like porcelain plaits placed edgewise, clatter against the anchor chains. The wind torments the dunes. The sun shines on the flat crowns of the fir trees. I rest under the cloud, the steamship’s smoke paints our low roof.

When in June we slipped in between the arms of Reval’s pier to where the brindled “Suurtöll” lay idle.

And the knocking of the rust-hammers. Nothing could be more desolate than a walk in a light rain in the forest of fir trees that had been planted in arrow-straight lines on the dunes around Brigitten.

I was born a stone’s throw from the Aura river, where it runs into the Ersta. My family has for some generations wandered along the coasts and has buried its dead in all the provinces around the Baltic Sea, never being settled anywhere for more than three generations, never more than three Swedish miles inland. On my mother’s side they were sailors for several generations.

Therefore I love this temperamental and bleak body of water, which tastes brackish on the tongue.

But the object of love that cannot be anything outside the human being.

I must localize it or clothe it in words. It would, on the other hand, be absurd to search for a motive for the obvious. If I say that for the last couple of years something that I would call “the Baltic” has demanded my attention, as phenomenon and as polarized feelings of loss and tenderness, will I then make myself understood?

The Baltic.

It is probably merely a mood, and any attempt to define the areas where that mood is experienced is problematic. And any attempt to account for its components is fraught with difficulties. But it is something that only small mixed-together peoples could produce, peoples who carried on a lively shipping trade, who shared a common linguistic medium and who were under imminent threat from the outside. Wherever a national culture becomes all too pronounced — Central Swedish Great Russian, High German — there the mood vanishes.

And yet, the Baltic as a state of mind and life milieu is far from limited to the former Baltic provinces where it has been most strongly perceptible. (The leveling and sandblasting that is happening today is a different matter — I speak of what has been or might come to be). No, the Baltic is felt equally clearly in Danzig, in the linguistically confused Vyborg, or in the Swedish-Pomeranian harbor towns. But one needs landscape, as well, and preferably nothing thoroughly decided which called up fierce feelings of captivation. The southern border of the Gulf of Finland and the Riga Bay seems best suited for this purpose — a landscape that seems both prematurely aged and threadbare, predominantly beige and grayish purple, a landscape that could almost be met with anywhere in many countries all the way down to the Ardennes, if it were not markedly poorer than these. One must, of course, not be overcome with despair, as for example in the Seinäjokki region. What is desired is a moderate melancholy.

To maintain this well-tempered state of mind is difficult, if one has good reasons for feeling anger or sorrow. Even issues that, according to yesterday’s ways of thinking, adhered to the “Baltic” — agrarian policies and language conflicts — to mention just two substantial dossiers, were likely to disturb that which was absolutely unique, the mood.

Yes, the absolutely unique. And this has, to me at least, a value that transcends all moral qualities. What does one know about the calculations for pricing a mood? Is it not exactly the consciousness of the precarious nature of the conditions of living that has given the Baltic milieu its melancholy, irresponsible enchantment?

One of my Estonian friends characterized it as “the cool sensation of tender, boundless happiness between attacks of gall-stone….”. Yes, what does it matter to the one who balances on the needle-point of perceptions that whole tribes of peoples have in the past become insolvent or that it was a herring-strangling language like Low German, and not Venice’s sonorous tongue, that mutilated the local sounds? Now when the song-festivals have ended and that which is done, is done.

Small peoples, mixed together …

It is really the same everywhere, the rare alloy of blood along this band of coast, building-styles and languages, the smell of the chambers and the heavy-hearted ceremoniousness of careworn Hanseatic towns.

And wherever one goes, the Peasant Peoples as compact and immovable background, speaking unwieldy, diphthong-rich tongues, in the mind’s eye’s memory forever bargaining on shoreless market-places with bumpy cobble-stone pavements and the government buildings’ rows of pillars like white stockings on fat legs on the horizon …

It is the art of building, the frame for the moods I am trying to capture here, which even scantily summarized most clearly mediates the impression of violent muddling. Here, every architectural style means domination by new rulers — I am speaking, here, primarily of the former Baltic Sea provinces — first the Lower Saxon Hanseatic, the German of the Knightly Orders in brick and stair-case gables, the Swedish baroque, the Baltic Empire that Nils Erik Wickberg has described with such affection, and finally, the proud, high signifiers of Tsarism, lumbering cathedral-churches, raised in the most prominent places — at the greatest square of Riga, at the Domberg of Reval and the dark-red Uspenski, a handsome exception on a stony Nyland promontory.

The historian of art may try, here, to find that which is shared and that which divides, formulate or repudiate hypotheses of a Baltic cultural milieu. For me, an amateur, the conviction of there being something essentially common is based on “recognition”, on feelings of pleasant comfort and sympathy — yes, on something as indefinable as the constantly renewed memory: dusk in snowy weather, high black spires —

I mentioned above that the Baltic mood evaporates whenever a national culture becomes all-too purely cultivated. And this is connected with the simultaneously provincial and cosmopolitan nature of this oceandominated place. It existed among the people as well as the buildings, it was in a way a translation into nautical terms of certain conditions in the old Danube monarchy! And if one does not understand that, one has little prospect of following what is to come.

But in these areas, incomprehension is well-established. Much of that which an ignorant traveler — “the Swede on Eastern travels” — calls Russian can thus with impunity be designated Baltic. At the Baltic Sea the Slavic was late in asserting itself. The amber-gathering Obotrits of the early Middle Ages and the Russian folk wedge that shot up along the Narva River’s east shore won no homeland-right up here — not before Tsar Peter took Nyen town. And how ill-at-ease was not the true Russian in the metropolis that a ruler’s command had conjured up out of the “Finnish marshes”, in Petersburg, in the most Baltic of towns, the quintessence, despite every type of Caesarean extravagance in buildings and perspectives!

On the other hand, nor should we over-dimension the German element. The moulds for social life and scholarship have without doubt been German on the Baltic Sea’s south coast (and in the Central Swedes’ Stockholm, even after the battle of Brunkeberg). But the casting was on the whole of another consistency. In this context, I find no amusement in working out how strongly the “non-Germans” have influenced the Baltic Sea provinces’ former ruling class. It is enough to refer to the differences in character between Baltic Germans and national Germans. The difference in lifeview between, let us say, a male person from Leipzig and a gentleman from Dorpat were not negligible. The special blend of what in Reval is called “Härzänsbildunk”, of naive egoism, of gallows-humor1 and the prim conceit of high birth can only with difficulty be discovered south of the Marien Church in Lübeck. But it was that which united us despite everything — the Petersburgian on the Nevski, the flaneur in Edlund’s corner and the — today, extinct — kolingen, the harborworker, in Skeppsbron.

There is, beside all this, something in the fairly sparse “Baltic literature”, in the narrowly shoved-together, anxiously aged towns’ atmosphere, which puts one in mind of the turn-of the-last-century’s singular German-Jewish authors in Prague. One seems suddenly to find oneself facing something at once ridiculous and unendurable, a terribly complicated problem in miniature, one is gripped by a helpless embarrassment, similar to that which overcomes one in the presence of a very ancient dwarf who is trying to tell one of his love and who is constantly at a loss for words. The absurd that one is astonished by in some polemical, deadlypoisonous footnote in Jahrbuch für Heraldik, Genealogie und Sphragistik, in the frog-like assonances heard in certain Estonian names, in the collision between grotesque trendiness and ramshackle Middle-Ages as in, for example, the Vyborg of the 1930s ….

In my early teen-age years, I travelled by canoe up the River Sauka under chain bridges, under slowly swinging wings of windmills, under precipices where the plougher strode turned to the heavens, supernaturally large, and the white cumulous clouds and the strand-swallows and the blue dragonfly a few miles upstream where the river became so stony and shallow that the canoe scraped on the bottom.

I was so happy.

In the little museum in Pernau, the world’s most poignant museum, where in the low rooms a crocodile hide over the serfs’ rough dippers and between von Kügelgen’s dull, narrow small paintings the mummycase like a newly-varnished Mora clock.

The grave slabs stood stacked against the outer wall, next to the stairs and two mermaids — double-tailed, with fins split-edged as grape leaves — smiled a bit in the chapped limestone. Why the grave-covers had ended up there probably no one now living knows. It was one o’clock in the afternoon. The town slept in the July sun’s yellow hood. The bicycles had left winding tracks in the thick dust. The boy who that summer contemplated the grave stones in the side of the deserted square is myself.

Oh I know, I know. That within one which wants to be ill, to cry like a girl turned towards the wall.

But one must be a good thin-legged man not to make crude jokes in these courts of twilight. For us on the north side, who have received a more infantry-tactical determined fate, it’s mostly, nowadays, a matter of form. But, on the other hand, we set great store on that.

And moods or not, one thing we probably have in comcommon: the conviction that despite all personal gingerbread-work and draughts of Parisian air and temporary leaps out of fate, the meager pine forest with its collapsed stacks of wood and long echoes is right across the road, when that time the splinter flies from the fir stems, when the irremediable joins up with us, walking at our side, when the machine-gun hacks and hacks.

That kind of cold fall day.

So there is, in fact, no risk that the fundamental mood will be lost.

 

1 The Eastern ”humor noir”, which in its harshness usually upsets the Stockholmers either morally or socially, has in this collection [of stories] given rise to the anecdote concerning the Siberian garrison. The story was told to me at a sauna by Carl-Gustav Wahren of Tavastland’s Cavalry, and he had heard it himself from a Baron von Ungern-Sternberg, who had experienced it. This was the same Baron who later became a prince in Mongolia and was torn to pieces between four horses.

Remarks

Uspenski is the Orthodox cathedral in central Helsinki.

In the battle of Brunkeberg 1471, Swedish national troops defeated the forces of the Danish king Christian I, then head of the Union of Scandinavian Monarchies.

Mora clock is a traditional grandfather’s clock from the Swedish province of Dalecarlia.

Skeppsbron is the old harbor of Stockholm.

 

 

 

 
Rund ums Baltische
Translated by Isabelle Wagner

 

Eine meiner Jugenderinnerungen dreht sich um ein Gespräch mit einem Herrn Belovučetić über das Gewässer, das er sich vom Kai in Travemünde aus angeschaut hatte. Die Begegnung zwischen Herrn Belovučetić und der Ostsee lag bereits ein paar Jahrzehnte zurück, als wir uns in einem dalmatinischen Hafen über den Weg liefen, aber er war nicht darüber hinweggekommen.

- Und so eine Farbe, trompetete er, und so eine Farbe! Wie Bierflaschen. Pfui Teufel.

Nein, den Glanz der Adria hat die Ostsee in unserer geologischen Epoche wohl kaum gehabt. Sie ist ein falbfarbenes, felsiges Gewässer mit Buchten im Norden, die in kalten Wintern bis auf den Grund gefrieren, und einer größtenteils flach ausgerollten Südküste mit schlammigen Haffen und vereinzelten Kreideklippen.

Welche Bilder sind mir in Erinnerung geblieben? Das Gewitter über Veckelax, die Schafe, die sich verängstigt am bleigrauen, hüpfenden Wasser zusammendrängen.

Auf der Heimreise von Süden, nach einem Tag im alten Königsberg, gehe ich im Hafen von Pillau an Bord des kleinen Dampfers und folge der Reling zu meiner Kabine. Als ich das Bullauge öffne, sehe ich im Norden eine gewaltige Regenfront, die sich wie ein Grabhügel über dem Meer auftürmt. Während es dunkel wird, geht eine rasche Veränderung mit mir vor. Eine fürchterliche Schwermut ergreift von mir Besitz - und gleichzeitig eine gedankenlose, kühl lächelnde Resignation. Kleine Wellen, glänzend und hart wie aufrecht stehende Teller, scheppern gegen die Ankerketten im Hafenbecken. Der Wind peitscht über die Dünen. In den flachen Kronen der Kiefern scheint die Sonne. Ich ruhe im Schatten der Wolke, der schwarze Rauch des Dampfschiffs pinselt unser niedriges Dach.

Wie wir im Juni zwischen die Molenarme von Reval glitten, wo die gesprenkelte »Suur Tõll« vertäut lag. Und das Pochen der Rosthämmer.

Nichts könnte einsamer sein als ein Spaziergang bei leichtem Regen durch den schnurgerade angelegten Kiefernwald auf den Dünen am Brigittenkloster.

Ich bin einen Steinwurf von der Aura geboren, nahe ihrer Mündung in den Erstan-Fjärd. Seit ein paar hundert Jahren haben meine Vorfahren sich im Küstenraum bewegt und ihre Toten in allen Provinzen rund um die Ostsee begraben, nie länger als drei Generationen an einem Ort sesshaft, nie weiter als drei schwedische Meilen landeinwärts. Mütterlicherseits waren es über mehrere Generationen Seeleute. Daher rührt meine Liebe zu diesem launigen, falbfarbenen Gewässer, das auf der Zunge leicht salzig schmeckt.

Doch bei dem Objekt der Liebe kann es sich nicht um etwas außerhalb des Menschen handeln. Ich muss es irgendwo festmachen oder in Worte fassen. Es wäre allerdings lächerlich, im Offensichtlichen nach Motiven zu suchen. Wenn ich sage, dass in den letzten Jahren etwas, das ich »das Baltische« nennen möchte, als Phänomen meine Aufmerksamkeit verlangt und Gefühle von Heimweh und Zärtlichkeit zum Vorschein gebracht hat, versteht man mich dann?

Das Baltische.

Es ist wohl bloß eine Stimmung, und der Versuch, auf der Landkarte das Gebiet einzugrenzen, in dem diese Stimmung aufkommt, ist heikel. Und wenn man über ihre Zusammensetzung Auskunft geben möchte, steht man dumm da. Aber es ist etwas, das nur kleine, buntgemischte Völker unter lebhafter Seefahrt, drohenden Gefahren und mit einem gemeinsamen sprachlichen Medium haben hervorbringen können. Wo eine nationale Kultur allzu sehr die Oberhand gewinnt - mittelschwedisch, großrussisch -, da verflüchtigt sich die Stimmung.

Dennoch ist das Baltische als Seelenzustand und Lebensmilieu bei Weitem nicht auf die früheren Ostseegouvernements beschränkt, in denen man es am stärksten wahrnehmen konnte. (Das Hobeln und Schleifen, das heute stattfindet, ist etwas anderes - ich spreche von dem, was war oder sein könnte.) Nein, das Baltische nahm man in Danzig ebenso deutlich wahr wie in dem sprachverwirrten Wiborg oder in den schwedisch-pommerschen Häfen. Aber dazu gehörte eine Landschaft, und am besten nichts richtig Bestimmtes, das etwa heftiges Entzücken hervorrufen konnte. Für diesen Zweck eignen sich wohl am besten die Buchten der finnischen Südküste und die Rigaer Bucht - eine ebenso altkluge wie fadenscheinige Landschaft, überwiegend beige und graulila, die man in vielen Ländern beinahe überall vorfinden kann, bis hinunter zu den Ardennen, sofern sie nicht merklich ärmer ist als jene. Selbstverständlich darf man nicht vor Verzweiflung außer sich geraten, wie zum Beispiel in der Gegend um Seinäjoki. Maßvolle Wehmut ist das Ziel.

Es ist schwer, diesen wohltemperierten Geisteszustand aufrechtzuerhalten, wenn man gute Gründe für Zorn und Trauer hat. Sogar das, was den Denkgewohnheiten der Vergangenheit gemäß »dem Baltischen« anhaftete - Agrarpolitik und Sprachenzwist - um nur zwei inhaltsreiche Themenbereiche zu nennen, war in der Lage, das absolut Einzigartige, die Stimmung, zu zerstreuen.

Ja, das absolut Einzigartige. Und das hat zumindest für mich einen Wert jenseits aller moralischen Qualitäten. Wie will man schon die Kosten für eine Stimmung berechnen? Ist es nicht gerade das Bewusstsein um das Prekäre der Lebensumstände, das den Gegenden um die Ostsee ihre wehmütige, leichtsinnige Verzauberung verleiht? Einer meiner estnischen Freunde bezeichnete dies einmal als »das herbe Gefühl zarten, grenzenlosen Glücks zwischen zwei Gallenkoliken. ..«

Ja, was kümmert den, der auf der Nadelspitze der Empfindsamkeit balanciert, dass ganze Völker einst vor die Hunde gingen oder dass es ausgerechnet eine Fischkrämersprache wie das Plattdeutsche war und nicht Venedigs sonorer Zungenschlag, der die hiesigen Laute verformt hat? Jetzt, wo die Liederfeste ausgesungen sind und das Vergangene vergangen ist.

Kleine, buntgemischte Völker. ..

Sie ist wirklich überall dieselbe, die seltsame, diesem Küstenstreifen eigene Legierung aus Blut, Baustilen und Sprachen, dem Stubengeruch und der trübsinnigen Eleganz vergrämter Hansestädte. Und wo man auch hinkommt, als kompakter, unveränderlicher Hintergrund die Bauersleute mit ihren umständlichen, diphthongreichen Dialekten, die in der Erinnerung auf endlosen, kopfsteingepflasterten Marktplätzen in alle Ewigkeit feilschen, am Horizont die Säulenreihen der Verwaltungsgebäude wie weiße Strümpfe an dicken Beinen . . .

Es ist die Baukunst, der Rahmen für die Stimmungen, die ich hier zu erfassen suche, die bereits knapp auf den Punkt gebracht am deutlichsten den Eindruck gewaltsamer Vermischung vermittelt. Hier steht jeder architektonische Stil für eine neue Herrschaft - ich spreche besonders von den früheren Ostseegouvernements - erst die niedersächsisch-hanseatische, das Ordensritterdeutsche mit Backstein und Staffelgiebeln, der schwedische Barock, das baltische Empire, das Nils Erik Wickberg so liebevoll beschrieben hat, und schließlich das Hoheitszeichen des Zarismus, wuchtige, an den herausragendsten Punkten errichtete Kathedralen - auf Rigas vorderstem Platz, auf dem Domberg in Reval oder die dunkelrote Uspenski-Kathedrale, eine schöne Ausnahme auf einer felsigen Landzunge in Nyland.

Der Kunsthistoriker mag hier versuchen, Gemeinsamkeiten und Unterschiede zu finden, Hypothesen von einem baltischen Kulturraum aufzustellen oder zu verwerfen. Für mich, einen Amateur, stützt sich die Überzeugung von einer wesentlichen Gemeinsamkeit auf das »Wiedererkennen«, auf Behagen und Sympathie - ja, auf etwas so Unbestimmtes wie die sich ständig erneuernde Erinnerung: verschneite Dämmerung, hohe, schwarze Turmspitzen -

Ich habe eben erwähnt, dass sich die baltische Stimmung verflüchtigt, wo eine nationale Kultur allzu sehr die Oberhand gewinnt. Und das hängt zusammen mit der Gleichzeitigkeit von Provinziellem und Kosmopolitischem in diesem vom Meer beherrschten Raum. Dies traf auf die Menschen ebenso zu wie auf die Gebäude, in gewisser Weise handelte es sich um eine Übersetzung bestimmter Merkmale der alten Donaumonarchie in die Sprache der Seefahrt! Und wer das nicht versteht, wird es schwer haben, mir weiter zu folgen.

Aber auf diesem Gebiet hat Unverständnis Tradition. Vieles von dem, was ein unwissender Reisender, »der Schwede auf Ostroute«, russisch nennt, kann man also bedenkenlos als baltisch bezeichnen. An der Ostsee hat sich das Russische erst spät behauptet. Der Volksstamm, der sich am östlichen Ufer der Narva entlang ausbreitete, fasste hier oben nicht richtig Fuß, bevor Peter der Große Nyen einnahm. Und wie unwohl fühlte sich nicht der waschechte Russe in just der Metropole, die ein Machtwort aus den »finnischen Sümpfen« hervorgezaubert hatte, in Sankt Petersburg, in der baltischsten aller Städte, der Quintessenz des Baltischen, aller cäsarischen Maßlosigkeit ihrer Gebäude und Perspektiven zum Trotz!

Auf der anderen Seite sollte man auch die deutsche Komponente nicht überbewerten. Die Gußformen für das gesellschaftliche Leben und das Bildungswesen sind an der Südküste der Ostsee und im mittelschwedischen Stockholm zweifelsohne deutsch gewesen, selbst nach der Schlacht am Brunkeberg. Das gegossene Material aber war von anderer Konsistenz.

In diesem Zusammenhang will ich mich nicht damit aufhalten zu ermitteln, wie stark die »Nicht-Deutschen« die ehemalige herrschende Klasse der Ostseegouvernements beeinflusst haben. Ein Hinweis auf das ungleiche Naturell von Deutschbalten und Reichsdeutschen muss hier genügen. Die Unterschiede in der Lebenseinstellung zwischen, sagen wir, einer Mannsperson aus Leipzig und einem Herrn aus Dorpat waren nicht zu unterschätzen. Die besondere Mischung aus dem, was man in Reval »Härzänsbildunk« nannte, aus naivem Eigennutz, Galgenhumor* und pingeligem Standesdünkel ist südlich von der Marienkirche in Leipzig schwerlich aufzutreiben. Aber das war es ja gerade, was uns trotz allem verband - den Sankt Petersburger auf dem Newski-Prospekt, den Spaziergänger an Edlunds Hörn und den inzwischen ausgestorbenen »Kolingen«, den Landstreicher auf Skeppsbron.

Darüber hinaus gibt es etwas in dem recht schmalen Kanon der »baltischen Literatur«, in der Atmosphäre der beengten, altersängstlichen Städte, das einen an die eigenwilligen deutsch-jüdischen Schriftsteller im Prag der Jahrhundertwende erinnert. Man hat plötzlich das Gefühl, vor etwas gleichzeitig Lächerlichem und Unerträglichem zu stehen, einem fürchterlich komplizierten und winzigen Problem, man wird von einer hilflosen Verlegenheit ergriffen, ungefähr so, als versuche ein uralter Zwerg einem seine Liebe zu gestehen und verlöre dabei ständig den Faden. Das Absurde, das einen an einer polemischen, giftspeienden Fußnote im »Jahrbuch für Heraldik, Genealogie und Sphragistik« verblüfft, an den froschartigen Assonanzen gewisser estnischer Namen, am Zusammenstoß von grotesker Neumodischkeit und baufälligem Mittelalter, wie zum Beispiel im Wiborg der Dreißigerjahre . . .

Als Junge fuhr ich mit dem Paddelboot das Flüsschen Sauka hinauf, unter Kettenbrücken, unter langsam schwingenden Windmühlenflügeln, unter Steilhängen, auf denen der Pflug himmelwärts schritt, übernatürlich groß, und den weißen Quellwolken und Uferschwalben und der blauen Libelle etwa eine Meile stromaufwärts, wo der Fluß so steinig und flach wurde, dass das Boot über den Boden schrammte.

Ich war so glücklich.

In dem kleinen Museum in Pernau, dem spannendsten Museum der Welt, in den niedrigen Räumen eine Krokodilhaut über den groben Schöpfkellen der Leibeigenen und zwischen von Kügelgens tristen, schmalen kleinen Bildern die Mumienhülle wie eine frisch lackierte Mora-Uhr.

Den Grabhügel hatte man an der Außenwand neben der Treppe errichtet, und zwei Meerjungfrauen - doppelschwänzig mit Flossen so fedrig wie Johannisbeerblätter - lächelten leise in dem rauen Sandstein. Wieso der Hügel dort gelandet war, kann heute wohl niemand mehr sagen. Es war ein Uhr nachmittags. Die Stadt döste in der gelben Hitze der Julisonne. In der dichten Staubschicht hatten die Fahrräder schlängelnde Spuren hinterlassen. Der Knabe, der in jenem Sommer den Grabstein am Rande des verlassenen Marktplatzes in der kleinen Stadt betrachtet, bin ich.

O, ich weiß, ich weiß. Das, was in einem krank sein möchte, und wie ein Mädchen mit dem Gesicht zur Wand weinen!

Aber man muss schon ein ganz schön schmalbrüstiger Kerl sein, um in diesen abendlichen Häusern nicht grob zu scherzen. Für uns auf der nördlichen Seite, die ein eher infanterietaktisch bedingtes Schicksal ereilt hat, ist das heutzutage vor allem eine Frage der Form. Aber auf die legen wir ja großen Wert! Und Stimmungen hin oder her, eine Gewissheit ist uns wohl gemeinsam: Ungeachtet aller persönlichen Ornamentik, dem Schnuppern von Pariser Luft und den gelegentlichen Ausbrüchen aus dem Schicksal liegt jenseits des Weges der karge Nadelwald mit seinen eingestürzten Holzstapeln und seinem weit reichenden Echo, wenn wieder ein Splitter von den Kiefernstämmen stiebt, wenn die Unausweichlichkeit uns einholt, wenn das Maschinengewehr knattert und knattert.

An so einem kalten Herbsttag.

Ein Risiko, dass die Grundstimmung verloren gehen könnte, besteht also nicht.

 

* Der »humour noir« des Ostens, der in seiner Schroffheit gewöhnlich die sittliche oder soziale Entrüstung des Stockholmers hervorruft, zeichnet in diesem Band verantwortlich für die Anekdote von der sibirischen Garnison. Carl-Gustav Wahren hat mir die Geschichte auf einer Saunabank bei Tavastlands Reitern erzählt. Er wiederum hatte sie von einem Baron von Ungern-Sternberg gehört, der den Basarbesuch selbst erlebt hatte. Es war derselbe Baron, der später weißrussischer General und mongolischer Fürst wurde. Er wurde nach Landessitte hingerichtet, zwischen vier Pferden zerrissen.

 

Anmerkungen

Nyen war eine schwedische Siedlung nahe der Festung Nyenschanz auf dem Boden des heutigen Sankt Petersburg. Nach der Eroberung durch Zar Peter I. im Großen Nordischen Krieg 1703 fiel das Gebiet endgültig den Russen zu.

In der Schlacht am Brunkeberg im Jahr 1471 besiegten schwedische Truppen den dänischen König und festigten somit die schwedische Vormachtstellung. Am Ort der Kampfhandlungen befindet sich heute der Stockholmer Stadtteil Norrmalm.


  • Country in which the text is set
    Baltic Sea area
  • Featured locations
    Travemünde, Germany
    Vehkalahti (Swedish: Veckelax), Finland
    Kaliningrad (German: Königsberg), Russia
    Baltijsk (German: Pillau), Russia
    Tallinn (German: Reval), Estonia: Suur Tõll, Pirita monastery, Alexander Nevsky Cathedral
    Gdańsk (Polish: Danzig), Poland
    Wyborg (German: Wiborg), Russia
    Seinäjoki, Finland
    Riga, Latvia: Riga Cathedral
    Helsinki (Swedish: Helsingfors), Finland: Edlunds hörn, Uspenski cathedral
    Saint Petersburg: Nevsky Prospect
    Leipzig, Germany: Marienkirche
    Tartu (German: Dorpat), Estonia
    Stockholm, Sweden: Skeppsbron
    Åboland (Finnish: Turunmaa), Finland: Erstan (fjard), Aura (river)
  • Balticness
     
  • Bibliographic information
    Månen är en säl. Prosastycken i skilda ämnen [The Moon is a Seal. Prose Pieces on Various Subjects]. Helsingfors 1952
  • Year of first publication
    1952
  • Place of first publication
    Helsingfors