Original Text

Cap. 45.

Trans Suionas aliud mare, pigrum ac prope inmotum, quo cingi cludique terrarum orbem hinc fides, quod extremus cadentis iam solis fulgor in ortus edurat adeo clarus, ut sidera hebetet; sonum insuper emergentis audiri formasque equorum et radios capitis adspici persuasio adicit. Illuc usque (et fama vera) tantum natura. Ergo iam dextro Suebici maris litore Aestiorum gentes adluuntur, quibus ritus habitusque Sueborum, lingua Britannicae propior. Matrem deum venerantur. Insigne superstitionis formas aprorum gestant: id pro armis omniumque tutela securum deae cultorem etiam inter hostis praestat. Rarus ferri, frequens fustium usus. Frumenta ceterosque fructus patientius quam pro solita Germanorum inertia laborant. Sed et mare scrutantur, ac soli omnium sucinum, quod ipsi glesum vocant, inter vada atque in ipso litore legunt. Nec quae natura, quaeve ratio gignat, ut barbaris, quaesitum compertumve; diu quin etiam inter cetera eiectamenta maris iacebat, donec luxuria nostra dedit nomen. Ipsis in nullo usu; rude legitur, informe profertur, pretiumque mirantes accipiunt. Sucum tamen arborum esse intellegas, quia terrena quaedam atque etiam volucria animalia plerumque interlucent, quae implicata umore mox durescente materia cluduntur. Fecundiora igitur nemora lucosque sicut Orientis secretis, ubi tura balsamaque sudantur, ita Occidentis insulis terrisque inesse crediderim, quae vicini solis radiis expressa atque liquentia in proximum mare labuntur ac vi tempestatum in adversa litora exundant. Si naturam sucini admoto igni temptes, in modum taedae accenditur alitque flammam pinguem et olentem; mox ut in picem resinamve lentescit.

Suionibus Sitonum gentes continuantur. Cetera similes uno differunt, quod femina dominatur; in tantum non modo a libertate sed etiam a servitute degenerant.

Danish

Translated by Hans Henrik Lefolii

Kap. 45.
Hinsides Svionerne finder vi et andet hav, som er sejt og næsten uden bevægelse, og som man må tro, omslutter og afspærrer landenes skive på denne side, fordi det sidste skin, solen kaster fra sig, når den er ved at gå ned, holder sig og varer ved, til den står op, med sådan klarhed, at det svækker stjernernes lys; og indbildningen tilføjer, at man kan høre en lyd fra den, idet den dukker frem, og se hesteskikkelserne og strålehovedet. Såfremt nu rygtet taler sandhed, er det hertil, den naturlige verden strækker sig, og ikke ud herover. Derfor - nu skyller fremdeles det svebiske hav ved sin kyst til højre ind på Æstiernes folkestammer, som har leveskik og ydre til fælles med Sveberne, medens deres sprog ligger nærmere ved det britanniske. De tilbeder gudernes moder. Som et til denne gudetro hørende mærke bærer de genstande, der har skikkelse af vildsvin; og dette mærke træder i stedet for dækvåben og afgiver et værn imod alle ting, så det hjælper gudindens dyrker til tryghed endog midt imellem fjender. Sjældent gør de brug af jernet, men oftere af knipler. Korn og afholdenhed slider de for med en udholdenhed, der ikke passer til Germanernes almindelige ladhed. Men de gennemsøger også havet; og mellem grundene og på selve havkysten opsamler de rav, hvad intet andet folk giver sig af med. Selv kalder de det glæsum. Men hvad det er for en kraft og virksomhed i naturen, der frembringer det, det har de, sådanne barbarer som de er, ikke undersøgt eller skaffet sig viden om. Ja, det lå endog i lang tid upåagtet hen mellem alt det andet, havet kaster op på land, indtil vor overdådighed bragte det i ry. Selv gør de ingen brug deraf; de samler det op i rå tilstand og bringer det frem til os uden at forarbejde det; og de bliver forundrede, når de får betaling for det. Dog kan man slutte sig til, at det må være saft af træer, fordi der skinner dyr igennem, som lever på jorden, og endog nogle med vinger, så at de må være blevet hængende ved vædsken og siden indesluttet af den, idet den har hærdets. Derfor må jeg tro, at der i Vesterlandene og på øerne der findes temmelig yppige lunde og skove ligesom i Østerlandets fjerne egne, hvor røgelse og balsam sveder frem; der drives så sligt frem ved strålerne fra solen, som jo er nær derved, og bringes i flydende tilstand; derpå falder det ud i den nærmeste del af havet, hvor stærke storme så bringer det til at skylle op på tilstødende kyster. Dersom man vil prøve ravets beskaffenhed ved at bringe ild i berøring med det, antændes det ligesom en fyrrepind og afgiver næring for en fed og stinkende lue. Siden bliver det sejt som en slags beg eller harpiks. Til Svionerne støder umiddelbart op Sitonernes stammer, som ligner dem i alle andre stykker, men er forskellige fra dem i den ene ting, at det er en kvinde, der hersker over dem; i den grad er de vanslægtede ikke blot fra fri mænds stilling men endog fra trællekår.

German

Im Norden der Suionen* liegt ein anderes Meer, träge und fast ohne Bewegung. Die Annahme, es schließe den Erdkreis ringsum ab, findet ihre Bestätigung dadurch, dass der letzte Schein der bereits sinkenden Sonne stets so hell bis zu ihrem Wiederaufgang weiterleuchtet, dass er die Sterne überstrahlt. Außerdem ist, so glaubt man noch, das Klingen der aus dem Meere auftauchenden Sonne zu hören und sind Umrisse von Pferden und ein strahlenumkränztes Haupt zu sehen.

Hier ist - und das darf man glauben - das Ende der Welt.

An seiner rechten Küste bespült das Suebische Meer* das Land der Ästierstämme*. In Brauchtum und äußerer Erscheinung gleichen sie mehr den Sueben, ihre Sprache jedoch steht der britannischen näher. Sie verehren die Göttermutter und tragen als Sinnbilder ihres Glaubens Nachbildungen von Ebern. Ein solches Amulett ist ein Schirm wie Waffen und ein Schutz gegen alles und macht den Verehrer der Göttin sogar inmitten der Feinde gefeit. Nur selten verwenden die Ästier Waffen aus Eisen, häufiger dagegen Knüppel. Beim Anbau des Getreides und der sonstigen Feldfrüchte beweisen sie eine größere Ausdauer, als man bei der üblichen Lässigkeit der Germanen erwartet. Aber auch das Meer durchsuchen sie, und sie sind die einzigen von allen Germanen, die an seichten Stellen und am Strande selbst den Bernstein sammeln, der bei ihnen »Glesum« heißt. Seine natürliche Beschaffenheit oder Entstehungsweise haben sie, wie das bei Barbaren nicht anders zu erwarten ist, nicht untersucht oder gar erforscht. Ja, er lag sogar lange Zeit unbeachtet unter allem, was das Meer sonst ans Land spült, bis man durch unsere Putzsucht* auf ihn aufmerksam wurde. Die Ästier selbst verwenden ihn überhaupt nicht; sie lesen ihn auf, roh, wie er ist, bringen ihn unbearbeitet zum Händler und staunen über den Preis, den man ihnen dafür bezahlt. Dass er jedoch ein Baumharz ist, kann man leicht erkennen; denn oft schimmern allerlei Tierchen durch, wie sie auf dem Festlande herumkriechen oder auch herumfliegen; sie verfangen sich in der flüssigen Masse und werden dann, wenn sie hart wird, miteingeschlossen. Wie in den entlegenen Gegenden des Morgenlandes, wo von Bäumen Weihrauch und Balsam ausgeschwitzt werden, so gibt es, möchte ich annehmen, auch auf Inseln und in Ländern des Abendlandes noch besonders fruchtbare Waldungen und Haine. Ihre Absonderungen quellen unter der Einwirkung der nahen Sonne hervor, rinnen in flüssigem Zustande in das unmittelbar anstoßende Meer und werden von der Gewalt der Stürme an die gegenüberliegenden Küsten geschwemmt. Bringt man Bernstein, um seine Natur zu untersuchen, an Feuer, so brennt er wie ein Kienspan an, gibt eine ölige und stark riechende Flamme und wird dann eine zähe, pech- oder harzähnliche Masse.

Den Suionen schließen sich die Stämme der Sitonen* an. In allem sonst ihnen ähnlich, unterscheiden sie sich nur dadurch, daß sie unter der Herrschaft einer Frau stehen: so tief sind sie nicht nur unter ein freies, sondern sogar unter ein versklavtes Volk gesunken.

Anmerkungen (mit * im Text markiert)

Suionen - Schweden.

Suebisches Meer - Die Ostsee.

Ästierstämme - Die Vorfahren der baltischen Stämme: Altpreußen, Litauer und Letten.

durch unsere Putzsucht - Auch die Germanen fertigten Schmuckstücke aus Bernstein an.

Sitonen - Ein finnisch germanischer Stamm am Bottnischen Meerbusen.

Swedish

Bortom svionerna möter ett annat hav, som är stelt och nästan orörligt¹, och att jordkretsen omgives och inneslutes av detta, bestyrkes därav, att i dessa trakter det sista skenet av den nedgående solen fortvarar till soluppgången med sådan klarhet, att det fördunklar stjärnorna. Att man där dessutom hör honom, då han åter dyker ur djupet, och skönjer spannets hästgestalter och hans strålande huvud², är ett tillägg av folktron. Ända hit och, enligt alldeles riktig sägen, icke heller längre sträcker sig livets värld.

Låt oss därför vända tillbaka till Svebiska havets högra kust³, vars vågsvall sköljer ästiernas⁴ stammar. Dessa hava samma plägseder och yttre som sveberna men ett språk, som mera närmar sig det britanniska⁵. De tillbedja gudamodern⁶. Såsom tecken på sin tro bära de vildgaltbilder⁷. Detta tryggar mer än vapen och alla slags skyddsmedel⁸ gudinnans dyrkare till och med mitt ibland fiender. Sparsamt förekomma järnvapen, i regel brukas träklubbor. Odling av säd och andra näringsväxter bedriva de med en i jämförelse med germanernas vanliga lättja stor idoghet.

Men även havet genomsöka de, och de och inga andra är det, som på grunda ställen och även uppe på själva stranden insamla bärnstenen, vilken de själva benämna glesum⁹. Men av vad art den är och huru den uppstår, det hava de, såsom ju var att vänta av obildade människor, varken efterforskat eller tagit någon reda på. Länge fick den också ligga där obeaktad bland allt annat som havet vräker upp, tills vår praktlystnad gjorde den namnkunnig¹⁰. För dem själva saknar den all användning. Rå insamlas den, utan all bearbetning kommer den i marknaden, och med förvåning mottaga säljarne det pris som betalas. Emellertid kan man förstå, att den måste vara en saft av en eller annan trädart, emedan ej sällan åtskilliga krypdjur och även flygdjur skina igenom, vilka fastnat i det flytande ämnet för att inom kort inneslutas i den stelnande massan. Av detta skäl är jag böjd att tro, att likasom i Österlandets avlägsna inre, varest rökelse och balsam framsippra, så ock på Västerlandets öar och kuster finnas ovanligt savrika skogar och lunder. Av den närboende¹¹ solens strålar utpressas dessa och hållas flytande och droppa så ner i det intill liggande havet, där de genom vind och våg drivas till motbelägna kuster. Om man undersöker bärnstenens natur genom att bringa eld i beröring därmed, så antändes den såsom en furusticka och åstadkommer en fet och osande låga. Till slut blir den till en klibbig massa liknande beck eller kåda¹².

Efter svionerna vidtaga omedelbart sitonernas stammar. I övrigt lika de förra skilja de sig i ett hänseende, nämligen däri, att en kvinna härskar över dem. Så långt hava de vansläktats icke blott från frihet utan till och med från träldom¹³.

Här är Svebiens¹⁴ yttersta gräns.

• Här avses Ishavet. Redan Pyteas från Massilia och efter honom Plinius d. ä. kände till detta hav.
• D. v. s. den ur havet sitt spann körande solgudens strålomgivna huvud.
• Suebicum mare, d. ä. Östersjön. Denna kallas hos andra författare Sarmatiska havet, Sarmatiska oceanen. — ”Högra kust”, från romersk synpunkt sett.
• Aestii eller Aesti voro, vare sig de utgjorde ett germanskt folk eller icke (se ock följ. not), i varje fall näppeligen samma folk som de nuvarande esterna, vilka äro ett finskt folk, som övertagit namnet från de gamla ästerna eller ästierna. Troligen voro de ett baltiskt folk.
• Detta är naturligtvis ett misstag av T. men synes i varje fall angiva, att ästierna icke voro ett germanskt folk.
• Mater deum. Med denna benämning betecknade greker och romare den från Frygien i deras gudstjänst införda gudinnan Kybele liksom även Rhea.
• Svinet var i forntiden helgat flera fruktbarhetsgudomligheter såsom i Egypten Isis och Osiris, i Grekland Demeter, i Rom Ceres, hos nordborna Frö och Fröja. Såsom hjälmprydnad förekom galten i Norden redan under de tidigare århundradena e. Kr. (Gundestrupskärlet, Vendelfyndet m. fl. samt Beovulfdikten).
• D. v. s. bättre än någon annan fetisch eller amulett.
• D. ä. gles. Troligen anger ordet, som otvivelaktigt är av germanskt ursprung, ämnets glans och genomskinlighet. Jfr glas och n. 12.
• Förf. misstar sig här betydligt. Redan under stenåldern utgjorde bärnstenen från Östersjökusterna en viktig handelsvara.
• Jfr början av kapitlet.
• I denna framställning om bärnstenen framlyser tydligt Plinius d. ä:s inflytande. Enligt Plinius (Nat. hist. 37.42) var det germaner, som förmedlade handeln med bärnstenen (glaesum).
• Man har ansett, att med sitonerna avses det vid Bottenhavet bosatta finska folk, som kallas kväner, och att detta namns likhet med forngerm. quena, kvinna givit anledning till den sägen, som T. på god tro anför. Jfr ock kap. 46 n. 9. På 800-talet omtalar konung Alfred av England det norr om Sverige belägna Kvenland; i början av 1000-talet kallar Adam av Bremen detta land ”kvinnornas land” (terra feminarum). (Jfr dock kap. 44 n. 3.)
• Likasom T. med Germanien betecknar ett enligt hans mening etnografiskt område (jfr kap. 1 n. 1), så gör han ock här med Svebien (jfr kap. 38)